En dos stryknin, Agatha Christie. Översättning: Eva Wahlenberg. Förlag: Bookmark. Antal sidor: 259. Utgivningsdatum: 2020-09-15. Originaltitel: The Mysterious Affair at Styles.
"I år är det 100 år sedan som Agatha Christies debutdeckare En dos stryknin publicerades för första gången. Det firas med nyutgivning av den odödliga klassikern.
England under första världskriget. Kapten Hastings, som ska vila upp sig från striderna, skickas till en herrgård i byn Styles St. Mary. Där lever den förmögna mrs Emily Inglethorp, som erbjudit flera belgare och flyktingar logi under kriget. När mrs Inglethorp hittas mördad ser detektiven Hercule Poirot det som sin plikt att hjälpa Hastings att lösa fallet. Vem förgiftade henne och hur lyckades mördaren fly från det låsta sovrummet? I den lilla byn finns det gott om misstänkta.
En dos stryknin utkom 1920 och banade väg för en helt ny genre: pusseldeckaren. Boken bygger bland annat på de stora kunskaper om gift som Agatha Christie hade och är full av ledtrådar som involverar läsaren i fallet. Denna utgåva innehåller även originalslutet, som för första gången har översatts till svenska (översättning: Helen Ljungmark)."
Agatha Christies debutdeckare var jag faktiskt inte helt säker på om den var tidigare läst. Kom fram till att så inte var fallet, förväxlade den med lästa Cyankalium och champagne. Fast det är alltså en annan historia än denna giftmordsvariant.
Karaktärerna är rätt många att hålla reda på och intressets låga för såväl de inblandade som själva deckargåtan i sig var alltför sval, tappade tyvärr därför tråden emellanåt. Det blev liksom en oredig härva av alltför många ledtrådar, villospår och twister. Boken var därför lite motig att komma igenom, även om det lyckades. Bättre och mer engagerande Christie-böcker har jag läst än just denna.
Kanske är den lättare att ta till sig filmatiserad?:
"Tio små tennsoldater åt supé i Rio. En satte i halsen, och så var de bara nio.
Så inleds den klassiska barnramsan som gett namn till Agatha Christies stilbildande mästerverk från 1939.
Tio främlingar har blivit bjudna till en herrgård på en isolerad ö utanför Englands sydkust. Gårdens okände ägare dyker själv aldrig upp, men låter snart sina gäster förstå att var och en kommer att bestraffas. Moraliskt är de alla skyldiga till mord som de aldrig har stått till svars för. När den första döda kroppen hittas, samtidigt som det står klart att all kontakt med omvärlden är bruten, inleds en mardrömslik kamp på liv och död.
Och så var de bara en är en av de mest sålda böckerna genom tiderna, alla kategorier. Det är den första i raden av Agatha Christie-deckare som bygger på en barnramsa."
Tio personer är på olika vis inbjudna till en ö kallad Negerön. Ingen av dem känner varandra sedan tidigare, ej heller känner någon av dem till den Una N. Owen/U.N.O-./Mr Owen som kallat dem dit. Då de ankommer till ön möts de upp av paret herr och fru Rogers som strax innan anställts av den anonyme Owen. Den enda kontakten med fastlandet sker via motorbåt som skall komma med post och livsmedel varje morgon. Mr Rogers meddelar att Herr Owen skall anlända nästkommande dag. Då gästerna på kvällen serveras middag blåser det upp till oväder utanför fönstren. Middagsgästerna lägger märke till tio små figuriner, tio precis som i den olycksbådande ramsa som finns inramad på väggarna i gästernas rum. Därefter börjar märkliga saker ske och ön blir isolerad från fastlandet, ingen kan ta sig därifrån. De påföljande morden kan inte betyda något annat än att någon av de som befinner sig på ön är mördaren, men vem? Samtliga har något skumt i sitt förflutna, som de helst vill bortförklara. Alla misstänker varandra, ingen litar på någon.
Huvudkaraktärer:
Mrs Ethel Rogers - kokerska och hembiträde
Mr Thomas Rogers - butlern
Anthony James Marston - ansvarslös ung man med utseendet för sig
General John Gordon Macarthur - pensionerad krigshjälte
Emily Caroline Brent - äldre religiös dam
Lawrence John Wargrave - pensionerad domare
Edward George Armstrong - doktor
William Henry Blore - privatdetektiv och f.d. polis
Philip Lombard - legosoldat
Vera Elizabeth Claythorne - tjänstledig ung lärare som tagit arbete som sekreterare
Smart konstruerad mordgåta fylld av spännande mystik och dramatik, där miljön för handlingen förstärker effekten. Smårysligt och fängslande berättat av deckardrottningen nummer ett, utan konkurrens.
