söndag 30 april 2017

Läst april


  1. Konstnären, Diane Karlstrom & Magnus Carling (ebok, recensionsexemplar / Recito Förlag)
  2. Fienden bor inte under sängen, Monika Orski (bibliotekslån)
  3. Undine av, Friedrich de la Motte Fouqué (bibliotekslån)
  4. Nomadplaneten, Emanuel Blume (recensionsexemplar / Typ förlag)
  5. Ubik, Philip K Dick (bibliotekslån)
  6. Siden Sammet, Maria Lang (bibliotekslån)
  7. Använd aldrig arsenik, Maria Lang (bibliotekslån)
  8. Missdåd, Karin Erlandsson (bibliotekslån)
  9. Magstarkt!, Martina Johansson (bibliotekslån)
  10. Hotet mot din hjärna, David Perlmutter (bibliotekslån)



fredag 28 april 2017

"Missdåd" av Karin Erlandsson

Missdåd (hittade den bara som ebok hos Adlibris bland nätbokhandlarna) av Karin Erlandsson. Beskrivning Schildt & Söderströms (förlag):

"Sara Kvist, nybakad journalist från utbildningen i storstaden, sommarjobbar på lokaltidningen i en liten österbottnisk stad. Nu skall hon få både jobbpraktik och möjlighet att umgås med pojkvännen Robert som har ett stall i staden. Naturligtvis är det Sara som får jouren på midsommarafton. Uppdraget är att rapportera från traktens dansbanor tillsammans med sympatiska fotografen Oskar. Men planerna ändras: några ungdomar hittar ett lik i skogen. Sara dras in allt djupare i historierna kring dödsfallet. Hon intervjuar den dödas make och flera personer som har sitt att säga. Snart verkar det som att Sara håller på med en egen mordutredning. Under ytan härjar trassliga relationer och starka konflikter i det lilla samhället. Också samlivet med Robert bjuder på otrevliga överraskningar."

Söker du en annorlunda "deckare light" med många knepiga, tilltrasslade och udda relationer? Tycker du om Maria Langs deckargåtor och något som ofta på samma vis är oerhört snabbläst? Verkar det lockande med en spänning som i mycket grundar sig i överhängande hot och skrämmande utsatthet på olika sätt människor emellan? Missdåd är då ett hett boktips till dig!

Själv tyckte jag väl sådär, toppen till att börja med, men inte så nöjd med historiens upplösning och gillade inte alls epilogen som bara kändes underlig. Gillade däremot helt fantastiskt mycket just miljöbeskrivningarna och platsen för handlingen, d.v.s. den finska småstaden Nykarleby. Staden verkar dock inte i romanen namngiven annat än i efterordet, eller så har jag missat det. Platsen kom verkligen till liv på ett inkännande sätt, vilket förstås var ett stort plus för mig som föredrar litterärt beskrivna småstäder (med eller utan vidhängande landsbygd, eller tvärtom) framför storstad. Att händelseutvecklingen äger rum vid midsommartid och att årtalet är 1992, gör det bara ännu bättre.

En karaktär vilken beskrevs särskilt bra och som jag kände extra sympati för, var pensionären Lea som porträtterades så väldigt fint. Även fotografen Oskar blev förstås en självklar favorit, medans sjukligt svartsjuke narcissisten Robert det klart motsatta (hans roll bidrar med en råhet som nästan blir för mycket). Oskar fick alldeles för lite plats i storyn, är han mindre intressant bara för att han är vanlig? Är vanligt tråkigt numera? Man undrar...
Har för egen del jättesvårt för att i böcker läsa om misshandel av såväl djur, barn samt gamla människor, i Missdåd finns tyvärr djurmisshandel med... bara som en varning sådär. Framförallt i den vevan förstod jag mig alls inte på huvudkaraktären Saras uteblivna handlande efter den första omedelbara reaktionen. Hon hade ju alla möjligheter att bryta relationen, om inte förr så just efter det tillfället! Hennes bristande konsekvenstänkande i arbetet uppfattar jag däremot som lite ålderstypiskt.

Det finns en hel del att fundera över kring just de olika karaktärerna i den här romanen. Prästen Linna får mig t.ex. att fundera över hur kvinnoprästmotståndet har tagit sig uttryck då i början, om t.ex. den beskrivna situationen med typer som Eskil samt församlingens och kyrkoherdens nonchalans - åtminstone delvis - kan ha varit trovärdig för den tiden. Och i sådana fall, kan det fortfarande finnas något liknande i verkligheten, såsom det fiktiva stoffet framställs här? Linna var för övrigt en karaktär jag också hade svårt att förstå, antingen är hon vagt tecknad eller så begriper jag mig helt enkelt inte på den sorten.

Polisen har en försvinnande liten roll i historien, istället är det alltså en lokaltidningsredaktion som står i fokus. Men just det känns bara positivt och uppfriskande, ett annorlunda men ändå intressant och väl fungerande perspektiv.

Egentligen hade jag tänkt att läsa författarens Minkriket, men då det nu var Missdåd som fanns tillgänglig för bibliotekslån, fick det bli den istället. Karin Erlandssons debutroman Minkriket skall handla om en österbottnisk familjs historia, om tider som förändras och om människor som inte alltid gör detsamma i lika grad. Vill fortfarande (och nu ännu mera) läsa den, passar mig möjligen bättre än Missdåd. För det var helt klart något med Karin Erlandssons sätt att skriva som tilltalade mig väldigt mycket och som absolut gav mersmak.

