"Sirius", Olaf Stapledon

Sirius, Olaf Stapledon. TiraTiger Förlag. Översättare: KG Johansson. Antal sidor: 260. Utgivningsdatum: 2024-05-29.

Recensionsexemplar

"Engelsmannen Olaf Stapledon (1886 – 1950) är mest känd för sina romaner Last and First Men (De sista och de första människorna) och Star Maker (Stjärnskaparen) men skrev flera romaner till. De mest omtalade av dessa är Odd John – om en pojke som föds med övernaturliga krafter, vilket gör att han inte bryr sig om mänskliga konventioner – och Sirius, här för första gången i svensk översättning.

Sirius berättar om hur forskaren Thomas Trelone med hormoner och kirurgiska experiment skapar en ”superhund”, som behärskar mänskligt språk och mänskligt tänkande. Sirius kommer under hela sitt liv att slitas mellan sina instinkter som hund och sitt mänskliga intellekt, och drabbas dessutom av förföljelse från människor som anser den talande hunden vara en styggelse. Boken är en stillsamt ömsint saga om problemen med att vara annorlunda och till slut ta ställning för vem man innerst inne är, och samtidigt en studie i människors rädsla för det okända."

 

Stjärnskaparen läste jag med stor behållning. Sirius uppfattade jag som en synnerligen märklig bok. Filosofen Stapledon utforskar frågorna kring vad det innebär att vara människa (helt okej) genom en berättelse om ett djurexperiment (inte okej). Att experimentera med skapelsen för att förändra den är så otroligt vanvördigt och destruktivt, oavsett djur eller människa. Redan där fick jag taggarna utåt. Den här texten (som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån) förklarar vad jag menar:

"Ingen frågade dig; vill du bli stark och smidig eller sjuk,
vill du bli hård och kantig eller mjuk.
Nej, det var ingen som frågade.
Men nu är du född, och nu är du här,
du måste bara vara just sådan som du är.
Du måste väl göra det bästa som du kan
och bli en liten människa som går an."

Så, nej, jag gillade inte denna roman även om man till dess fördel kan konstatera att det är en spekulativt fiktiv och filosofisk historia av äldre sort (från 1944) som faktiskt åldrats rätt väl. Den tog mig ett tag att traggla igenom, intresset kändes svalt för en filosofiskt sinnad hund som med tiden får en underlig relation till den människa (forskarens dotter) han växt upp tillsammans med.

Nå, så här är det: Hunden Sirius blir resultatet av styrd avel, kirurgi och biokemiskt genom t.ex. injektion av hormoner. De omfattande experimenten leder till mänsklig intelligens i en hundkropp, en varelse som varken tillhör en djurvärld eller människovärld, en talande (jo, tyvärr!) superintelligent walesisk fårhund. Hunden uppfostras tillsammans med forskarens (hundens "skapare") dotter Plaxy. Fann inte någon särskild sympati för varken Sirus eller Plaxy, även det ett minus förstås. Att berättelsen får en tragisk utveckling är nog inte så svårt att förstå. Till viss del får jag associationer till Frankensteins monster.

Om man som mig är god vän med hundar (och då menar jag verkligen hundar som just hundar) bör man ändå ta sig en närmare titt på den här boken, tycker jag, oavsett mina negativa åsikter ovan.

"Kusliga historier", Charlotte Riddell

Kusliga historier, Charlotte Riddell. Översättare: KG Johansson och Miranda Johansson. Förlag: Hastur Förlag. Antal sidor: 273. Utgivningsdatum: 2024-06-18.

Rec.ex.

"Kusliga historier (”Weird Stories”, 1882) av irländska Charlotte Riddell (1832–1906) är en mindre klassiker inom fantastiken; och de sex berättelser som ingår i denna samling är samtliga ypperliga exempel på den viktorianska spökhistorians konst när den är som allra bäst.

För läsaren öppnas här en dörr till det brittiska 1800-talets andra hälft; en dörr som förhoppningsvis förblir öppen. Charlotte Riddells direkta prosa för oss in i en mörk värld fylld av social misär, klasskillnader, penningbegär, orättvisor och onda avsikter. Detta är suggestiva, ruggiga och hjärtskärande historier, skrivna av en säregen författarinna som lyckades behålla en märkbart genuin berättarglädje under en framgångsrik och lång karriär, trots att tillvaron kantades av elände och motgångar.

Här presenteras Kusliga historier – för första gången i sin helhet i svensk översättning av KG Johansson och Miranda Johansson – med ett fylligt och initierat efterord om Riddells liv och verk signerat Elisabeth Brännström."

Charlotte Riddell var ett okänt författarnamn för mig då denna bok kom ut i svensk översättning för första gången på detta vis. Boken med sex noveller av olika längd innehåller även ett utförligt efterord som ger mer kunskap om författarens liv och gärning.

Novellerna ger inte bara stämningsmättade kusligheter utan även en värdefull inblick vad gäller tiden, människorna och platsen, d.v.s. senare delen av 1800-talets England.

Bredvid klassiker inom gotisk skräck är klassisk viktoriansk spökhistoria ett måste. Själv gillar jag båda och Riddells historier utgör inget undantag. Mycket välskrivna noveller i utmärkt översättning som jag verkligen hoppas får den uppmärksamhet de är värda i och med denna nya fina samlingsvolym.

Läs och njut!

Mer om boken här på bloggen:

Veckans mening den 20 juli

Veckans mening den 7 september

Bokmärkt den 9 oktober

"Lädertratten", Arthur Conan Doyle

Lädertratten, Arthur Conan Doyle. Översättare: A. Henriksson. Hastur Förlag. Antal sidor: 28. Utgivningsdatum: 2024-06-18. Originaltitel: The Leather Funnel (1902).

Rec.ex.

 

"”Var allt en fantasi, eller stod den för något som hade inträffat i världshistoriens mörka, grymma dagar? Jag stödde mitt bultande huvud i mina darrande händer. Och då, plötsligt, kändes det som om hjärtat stod still i mitt bröst, och jag kunde inte ens skrika, så stor var min skräck. Något närmade sig genom rummets mörker. Det är skräck efter skräck som bryter ner en människas ande. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte be; jag kunde endast sitta som en frusen bildstod och stirra på den mörka figuren som skred genom det stora rummet.”

Lädertratten (1902) är en klassisk skräckberättelse av Arthur Conan Doyle (1859–1930), författaren till historierna om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Denna utgåva av Lädertratten är tryckt i 400 handnumrerade exemplar."

Det här var en för mig tidigare okänd novell av Arthur Conan Doyle. Den bjuder på underhållande fantasifulla beskrivningar och kuslig mystik, där ett antikt föremål står i fokus och avslöjar en mörk händelse ur det förflutna.

Att ACD hade en faiblesse för det översinnliga går även igen i denna lilla historia där det fasansfulla spelas upp genom drömmen som påverkas av ett föremåls inneboende energier. En spännande och kuslig skräcknovell i all sin enkelhet som jag upplevde mycket läsvärd. Rekommenderas!