Det var bara till att börja med som det upplevdes svårt att lära känna alla huvudkaraktärer på en gång, men när de väl hamnat på den där ön, utanför den fiktiva engelska byn Sticklehaven, hade man full koll på alla. Att det gick så fort ändå kan väl bara betyda att karaktärsbeskrivningarna är skickligt utförda och att de tio personerna var intressanta.
Romanen är snabbläst och texten luftigt indelad fram till den långa, mer kompakta, epilogen. Det blir först där som det - på ett lite annorlunda vis - avslöjas vem U.N.O/mördaren var. Hade inte kunnat lista ut vem, men som en riktigt bra Christie-deckare försöker man förstås genom händelsernas gång lista ut vem det kan vara, man misstänker och avskriver. Klart underhållande och klurigt, såklart ser man då mellan fingrarna med att inte precis allt är direkt trovärdigt.
Kunde inte låta bli att dra paralleller till Harper's Island, den var ju så bra! För den serien måste ju bara inspiration ha hämtats från Agatha Christies dramatiska mordhistoria, eller?:
Romanen i sig lär ha filmatiserats ca tio gånger. Konstigt nog har jag själv helt missat att se någon av dessa filmatiseringar, men blev klart nyfiken på denna brittiska miniserie (BBC One) från 2015, som skall ha visats i Sverige som två filmer (ursprungligen tre delar):
And Then There Were None (Am. titel 1940) utgavs första gången 1939, i svensk översättning året därpå. Romanen har sålts i ca 100 miljoner exemplar och är en av världens mest sålda böcker, alla kategorier. Av Agatha Christies fantastiska produktion bör man absolut inte missa Och så var det bara en. Riktigt bra var den!
Andra bokbloggare om Och så var det bara en: Tusen sidor
Doktor Calgary återvänder till England efter en två år lång polarexpedition. Genast inser han att hans frånvaro resulterat i att Jacko Argyle blivit oskyldigt dömd för mordet på sin adoptivmor. Calgary var den ende som kunnat ge alibi åt Jacko. Driven av skuldkänslor reser Calgary för att söka upp familjen Argyle men hans uppdykande mottas inte med lättnad. Istället blir Calgary indragen i ett mörkt familjedrama. För om inte Jacko var mördaren måste någon av de andra familjemedlemmarna vara det.
Huset på udden utkom år 1958 och är Agatha Christies personliga favorit. Till skillnad från hennes klassiska pusseldeckare är detta en psykologisk thriller där hon utforskar mänskliga själsdjup och vad som kan driva en människa till mord.
I nyöversättning av Helen Ljungmark har Agatha Christies romaner fått en enhetlighet som spänner över författarskapet. Förlegade begrepp har moderniserats utan att böckerna har förlorat en språklig förankring till den tid då de skrevs. Samtidigt har en brittisk underfundighet som tidigare förbisetts lyfts fram."
Agatha Christies romaner menar förlaget har varit "out-of-print" i flera år. Out-of-print betyder att det handlar om titlar som inte längre finns i förlagens lager/kataloger; de är alltså utgångna och utsålda helt enkelt. Men till hösten 2014 startades utgivningen för dessa nyöversättningar av Christie-deckare. 2014: Mordet på Orientexpressen, Huset på udden (tidigare svensk titel: Prövad oskuld), Och så var de bara en (tidigare svensk titel: Tio små negerpojkar) och Poirots jul. 2015: Döden på Nilen, Badortsmysteriet, Fem små grisar, Par i brott (första utgåva i svensk översättning 2015) och 4.50 från Paddington (vinnaren av "Läsarnas val" 2015).
Huset på udden, med tidigare svensk titel Prövad oskuld, (Originaltitel: Ordeal by Innocence) är från 1958. Detta är en av Christies senare romaner där varken Poirot eller Marple har huvudrollen som mordutredare, istället får man möta den mer sympatiske och lågmälde Doktor Calgary, bara den detaljen gjorde mig mera positivt inställd till just den här Christie-deckaren.