Måste nog även så här på sluttampen nämna att bokomslaget var något i särklass, väldigt fint och passande!

Betyg: 3/5

Andra bokbloggare om Missdåd:
Bokpool


tisdag 18 april 2017

"Använd aldrig arsenik" av Maria Lang

Använd aldrig arsenik av Maria Lang. Beskrivning och bild hämtad från Goodreads:

"Att veckan inte skulle bli fridfull stod klart i den stund, då tre av hennes författande kolleger invaderade hennes hem i akt och mening att bilda en exklusiv liten KriminalKlubb i Bergslagen.
Starka motsättningar fanns från början inom gruppen, som strängt taget endast var enig i sin opposition mot Deckarakademin i Stockholm, och därför blev ingenting bättre genom Bjarne Borks oväntade uppdykande på scenen. Bork var Akademins mest intolerante litteraturkritiker och han hade vid upprepade tillfällen angripit och förlöjligat alla de övriga skribenterna. Vad hade han i kikaren?"

Använd aldrig arsenik (från 1984) var det nu första gången jag läste. Ingen omläsningsbok alltså. Inte så konstigt då publiceringsåret var så sent som 1984. Man läste böcker så mycket långt senare efter själva publiceringsåret på den tiden och Maria Lang-deckare var knappast då längre aktuellt att läsa, det fanns annat som lockade mer.

Att resa tillbaka till 80-talet för populärkultur, idyllisk försommarfägring i Bergslagen och en arsenikkryddad picknick i det gröna var ju förstås toppen. Vad som däremot komplicerade helhetsupplevelsen var att romanen var så extremt tätbefolkad och att personerna introducerades knepigt fort allihopa direkt från början, inte lätt, personförteckningen i början av boken behövdes verkligen då i det tidiga skedet.

Här finns bland karaktärerna en omdiskuterad författarinna som ger ordet bohemisk en innebörd (Senta Daland), en bästsäljande kriminalförfattare, en författande trubadur från Värmland som gärna använder sig av parapsykologiska inslag i sitt författarskap, en elak och försmädlig deckarkritiker (ledamot i Svenska Deckarakademin) från huvudstaden, en ung debuterande reporter från Radio Örebro, ungdomarna Brittis och Bollen som är två gymnasister med suspekta fritidsintressen och säregna författarambitioner, deckarförfattarinnan som är den smått vimsiga och överrumplade värdinnan Almi Graan (ett anagram på Maria Lang), Almis yngre syster Ingrid som kommit över på besök och visar sig bli ett observant vittne, en vetgirig och klipsk 19-åring (Jan Hoffner)... och så ytterligare 6 personer, varav Skogas berömde riksmordkommissarie Christer Wijk är den viktigaste, förstås.

"- Hur väl kände du Bjarne Bork?
- Jag kände honom inte alls, svarade Lucas. Inte honom personligen alltså. Det räckte att ta del av hans recensioner. För att få aversion mot honom, menar jag.
- Vad hade han emot dina böcker?
- Allting. Jag är fascinerad av drömmar och sanndrömmar, jag tror på parapsykologiska fenomen och tillochmed på skrock och skrömt, som en kan få höra var en går och står hemma i Värmland. Jag blandar in allt det där i mina romaner, och av det blir det självfallet inte några regelrätta deckare. Herr Bork fick desto mera regelbundet spader, när han skulle avrätta mej i spalterna."[...] 
(Sidan 185 i Använd aldrig arsenik, första upplagan)

Arsenik lär man sig lite om, liksom Carl Jonas Love Almquist vilken citeras flitigt både i ingresser, kapitelrubriker och av personerna i bokens handling. Ja, man kan nog påstå att det brokiga sällskapet som befolkar romanen inte är så lite fixerade vid både det första och det andra...

Hela 11 stycken böcker utkom av Maria Lang på 80-talet, kände inte alls till titlarna för dessa, men blev desto mer nyfiken på just dom böckerna nu efter att ha läst Använd aldrig arsenik. Så visst kommer även jag att läsa fler deckare av denna på sin tid så produktiva och populära deckarförfattare, vilken dessutom av den engelska tidningen Observer lär ha fått hederstiteln "The Swedish Agatha Christie"! Svårigheten är väl bara hur man får tag i böckerna (det mesta finns säkert magasinerat hos biblioteken, då utlåningslistor en gång kunde uppvisa Maria Lang som Sveriges mest lästa kriminalförfattare), bara ett fåtal har givits ut på nytt under senare tid (2013) och då vad jag förstår endast som eböcker (Norstedts förlag).

