- 13 svarta sagor om superhjältar - novellsamling olika författare - (bibliotekslån)
- Förbättra din tarmflora: vetenskap, tips och recept av Dr Michael Mosley (Rec.ex. Bonnier Fakta)
- Resan tillbaka av Karina Johansson (Rec.ex. författare/Förlag: Norlén Slottner)
- Den sista vilan av Mats Ahlstedt (Rec.ex. Bokfabriken)
- Innan snön faller av Helena Kubicek Boye (Rec.ex. Bokfabriken)
- Det sista experimentet av Emma Ångström (bibliotekslån)
- Synd av Robert Warholm (Rec.ex. författare/FramSteget Bokförlag)
- Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij (bibliotekslån)
- Parasitus av Christian Johansson (bibliotekslån)
Boktips, bokomdömen, läsinspiration, m.m. (fr.o.m. 1/6 2024 finns sådant som rör facklitteratur på bloggen Fyra årstider)
onsdag 31 januari 2018
Läst januari
söndag 28 januari 2018
"Synd" av Robert Warholm
Synd av Robert Warholm. FramSteget Bokförlag. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden).
Det här är alltså författarens andra roman, har för egen del inte läst den första (titel: Skam) men det kändes heller inte så viktigt då Synd i mitt tycke gick alldeles utmärkt att läsa fristående.
Synd bygger på ett gammalt rättsfall i Uppland, där rånmordet på en klockare/postmästare begicks den 12 februari 1896 i Östervåla. Till viss del följer romanen det verkliga rättsfallet, det s.k. Östervålamordet, faktiskt mer än vad jag först trodde. Ja, förutom då mest markant att historien är förlagd till Värmland och att själva upplösningen (vem som till slut visar sig vara mördaren) är ren fantasi.
Kunde inte låta bli att ta reda på fakta bakom och häpnade t.ex. över hur en brottsutredning kunde gå till och den underliga praxis man tillämpade inom rättsväsendet på den tiden, liksom en bra bit in på 1900-talet. Bara det att en oskyldig kunde sitta häktad i över ett år, då rättegången kunde senareläggas upprepade gånger, och att den tidigare häktade efter frikännandet till råga på allt anmodades betala ersättning till Kronan för åklagarens utgifter till vittnena. Makalöst. Ingen lätt sak för en fattig torpare eller backstugusittare som kanske blivit hemlös på kuppen...
Att sen den som var brottsutredande länsman så där hänsynslöst kunde tvinga fram ett önskat resultat genom att konstruera en lösning på ett brott med skapade motiv, är ju förstås helt ofattbart. För just, även där finns faktiskt lite autenticitet, hur mycket man än önskar att det bara var hittepå rakt igenom.
Romanens länsman Nathanael Efraimsson är troligen en karaktär som kan väcka svårartad antipati hos vem som helst. Fjärdingsmannen Alfred Karlsson får väl då vara den karaktär man däremot känner sympati för, trots att han tvingas foga sig så mycket efter länsmannens nycker. Man får visserligen inte några djupgående karaktärsbeskrivningar, men hur personerna interagerar sinsemellan styr upp det hela och trots att persongalleriet är stort blir det inget problem att hålla koll på vem som är vem och gör vad.
Tyckte mycket om språket, att det sociala och kulturella kändes trovärdigt för tiden. På sätt och vis är det en parodi över dåtidens klassamhälle, med allt vad det innebar. Så förutom som historisk deckare blev det för mig en komisk deckare med gott om skämtsamma gliringar, knepiga karaktärer och dialog som hämtad ur ett folklustspel. Väldigt mycket kakor och dricka kaffe på bit blir det. Länsmannens dubbelmoral och alkoholmissbruk är oroväckande allvarligt, även om han nu inte själv tycks uppmärksamma annat än de fattigas fel och brister. Men som så ofta är fallet med komiska deckare är upprepningar det som förstärker humorn.
Miljöbeskrivningarna för naturen under de olika årstiderna skildrades på ett sätt som flöt in fint i handlingen, hade velat ha mer sådant. Oftast brukar just naturskildringar i en historisk roman (eller historisk fiktion) vara sådant jag uppskattar, men alla tycker ju olika, även om den saken.