Psykologisk thriller beskrivs boken som och detta gör den också klart till en vinnare i mitt tycke. Det centrala i berättelsen handlar om oskuldens psykologi, en familj där misstänksamheten slår rot och skapar spänning mellan medlemmarna.
Boken filmatiserades 1984 (svensk titel; Dödligt alibi). Ett avsnitt i tredje säsongen för TV-serien (2007) om Miss Marple lär också basera sig på romanen.
Av de tre böcker som jag nu läst av Agatha Christie under påsken är det just den här jag rekommenderar främst. Man får det där speciella som kännetecknar Christie-deckare, men slipper det ytligt glättiga eller det lite väl högdraget hånfulla.
"EN RYSK PRINSESSA, EN UNGERSK GREVE OCH EN SVENSK SJUKSKÖTERSKA
I en av litteraturhistoriens mest klassiska deckare reser en spektakulär skara tillsammans på den exklusiva Orientexpressen från Istanbul till Calais. För en av tågets passagerare ska resan bli den sista. När tåget fastnar i en snöstorm i bergen på Balkan uppdagas ett bestialiskt mord. Ombord i den luxuösa förstaklassvagnen finns lika många misstänkta som resenärer – men också Hercule Poirot.
Mordet på Orientexpressen utkom år 1934 och översattes omedelbart till svenska. Flera generationer och en ny världskarta senare är Agatha Christies mästerligt komponerade intrig lika fascinerande. Skuld, rädsla och hämnd är universella teman som fortsätter att beröra människan.
I nyöversättning av Helen Ljungmark har Agatha Christies romaner fått en enhetlighet som spänner över författarskapet. Förlegade begrepp har moderniserats utan att böckerna har förlorat en språklig förankring till den tid då de skrevs. Samtidigt har en brittisk underfundighet som tidigare förbisetts lyfts fram."
Agatha Christies romaner menar förlaget har varit "out-of-print" i flera år. Out-of-print betyder att det handlar om titlar som inte längre finns i förlagens lager/kataloger; de är alltså utgångna och utsålda helt enkelt. Men till hösten 2014 startades utgivningen för dessa nyöversättningar av Christie-deckare. 2014: Mordet på Orientexpressen, Huset på udden (tidigare svensk titel: Prövad oskuld), Och så var de bara en (tidigare svensk titel: Tio små negerpojkar) och Poirots jul. 2015: Döden på Nilen, Badortsmysteriet, Fem små grisar, Par i brott (första utgåva i svensk översättning 2015) och 4.50 från Paddington (vinnaren av "Läsarnas val" 2015).
Mordet på Orientexpressen anförs många gånger som en av Christies bästa böcker, har även filmatiserats 1974 och 2010.
Bokens inledning:
"Klockan var fem en vintermorgon i Syrien. På stationen i Aleppo stod det tåg som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen. Det bestod av en restaurangvagn, en sovvagn och två vanliga vagnar.
Nedanför sovvagnen stod en ung fransk löjtnant i uniform i samtal med en liten herre, som hade rockkragen uppslagen ända till öronen, och av vars ansikte man inte såg mycket mer än en röd nästipp och en spetsig mustasch vars ändar pekade uppåt."
Handling: Det är vinter 1935 och från järnvägsstationen i Istanbul skall Orientexpressen avgå till Calais. Tretton personer är inbokade och Hercule Poirot lyckas genom kontakt med ägaren få en plats i den fullbokade vagnen. Efter att tåget lämnat Belgrad blir det under natten tvunget att stanna, då snödrivor blockerar spåret. Poirot som denna natt haft svårt att sova störs av oväsen utanför kupén och morgonen därpå finner man passageraren Ratchet mördad i sin kupé. Poirot tar sig an utredningen som följer, med bl.a förhör av ombordvarande passagerare. Men samtliga tycks ha alibi - vem eller vilka är skyldiga till mordet?
En klassisk Christie; pusseldeckare med korta kapitel, massor av dialog, en illustrerad ritning av tågvagnen, förhörsförteckning och listor. En riktigt klurig deckargåta som antagligen tilltalade mig mer som yngre, så det är väl alldeles utmärkt att yngre generationer även i nutid får stifta bekantskap med dessa klassiska deckare i så snyggt modernt och lättläst utförande!