Betyg: 3/5

"Siden Sammet" av Maria Lang

Siden Sammet av Maria Lang. Beskrivning och bild hämtad från Goodreads:

"Siden. sammet, trasa. lump lyder barnramsan.
Och med siden börjar historien, siden i alla kvaliteter och nyanser, för det är på en modeateljé som kriminalkommisarie Wijk motvilligt avlägger ett besök. Motvilligt eftersom han tror att en så extremt kvinnlig miljö inte kan bjuda på någonting av intresse. Han får emellertid åtskilliga anledningar att ändra uppfattning. En anledning är en mannekäng som är vackrare än en flicka borde vara, en annan är en klänning i vitt siden som han vill att Camilla ska bära. Den tredje anledningen visar definitivt hur fel han har haft. Och när den fjärde blir uppdagad har han lärt sig att lyxen och flärden bara är ett raffinerat hölje som inte förmår dölja människornas inre ruttenhet och trasighet. Siden, sammet. Trasa. Lump."

Siden sammet (från 1964) hade jag något svagt minne av att ha läst tidigare (för väldigt länge sedan), även om handlingen inte direkt fäst sig, men så är det ju ofta med den här typen av böcker.

Hyfsad intrig, en bild av ett dåtida Stockholm (en hel del modehistoria vilket kan vara roligt att läsa för den som är intresserad av sådant), men ack vad man drunknade i utseendefixering, flärd, kreationer, alla dessa flotta tyger och klädes-attiraljer... intresset saknas hos mig. Av karaktärerna blev det utan tvekan sömmerskan Gunborg Ljung som gav störst behållning för hur hon framställdes. Rättfram, slagfärdig och rakt på sak utan krusiduller blev hon fort en favoritkaraktär.

Tappade lite fart en bit in i boken men tog mig såklart igenom för att slutföra deckargåtan. För det är ganska triviala böcker detta, som inte kräver så värst mycket tankeverksamhet, utan i stort sett är det ju bara rent lättsam underhållning. Fyller absolut sin funktion och är bra som omväxling emellanåt.

Betyg: 3/5

söndag 16 april 2017

"Ubik" av Philip K Dick

Ubik av Philip K Dick. Översättning och efterord av Johan Frick. Info hämtad från bokförlaget Bakhåll:

"Philip K Dicks hyllade mästerverk romanen Ubik i översättning och med efterord av Johan Frick.
     Philip K Dick må vara mest känd för de berättelser som nått vita duken, som till exempel Blade Runner och Total Recall men hans produktion var mycket större än så och för de verkliga finsmakarna – de inbitna Dickkännarna – finns det några andra Dick-romaner som står högre i kurs. Mest hyllad av alla är Ubik.
     Vad är Ubik? Ubik är just det du behöver när du känner att du behöver något. Känner du dig hängig, slö, nere – då behöver du Ubik.
     Håller allting på att gå över styr, håller allting på att glida dig ur händerna – tänk då på att Ubik finns att ta till.
     Men vad är Ubik? Hur känner man igen Ubik?
     Ubik finns i så många former att du inte kan räkna dem alla. Ubik finns som spray, som tabletter, som dryck, som rakblad, som hårbalsam, som deodorant, som BH, som rengöringsmedel, som städredskap, som frukostflingor, öl, kaffe, plastpåsar, salladsdressing, vem vet, kanske även som tankeöverföring. Varianter ingen sett, ingen anat. Och det självklara, ofrånkomliga behovet av Ubik blir bara mer och mer påträngande för de allra flesta av oss.
     Dicks roman om den undergörande substansen Ubik tillhör den sällsynta sortens historier som får läsaren att ramla av stolen i häpnad ett antal gånger under läsningen – Va?! Var det detta allt gick ut på! Den som till exempel läst John Fowles bok The Magus (på svenska Illusionisten) har varit med om den hisnande upplevelsen.
     Berättelsen kretsar kring Joe Chip. Han har till sin förfäran märkt att verkligheten omkring honom har börjat "regrediera". Det verkar som om tobaken i cigaretterna har torkat ihop, nyköpt mat känns ofräsch, några av små­mynten i hans ficka uppvisar fel årtal. Hans alldeles nya brödrost har förvandlats till en brödrost av äldre modell.
     Hur handlingen utvecklas ska givetvis inte föregripas men det är inte tal om annat än att Dick är värd sin position som en av de mest tankebändande – most mind­bending, most mind-blowing – av alla författare i den moderna litteraturen.
     "Ubik är en av de mest fascinerande böcker jag någonsin läst" skriver A Aiman i The Guardian.
     Dicks roman Ubik är "ännu mer briljant än motsvarande verk av Thomas Pynchon och Don DeLillo" enligt Roberto Bolaño."

Det avslutande efterordet (läste det två gånger för att det var så bra!) av Johan Frick var nog det man behövde för att inte ångra att man lagt ner tid på denna hyllade SF-roman (från 1969) av Philip K Dick. Uppfattade storyn som motsatsen till välskriven, och då oerhört pladdrig, stökig och osammanhängande, och jag förstår nu varför. Den existentiella meningen bakom denna "röra" gav ändå anledning till att även jag kan förstå hypen kring romanen. Hör till dom som gillar fiktion som genererar tankar kring existentiella frågor. Kanske kan boken bli bättre som film (så var det ju verkligen med Blade Runner)? Filmrättigheter är uppenbarligen redan köpta och filmning lär ha varit tänkt att påbörjas 2009 (hur det sen är med den saken vet jag ej).

Varje kapitel inleds med en klämkäck reklamslogan för Ubik (underförstått någon slags högre gudomlig makt).