Även: Veckans mening

"En dos stryknin", Agatha Christie

En dos stryknin, Agatha Christie. Översättning: Eva Wahlenberg. Förlag: Bookmark. Antal sidor: 259. Utgivningsdatum: 2020-09-15. Originaltitel: The Mysterious Affair at Styles.

"I år är det 100 år sedan som Agatha Christies debutdeckare En dos stryknin publicerades för första gången. Det firas med nyutgivning av den odödliga klassikern.

England under första världskriget. Kapten Hastings, som ska vila upp sig från striderna, skickas till en herrgård i byn Styles St. Mary. Där lever den förmögna mrs Emily Inglethorp, som erbjudit flera belgare och flyktingar logi under kriget. När mrs Inglethorp hittas mördad ser detektiven Hercule Poirot det som sin plikt att hjälpa Hastings att lösa fallet. Vem förgiftade henne och hur lyckades mördaren fly från det låsta sovrummet? I den lilla byn finns det gott om misstänkta.

En dos stryknin utkom 1920 och banade väg för en helt ny genre: pusseldeckaren. Boken bygger bland annat på de stora kunskaper om gift som Agatha Christie hade och är full av ledtrådar som involverar läsaren i fallet. Denna utgåva innehåller även originalslutet, som för första gången har översatts till svenska (översättning: Helen Ljungmark)."

Agatha Christies debutdeckare var jag faktiskt inte helt säker på om den var tidigare läst. Kom fram till att så inte var fallet, förväxlade den med lästa Cyankalium och champagne. Fast det är alltså en annan historia än denna giftmordsvariant.

Karaktärerna är rätt många att hålla reda på och intressets låga för såväl de inblandade som själva deckargåtan i sig var alltför sval, tappade tyvärr därför tråden emellanåt. Det blev liksom en oredig härva av alltför många ledtrådar, villospår och twister. Boken var därför lite motig att komma igenom, även om det lyckades. Bättre och mer engagerande Christie-böcker har jag läst än just denna.

Kanske är den lättare att ta till sig filmatiserad?:

"En siciliansk romans", Ann Radcliffe

En siciliansk romans, Ann Radcliffe. Vertigo förlag. Översättare: KG Johansson. Antal sidor: 294. Utgivningsdatum: 2021-01-21.

"I En siciliansk romans (1790) skapade Radcliffe den unika blandningen av skräckens psykologi och poetiska skildringar som skulle göra henne till en av de stora inom den gotiska skräckromantiken.

Den här tidiga romanen utforskar de urgröpta landskapen och de labyrintiska delarna av Siciliens slott för att avslöja de skamliga hemligheterna för dess allsmäktiga aristokrati. Julia och Emilia Mazzini bor avskilt i en gammal herrgård nära Messinasundet. Efter faderns återkomst till ön hemsöks en del av huset av en serie mystiska uppenbarelser. Ursprunget till hemsökelsen upptäcks först efter en hisnande jakt genom drömlika pastorala landskap. När uppenbarelsen äntligen kommer tvingar den hjältinnorna att utmana de enade krafterna för religiös och patriarkalisk auktoritet."

En mycket trevlig och underhållande klassiker!: Vackra formuleringar, lustiga överdrifter, fängslande spänning, sagolikt beskrivna miljöer, livfulla karaktärer (onda såväl som goda), djärva hjältar och hjältinnor.

Händelserikt rakt igenom och allt mynnar ut i en upplösning som helt omintetgör vilseledningen mot en mer övernaturlig förklaring på det mystiskt gåtfulla. Härligheten är sen toppad med ett underbart avslut som skänker fulländad belåtenhet.

Läs och njut!

Även: Gotisk skräckromantik med omåttliga känslor och stor dramatik, En smakebit på søndag

"Skalbaggen", Richard Marsh

Skalbaggen, Richard Marsh. Hastur Förlag. Översättning (+ efterord och slutnoter): KG Johansson. Antal sidor: 456. Utgivningsdatum: 2024-08-01. Originaltitel: The Beetle; a Mystery  (1897).

"”Den kröp upp på min hals, fruktansvärt långsamt, några millimeter i taget och dess tyngd tvingade mig att spänna mina ryggmuskler. Den nådde till hakan, den snuddade vid mina läppar – och jag stod stilla och uthärdade allt medan den täckte mitt ansikte med sin enorma, slemmiga, stinkande kropp och omfamnade mig med sina otaliga ben. Skräcken gjorde mig galen.”

Från fjärran och mystiska Egypten kommer Skalbaggen, en grotesk varelse ”skapad varken av Gud eller människa”, en hamnskiftare besatt av att söka hämnd för ett brott som begicks mot dess avgudadyrkare. I en oförsonlig jakt genom London förföljer den utan nåd sina offer och ingen tycks fredad från dess hypnotiska, onda makt.

Richard Marshs (1857–1915) sällsamma, fängslande och originella roman, som när den gavs ut faktiskt sålde bättre än Dracula, är en tidlös skräckklassiker: en ockult detektivberättelse och ett fin de siècle-melodrama som skrämde slag på det senviktorianska samhällets läsare.

Här presenteras Skalbaggen (1897) i översättning av KG Johansson, som också har skrivit ett informativt efterord till utgåvan och försett den med oumbärliga kommentarer."

Enligt bokens efterord skall The Beetle första gången givits ut 1897, samma år som Bram Stokers Dracula, och då i flera år sålt bättre än denna för oss idag mer välkända. Så hur kan det då vara möjligt att Marsh roman fallit i tidens glömska? Så är det i varje fall med en del romaner som vi kallar klassiker, då är det väldigt värdefullt att det görs nyöversättningar och berättelserna ges nytt liv, den här tycker jag är värd det. Språkkänslan och varsamheten i översättningen upplever jag utmärkt, boken har även slutnoter med intressanta kommentarer kring sådant som kan behöva utvecklade förklaringar.

Boken består av fyra delar/fyra karaktärers berättelser (Bok I, II, III och IV): Robert Holst (som blir ett offer och redskap för varelsen), Sydney Atherton (med ett överklassigt liv typ Bertie Wooster - en rätt bra liknelse), Marjorie Lindon (Paul Lessinghams fästmö) och till sist polisen Augustus Champnells redogörelse för fallet och dess hektiska upplösning. För på sätt och vis är det här - förutom just en effektiv rysare - även en sorts deckare kan man väl säga, inklusive till slut ett kidnappningsdrama med en nagelbitande kamp mot klockan.

Första berättelserna bygger upp mystiken kring det gåtfulla ur olika perspektiv, sista berättelsen ställer allt på sin spets och vrider upp spänningen med full fart. Mycket bra!

En klassiker som alltså verkligen är värd att uppmärksamma på nytt, i min mening.

Även: Veckans mening 16/12, Veckans mening 30/12, Veckans mening 6/1

"Maigret och sheriffen", Georges Simenon

Maigret och sheriffen (1977), Georges Simenon. (Originaltitel: Maigret chez le coroner, 1949). Översättning Håkan Wallqvist.

