"Skräcken på Wakenhyrst" av Michelle Paver

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver. Översättare: Carina Jansson. Bokförlaget Semic. Läste boken som bibliotekslån (kartonnage). ISBN: 9789155267414

""Jag vet vad du gjorde."

En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.

I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake's End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake's End, särskilt det mystiska kärret …

En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …

Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver."

Skräcken på Wakenhyrst är inte direkt en bok jag vill placera i skräckgenren, såtillvida att det inte handlar om något direkt övernaturligt. Helt klart är det istället en historisk roman som vill synliggöra en rent förfärlig kvinnohistoria fylld av förakt, överlägsen nedlåtenhet och hånfull ringaktning... levererat med hänsynslös härskarteknik. Med ett sådant förflutet gestaltad på det här sättet är det inte konstigt att något så djupt rotat är svårt att helt komma tillrätta med. Vi får nog vara rätt tacksamma att vi kommit så långt som vi har gjort ändå, med tanke på hur helt annorlunda det var för inte alltför länge sedan. Det handlar mycket om klass, religion och läkevetenskap. Kvinnoföraktet finns där, och vi kan inte frånsäga oss den historia vi har bakom oss, eller de skrifter som fortfarande sätter sin prägel. Men att göra något synligt gör det förstås mer begripligt. Detta tycker jag Michelle Paver lyckas med, även om det inte riktigt var vad jag förväntade mig, liknar ju inte författarens tidigare spökromaner.

Dagboksromaner är något jag inte gärna läser, Skräcken på Wakenhyrst är till viss del en sådan, men anteckningarna (kallade man det verkligen dagboksanteckningar för "inlägg" förr?) är integrerade i texten på ett smidigt sätt som inte stör läsflytet. Tron på demonologi är otäck och hör väl antagligen till en del av teologin (förhoppningsvis inte alls i nutid?). Möjligen blev detta lite väl djupgående utforskat i en sådan här roman, kändes övermäktigt på något vis. Boken bjuder på spännande dramatik och oväntade twister, trots att handlingen fortskrider i ganska maklig takt. Efterordet på slutet kompletterade utmärkt, uppskattar oftast när det finns ett sådant som t.ex. förklarar olika paralleller till verkligheten och författarens efterforskningar.
Miljöbeskrivningarna lämnar inget övrigt att önska, gillar Pavers sätt att locka fram det stämningsfulla. Varje kapitel inleds med vackra små illustrationer som förhöjer just den där speciella stämningen. Karaktärerna är färgstarka och deras agerande väcker alla möjliga sorters känslor.

Boken var bra, men inte vad jag hade förväntat mig. Tror författaren kommer att nå en annan sorts läsekrets med just denna historiska roman, d.v.s. läsare som oftast väljer bort skräckgenren.

Betyg: 3/5

Andra bloggare om Skräcken på Wakenhyrst:
Läsa & Lyssna
Annas bokblogg

"Expedition Kanchenjunga" av Michelle Paver

Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Bokförlaget Semic. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).

"Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.

De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. Är det verkligen en bra idé att försöka sig på exakt samma resa?

Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.

Men ibland är sanningen så hemsk att det hade varit bättre att inte veta.

En ny, hårresande och smygande otäck spökroman av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt."

En alldeles perfekt konstruerad spökroman, och det här är då enligt mig skräck när den är som allra bäst!

Tänk dig en spännande historisk bergsbestigar-thriller (du förflyttas till platsen, dras in i äventyret och upplever situationerna) kombinerat med en sådan där effektivt berättad gammaldags spökhistoria, som passar alla åldrar. Evig natt var fantastiskt bra, Expedition Kanchenjunga till och med ännu bättre. Atmosfären, stämningarna, miljöerna, karaktärerna, händelseutvecklingen, ja, i min mening beskrivs precis allt på ett oerhört inlevelsefullt sätt som bara kan basera sig i en grundlig faktainsamling (vilket ju även efterordet sen bekräftar), en brilliant idé och enastående fantasi.

Expedition Kanchenjunga var en bok svår att lägga ifrån sig, lätt att leva sig in i och bli absorberad av, gav spänning och härligt kalla kårar. Beundrar författare som kan skriva på det här viset och hoppas verkligen det kommer fler böcker i samma stil framöver, av Michelle Paver, eller någon annan.

Hursomhelst ger jag såklart den här spökromanen mina bästa rekommendationer, men det är väl nu egentligen överflödigt att nämna?

"Evig natt" av Michelle Paver

Evig natt [en arktisk spökroman] av Michelle Paver. Okej, nu har jag fått en ny toppfavorit! Sådant händer verkligen inte ofta, men Evig natt var helt enkelt en roman för mig. Oerhört vacker, ödslig och så underbart kuslig! Saknar ord helt enkelt.

Beskrivning från Bokförlaget Semic:

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är ljusår ifrån den smutsiga dimman i London.

Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter blir mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig av, och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam på Gruhuken - något vandrar i mörkret därute ..."

Historien är skriven i form av Jacks dagboksanteckningar, hans upplevelser kryper på så vis nära inpå (man läser romanen med klar fördel sent om kvällen). Det här är psykologisk spänning på hög nivå, det är rent, enkelt rakt, briljant välskrivet. Hela boken igenom finns ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig. Äntligen en spökroman som skrämmer, och det krypande obehaget byggs rysligt väl upp på ett mycket proffsigt sätt.

Av bokens efterord framgår tydligt att författaren gjort en gedigen research inför Evig natt, bl.a rest till Spetsbergen ett par gånger för att själv uppleva miljöerna, bekanta sig närmre med hundrasen siberian husky, vandra med snöskor i mörkret och bli varse hur polarmörkret känns (inte nämnt; men jag skulle tro - av egen erfarenhet - att hon även upplevt ett spektakulärt norrsken). Dessutom ligger en välgjord undersökning bakom vad gäller hur det var i Spetsbergen i början av 1900-talet, t.ex förekomsten av vetenskapliga expeditioner dit under den tiden.

Det finns en lockelse i vildmarksupplevelser och i sådant som är kusligt. Lägger man sen ihop dessa båda blir det för mig något rent fantastiskt, högsta betyg känns då på något vis inte nog.