Mitt hår är så torrt och flygigt. Vad ska en
stackars flicka göra? Enkelt - gnugga in lite
Ubik hårbalsam. Efter bara fem dagar har
Ert hår fått ny spänst och lyster. Ubik hårvårds-
produkter, använda enligt bruksanvisningen,
är helt ofarliga. 
(Kapitel 9)

Handling: Storyn äger rum tidsmässigt i ett framtida 1992, platsen är i huvudsak ett hårt kommersialiserat Kalifornien. Man får följa Joe Chip som arbetar för säkerhetsbolaget Runciter associates. Företaget erbjuder tjänster som handlar om att blockera individer med parapsykologisk förmåga vad gäller prekognition (förmågan att uppfatta sådant som ännu inte hänt) och telepati. Joe Chip har till uppgift att läsa av hur pass starka parapsykologiska förmågor personer besitter. Firman anlitas för ett uppdrag förlagd på månen, men något inträffar där som får ödesdigra konsekvenser för Joe Chip och hans medarbetare. En förändrad verklighet blir alltmer bisarr, det som händer blir bara konstigare och konstigare i en värld som redan innan var extremt egendomlig med bl.a. "halvlevande" och talande dörrar (även kylskåpsdörrar!) som kräver avgift för att gå att öppna. I en senare del av berättelsen blir jakten på "Ubik-spray" central. Varför den där sprayen blir så viktig beror på en sällsamhet som trissar upp handlingen och får den om möjligt ännu mer rörig. Sluttwisten blir en twist i twisten... mycket speciellt.

Pigga upp trötta ytor i köket med det nya
mirakelmedlet - Ubiks extrablanka, klibbfria
plastbeläggning, lätt att applicera och
fullkomligt ofarligt om anvisningarna följs.
Besparar Er ändlöst skrubbande - Ni glider
rakt ut ur köket!
(Kapitel 7)

Men visst är de liksom lite kul ändå de där reklaminslagen?!

En del av den här romanens tankestoff satt i händerna på en mer strukturerad SF-författare i nutid skulle kunna bli så mycket bättre. Philip K Dick hade helt klart snillrika idéer, men framförandet lämnar för mig helt klart mer att önska. Läs och begrunda.

Betyg: 2/5

torsdag 13 april 2017

"Nomadplaneten" av Emanuel Blume

Nomadplaneten av Emanuel Blume. Typ förlag (indieförlag). Läste boken som recensionsexemplar, häftad (danskt band).

Det här visade sig vara en ny debutroman som överraskade mig oerhört positivt genom att vara en enastående välskriven svensk science fiction.

Först en liten parentes som inte går att låta vara onämnd: Att boken krävt en finansieringskampanj via Kickstarter, för tryckning och utgivning, gör mig förbluffad. Vad de större bokförlagen refuserar och antar då det gäller bokmanus kan verkligen för oss läsare vara extremt svårt att förstå ibland. Alster av välkända och i media flitigt synliggjorda (genom olika typer av kändisskap) författare, ges ibland ut otroligt lättvindigt, under tiden andra mindre kända och nya skribenter, som lagt ner ett jättejobb (med starkt intresse/drivkraft, bakgrundskunskap och gedigen research) på sitt manus, blir refuserade. Sådana snedvridningar vill man ju förstås som anspråkslös bokbloggare från den egna lilla läshörnan göra vad man kan för att rätta till! Att få förmånen att genom en recension ge fokus åt Nomadplaneten känns för mig därför som något alldeles extra.

Science fiction (kanske liksom skräckgenren) verkar inte alltid vara en genre som släpps in i det kulturella finrummet, lite synd kan jag tycka då dessa berättelser är fulladdade med fantasistoff som tangerar aktuella samtidsfrågor och ibland realistiska förutsägelser. Det blir tankeväckande, man får skiftande kluriga perspektiv vad gäller hypotetisk vetenskaplig utveckling, olika slags utmanande alternativa framtidsscenarier, och detta på ett underhållande, som här ruskigt spännande, vis. Borde mer rättmätigt vara något som både engagerar och intresserar flertalet, oavsett ålder. Nyfikenhet kring ny och eventuellt framtida vetenskap är ju varken ålderskategoriserat eller endast förbehållet vetenskapsmännen, trots att jag är medveten om att en del hade önskat att så vore (populärvetenskap fnyser ju en del akademiskt skolade lite föraktfullt över). Science fiction idag, tillkännagiven vetenskap i morgon, vem vet? Ibland kan rentav morgondagen finnas idag, utan att vi alltid har kännedom om det.

Hade ovanligt svårt att lägga ifrån mig den här boken, och nästan direkt infann sig det som sällan inträffar, d.v.s. jag önskade att den aldrig tog slut. Då är det bra! Tycker den som scifi-roman håller utomordentlig hög kvalité fram till kapitlet "Kapellet", därefter blir det till viss del rätt så obegripligt flummigt, och kapitlet "Konfrontation" var väl ett litet lågvattenmärke i sammanhanget. Men annars; toppenspännande, suggestivt och något av det bästa jag läst inom science fiction.