Till det som hamnade på minussidan räknar jag hur plötsligt tidsglappet kom från 1896 till 1926, hade verkligen velat ha en mjukare övergång där, man var inte riktigt beredd. Allt inmundigande av kaffe, spirituosa och ätbart av olika slag, visst var det både kul och träffsäkert, upprepningar är kul, men ändå, en aningens för mycket, för ofta. Och till sist, H.K. Bergdahl... visserligen advokat och inte byrådirektör, men ändå, är det liksom inte rätt tokigt att uppkalla en karaktär efter Tage Danielssons mer kända byrådirektör i sagan om Karl-Bertil Jonsson?
Summan av kardemumman är ju sen ett resultat av att väldigt lite hamnar på minus- jämfört med plussidan. Framförallt blev det här en för mig väldigt lättläst historia, boken gick oerhört snabbt att läsa ut, en riktigt bladvändarhistoria, delvis p.g.a en enkelhet (utan att för den skull bli medioker) och genom den lättsamt humoristiska tonen. Men såklart var det även en spännande och engagerande mordgåta, med minst sagt speciella brottsutredare. Historien fick mig intresserad av att ta reda på fakta kring det autentiska rättsfallet bakom fiktionen, och enligt mig är det precis det en riktigt bra historisk roman/fiktion skall leda till. "Riktigt bra" betyder en fyra i betyg på den här bloggen.
Läser gärna fler historiska deckare av Robert Warholm som författare. Hoppas då att den humoristiska tonen får vara med även fortsättningsvis, mitt uppe i allt blodigt allvar. Den behövs.
Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden
Adlibris: Inbunden
"Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda hittas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är den efterlängtade uppföljaren till Robert Warholms debutroman Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.
Även denna gång bygger historien på ett autentiskt svenskt rättsfall, men platser och personer är ändrade och upplösningen blir en annan."
Det här är alltså författarens andra roman, har för egen del inte läst den första (titel: Skam) men det kändes heller inte så viktigt då Synd i mitt tycke gick alldeles utmärkt att läsa fristående.
Synd bygger på ett gammalt rättsfall i Uppland, där rånmordet på en klockare/postmästare begicks den 12 februari 1896 i Östervåla. Till viss del följer romanen det verkliga rättsfallet, det s.k. Östervålamordet, faktiskt mer än vad jag först trodde. Ja, förutom då mest markant att historien är förlagd till Värmland och att själva upplösningen (vem som till slut visar sig vara mördaren) är ren fantasi.
Kunde inte låta bli att ta reda på fakta bakom och häpnade t.ex. över hur en brottsutredning kunde gå till och den underliga praxis man tillämpade inom rättsväsendet på den tiden, liksom en bra bit in på 1900-talet. Bara det att en oskyldig kunde sitta häktad i över ett år, då rättegången kunde senareläggas upprepade gånger, och att den tidigare häktade efter frikännandet till råga på allt anmodades betala ersättning till Kronan för åklagarens utgifter till vittnena. Makalöst. Ingen lätt sak för en fattig torpare eller backstugusittare som kanske blivit hemlös på kuppen...
Att sen den som var brottsutredande länsman så där hänsynslöst kunde tvinga fram ett önskat resultat genom att konstruera en lösning på ett brott med skapade motiv, är ju förstås helt ofattbart. För just, även där finns faktiskt lite autenticitet, hur mycket man än önskar att det bara var hittepå rakt igenom.
Romanens länsman Nathanael Efraimsson är troligen en karaktär som kan väcka svårartad antipati hos vem som helst. Fjärdingsmannen Alfred Karlsson får väl då vara den karaktär man däremot känner sympati för, trots att han tvingas foga sig så mycket efter länsmannens nycker. Man får visserligen inte några djupgående karaktärsbeskrivningar, men hur personerna interagerar sinsemellan styr upp det hela och trots att persongalleriet är stort blir det inget problem att hålla koll på vem som är vem och gör vad.
