"Skalbaggen", Richard Marsh

Skalbaggen, Richard Marsh. Hastur Förlag. Översättning (+ efterord och slutnoter): KG Johansson. Antal sidor: 456. Utgivningsdatum: 2024-08-01. Originaltitel: The Beetle; a Mystery  (1897).

"”Den kröp upp på min hals, fruktansvärt långsamt, några millimeter i taget och dess tyngd tvingade mig att spänna mina ryggmuskler. Den nådde till hakan, den snuddade vid mina läppar – och jag stod stilla och uthärdade allt medan den täckte mitt ansikte med sin enorma, slemmiga, stinkande kropp och omfamnade mig med sina otaliga ben. Skräcken gjorde mig galen.”

Från fjärran och mystiska Egypten kommer Skalbaggen, en grotesk varelse ”skapad varken av Gud eller människa”, en hamnskiftare besatt av att söka hämnd för ett brott som begicks mot dess avgudadyrkare. I en oförsonlig jakt genom London förföljer den utan nåd sina offer och ingen tycks fredad från dess hypnotiska, onda makt.

Richard Marshs (1857–1915) sällsamma, fängslande och originella roman, som när den gavs ut faktiskt sålde bättre än Dracula, är en tidlös skräckklassiker: en ockult detektivberättelse och ett fin de siècle-melodrama som skrämde slag på det senviktorianska samhällets läsare.

Här presenteras Skalbaggen (1897) i översättning av KG Johansson, som också har skrivit ett informativt efterord till utgåvan och försett den med oumbärliga kommentarer."

Enligt bokens efterord skall The Beetle första gången givits ut 1897, samma år som Bram Stokers Dracula, och då i flera år sålt bättre än denna för oss idag mer välkända. Så hur kan det då vara möjligt att Marsh roman fallit i tidens glömska? Så är det i varje fall med en del romaner som vi kallar klassiker, då är det väldigt värdefullt att det görs nyöversättningar och berättelserna ges nytt liv, den här tycker jag är värd det. Språkkänslan och varsamheten i översättningen upplever jag utmärkt, boken har även slutnoter med intressanta kommentarer kring sådant som kan behöva utvecklade förklaringar.

Boken består av fyra delar/fyra karaktärers berättelser (Bok I, II, III och IV): Robert Holst (som blir ett offer och redskap för varelsen), Sydney Atherton (med ett överklassigt liv typ Bertie Wooster - en rätt bra liknelse), Marjorie Lindon (Paul Lessinghams fästmö) och till sist polisen Augustus Champnells redogörelse för fallet och dess hektiska upplösning. För på sätt och vis är det här - förutom just en effektiv rysare - även en sorts deckare kan man väl säga, inklusive till slut ett kidnappningsdrama med en nagelbitande kamp mot klockan.

Första berättelserna bygger upp mystiken kring det gåtfulla ur olika perspektiv, sista berättelsen ställer allt på sin spets och vrider upp spänningen med full fart. Mycket bra!

En klassiker som alltså verkligen är värd att uppmärksamma på nytt, i min mening.

Även: Veckans mening 16/12, Veckans mening 30/12, Veckans mening 6/1