Blev verkligen fängslad av samspelet och samtalen mellan expeditionsdeltagarna, deras skräckblandade fascinationen över vad de får uppleva och reaktionerna på den mentala pressen. Karaktärerna blev förutom med sina skiftande personligheter även extra intressanta genom att man fick ta del av deras bakgrundshistorier, och intrigen i sig var tänkvärd. Miljöbeskrivningarna kändes väl genomarbetade för att ge en klar bild som var lätt att leva sig in i, kanske blev det dock ibland lite för detaljerat. Rakt igenom ett fantasifullt äventyr med både upptempo och transcendental stillhet inför skönhet som både tjusar och skrämmer.

För att få något så fantasifullt att bli så här väl utfört behövs en viss realism i botten, och den finns utan tvekan i tänkta framtidsscenarier, vetenskapliga teorier och fysik. Den här sortens science fiction vill åtminstone jag ha mer av.


Lite kort om handlingen:

Handlingen placerar sig tidsmässigt i ett tidigt 2100-tal. Mänskligheten har mött stora motgångar genom en snabbt eskalerande växthuseffekt och påföljande ekonomiska tillbakagångar, detta har lett till en konfliktfull värld.
När så en ny stjärna siktas på himlen, vilket visar sig vara en vandrande s.k. nomadplanet (rogue planet), som fått namnet Gilead, tar ledare runtom i världen beslut om en gemensam internationell rymdexpedition, vilken är tänkt att förflytta folks uppmärksamhet bort från det växande missnöjet på jorden mot en hårt mediabevakad rymdsatsning, ett sorts samlande event som skall skapa hoppfullhet och gemenskap.
Rymdfarkosten bemannas av en grupp bestående av militär, tekniker och forskare; åtta astronauter varav en, bara veckan innan uppskjutningen, avslöjas vara terrorist och ersätts av svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo, vilken blir berättelsens huvudperson. Misstankar mellan deltagarna uppstår under expeditionens gång, är verkligen alla vad de utger sig för att vara, eller finns där andra mål med deltagandet än det avsedda? Under "jupiterpassagen" händer något oväntat som skapar oro i besättningen och när man senare befinner sig framme vid planeten Gilead börjar konflikter och konspirationsteorier frodas genom mystiska upplevelser och egendomliga vetenskapliga upptäckter i planetens inre hålrum. Temamässigt uppges Nomadplaneten handla om förändring, förnekelse och skuld.

Sammanfattningsvis: Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone. Kan bara bekräfta att det absolut räcker gott med att det finns ett intresse för rymden, framtiden (vem är inte intresserad av den?!) och hur människan förhåller sig till dessa, för att fatta tycke för detta rymdepos.

Återstår för mig att varmt rekommendera och hoppas boken finner många nya läsare som kommer att ha samma nöje i att läsa den som jag hade.

Tidigare blogginlägg angående Nomadplaneten finns här ("En smakebit på søndag") och här.

Förresten! Visst missade ni väl inte närporträtt av Jupiter alldeles nyligen? (Finns väldigt fascinerande fiktiva beskrivningar i närbild av den planeten i Nomadplaneten annars) 😉

Månadens bästa bok!

Betyg: 5/5

Finns att köpa på:
Science fiction bokhandeln: Häftad
Bokus: Häftad / E-bok
Adlibris: Häftad
Cdon: Häftad

Andra bokbloggare om Nomadplaneten:
Mina skrivna ord
elsasbokhylla.se


tisdag 11 april 2017

"Undine" av Friedrich de la Motte Fouqué

Undine av Friedrich de la Motte Fouqué. Översättning Siri Stern. Beskrivning hämtad från Hastur Förlag:

"”Mest konstnärlig av alla kontinentala berättelser i den fantastiska genren är den tyska klassikern Undine (1811), av Friedrich de la Motte Fouqué. Denna berättelse om en vattenande, som gifte sig med en dödlig och vann en mänsklig själ, är ett konsthantverk med en precision som skulle pryda varje litterär genre, och den har en lätthet och naturlighet som ställer den i närheten av den äkta folksagan. Den har i själva verket sitt upphov i renässansläkaren och alkemisten Paracelsus Avhandling om elementarandar. [… ] Många inslag i Fouqués skildringar av miljöer och stämningar avslöjar honom som en fulländad konstnär på det makabras fält, och då särskilt hans beskrivningar av den hemsökta skogen med sin gigantiska snövita man, och olika onämnda fasor som förekommer tidigt i berättelsen.” (H. P. Lovecraft om Undine)

”Av alla fantastiska berättelser anser jag Undine vara den vackraste.” (George MacDonald)

Denna utgåva innehåller 21 illustrationer av Oskar Aspman samt ett fylligt efterord om Fouqués liv och verk av Rickard Berghorn."

Och den här utgåvan är från 2012, så; gammalt på nytt, alltså.

Naturskildringarna var skimrande vackra och gör boken värd att bli lite mer uppmärksammad och läst.

(Undin = mytologiskt väsen som hör till kategorin elementarandar/naturandar. Där personifierar Undin vatten, Salamander eld, Sylf luft och Gnom jord. Vattenanden Undinen har gestaltats i flera litterära verk o.s.v..)