Tyckte mycket om språket, att det sociala och kulturella kändes trovärdigt för tiden. På sätt och vis är det en parodi över dåtidens klassamhälle, med allt vad det innebar. Så förutom som historisk deckare blev det för mig en komisk deckare med gott om skämtsamma gliringar, knepiga karaktärer och dialog som hämtad ur ett folklustspel. Väldigt mycket kakor och dricka kaffe på bit blir det. Länsmannens dubbelmoral och alkoholmissbruk är oroväckande allvarligt, även om han nu inte själv tycks uppmärksamma annat än de fattigas fel och brister. Men som så ofta är fallet med komiska deckare är upprepningar det som förstärker humorn.
Miljöbeskrivningarna för naturen under de olika årstiderna skildrades på ett sätt som flöt in fint i handlingen, hade velat ha mer sådant. Oftast brukar just naturskildringar i en historisk roman (eller historisk fiktion) vara sådant jag uppskattar, men alla tycker ju olika, även om den saken.
Till det som hamnade på minussidan räknar jag hur plötsligt tidsglappet kom från 1896 till 1926, hade verkligen velat ha en mjukare övergång där, man var inte riktigt beredd. Allt inmundigande av kaffe, spirituosa och ätbart av olika slag, visst var det både kul och träffsäkert, upprepningar är kul, men ändå, en aningens för mycket, för ofta. Och till sist, H.K. Bergdahl... visserligen advokat och inte byrådirektör, men ändå, är det liksom inte rätt tokigt att uppkalla en karaktär efter Tage Danielssons mer kända byrådirektör i sagan om Karl-Bertil Jonsson?
Summan av kardemumman är ju sen ett resultat av att väldigt lite hamnar på minus- jämfört med plussidan. Framförallt blev det här en för mig väldigt lättläst historia, boken gick oerhört snabbt att läsa ut, en riktigt bladvändarhistoria, delvis p.g.a en enkelhet (utan att för den skull bli medioker) och genom den lättsamt humoristiska tonen. Men såklart var det även en spännande och engagerande mordgåta, med minst sagt speciella brottsutredare. Historien fick mig intresserad av att ta reda på fakta kring det autentiska rättsfallet bakom fiktionen, och enligt mig är det precis det en riktigt bra historisk roman/fiktion skall leda till. "Riktigt bra" betyder en fyra i betyg på den här bloggen.
Läser gärna fler historiska deckare av Robert Warholm som författare. Hoppas då att den humoristiska tonen får vara med även fortsättningsvis, mitt uppe i allt blodigt allvar. Den behövs.
Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden
Adlibris: Inbunden
onsdag 24 januari 2018
"Det sista experimentet" av Emma Ångström
Det sista experimentet av Emma Ångström. Piratförlaget. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).
"En rysare som kryper in under huden" (som det står där frampå omslaget)... det lät ju bra tyckte jag, hade dessutom tidigare av samma författare läst Mannen mellan väggarna. Gillade visserligen inte slutet i den rysaren, men gjorde det uppenbarligen inte heller i Det sista experimentet, även om mycket annat tilltalade mer dessförinnan.
Den paradisiska sommaridyllen i Sundborn, som nämns i presentationen ovan, var verkligen härligt stämningsfullt beskriven (fulländat med välvalda detaljer får man verkligen mysiga tillbakavibbar av sommarlov), men med ett krypande obehag under ytan som låter oss ana att något förfärligt kommer att ske. Det är sådär olycksbådande tryckande och avvaktande, som innan ett rejält åskväder en het sommardag. En ödesmättad atmosfär som varslar om att något hemskt kommer att ske, utan att det går att stoppa. Lägg därtill två ungdomar som skildras med all den nyfikenhet och experimentlusta som hör ungdomen till, där en av dem saknar spärrar och drivs av impulsivt högt risktagande, förbi allt förnuft och förstånd.
Fjortonåriga Dantes lite speciella farfar och Signe med sin böjelse för det ockulta, båda smälter så bra in i den där färgrika idyllen. Sextonåriga Freja, vars mormor varit god vän med Signe, skall tillsammans med Dante komma att tillbringa en del av sommaren hos det originella gamla paret. Flera komponenter blir tillgängliga och läggs samman. Kombinerat med Frejas personlighet skapas farliga tankar som leder till ett otäckt händelseförlopp.