"Den franske kommissarie Maigret är på studieresa i USA. I Arizona följer han en domstolsförhandling inför rättsläkaren. Medan Maigret till en början undrar över sina amerikanska kollegors ovanliga metoder, börjar han gradvis utveckla ett intresse för fallet där fem arméanställda anklagas för att ha orsakat en ung kvinnas död."

Den här gången är Maigret alltså på studieresa i USA och får i Arizona vara med under ett förhör angående en 17-årig flicka som hittats död, eventuellt mördad. Maigret tycks en aning konfys inför den amerikanska färgstarka kulturen, intensiteten och den översvallande vänligheten, uppenbarligen knepig att förstå inledningsvis. Det förmodade mordet menas vara en påföljd efter ett party och några unga män från en flygbas skall förhöras. Metoderna som används under förhöret upplever Maigret till att börja med märkliga. Men så småningom börjar skeenden skissas upp, olika bilder skärskådas och de inblandade personerna blir successivt tydligare, så även den sanna händelseutvecklingen.

Inte en av de bättre Maigret-deckare jag läst. Alldeles för mycket dialog och förhör. Men miljöbeskrivningar, det amerikanska - socialt och kulturellt - fick också ta plats, gjorde även denna bok läsvärd. Simenon hade en speciell förmåga att levandegöra atmosfärer och stämningar.

Även: Veckans mening

"Maigret vid gränsen", Georges Simenon

Maigret vid gränsen (1974), Georges Simenon. (Originaltitel: Chez les Flamands, 1932). Översättning: Katja Birmann.

"Maigret blir inbjuden till den vindpinade, regniga gränsstaden Givet av en ung kvinna som desperat försöker rentvå sin familj från mord. Men deras välskötta butik, det sömniga samhället och dess rasande flod döljer alla sina egna mysterier."

Att läsa stämningsfulla Maigret-deckare är fin avkoppling. Tyvärr är kvinnosynen tidvis urusel och antydningar till antisemitism är sådant som kan detekteras i böcker utgivna innan andra världskrigets slut. Men står man ut med sådant så ger böckerna intressanta betraktelser av tider, platser och folk, bjuder på otroligt stämningsfullt beskrivna miljöer, och en spännande deckargåta förstås.

Den franska titeln betyder väl översatt "Hos flamländarna"(?). Och platsen för dramat är franska Givet, med en gränsstation innan Belgien. Den flamländska familjen Peeters har bett kommissarie Maigret om hjälp, då misstankar riktats mot en familjemedlem i samband med ett befarat mord på en fransyska. Familjens son menas nämligen ha ett barn med denna nu förvunna (och misstänkt dräpta) fattiga fabriksarbetande kvinna, alltmedan planer fanns för honom att äkta en dotter till en flamländsk läkare. Familjen Peeters hus och speceriaffär är beläget på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Flamländarna i Givet ses inte med blida ögon av fransmännen (den flamländska regionen, Flandern, ligger i norra Belgien). Maigret lyssnar och antecknar vad folk i den lilla småstaden säger om familjen Peeters. Att det finns en slags etniska och kulturella motsättningar och spänningar i det Givet Maigret besöker råder det liksom inga tvivel om, en ganska tydlig avoghet finns mot flamländare. Här i Givet finns även valloner (en folkgrupp bosatt i södra Belgien främst, men också i norra Frankrike), även de beskrivna på ett visst sätt. Men kommer de att finna den förvunna kvinnan? Och stämmer det att någon faktiskt har mördat henne? Läs boken så får du veta.

Miljöbeskrivningarna med suggestivt framställda atmosfärer sticker ut lite extra just i Maigret vid gränsen, och gör den ännu mer läsvärd förutom det jag nämnt ovan.

"En narkomans dagbok", Aleister Crowley

En narkomans dagbok, Aleister Crowley. Vertigo Förlag. Översättning och efterord: KG Johansson. Antal sidor: 423. Utgivningsår: 2022. Originaltitel: The Diary of a Drug Fiend (först publicerad 1922).

Recensionsexemplar

"Peter Pendragon och Louise Laleham gifter sig under ett rus efter att ha träffat varandra för första gången. När de under smekmånaden introduceras för heroin dröjer det inte länge innan de båda inser att de inte kan ge upp sitt missbruk.

I sina egna avsnitt av berättande uppvisar de en missbrukares desperata och dementa tankesätt, vilket ger texten en realistisk ton och känsla.

I stället för att övervinna missbruket introducerar Crowley sina karaktärer till början av sin egen religion, Thelema, som säger att användare kan bemästra sitt drogberoende och kontrollera drogernas påverkan över sig själva.

Översättningen av den modernistiska och existentiella En narkomans dagbok är gjord av KG Johansson."

Aleister Crowley
(1875 – 1947)

Aleister Crowley hade jag bara en vag aning om att han var någon slags sekteristisk ockultist. En människa med farliga tendenser? Ja, verkligen:

Crowley lär ha fascinerats  av extrema och samhällsomstörtande ideologier som kommunistisk marxist-leninism och nazism (två sidor av samma mynt). Han lär ha varit särskilt nyfiken på det antikristna och revolutionära i ideologierna, eftersom dessa läror av undergrävande samhällsomstörtning skapade ett tomrum (efter utraderade gamla religiösa traditioner), ett tomrum att fylla på med ockulta filosofin Thelema. Demokrati skall Crowley ha beskrivit som en "imbecile and nauseating cult of weakness" (en idiotisk och kväljande kult av svaghet). Som ni förstår, det är inte särskilt svårt att känna förakt och avsky för mannen...

Men nu var det inte detta det skulle handla om.

En narkomans dagbok skall vara Crowleys först publicerade roman, och som dessutom skall vara den första boken där klostret Thelema på Sicilien finns med i handlingen.

Min åsikt och mina egna tankar: Vad man kan finna intressant med romanen är att den kan tydliggöra hur ett narkotikamissbruk fungerar, hur drogerna förstör kropp och medvetande, föråldrar i förtid, hur fixerad användaren blir av drogen och om svårigheten att komma ur missbruket. Det går att läsa in beroendets förvrängningar av verkligheten, en slags falsk efterkonstruktion och försvarsmekanism. Crowley tycks dessutom för sin tid ha varit utomordentligt ogenerat frispråkig. Otäckt, javisst, men när det t.o.m. numera talas om legalisering och avkriminalisering av narkotika behövs väl möjligen all slags upplysning? Inte minst för att dessa som ivrar efter legalisering kanske bättre bör förstå hur farliga dessa droger är? Förutom lidandet i sig tänker man på de enorma samhällskostnader som lär skapas efter att droganvändning bland unga och förmögna (antagligen de största riskgrupperna?) ökar, vilket väl en legalisering troligtvis leder till.

Så långt okej. Men när paret Pendragon till slut hamnar i klostret Thelema på Sicilien, där de menas komma att "bemästra sitt drogberoende och kontrollera drogernas påverkan över sig själva", blir det väl svamligt om uppmuntrad fortsatt droganvändning under kontroll, via en typisk sekt. Då kan jag hålla med de negativa recensioner, som en gång i tiden skrevs om denna bok, d.v.s. det som handlade om Crowleys dolda lovsång till drogen och sekten. Och vad gäller Crowley själv lär han (enligt bokens efterord) aldrig ha blivit kvitt sitt narkotikaberoende. Så var det med det.