Kortromanen/sagan i korta drag: Riddare Huldebrand förälskar sig i fiskarparets fosterdotter Undine, en fosterdotter som de fann vid strandkanten en tid efter att de hade förlorat sin egna dotter i en drunkningsolycka. Undine tycks till en början ha stort självförtroende och ta plats (och sånt duger ju inte för en ung kvinna på 1800-talet!). Men, men, det blir ordning på torpet så fort hon blir gift såklart. Helt magiskt transformeras hon till en ung dam som är så där hämmad, tyst lågmäld och underdånigt kuvad som tydligen var det välartade idealet på den tiden. Giftermålet skänker Undine den "själ" som hon saknat som själlös vattenande. En mystisk främling lurar ständigt i faggorna och visar sig vara Undines far Kühleborn som tycks hålla ett öga på sin dotters fortsatta väl och ve, för att se till att verkligen kunna försäkra sig om att hon är lycklig... vilket inte blir fallet. För historien mynnar så småningom ut i ett triangeldrama där den veliga riddaren förälskar sig i adelsdamen Bertalda. Bertaldas härkomst är liksom Undines höljt i dunkel, tills även den till slut avslöjas med besked och allt ställs på sin spets. Riddaren vänsterprasslar med Bertalda som han nu bestämt sig för att han hellre vill leva med. Kühleborn hämtar tillbaka sin olyckliga dotter till vattenandarnas rike och Undine utverkar den hämnd vilket hon varnat riddaren för, om han skulle svika henne.

Lite kusliga paralleller kan man dra till den amerikanska skräckfilmen The Ring från 2002, när brunnen blir en port för passage. Men om filmens slutscen inspirerats av sagan Undine bör väl vara ganska långsökt ändå.

Naturromantiken var krispigt fräsch och gnistrande vacker, så ett samlat betyg för boken (med sitt utförliga efterord) blir:

Betyg: 3/5


måndag 10 april 2017

"Fienden bor inte under sängen" av Monika Orski

Fienden bor inte under sängen av Monika Orski. Förlag King ink:

"Klara har en mamma som är psykiskt sjuk.
Trots att hon har det bra med sin pappa kan
det vara ganska tungt. När Klara går första
året på gymnasiet har hon fått en ny god
vän och det mesta i livet känns bra.
Snart börjar det dock hända konstiga saker
omkring henne, och Klara får betydligt
värre bekymmer än mammans sjukdom att
tänka på."

Det här är en bok för unga vuxna, men kan absolut även rekommendera den för åldrar däröver. För när det gäller psykiska sjukdomar kan det nog för flertalet vara något man helst undviker att läsa om på det här viset, man uppfattar det då som något oerhört skrämmande. Men just därför bör vi kanske konfrontera det.

I skräck-, thriller- och deckargenren möter man ju däremot ofta karaktärer med psykiska störningar, säkert inte alltför sällan ganska felaktigt beskrivna utan att vi ens lägger märke till det. Meningen är då förstås många gånger att det ska ge oss läsare kalla kårar, ibland förknippa det med ondska och våldsamhet, utan djupare kunskap om sjukdom/störning på ett mer brett och realistiskt sätt.
Med okunskap skapas säkert med lätthet felaktiga föreställningar, generaliseringar och fördomar. Så för att bli mer medveten om och bättre förstå hur det är för människor som drabbas (och i förlängningen även för deras familj/vänner), kan det verkligen inte vara fel att läsa en kortroman som denna av Monika Orski. Fienden bor inte under sängen tar även upp andra ungdomliga problem bland Klaras kompisar, som t.ex. ätstörningar. Också ett svårt och känsligt ämne. Hade gärna fått utvecklats lite mer.

Sammanfattningsvis var det en klart läsvärd bok, lättläst med ett enkelt och direkt språk. Den är tankeväckande och kan ge nya insikter på ett lättfattligt sätt. Hemskt otäckt är det, måste jag tillstå, men lärorikt och intressant ändå.

Tidigare blogginlägg där boken nämns finns här (smakbiten).

Betyg: 3/5

söndag 9 april 2017

"Konstnären" av Diane Karlstrom & Magnus Carling

Konstnären av Diane Karlstrom & Magnus Carling. Recito Förlag. Läste boken som recensionsexemplar, ebok/epub.

"När en ung pojke hittas mördad tillsammans med sina föräldrar står det snart klart att dottern i familjen är försvunnen. Kriminalkommissarien John Romeo, som brottas med alkoholism och en underlig gåva som ibland låter honom uppfatta ekon av starka känslor, får reda ut morden samtidigt som han försöker hitta den unga kvinnan. Är hon inblandad i morden på sina föräldrar och hennes lillebror, eller är hon ytterligare ett offer? Snart står han inför en värre motståndare än vad han någonsin träffat på i den korrumperade, smutsiga staden Göteborg Noir.

Konstnären är den inledande delen i den första trilogin om John Romeo."

Det fanns en del komponenter som tilltalade då jag blev uppmärksammad på denna nya deckartrilogi, vill först nämna några av dessa, vilka sen dessutom uppfyllde mina förväntningar.

Till att börja med är vi nog ganska många som numera föredrar att läsa bokserier i form av tidsbegränsade trilogier, där början, mitt och slut håller intresset och längtan till nästa del mer alert.