Ska inte avslöja för mycket här nu, men det som sen sker var ju fullkomligt förfärligt, just den biten kunde naturligtvis inte bli annorlunda för då hade det blivit en helt annan historia. Däremot slutet på den andra sidohistorien i nutid, varför? Blev så besviken på något sätt. Något annat som sänkte den positiva helhetsupplevelsen var avsaknaden av lite mer övernaturligt, vilket man nästan förväntade sig skulle komma. Kanske var det en del av sensmoralen (om någon sådan nu är tänkt) att det aldrig kom, varken i dåtid eller nutid? Möjligen.
Rekommenderar romanen till alla som gillar spänning och skräck, de som lockas av att för en stund bli en aning uppskrämda mellan varven medelst en kuslig historia.
Sammanfattningsvis: Vill absolut läsa mer av Emma Ångström. Gärna rysare, eller kanske psykologiska thrillers? Gillar de speciella karaktärerna, det särpräglade språket (som passar så bra för rysare och thrillers där det otäcka/hotfulla liksom smyger sig in); gillar skildringen av miljön, stämningarna och den ungdomliga vetgiriga nyfikenheten inför det okända, som här tar sig otäckt maniska uttryck. Det är en lättläst och skickligt uppbyggd historia, i mitt tycke välskriven på ett spänningshöjande och fängslande sätt. Tyckte däremot inte alls om slutet, och att det övernaturliga inte fick ta större plats. Men man kan ju inte alltid få allt, såsom man vill ha det.
Ett smakprov ur boken kan man läsa nedan.
Andra bokbloggare om Det sista experimentet:
Läsa & Lyssna
"En ung kvinna vaknar inlåst i ett mörkt och kallt utrymme. Hon vet inte var hon är. Hon minns inte hur hon kommit dit. Det känns som om hon är levande begravd, som om hon vandrar omkring i en kista långt ner under marken. Någon verkar ha planer för henne, och undan för undan uppdagas den fruktansvärda sanningen.
Sommaren 1995 är den varmaste sommaren på decennier och fjortonårige Dante ska tillbringa lovet i pittoreska Sundborn hos sin excentriske farfar. Där finns också Signe som har en förkärlek för det ockulta och Dantes karismatiska barndomsvän Freja. Men sommaridyllen slås snart sönder och en ny värld öppnar sig när Freja drar in Dante i en virvelvind av svartkonst och okända krafter.
Det sista experimentet är en rysare om hemligheter, död och besatthet. Det är Emma Ångströms tredje skönlitterära bok och den andra som rör sig i spänningsgenren."
"En rysare som kryper in under huden" (som det står där frampå omslaget)... det lät ju bra tyckte jag, hade dessutom tidigare av samma författare läst Mannen mellan väggarna. Gillade visserligen inte slutet i den rysaren, men gjorde det uppenbarligen inte heller i Det sista experimentet, även om mycket annat tilltalade mer dessförinnan.
Den paradisiska sommaridyllen i Sundborn, som nämns i presentationen ovan, var verkligen härligt stämningsfullt beskriven (fulländat med välvalda detaljer får man verkligen mysiga tillbakavibbar av sommarlov), men med ett krypande obehag under ytan som låter oss ana att något förfärligt kommer att ske. Det är sådär olycksbådande tryckande och avvaktande, som innan ett rejält åskväder en het sommardag. En ödesmättad atmosfär som varslar om att något hemskt kommer att ske, utan att det går att stoppa. Lägg därtill två ungdomar som skildras med all den nyfikenhet och experimentlusta som hör ungdomen till, där en av dem saknar spärrar och drivs av impulsivt högt risktagande, förbi allt förnuft och förstånd.
Fjortonåriga Dantes lite speciella farfar och Signe med sin böjelse för det ockulta, båda smälter så bra in i den där färgrika idyllen. Sextonåriga Freja, vars mormor varit god vän med Signe, skall tillsammans med Dante komma att tillbringa en del av sommaren hos det originella gamla paret. Flera komponenter blir tillgängliga och läggs samman. Kombinerat med Frejas personlighet skapas farliga tankar som leder till ett otäckt händelseförlopp.