Fiktiva En narkomans dagbok menas vara baserad på författarens egna liv med drogberoende. Förordet skrivet av Crowley börjar ju också såhär: "Detta är en sann berättelse. Den har skrivits om bara i den mån som var nödvändig för att dölja identiteter." Vilket man väl då får anta betyder att mycket i historien alltså är självupplevt.

Tycker KG Johansson skriver ett utmärkt efterord samt intressanta slutnoter, vilka allt som oftast känns absolut nödvändiga att ta del av för att fullt ut förstå bakgrunden ibland. Har ingen större lust att frossa i bestialiska detaljer kring Aleister Crowleys liv och leverne, men det här som KG nämner om Crowleys eventuella kontakt med underrättelseverksamhet eller spioneri, som vissa biografier tycks nämna som varande ett "rykte", är ju ändå lite spännande ta reda på mer om.

Ännu en klart läsvärd romanklassiker som engagerar, tidvis rätt underhållande skriven. Förvånansvärt intressant och lättläst (om man hoppar över alla tröttsamma dikter samt har överseende med korrekturfel). Detta trots att Aleister Crowley minst sagt uppfattas som en rätt avskyvärd person. Efter att ha läst denna bok undrar man hur mycket av alla galenskaper egentligen uppstod p.g.a. hans drogmissbruk.

Mycket fint bokomslag för övrigt!

Mer om boken här på bloggen: En smakebit på søndag

"Det oåtkomliga", Liane de Pougy

Det oåtkomliga, Liane de Pougy. Vertigo Förlag. Översättning och efterord: KG Johansson. Antal sidor: 152. Utgivningsår: 2022. Originaltitel: L'Insaisissable (först publicerad 1898).

Recensionsexemplar

"Josiane de Valneige är ung, vacker och rik. Hon är också utmattad, deprimerad och förtvivlad. Trots Josianes berömmelse som en av de mest ryktbara horisontella, nämnd i varje skvallerspalt, avslöjas en brist i hennes karaktär: att hon har ett hjärta.

Det oåtkomliga (1898) är Liane de Pougys första roman och har nu översatts till svenska för första gången. Översättningen är KG Johanssons och han har även skrivit efterordet om Liane de Pougys liv som kurtisan, prinsessa och helgon."

Liane de Pougy
(1869 – 1950)

Liane de Pougy, eller Anne-Marie Chassaigne som hon egentligen hette, vilket märkligt levnadsöde ändå.

Det oåtkomliga skall vara hennes först publicerade bok och enligt efterordet lär flera episoder i boken vara hämtade från hennes tid som "kurtisan" (en slags hålldamer som skulle kunna föra sig i rika kretsar, konversera och vara representativa).

Boken är skriven som en brevroman där kurtisanen Josiane de Valneige skriver om sitt liv som hon ser tillbaka på.

Någon särskilt stor litteratur är det väl inte, men intressant att få en inblick i tiden, platsen och en antagligen rätt okänd del av folklivet då och där. Från ett annorlunda perspektiv. I romanen framträder en depraverad människas slags "förvandling" genom tragedi.

Byn Brunoy (norra Frankrike, 20,6 km från Paris), byns årliga mässa, sidan 87:

  "Det stora torget framför kyrkan såg pittoreskt ut med karuseller och berg-och-dalbanor; ett lotteristånd packade upp sina priser i granna färger; en spågumma med helt förbluffande krafter, specialiserad på kärlek, rån och arv, satt upp sitt röda tält bredvid sin husvagn; en tandutdragare satte upp en affisch, som visade blänkande vita löständer för endast tre francs, på sin vagn; de som sålde våfflor och bakelser för en sou friskade på sina brasor med blåsbälgar som smeder, och luften stank redan av friterad potatis och olja. Festen skulle börja nästa dag.

   Den här kvällen hade imponerande fyrverkerier utlovats - antagligen några eländiga färgade lyktor som hängts upp i träden; men Gérard, som hade levt hela sitt liv i Paris och aldrig sett en bymässa, hade gjort upp planer tillsammans med kusken Brunet; de bad madame om tillstånd för att gå ut och njuta av mässans spektakel.

   Och eftersom "madame" inte ville något hellre än att bli lämnad i fred fick de förnämliga tjänarna roa sig så länge de ville, och gärna lite till. Med en generositet som måste ha förvånat dem gav jag dem ledigt till efter midnatt."

Klart läsvärd klassiker. Nätt och lättläst. Vackert inbunden bok. Den blåa färgen har en betydelse.

"Woyzeck", George Büchner

Woyzeck, George Büchner. Översättare och förord: Bodil Zalesky. Hastur Förlag. Antal sidor: 66. Utgivningsår: 2022.

Recensionsexemplar

"Woyzeck av Georg Büchner (1813-37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Ännu i våra dagar är berättelsen om den plågade Woyzeck i hög grad levande: Ingmar Bergman satte upp pjäsen 1969 på Dramaten, Werner Herzog kom 1979 med filmen Woyzeck, Tom Waits och Robert Wilson förvandlade år 2000 texten till musikal, Nick Cave skrev musik och sångtexter till den isländske regissören Gísli Örn Garðarssons dramatisering Woyzeck (2005) och Steve Sem-Sandberg lät 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen W.

Mellan scenerna i Woyzeck surrar det i skrift outsagda och varje läsare och varje åskådare bygger medvetet eller intuitivt upp förloppen utifrån den egna kombinationen av det uttryckta och det blanka. Vid varje dramatisering är det kommande växelspelet med publiken en egen oförutsebar dimension. Och i varje huvud och i varje hjärta tar Woyzeck om och om igen ny gestalt, för Woyzeck är en sekulär martyrlegend, ett hårt laddat drama om ett samhällets olycksbarn, en djuppsykologisk undersökning, en studie över makt och vanmakt, en analys av perversioner och hjärtlöshet, en den naknaste, mest förtvivlade kärlekshistoria, ett ödesdrama som vrålar mot himlarna. Vid varje brytpunkt i tiden återföds Woyzeck och fylls med nytt pulserande liv."

Teaterpjäsen Woyzeck är ett ofullbordat fragmentärt verk som senare skall ha blivit postumt vidareutvecklat av ett flertal författare. Woyzeck publicerades 1879 första gången, och då skall det ha handlat om en mer omarbetad version. Första teateruppförandet var i München 1913.

Ett mycket egendomligt drama, som jag är rädd att jag inte fullständigt förstår. Filmen som nämns ovan, den i regi av Werner Herzog från 1979, hade en trailer, och som det ser ut följer filmen manus:

Pjäsen verkar kunna ses som en slags arbetarklasstragedi och den skall vara löst baserad på en sann historia där personen ifråga mördade sin sambo p.g.a. svartsjuka. Kaptenen i bokens handling menar att moral hör samman med välstånd och status, därmed skulle Woyzeck, som är fattig, inte kunna ha någon moral. Berättelsen menas gå ut på att det skulle vara personerna i den unge mannens omgivning som påverkar Woyzecks person och hans vidare handlande.