De tydliga miljöbeskrivningarna blåste verkligen liv i föreställningen kring det dystra alternativa Göteborg som man får en skarp visuell bild av. Det är bilden av en stad där samhället försvagats, dragit sig tillbaka och lämnat plats för ökad kriminalitet, korruption och brist på framtidstro. En uppgivenhet inför situationen har lett till ett Göteborg noir där ren luft och miljöengagemang är sällsynt.
Här kommer romanens hjälte in i bilden (jo, jag erkänner, har en svaghet för hjältar/hjältinnor); John Romeo, bokseriens huvudkaraktär, är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Romeo och hans kollegor tycks gemensamt (men långt ifrån helt friktionsfritt sinsemellan) kämpa tappert mot ett tilltagande våld och mörker i en värld som alltmer tycks präglad av resignation inför den negativa utvecklingen. Eller finns korruption även i de egna leden?

På samma vis som en gång Henning Mankells skapade figur Kurt Wallander var en av orsakerna till att jag läste hela den bokserien, vill jag nu förstås veta hur det fortsättningsvis kommer att gå för John Romeo... dom har ju till viss del något gemensamt drag faktiskt, även om göteborgaren är en yngre upplaga än Ystads slitna poliskommissarie. Romeo har dessutom en stark medialitet som handlar om en speciell övernaturlig förmåga att ta in energiminnen, och som man kanske kan ana sig till kan den gåvan komma till nytta på brottsplatserna. Parapsykologi är ju alltid spännande för oss som inte har sådana speciella egenskaper utöver det vanliga, och i en deckare blir det en riktigt spännande krydda. Såklart har John Romeo inte lärt sig att hantera sin speciella förmåga och givetvis leder det till problem (må vara ett stereotypt problem). Trots komplicerade relationer, destruktivt leverne och dålig impulskontroll lyckas den övernaturliga förmågan som är orsak till eländet, även få honom att nå framgång i sitt yrkesutövande att lösa brott.
Tycker att man redan i den här första boken får en rätt klar bild av huvudpersonen som, förutom sin yrkesroll som kommissarie, ges en trovärdig bakgrundshistoria, ett spännande "extraknäck" som delägare till puben Romeos Blues (blir som en sorts träffpunkt) samt ett musikaliskt fritidsintresse som inhoppande gitarrist i bluesband.

Vad som däremot inte tilltalade just mig var själva skurken i dramat, inte bara för sin skurkaktighet utan för att det blev lite alltför överdrivet konstigt i själva upplösningen, som om alla möjliga och omöjliga egendomligheter knökts in i den karaktären. Det andra som störde mig en aning var Romeos anmärkande och kritiserande tänk kring sin närmaste kollegas utseende, kläder, kosmetika... okej, om det är en ny bekantskap, realistiskt om det stannar vid ytan lite väl ofta då, men dessa två får man en bild av har känt varandra länge och väl, att då hänga upp sig vid klädval och avsaknad av vattenfast mascara, när dessutom situationen är ämnad för viktigare funderingar än så... nja, jag vet inte jag.

Sammanfattningsvis: Intressant intrig, ett komplicerat kriminalfall, särpräglade karaktärer, filmiska miljöbeskrivningar och en problematisk huvudperson man vill se utvecklas (förhoppningsvis till det bättre!); helt enkelt en riktigt bra deckare som gav mersmak. Konstnären håller gott och väl för att kallas både spänningsroman och bladvändare med korta kapitel och bra driv.

Nästa bok i serien om John Romeo släpps enligt uppgift redan till hösten 2017, och såklart jag ser fram emot att följa upp denna serie då!

Tidigare blogginlägg angående Konstnären finns här och här.

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Adlibris:  E-bok

Andra bokbloggare om Konstnären:
Ylva Kort och Gott
Hanneles bokparadis
Bokstund


En smakebit på søndag: Nomadplaneten

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Är i mitt tycke absolut dags för mer uppmärksamhet kring tänkvärd scifi av hög kvalité! Läser just nu en SF-bok skriven av en romandebutant och jag blev oerhört positivt överraskad hur välskriven den visade sig vara. När det är så där fantastiskt bra vill man ju förstås dela med sig och bjuda på en smakbit. Hämtar den därför idag från sidan 33 i Nomadplaneten av Emanuel Blume, och det är snart tid för presskonferens ombord på ISS Melchior:

"Ombordklockan visade på kvart i nio på morgonen, söndagen den artonde september 2112. Besättningen hade samlats i styrmodulen. Den saknade konstgjord gravitation men var i övrigt bättre lämpad än Cylindern för den presskonferens som skulle starta klockan nio. Välvda fönster ramade in rummet och visade upp ett hundraåttiograderspanorama över den svarta rymden och dess miljontals stjärnor. Jupiter syntes som en blekröd fläck i mitten av det främre fönstret. Harriet hade sett till att ljuset i modulen var dämpat, så att stjärnorna och Jupiter skulle framträda tydligare i bakgrunden. Kvällen innan hade hon gett var och en i besättningen tydliga instruktioner om vilka kläder de skulle ha på sig och vilka frågor de förväntades svara på. Hon hade avslutat med en uppmaning om att vara utsövd, nytvättad och nyrakad när presskonferensen drog igång. Det sista hade hon sagt utan att släppa Bogdan med blicken. Jonathan ögnade igenom sin lista med frågor."


Beskrivning (baksidestext):

"Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.

Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida."


Andras smakbitar idag kan man hitta här.