Ska inte avslöja för mycket här nu, men det som sen sker var ju fullkomligt förfärligt, just den biten kunde naturligtvis inte bli annorlunda för då hade det blivit en helt annan historia. Däremot slutet på den andra sidohistorien i nutid, varför? Blev så besviken på något sätt. Något annat som sänkte den positiva helhetsupplevelsen var avsaknaden av lite mer övernaturligt, vilket man nästan förväntade sig skulle komma. Kanske var det en del av sensmoralen (om någon sådan nu är tänkt) att det aldrig kom, varken i dåtid eller nutid? Möjligen.
Rekommenderar romanen till alla som gillar spänning och skräck, de som lockas av att för en stund bli en aning uppskrämda mellan varven medelst en kuslig historia.
Sammanfattningsvis: Vill absolut läsa mer av Emma Ångström. Gärna rysare, eller kanske psykologiska thrillers? Gillar de speciella karaktärerna, det särpräglade språket (som passar så bra för rysare och thrillers där det otäcka/hotfulla liksom smyger sig in); gillar skildringen av miljön, stämningarna och den ungdomliga vetgiriga nyfikenheten inför det okända, som här tar sig otäckt maniska uttryck. Det är en lättläst och skickligt uppbyggd historia, i mitt tycke välskriven på ett spänningshöjande och fängslande sätt. Tyckte däremot inte alls om slutet, och att det övernaturliga inte fick ta större plats. Men man kan ju inte alltid få allt, såsom man vill ha det.
Ett smakprov ur boken kan man läsa nedan.
Andra bokbloggare om Det sista experimentet:
Läsa & Lyssna
"Ett spindelnät lade sig över mitt ansikte och jag strök genast bort det med handen. Det kröp i hela kroppen och jag famlade över ansiktet och halsen för att känna efter om spindeln hade suttit i nätet. Jag ville lämna vinden genast, men insåg att Freja inte skulle tycka att det var en bra idé. Jag räknade långsamt till tio och fortsatte.
Luften stod stilla och var mycket kvav. Det luktade torrt och instängt. Ljuset från nedervåningen lyste upp området närmast stegen, men längre in på vinden försvann allt i mörker.
Det var ganska lågt i tak. Vi kunde stå upprätt i mitten av rummet men hukade oss för att ta oss längre in mot väggen. Frejas ljuskägla avslöjade en mängd lådor utspridda över hela golvet. Hon räckte mig ficklampan och bad mig hålla den medan hon öppnade den första kartongen. Jag tog den motvilligt och försökte hålla handen stadigt så att hon inte skulle se att den darrade."
Sid. 120; Det sista experimentet av Emma Ångström
onsdag 3 januari 2018
"13 svarta sagor om superhjältar" (olika författare)
13 svarta sagor om superhjältar av Anna Jakobsson Lund, Johannes Pinter, Lupina Ojala, Oskar Källner, Johan Ring, Claes-Magnus Bernson, Markus Sköld, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Anna E Wahlgren, Christian Johansson. Redaktör: Jonny Berg. Bokförlag: Swedish Zombie. Läste boken som bibliotekslån (häftad).
Innehåll:
Mantlarna av Anna Jakobsson Lund
Bräckan av Johannes Pinter
Stenstoder i natten av Lupina Ojala
Memento mori av Oskar Källner
Den flygande mannen av Johan Ring
En fråga om rättvisa av Claes-Magnus Bernson
Pandemonium av Markus Sköld
Skuggan av ett annat liv av Anna E Wahlgren
Räddaren av Love Kölle
Hjältedåd av Finn Cederberg
Jennifer av Patrik Centerwall
Den sista exorcisten av Lova Lovén
Strega av Christian Johansson
Av dessa ovanstående noveller hade jag tidigare bara läst en, Memento mori (ur novellsamlingen Alfa och omega) av Oskar Källner, som jag läst många noveller av föregående år. Har för egen del av de andra författarna - som bidrar i den här antologin - läst bra texter av; Johan Ring (kortromanen Fyra minuter och novellen Rent-A-Claus), Markus Sköld (romanen Kalldrag), Anna E Wahlgren (romanen Efter Emma) och Lova Lovén (romanen Trojanerna och novellen Gastkramad ur 13 svarta sagor del 1 och singelnovellen Kadavernatten).