Tyckte såklart bra om den, men för min nuvarande smak lite väl pratig och - som vanligt när Poirot har huvudrollen - för mycket franska, som jag inte alls förstod (ska det vara så komplicerat att få till översättningar i form av fotnoter för oss som inte kan franska?). Den belgiske detektiven Hercule Poirot är en väldigt förnäm och pompös herre, retar mig faktiskt ganska mycket på denna snobb med gott om elaka spydigheter i tanken kring folks utseende ("lik en padda", "långt fåraktigt ansikte", "fula barn", o.s.v) och tjänstefolk som alltid beskrivs så lågintelligent korkade. Tydligen lite svårt för hans dryga snorkighet och har redan konstaterat att jag nog själv föredrar Miss Marple framför Hercule Poirot - och inte ens självaste mordet på Orientexpressen kan ändra på den åsikten.
Poirots jul av Agatha Christie utkom första gången år 1938 och denna svenska nyöversättning publicerades hösten 2014. Den lär ha fått (och får fortfarande) rosande recensioner, man menar romanen vara en av författarens bästa.
Handlingen utspelar sig under juldagarna och den belgiske detektiven Hercule Poirot kommer att bli ställd inför ett mysterium med det låsta rummet.
Den tyranniske mångmiljonären Simeon Lee bjuder till allas överraskning (ganska ovälkommen sådan) hem sin familj över julen. Osämja och misstänksamhet finns mellan gästerna, några bland dem är dessutom högst oväntade. När alla är samlade och Simeon skapat ytterligare obehaglig stämning, blir den gamle mannen brutalt mördad. Dörren till rummet där han hittas är låst och fönstren går ej att öppna. Hur har det gått till och vem eller vilka är skyldig till dådet?
Karaktärer:
Hercule Poirot (detektiv)
Överste Johnson (polismästare)
Intendent Sugden (brottsutredande polis)
Simeon Lee (åldrad miljonär)
Alfred Lee (Simeons son)
Lydia Lee (Alfreds fru)
George Lee (Simeons son)
Magdalena Lee (Georges fru)
David Lee (Simeons son)
Hilda Lee (Davids hustru)
Harry Lee (Simeons son)
Pilar Estravados (Simeons dotterdotter)
Stephen Farr (son till en tidigare affärspartner till Simeon)
Horbury (Simeons betjänt)
Tressilian (-"- butler)
Walter (-"- betjänten)
Som med de flesta av Christies deckare har även denna en gammalmodig charm som jag gillar, dessutom passar just den här perfekt som julläsning; det är klurigt, underhållande och "lättsmält". Många villospår, många misstänkta, ett låst rum och det hela mynnar ut i en förklaring till ett oerhört(!) komplicerat tillvägagångssätt för mordet - alltför komplicerat faktiskt. Trots att jag tycker mig läst bättre deckare av Agatha Christie; Poirots jul håller mig fast, blir engagerad att försöka lösa mysteriet under läsningens gång och få grepp om personerna.
Möjligen tyckte jag bättre om Agatha Christies romaner som yngre, på senare tid upplevt mer uppskatta deckarna med Miss Marple som huvudkaraktär (har liksom lite svårt för Poirots snobbighet och alla meningar på franska - ett språk jag själv inte alls behärskar - saknar fotnoter med översättningar). Poirot utan kapten Hastings och inspektör Japp är sen liksom inte riktigt detsamma, saknar dem (även om man förstår varför de kanske inte kan vara med här).
Den här gången var det för mig filmen "Murder she said" som kom först och boken sen. Filmen var från 1961 med Margaret Rutherford som Miss Marple och boken som den baserades på var förstås den brittiska deckaren från 1957 av Agatha Christie; "4.50 from Paddington".
Denna deckare har sedan -61 filmatiserats ytterligare ett par gånger. Rollen som Miss Marple innehades då 1987 av Joan Hickson och 2004 av Geraldine McEwan.
Tycker själv väldigt bra om filmen från 1961, men man skall inte tro att den överensstämmer särskilt väl med boken. En hel del är annorlunda. Detta skall nu handla om själva boken.
Handling:
Mrs McGillicuddy (en vän till Miss Marple) råkar under en tågresa bli vittne till ett mord som inträffar på ett tåg som befinner sig på ett parallellt spår till det som den äldre damen befinner sig på. Ingen vill när hon berättar om det inträffade tro på henne, då inget lik har påträffats, d.v.s. ingen utom Miss Marple tror henne. Den äldre damen med fallenhet för detektivarbete klurar ut hur hon skall gå till väga för att finna på sanningen bakom det som Mrs McGillicuddy berättat för henne. Det är inte hon själv som tar sig an uppgiften att ute på fält göra undersökningar, utan hon anlitar en yngre förmåga, den försigkomna Lucy Eyelesbarrow med skarpt intellekt. Men hon själv står förstås för tankearbetet.