Såsom man kan förstå av den citerade bokbeskrivningen ovan samt bokens förord, skall där finnas mycket att läsa in i texten, beroende på person som läser och relaterat till tidens situation som råder för tillfället. Intressant att få kännedom om författaren bakom verket också, ett kort men otroligt intensivt liv, verkligen.

Författaren Steve Sem-Sandberg skall ha inspirerats av denna klassiker för romanen W (2020). Och beskrivningen för den boken väcker faktiskt nästan mer intresse, särskilt vad gäller själva scenariot (i det här fallet blev det alltså ett A för att upptäcka ett B!):

"Woyzeck är historien om den lojale fotsoldaten som i ett anfall av svartsjuka dödar kvinnan han älskar. Den verkliga händelsen inspirerade Georg Büchner att 1836 skriva den pjäs som kom att bli en klassiker inom europeisk dramatik. Sem-Sandberg utgår i W från samma material. Det är en berättelse om en ensam människa som för att undkomma misären tar värvning och deltar i det tidiga 1800-talets många krig.

Sem-Sandberg tecknar en bild av ett kluvet Europa – en kontinent som faller sönder av krigets barbari och samtidigt drömmer om en helt ny och upplyst syn på individen som samhällsvarelse. Men främst är W en skoningslös studie av den utsatta människan, av den avgrund som Büchner menade att varje människa är."

Förordet till boken Woyzeck kan säkert ge er fler förklaringar, men tyvärr så kunde jag helt ärligt inte relatera det till texten sådär första gången den lästes. Att Ingmar Bergman satte upp pjäsen 1969 på Dramaten känns logiskt i sammanhanget, har för egen del alltid haft svårt att förstå storheten i sådana drama med regi av Bergman också. Men det här är en liten nätt teaterpjästext på bara 66 sidor, så jag kanske ger den ett nytt försök igen, någon annan gång då jag känner för att klura på något tungsint. Den tiden är inte nu.

"Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser", Algernon Blackwood

Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser, Algernon Blackwood. Hastur Förlag. Översättning: KG Johansson. Antal sidor: 483. Utgivningsår: 2022.

Recensionsexemplar

"Algernon Blackwood (1869-1951) är en av den klassiska skräcklitteraturens verkliga giganter och hans inflytande är svårt att överskatta. H.P. Lovecraft ansåg honom vara en av de fyra moderna mästarna tillsammans med Arthur Machen, Lord Dunsany och M.R. James, och kallade hans novell ”Videbuskarna” (The Willows) för tidernas främsta övernaturliga berättelse. Märkligt nog har han inte förrän nu fått en ordentlig introduktion i Sverige. Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser innehåller 13 av hans mest kända skräck- och spökhistorier, som härmed presenteras i lyhörd svensk översättning av KG Johansson."

Nu när kvällarna börjar bli allt mörkare passar det väl bra att plocka fram skräcklitteratur, och varför inte klassisk sådan? Algernon Blackwood var för mig ett tidigare okänt författarnamn tills denna nya samling skräck- och spökhistorier, med svensk översättning och förord skrivet av KG Johansson, kom till mig. I början av boken finns även en översatt inledning av Algernon Blackwood själv, skrivet 1938.

Titlar för de 13 noveller som ingår i samlingen:

Videbuskarna
Hemlig tillbedjan
Uråldrig svartkonst
Snöns tjusning
Wendigo
Den andra flygeln
Överlåtelsen
Rätten till utsikt
Lyssnaren
Det tomma huset
Medbrottsling i förväg
Löftet
Den vansinnige Jones

Novellerna är av olika längd och med stor variation även i övrigt. Övertygad om att översättningen är alldeles utmärkt känslig för rätt uttolkning av originalspråkets alla stämningar med mera. Klassiska berättelser är som oftast väldigt ordrika, och det här är långt ifrån något undantag. Den omfattande samlingen kan verkligen räcka länge att läsa, och med fördel kan man välja ut någon enstaka berättelse i taget, istället för att läsa hela boken sammanhängande på en gång. Dessutom som små konstverk kan man med all säkerhet se nya nyanser vid omläsningar. På så vis är det en utmärkt bok att ha i sin ägo i bokhyllan, för att som sagt kunna plocka fram sådär i oktober när man vill ha något lagom mysrysligt och småkusligt att läsa frampå kvällskvisten.

Själv tycker jag man kan dra vissa paralleller till H.P. Lovecrafts texter, det äventyrliga, de ibland drömska stämningarna, det uppskärrade läget där det verklighetsfrämmande alltmer smyger in och tar över, ofta vagt och obestämt, sådant som sätter din egen fantasi i rörelse. Fast det är lite mer stil på Blackwoods texter kan jag tycka. Så visst, precis som det nämns i bokens beskrivning från förlaget är det helt sant märkligt att författarens berättelser inte är mer kända här i Sverige. Det vill man såklart få vara med att ändra på! Det kommer nog att bli tillfällen för mig att återkomma till den här bokens fängslande och suggestiva noveller här på bloggen framöver, för efter en första genomläsning kommer jag med all säkerhet att vilja göra mer noggranna omläsningar.

Boken inleds med ett bra och lagom utförligt förord av KG Johansson, som ger oss lite mer kortfattat fakta om Algernon Blackwood (1869-1951) och hans författarskap.

Just det här märks väldigt tydligt och man upplever det signifikant i stort sett rakt igenom:

"Mitt intresse vad gäller psykiska frågor har alltid varit ett intresse kring utökat eller utvidgat medvetande. Om ett spöke blir sett är jag mindre intresserad av vad det är för något än av vad som ser det."

Algernon Blackwood

"En julsaga" av Charles Dickens

En julsaga av Charles Dicken. Översättare: Nils Holmberg. Illustratör: Lisbeth Zweger. Förlag: Modernista. Antal sidor: 60. Utgivningsår: 2017.

Läsålder: 9-12 år.

"En julsaga är Charles Dickens mest berömda bok och antagligen också världens mest lästa historia om julen. Här får vi följa Ebenezer Scrooge, en snål och elak affärsman som går igenom en total förvandling och blir en god människa efter att ha hemsökts av spöken på julnatten. En av världslitteraturens stora klassiker, här i översättning av Nils Holmberg och med Lisbeth Zwergers magnifika illustrationer i fyrfärg."

"CHARLES DICKENS [1812-1870], född i Portsmouth, England, var sin tids mest populära engelskspråkiga romanförfattare. Dickens skapade en fiktiv värld som reflekterade de sociala och teknologiska förändringarna under den viktorianska eran. Till hans mest berömda verk hör även David Copperfield och Oliver Twist."

"LISBETH ZWERGER är en österrikisk barnboksillustratör. Hon vann den prestigefyllda Hans Christian Andersen-medaljen 1990, Österreichischer Kunstpreis i barn-och ungdomsbokskategorin 1998 och Tysklands barn-och ungdomsboksakademis stora pris 2012. Lisbeth Zwerger bor och arbetar i Wien."