Favoriten (sådana får man ju i novellsamlingar) blev i 13 svarta sagor om superhjältar för mig Lupina Ojalas Stenstoder i natten, steampunk när det är som allra bäst. Tänk om det kunde bli en serie om Amanda af Silvferskjöld liksom Gail Carrigers mysiga serie om Alexia Tarabotti, det skulle vara något! Skall definitivt i rödaste rappet ta reda på vad Lupina Ojala tidigare skrivit.
Det är just det här jag gillar med antologier, man kan hitta nya favoritförfattare som skriver på ett sätt som passar ens egen smak. Dessutom är det ju spännande med superhjältar som äger en massa intressanta förmågor utöver det vanliga. Samtliga noveller i den här samlingen håller dessutom rätt jämn och hög kvalité samt är lättlästa (ingen av dem fick mig att skumläsa, även om övervåld och monsterbeskrivningar ibland blev lite väl too much i min smak). Vad vi tycker om de olika novellerna som ingår är ju med all säkerhet väldigt individuellt, var och en hittar sina favoriter, så läs och hitta dina egna. Det blir min superrekommendation!
Andra bokbloggare om 13 svarta sagor om superhjältar:
Elinas Bokliv
"Superhjältar. De finns överallt. Från Stockholm till Vindeln. Under steampunkigt 1800-tal och i framtiden. De håller Sverige fritt från superskurkar och faror. Deras kamp är inte enkel, och de är inte alltid så starka som omvärlden önskar. De slåss också mot inre demoner, migrän och IBS. I den här antologin ger tretton av Sveriges mest spännande författare sin bild av en svensk superhjälte, som är både mänskligare och mer komplex än vi är vana vid.
Superhjältar möter nordiskt mörker. Med samma träffsäkerhet som Alan Moore eller Frank Miller föds ett helt gäng nya myter ur den svenska myllan.— Peter Bergting"
Innehåll:
Mantlarna av Anna Jakobsson Lund
Bräckan av Johannes Pinter
Stenstoder i natten av Lupina Ojala
Memento mori av Oskar Källner
Den flygande mannen av Johan Ring
En fråga om rättvisa av Claes-Magnus Bernson
Pandemonium av Markus Sköld
Skuggan av ett annat liv av Anna E Wahlgren
Räddaren av Love Kölle
Hjältedåd av Finn Cederberg
Jennifer av Patrik Centerwall
Den sista exorcisten av Lova Lovén
Strega av Christian Johansson
Av dessa ovanstående noveller hade jag tidigare bara läst en, Memento mori (ur novellsamlingen Alfa och omega) av Oskar Källner, som jag läst många noveller av föregående år. Har för egen del av de andra författarna - som bidrar i den här antologin - läst bra texter av; Johan Ring (kortromanen Fyra minuter och novellen Rent-A-Claus), Markus Sköld (romanen Kalldrag), Anna E Wahlgren (romanen Efter Emma) och Lova Lovén (romanen Trojanerna och novellen Gastkramad ur 13 svarta sagor del 1 och singelnovellen Kadavernatten).
Favoriten (sådana får man ju i novellsamlingar) blev i 13 svarta sagor om superhjältar för mig Lupina Ojalas Stenstoder i natten, steampunk när det är som allra bäst. Tänk om det kunde bli en serie om Amanda af Silvferskjöld liksom Gail Carrigers mysiga serie om Alexia Tarabotti, det skulle vara något! Skall definitivt i rödaste rappet ta reda på vad Lupina Ojala tidigare skrivit.
Det är just det här jag gillar med antologier, man kan hitta nya favoritförfattare som skriver på ett sätt som passar ens egen smak. Dessutom är det ju spännande med superhjältar som äger en massa intressanta förmågor utöver det vanliga. Samtliga noveller i den här samlingen håller dessutom rätt jämn och hög kvalité samt är lättlästa (ingen av dem fick mig att skumläsa, även om övervåld och monsterbeskrivningar ibland blev lite väl too much i min smak). Vad vi tycker om de olika novellerna som ingår är ju med all säkerhet väldigt individuellt, var och en hittar sina favoriter, så läs och hitta dina egna. Det blir min superrekommendation!
Andra bokbloggare om 13 svarta sagor om superhjältar:
Elinas Bokliv
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)