"Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist. Förlag: Ordfront (2021). Antal sidor: 715.

Bibliotekslånad (inbunden).

"En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång. Vänligheten är John Ajvide Lindqvists hittills mest ambitiösa genom­skärning av samtiden, i det mikrokosmos som heter Norrtälje. I slutändan handlar det om Vänligheten kontra Fasan."

Om ni söker en relationsroman, troligtvis helt enligt young adult fiction-konceptet, så läs Vänligheten. Hursomhelst var detta inte alls vad jag hade väntat mig och överlämnar på så vis - vänligt men bestämt - till andra att ge mer rättvisande omdömen, ni som tillhör målgruppen(?) unga vuxna eller söker den sortens böcker. Klar fördel om ni är smartphoneanvändare och vet vad Pokémon Go är, själv är jag varken insatt i det ena eller andra... överväger på allvar att bara läsa gamla klassiker när jag någon gång stöter på den här typen av romaner.

Tröttnade rätt rejält innan de över 700 sidorna var lästa (senare halvan skumläst). Långsamt berättad med många sidohistorier/tillbakablickar, inte så spännande som jag troligtvis förväntade mig.

Gillade dock att läsa om välkända miljöer både från förr och i nutid. Historien hade sina ljusa stunder även i mitt tycke, men fördomsfulla karaktärskarikatyrer, det utseendefixerade, klichéartade och det råa övervåldet hör dock inte dit, har svårt för sådant. Kommer nog inte (väldigt sällan tvärsäker på något längre) läsa mer av John Ajvide Lindqvist. Får åtminstone räcka för ett bra tag framöver.

"X: Den sista platsen" av John Ajvide Lindqvist

X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Förlag: Ordfront. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).

"»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«

Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X – Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte."

Hur kan en roman vars handling är så bekymmersam, hårdkokt och brutal även vara så pass rolig som denna? Skrivandet som hantverk är i toppklass, oavsett hur historien vänds och vrids till på de mest surrealistiska vis. En stor dos humor, rapp dialog och avgrundsdjup svärta levereras i denna sista del i Platserna-trilogin, en bokserie som jag haft väldigt blandade åsikter om och något som varit bland det konstigaste jag någonsin läst.
Den sista platsen knöt ihop det hela perfekt, kan inte se några trådar som hänger löst. Var faktiskt rätt nyfiken på hur allt skulle jämkas samman i denna avslutande del och blev positivt överraskad, trots att det var något helt annorlunda än väntat. Gillade sen riktigt mycket slutet, väldigt bra och passande!

Från ett lamt okej för den första delen Himmelstrand (som jag verkligen inte var speciellt förtjust i) kan man nöjt konstatera att det ändå var bra att man inte gav upp efter den, utan istället förhoppningsfullt glad i hågen fortsatte med Rörelsen: Den andra platsen. Avslutande X: Den sista platsen skiljer sig från de föregående genom att vara mer mörk hårdkokt krim (med övernaturliga inslag) än just skräck, med det inte sagt att det inte förekommer hemskheter, oerhört otäckt blir det ändå. Ordet hårdkokt i samband med romaner brukar i vanliga fall få mig att backa, men här handlar det inte om ytlighet utan djup, tvärtom. När karaktärerna byggs på ett så här trovärdigt komplext sätt och då en behövlig del... medlidande(?) ingår i helhetsbilden, ja då uppnås jämvikt, då funkar det tycker jag.