Trevlig spökhistoria och sedelärande saga med julstämning och medkänsla. Vackert och glädjefyllt inkluderande slut. Så som man vill ha det. Illustrationerna i den här fina utgåvan är helt fantastiska och förhöjer utan tvekan helhetsupplevelsen. En sann klassiker väl värd att läsa, förstår inte varför jag dröjt så länge med det, antagligen för att boken står på barnavdelningen (även om den är skriven på ett sådant sätt så att alla åldrar kan uppskatta den).

Som jag nämnde ovan är läsåldern 9-12 år. En omskriven lättläst variant finns på LL-förlaget, och då för ålder 12-15 år, egendomligt nog (men hur sådant bedöms är jag inte insatt i). När jag läser originalversionen är det lätt att se hur man nutidsanpassat den av Johan Werkmäster omskrivna berättelsen, säger inte att det är fel att göra så, utan konstaterar bara att Scrooges inledande jargong där liknar en nutida moderat riksdagspolitiker. Så är det inte i originalet. Hursomhelst, detaljen att man gjort så (omedvetet?) roade mig endast.

Berättelsen har naturligtvis även filmatiserats. Säkert flera gånger. Minns att jag sett denna från 1984:

Antagligen är den här från 2019 den senaste?:

Har ni bara sett den men inte läst, så gör det, läs! Låt bibliotekarien (eller era barn/barnbarn) leta upp den på barnavdelningen om ni inte hittar där. Men läs originalet och inte omskrivna versioner, såvida det lättlästa inte är helt tvunget.

"Skymningshistorier" av Rhoda Broughton

Skymningshistorier av Rhoda Broughton. Översättare: Heidi Havervik. Efterord: Gabriella Håkansson. Hastur Förlag. Antal sidor: 204. Utgivningsår: 2021.

"Skymningshistorier (1873) är en bortglömd pärla i den viktorianska litteraturen. Bland gengångare, hemsökelser och sanndrömmar smyger walesiska Rhoda Broughton (1840-1920) med säker hand in kritik av förtryckande normer och ojämlika könsförhållanden. I spökhistorians form ger hon uttryck för den skräck som var kvinnors helt egna – att vara rättslös i ett manssamhälle. Men hon gestaltade också på ett nytt sätt den händelse som var den mest avgörande i ett kvinnoliv – äktenskapet.

I sina suggestiva noveller målar Broughton upp den moderna, välbärgade borgarkvinnans liv i det viktorianska England. Välstånd saknas inte, men bland de tjusiga attiraljerna och det polerade yttre lurar vålnaderna och gastarna.

I denna volym av Skymningshistorier presenteras samtliga noveller från originalet i översättning av Heidi Havervik. Boken innehåller också en initierad och fyllig efterskrift av Gabriella Håkansson."

Läsvärda och välskrivna noveller. Intressanta även vad gäller tidsskildringen, miljöerna, människorna och de sociala reglerna de levde under. Dåtidens klassamhälle och ojämlikheten blir tydligt; distansen däremellan, rädslorna för social uteslutning. I de fina salongerna finns här även sådant som sätter förlamande skräck i både dam och herre, och en gengångare kommer i en av novellerna att knacka högt och ihärdigt på ytterdörren. 

"Flickan stod vid sängen, lätt framåtlutad och med händerna hårt sammanpressade, stel, spänd i varje fiber. Hennes vidöppna ögon stack ut ur sina hålor med ett uttryck av onämnbar, förstenad fasa; hennes kinder och mun var inte bleka, utan lika blygrå som hos någon som för en stund sedan dött i outsägliga plågor. När jag såg på henne rörde sig hennes läppar en aning och en fasansfull, skrovlig röst, inte det minsta lik hennes egen, sade: 'Åh! Herregud, jag har sett det!'"

Men här framställs även den fobiska arbetarklasskräcken (t.ex. landsbygdens säsongsarbetare) de fina damerna upplevde. Vilket var en slags skräck i sig på sin tid som det verkar, och något vi kanske får uppleva en ny renässans för nu när fördomar ökar mellan människor boende i stad och på landsbygd, mellan de som har lågstatus- och högstatusarbeten, och så vidare. "Kusinen från landet" tänker till!😅

Några ord inom parentes om novellerna som ingår:

Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen (skriven i rolig "pratig" brevform/brevväxling; spökhistoria)

Mannen med näsan (novell uppdelad i kapitel; spökhistoria?)

Se, det var en dröm! (delvis brevform, delvis kapitelindelning; fokuserar på arbetarklasskräck och varseldrömmar om bestialiska mord)

Stackars vackra Bobby (kapitelindelad; en gammal dam tänker tillbaka på en episod som ung; spökhistoria)

Under kappan (berättad i ett svep; förmögen dam och skumma typer på tågresan)

Berättelserna är fängslande skrivna, man sugs in direkt i dem och upplever miljöer och jargong så tydligt. Klart underhållande. Efterskriften av Gabriella Håkansson: Rhoda Broghton - Gastar i salongen, tyckte jag var lite för långt och gick mer in på jämlikhetsfrågan på ett rätt aggressivt sätt, istället för att fokusera på själva författaren och hennes författarskap. Kändes lite snopet.

Se även:

Veckans mening

"Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson. Förlag: Modernista / Mima Förlag. Förord: Kristoffer Leandoer. Översättning: Torkel Franzén. Antal sidor: 175. Utgivningsår: 2017 (Mima Förlag). Originaltitel: We Have Always Lived in the Castle (1962).

"En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.

Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.

Vi har alltid bott på slottet hör till mästerverken i modern amerikansk romankonst och är en av de största skräckromanerna genom tiderna. Här i översättning av Torkel Franzén och med ett nyskrivet förord av författaren och kritikern Kristoffer Leandoer."

"SHIRLEY JACKSON [1916–1965] är en av världslitteraturens mest inflytelserika författare i skräckgenren. Hon föddes i San Francisco, men flyttade senare till New York. Shirley Jackson kom att ge ut sex romaner och lika många novellsamlingar. Mest berömda är romanerna Hemsökelsen på Hill House [The Haunting of Hill House, 1959] och Vi har alltid bott på slottet [We Have Always Lived in the Castle, 1962]."

Exkludering och utanförskap leder till isolering. Verklighetsflykten blir ett sätt att hantera en tillvaro i sönderfall. Artonåriga Mary Katherine (kallad Merricat) berättar sin historia fylld av ömtåliga hemligheter. I en isolerad skyddad oas (med trygghetsskapande rutiner och fantasier), i en omkringliggande hotande och hatande omvärld, lever hon med sin syster och farbror. Merricats "golgatavandring" genom byn i romanens inledning inger så påtagligt kusliga stämningar. Systrarnas kusin Charles kommer på besök och balansen rubbas. Vad som sen händer är så smärtsamt och grymt och otäckt. En mobb. Finns något otäckare. Fast samvetskval finns hos en del bybor efteråt, en glimt av ljus insikt i allt det mörka. Och slutet för systrarna Merricat och Constance, om det är lyckligt eller ej, överlåter jag till er att avgöra själva.