Fältundersökningarna tycks leda till en punkt på kartan där herrgården Rutherford Hall ligger belägen. Byggnaden uppfördes på 1800-talet av den rike fabrikören Crackenthorpe och sonen till denne är nu den åldrade man som bor där tillsammans med sin vuxna dotter Emma. Lucy tar plats som hushållerska där för att fortsätta de inledande efterforskningarna kring det eventuella mordet samt under tiden i hemlighet rapportera till sin uppdragsgivare Miss Marple vad hon kan finna ut.
Jultid stundar och de övriga vuxna barnen (tre söner) till den gamle mannen väntas liksom ett barnbarn (till en annan dotter som är avliden) samt en svärson. Vi får då de anländer lära känna Cedric - den ogifte tavelmålaren som bor utomlands, Harold - gift affärsman boende i London, Alfred - familjens svarta får som sysslar med diverse skumraskaffärer, Bryan - svärsonen och den avlidna dottern Edits man samt far till barnbarnet; Alexander - som på sina julferier från skola också kommer till herrgården tillsammans med en klasskamrat.
Lucy finner sig tillrätta och lyckas mycket riktigt finna vad hon söker i hemlighet och Miss Marple finns med där i bakgrunden för att följa ledtrådar och ge direktiv.
Mer än så avslöjar jag inte om handlingen här, utan konstaterar bara att detta är ytterligare en genial och mysig deckare av Agatha Christie - väl värd att upptäcka eller återupptäcka.
Tretton vid bordet (originaltitel: Lord Edgware dies), publicerad första gången 1933.
"Rollbesättningen" är på ett ungefär denna:
Hercule Poirot - den berömda detektiven - såklart!
Kapten Arthur Hastings - Poirots medhjälpare
Kommissarie Japp - mordutredare
Jane Wilkinson (Lady Edgware) - hustru till Lord Edgware, önskar gifta sig med hertigen av Merton
Lord Edgware - offret som skulle skiljt sig från Jane (ovan)
Carlotta Adams - skådespelerska
Bryan Martin - skådespelare
Ellis - Jane Wilkinsons jungfru
Jenny Driver - vän till Carlotta
Geraldine ('Dina') Marsh - Lord Edgwares dotter
Ronald Marsh - Lord Edgwares brorson, arvtagare
Miss Carroll - Lord Edgwares sekreterare
Alton - betjänt hos Lord Edgware
Donald Ross - författare
Hertingen av Merton - önskar gifta sig med Jane Wilkinson
Ärkehertiginnan av Merton - Hertingen av Mertons mor
~
Tror jag fick med de väsentligaste där - mycket folk är det att hålla reda på i denna deckare. Numera, då man ser en inre bild av de tre första (+ Miss Lemon - som inte är med i denna) karaktärerna, så är det; David Suchet, Hugh Fraser, Philip Jackson (och Pauline Moran) man ser. Undrar hur det var första gången man läste dessa böcker - hur såg den inre bilden av dem ut då?
Handling: Platsen är London. Den självcentrerade och egenkära skådespelerskan Jane Wilkinson önskar få hjälp av Hercule Poirot för att få sin make att skriva på skilsmässopapper. Hon påtalar även vitt och brett om att vilja låta mörda sin make Lord Edgware. Jane vill gifta om sig med hertigen av Merton. Så då lorden återfinns mördad i sitt hem, misstänks såklart Jane. Men hon uppges för den kvällen ha alibi, då hon varit på en middag (med tretton vid bordet). Fler mord inträffar, skall här inte gå in på närmare om dessa, men de har naturligtvis med det första mordet att göra.
Till saken hör att 13 kring bordet skulle innebära att den första som lämnar bordet kommer att dö (även om det inte blir exakt så just här).
Det hela avslutas med en av Poirots genomgångar och föreläsning om hur morden gått till och vem som är den skyldiga, så som vi är vana vid.
Klurigt och spännande. Svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått reda på hur det hela ligger till. Kan lugnt fortfarande konstatera att Agatha Christie är den genom tiderna absolut största deckardrottning som funnits, och som fortfarande regerar.