Vad gäller språket är det till stor del anpassat till den kriminella världen, där den medelålders kriminalreportern Tommy T rör sig, tillika hans systerson Linus som slår in på brottets bana genom att starta försäljning av sin ADHD-medicin. Hur deras liv utvecklas på olika sätt genom handlingens fortskridande är väl genomtänkt och inget jag avslöjar mer om här, det är en fördel att veta så lite som möjligt innan man läser den här romanen. Det blir utifrån dessa två huvudkaraktärers perspektiv historien berättas. För mig blev det en smula överkurs att begripa alla ord, om det förortsslang som används är hittepå eller sådant som används i verkligheten har jag ingen aning om, men det gick ju ändå hjälpligt (begreppet "emo" var jag för övrigt tvungen att kolla upp, okej någon slags ungdomlig subkultur alltså... inget påhitt). Har nog inte läst någon roman om narkotikabrottslighet och knarkhandel tidigare, så ovant, visst.
Sen hade liksom inte storyn varit densamma utan Tommys melankoliske hund Hagge tycker jag, en sidokaraktär med paranormala förmågor, klart underhållande.

Så, sammanfattningsvis: En riktigt bra avslutning på den mest konstiga bokserie jag någonsin läst. Till största del hårdkokt övernaturlig kriminalroman som så småningom avancerar till att gränsa till skräck. Brunkebergstunneln var jätteläskig, den här gången också, avskyr tunnlar, alla möjliga sådana får mig att rysa.


Andra bokbloggare om X: Den sista platsen:
Bims blogg
Ugglan & boken
Läsa & Lyssna

"Rörelsen" av John Ajvide Lindqvist

Rörelsen - den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, är uppdelad i tre delar; "Utanför", "Innanför" och slutligen; "Bortanför". De första två delarna av boken var helt fantastiska (därav det slutliga och förvånansvärt höga betyget), men sen flippar det ur fullständigt. Tyvärr!

Bokens sista och avslutande del är bara alltför groteska. Det kyliga råa våldet sätter den också i en klass för sig, något man har svårt att klara av. Alltför överkänslig kanske? Kommer jag trots detta att läsa den (preliminärt till hösten 2017) planerade fortsättningen; X - Den sista platsen? Troligen. Svårt att fatta? Troligen.

Ska försöka förklara...

Rörelsen är helt klart en "tematisk fortsättning", men även uppges den vara en prequel till Himmelstrand. En prequel skall ju vara en föregångare i fiktionen (efterföljare i verkligheten). Med tanke på det i kombination med den handling som beskriver "fältet" såsom man får ta del av det i Rörelsen, är det ofrånkomligt att man blir ganska nyfiken på hur det hela skall jämkas samman i den sista platsen.

Huvudperson, tillika berättare, skall föreställa en fiktiv version av bokens författare. Det handlar om en ung vuxens relation till andra och om den gränsöverskridande översinnliga dragningskraften; vilka olika individuella gränser som de som ger efter för den attraktionen är beredda att passera.

Det jag gillade som allra mest med Rörelsen var beskrivningen av det tidstypiska för åren 1985-86. Visst blandas sen verklighetens Palmemord in i handlingens fiktion, men hur det blandas in i det hela får man först veta mot slutet, förstås. Handlingens existentiella air, det där något som anas bortom den synliga världen/verkligheten, tilltalar självklart också, gör det extra spännande.

Till vilken grad önskar vi utforska mörkret? Vilka gränser är vi beredda att överskrida för att få en glimt av det som finns bortom den synliga världen? Om vi får tillträde till det okända, tänk om det inte gör oss till bättre människor, mer tillfreds med tillvaron, utan tvärtom till alltmer olyckliga människor, ondskefulla och känslolösa till vår natur? Och samhälleliga utopin; är den ens möjlig att delvis föreställa sig i verkligheten? Tänk om... säkert en rätt vanlig början innan en berättelse börjar ta form hos den som skriver, eller till de tankar som blir kvar hos läsaren efter att ha läst en bok.

Rörelsen är; väldigt annorlunda, riktigt spännande, oerhört svår att lägga ifrån sig, generös med tidstypiskt från 80-talet, tankeväckade vad gäller det mellanmänskliga, existentiella och samhällsfenomenen... för mig blir det den behållning som överskuggar det man verkligen ogillade, d.v.s det känslokalla, våldet och det där verkligen groteskt motbjudande, som inte utelämnar något.