Romanens subtila skräckeffekt i gotisk stil är så otroligt skickligt konstruerad. Vi har alltid bott på slottet är definitivt ett magnifikt klassiskt mästerverk. Skärpt och obehagligt gestaltas exkludering med grym råhet utan kulisser och försköning. Mycket tänkvärd historia då de flesta upplevt någon form av isolering (som under pandemin), eller i en tid då människor i alla möjliga sorters situationer föraktfullt klumpas ihop i ett gigantiskt utanförskap, outcasts fritt fram att hata, generalisera och bilda fördomar om. En rättsstat kan nog glida över i ett mobbvälde obemärkt, om det kollektivistiska tänkandet är väl etablerat och omvärlden känns alltmer orolig och hotfull. Tycker man upplever så många exempel på att det är dit vi är på väg (understött av hela den politiska skalan, från vänster till höger).

Intressant utdrag från bokens förord, skrivet av Kristoffer Leandoer:

 [...] "noveller som "The Lottery" och "The Summer People" är grymma fabler om mobbvälde bakom leende fasader av välmåga, som Lovecraft men utan dennes överdrifter: Jackson formulerar helst det otäcka i bisats, som en plötslig eftertanke. Den amerikanska drömmen är hos Jackson en prokrustesbädd; allt som sticker ut huggs obarmhärtigt av, överlägsenhet är lika illa som underlägsenhet. Hennes två mest kända romaner, Hemsökelsen på Hill House från 1959 och Vi har alltid bott på slottet från 1962, skildrar båda isolerade människor som omgivningens intolerans driver ut i ännu större - och livsfarlig - isolering. Maximal trivsel / maximal vantrivsel."

Prokrustesbädd kan man väl säga betyder att omforma något (med våld/lögn) för att det skall passa in i den (förenklade) sanning om verkligheten som ska gälla, oavsett hur verkligheten ser ut. Kan ju vara en slags psykologisk hjärntvätt som framkallar en mobb. Sanningens prokrustessäng är nog ett sätt att förenkla tillvaron, nå konsensus bland majoriteten. Den svartvita vi- och dom-synen tycks alltmer gångbar, bara en av många orsaker till varför du bör läsa Jacksons klassiker. Detta oavsett om du i samhället anser dig tillhöra "vi" eller "dom". Det här är bara mina egna tankar och funderingar, sådana som uppstod när jag läste romanen.

Vi har alltid bott på slottet är en väldigt omtumlande läsning, sorglig och medryckande; ovanlig, psykologiskt djupgående och ruskigt spännande. Ett mästerverk som sagt. Förvänta dig dock inga övernaturligheter eller något lemlästande, det här är inte den sorten skräckhistoria. Men den spelar på våra rädslor, på ett väldigt obehagligt sätt.

"Maigret flyttar hemifrån" av Georges Simenon

Maigret flyttar hemifrån av Georges Simenon. Översättare: Gun och Nils A. Bengtsson. Förlag: Albert Bonniers. Antal sidor: 167. Utgivningsår: 1963. Originaltitel: Maigret en meublé (1951).

"Det är vår i Paris, med nyutslagna kastanjer och sol mellan åskregnsmoln, och kommissarie Maigret vet inte var han ska göra av sig. Madame Maigret har rest till Alsace för att ta hand om en sjuk syster och kommissarien är gräsänkling. Desorienterad äter han sin ensliga middag på restaurang och ska just gå och lägga sig i den tomma våningen, då det ringer i telefon. Janvier, en av hans närmsta män, har fått en kula i bröstet då han patrullerade utanför ett litet hôtel garni i Quartier Latin under spaning efter deltagarna i en hold up!
    Naturligtvis måste polisen sätta till alla klutar, och Maigret tar själv hand om ärendet. Han flyttar – inte alltför ogärna – över till det lilla hotellet, där en frodig, levnadsglad värdinna för spiran bland en samling ytterst originella hyresgäster, och lyckas rätt snart klara upp själva rånkuppen utan att han för den skull blir klokare. Han hinner dricka många glas vitt vin och aska ur många pipor, innan han kommer underfund med tragedin som ligger bakom attentatet mot den trogne Janvier, och han måste spela på många strängar, inte minst sin egen självövervinnelse och sin mänskliga förståelse, innan han kan ringa in gärningsmannen och överlämna honom åt rättvisan."

Maigrets kollega blir allvarligt skottskadad och av gärningsmannen finns inte ett spår. Vem tycks så medvetet ha velat undanröja Janvier? Maigret, som den här gången är solokvist (hustrun är bortrest på tillfälligt sjukbesök), flyttar hemifrån för att mer på plats lösa fallet.

Fick en del associationer till Hitchcocks mysteriefilm Fönstret åt gården (1954). Älskar sådana gamla filmer! Och inte heller den här Maigret-boken gjorde mig besviken, att läsa dessa böcker denna sommar har varit lite som non-stop godis när man var barn, lagom gott och man bara fortsätter mumsa vidare. Men snart är bibliotekets magasinerade innehav av Maigretserien slut, liksom sommaren även den, så efter denna del tar jag en liten paus för dessa små förträffliga deckarklassiker. Återkomma till serien lär jag garanterat göra. Skulle verkligen vilja se filmatiseringar, helst de äldre, ska kolla vad som finns, om de går att få tag på.

Maigret flyttar hemifrån har även den ett brokigt persongalleri, flertalet riktigt halvskumma och luriga typer. Spännande miljö för handlingen, ett slags pensionat där värdinnan minst sagt är originell, dock tröttsamt att hennes utseende kommenterades så tjatigt. För övrigt var det en välskriven och snabbläst detaljrik historia med levande atmosfärer/stämningar, inte sällan rätt obehagliga. Deckargåtan är lagom klurig med twist, och det hela ges ett trevligt galant avslut där kommissarien visar prov på sin humanism.

"Maigret och spöket" av Georges Simenon

Maigret och spöket av Georges Simenon. Översättare: Britte-Marie Bergström. Förlag: Aldus/Bonniers. Antal sidor: 116. Utgivningsår: 1965. Originaltitel: Maigret et le Fantôme (1964).

Utmattad kommer Maigret hem efter att ha löst ett särskilt svårt fall, bara för att inom några timmar bli väckt av beskedet att kollegan Lognon utsatts för ett mordförsök och hamnat på sjukhus. Så småningom visar det sig att "Tvärviggen" (Lognon) - en synnerligen olycksdrabbad man - på egen hand tycks ha bedrivit en utredning av ett misstänkt internationellt konstbedrägeri då han blev skjuten. Ett fåtal ledtrådar leder Maigrets utredning vidare till konstvärdens toppskikt där han finner såväl girighet som grymhet.

Maigret och spöket är en kort och snabb historia, riktigt underhållande. Gav den betyget 3, men egentligen snudd på 4. Såklart kan inte varken framställning eller själva konstruktionen bli så värst fördjupad/noggrann av förklarliga skäl med det ringa sidantalet (bara drygt hundra sidor). Trots detta är ändå miljöbeskrivningarna magnifika och karaktärerna görs intressanta, som vanligt. Atmosfärerna och sinnesstämningarna känns levande. Uppskattar verkligen dessa små kriminalhistorier som utspelar sig i Paris. Inga problem att konsumera nonstop.

Upptäckte att den här deckarhistorien, även den, blivit film: Maigret and the Ghost (1994). I filmatiseringen har tydligen kommissarie Maigrets kollega Lognon blivit skjuten i Helsingfors(!), konsthandlaren är svensk, konsthandlarens fru är dock fransk, och en engelsman tycks vidare vara inblandad i skjutningen. Så kommissarien tar sig till Finland för att lösa mysteriet med hjälp av den lokala polisen där. Ganska annorlunda alltså, klart man blir nyfiken på filmen också.

Maigret och spöket har uppenbarligen bara givits ut i svensk översättning vid ett tillfälle, hade varit värd en andra utgivning enligt mig, utan tvekan.

"Maigret på nattklubb" av Georges Simenon

Maigret på nattklubb av Georges Simenon. Översättare: Gunnel Vallquist. Förlag: Atlantis. Antal sidor: 190. Utgivningsår: 2017 (publicerades första gången 1951 och första svenska upplagan utkom 1954). Originaltitel: Maigret au »Picratt's«.

"I Montmartre, där ljusreklamerna flammar på kvällen och turisterna trängs i kvarteren runt Place Pigalle, där den sista neonskylten släcks i småtimmarna och nattklubbarnas tristess avslöjas av det nyktra dagsljuset, där finner sig kommissarie Maigret en regntung dag.

Han ska reda ut mordet på en vacker strip tease-dansös som polisen funnit strypt i sin lägenhet. Den döda visar sig vara nyckelfigur i ett drama som utspelas kring en rad tvivelaktiga existenser och vars trådar leder långt utanför Paris. Från sin strategiska punkt, den lilla sjaskiga nattklubben, dirigerar Maigret med sin vanliga orubbliga säkerhet spaningarna efter den gäckande skugga som sitter inne med gåtans lösning.

Över den spännande jakten, som går från kafé till kafé, genom Montmartres trappor och prång, vilar en tjusande Parisstämning, som gör läsningen av Maigret på nattklubb till ett lika stort nöje för Paris-entusiasten som för deckarfantasten."

Hyfsat bra och klurig mordgåta, inga direkt oväntade vändningar, en väldigt mörk och dyster historia där jag fann det svårt att hitta någon sympati med karaktärerna.

Maigret på nattklubb har nog inte åldrats så väl, men man får väl ta det för vad det är, boken kom ut i början av 50-talet. En hel del fördomsfullt, t.ex. det där om att de i ensamhushåll oftast är skumma typer... risigt läge för Sverige om så vore (nästan 1,9 miljoner av de 4,8 miljonerna hushåll består av en person, enligt SCB:s uppdaterade statistik 2021).

Men ändå, väldigt inlevelsefullt och välskrivet. Intressant tidsskildring, samtidigt motbjudande, skrämmande och tankeväckande. Man blir liksom tacksam för att vår tid är betydligt mer liberal och mindre kvinnoförnedrande. Skildringen av hur utbrett narkotikabruket tycktes vara - brottsligheten, lidande eländet och misären i dess väg - överensstämmer det med verkligheten då? Man undrar. Kanske började det redan under krigstid bli mer vanligt förekommande? Narkotika och brott hör ju förstås ihop, då likväl som nu, inom fiktionen såväl som i verkligheten.

"Maigret tar miste" av Georges Simenon

Maigret tar miste av Georges Simenon. Översättare: Eva Alexandersson och Gunnel Vallquist. Förlag: Atlantis. Antal sidor: 188. Utgivningsår: 2018 (publicerades första gången 1953 och första svenska upplagan utkom 1956). Originaltitel: Maigret se trompe.

"Lulu har hittats död. Vem står för denna före detta prostituerade kvinnas lyxvåning nära Triumfbågen, i Paris flottaste kvarter? Lulu visar sig ha kopplingar till den berömde hjärnkirurgen Etienne Gouin. Kring honom kretsar ytterligare fem kvinnor som har sina skäl att avsky eller skydda honom."

 

Ännu en bra Maigretroman. Simenons deckarklassiker är mer psykologiska än Christies dito, antagligen därför jag finner dem mer intressanta. Sen är det ju detta med de beskrivna atmosfärerna, tidsskildringen, folklivet, miljöbeskrivningarna. Inte för att jag någonsin varit i Frankrike eller kan ha den minsta susning om hur det var där på 50-talet. Men inlevelsefullt, verkligen.

Utredningsarbetet innehåller många ledtrådar, riklig och laddad dialog, plus ett fullt godtagbart avslut (en klart viktigt sak). Som alla deckarhistorier och thrillers vill man inte nämna för mycket kring handling och händelseutveckling. Rätt dyster och hårdkokt historia hursomhelst, många obskyrt tvivelaktiga existenser, även den härdade Maigret själv verkar rätt oförberedd.

På minussidan hamnar att så väldigt mycket skall få plats på så få sidor. Gillar det korta formatet annars, men här kändes det en aningens för fullmatat.

"Maigret och den gamla damen" av Georges Simenon

Maigret och den gamla damen av Georges Simenon. Översättare: Gunnel Vallquist. Förlag: Atlantis. Antal sidor: 190. Utgivningsår: 2018 (publicerades första gången 1950 och första svenska upplagan utkom 1954). Originaltitel: Maigret et la vieille Dame.

"Maigret har rest till Etreat i Normandie för att reda ut ett märkligt giftmord. Sensommarsolen lyser över färggranna strandparasoller och mistluren tjuter under dimmiga kvällar på denna fina gamla badort där Calvadosen har sitt ursprung. Maigret gör gärna avstickare in på någon bar för att smaka av den väldoftande drycken. Det är en elegant gammal dam, änkan efter apotekaren som uppfann skönhetskrämen Juva, som sökt upp Maigret för att få honom att lösa fallet. Så inträffar ytterligare ett mord …"

En förvillande pusseldeckare med en stor dos trevlig gammaldags charm, oväntade vändningar, smart intrig, snåriga karaktärer och den lilla kuststadens stämningsfulla atmosfär framställs mycket skickligt. Man hinner misstänka flera i dessa dysfunktionella familjer som träder fram och upplösningen överraskar.

Trots att Maigret den här gången verkar något ur balans och lätt sömnig - av förklarliga skäl - så finns där ändå hans berömda förmåga till klarsyn för att till slut lösa fallet. Assisterande inspektören började tvivla på honom där ett tag, inte så konstigt.

Maigret får anledning att mer än vanligt irritera sig på hur folk beter sig, deras lögner och oärlighet. Badorten påverkar även kommissariens sinnesstämning på annat sätt, då den väcker minnen från flydda, mer okomplicerade, tider.

Behändig och lättläst historia.