Önskar er alla en riktigt vårfin och solig söndag!
(Ljus och värme vill vi ha nu...)
❤️❤️❤️


onsdag 5 april 2017

Dagens bokpost: Nomadplaneten


Nomadplaneten av Emanuel Blume


Nomadplaneten med releasedatum den 9 december 2016 är författarens debutroman. Boken här ovan blev jag naturligtvis väldigt glad för att den idag fanns i postlådan! Det ljuvliga kattsällskapet för onsdagens bokfika finns dessutom nu på plats, bara att sätta igång att läsa denna roman vars beskrivande ord jag föll så ohjälpligt pladask för. 😻

En svensk science fiction-roman om hopp, längtan och förnekelse, handlingen befinner sig tidsmässigt i början av nästa århundrade...


Så här lyder baksidestexten:

"Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.

Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida."


Om författaren till Nomadplaneten (Typ förlag):

"Emanuel Blume är född 1984, uppvuxen på Tjörn och numera boende i Vänersborg.
Nomadplaneten är hans debutroman. Han har tidigare publicerat diktsamlingen Spårvagnar hos Typ förlag, samt novellerna Koma och Valrossen, utgivna på förlaget Swedish Zombie.

Därutöver har Emanuel Blume gett ut ett antal musikalbum, senast Inte riktigt än (2012) hos skivbolaget Troglodyt Produktion.

Emanuel Blume är utbildad miljövetare och fysiker som till vardags arbetar med miljö- och energifrågor för Naturskyddsföreningen. Detta och tidigare arbete som visningsledare på rymdobservatoriet i Slottsskogen, Göteborg, har bidragit med mycket inspiration till romanen Nomadplaneten."


...och denna blurb kan jag ju heller inte undanhålla er:

"…ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets."
Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst


Tack för recex Emanuel Blume!


måndag 3 april 2017

"Ett berg högre än Everest" av Jon Krakauer

Ett berg högre än Everest av Jon Krakauer. Översättning Jan Järnebrand. Beskrivning hämtad från bokus:

"Ingen kan som Jon Krakauer levandegöra bergsbestigningens dramatik och lockelse.
Här får vi följa honom uppför frusna vattenfall och lodräta klippsidor, på K2, Mount McKinley och Eigers fruktade nordvägg. Men Krakauer skriver också om klättring i kanjoner, om vinterflygning i Alaska, om sin egen (dumdristiga) solobestigning av den fruktade klippelaren Devils Thumb, om Chamonix (världens centrum för livsfarliga sporter), om hur det är att vara instängd i ett tält under en veckolång snöstorm, om de originella engelska tvillingbröderna Burgess (som slåss, dricker och klättrar med samma entusiasm), om huruvida Mount Everest verkligen är världens högsta berg.

Jon Krakauer slog igenom som äventyrsskildrare på hög nivå med Tunn luft, en redan klassisk skildring av en bestigning av Mount Everest i maj 1996 som slutade i katastrof. Krakauer nådde toppen och överlevde, men nio människor omkom. På svenska finns även In i vildmarken."

I förordet nämns som en slags "varudeklaration" att boken inte ställer frågan "Varför skulle en normal människa vilja göra något sådant?", d.v.s. syssla med bergsklättring. Däremot menar författaren sig vilja slå hål på myten om att människor som dras till denna högrisksport är smått "rubbade" och att de som läser boken även bättre skall förstå varför folk klättrar samt varför de blir besatta av klättring. Rubbade har jag nog inte tänkt att bergsklättrare är, däremot fick man ju som grundläggande medicinsk kunskap lära att extrema spänningssökare ofta har lägre halt av enzymet MAO och för en sådan krävs enormt mycket mer än en spänningsroman för att känna sig tillfreds med tillvaron. Så visst är det intressant att läsa en bok om bergsklättrare av en bergsklättrare, som dessutom är en fantastisk skribent.

Har nu läst mig igenom alla översatta böcker av Jon Krakauer, och hade önskat det fanns fler, för som författare kan han verkligen konsten att skriva på ett fängslande sätt, ofta väldigt ärligt, djupgående och beskrivande, utan att bli tråkigt. I Ett berg högre än Everest saknar man dock djupet, trots att jag som vanligt blir imponerad av förmågan att förmedla de äventyrliga upplevelserna (man måste inte vara insatt i bergsklättring för att läsa den, visste för egen del inte ett skvatt om sådant innan Krakauers böcker). Boken är visserligen skapad av elva artiklar (plus en tolfte skapad för boken) tidigare publicerade i tidskrifter under 80-talet, och man får förmoda att stilen bättre attraherar läsare till den typen av media kanske?

Innehåll förutom förordet: Eigerdrömmar, Gill, Valdezis, Att vara fast i tältet, Flygarna i Talkeetna, Club Denali, Chamonix, Kanjonklättring, Ett berg högre än Everest?, Pojkarna Burgess, Dålig sommar på K2, Devils Thumb.

Tidigare blogginlägg om boken finns här.

Betyg: 3/5

lördag 1 april 2017

Läst mars


  1. Svarthunden, KG Johansson (recensionsexemplar från Affront förlag)
  2. Sjuka själar, Kristina Ohlsson (bibliotekslån)
  3. Gnisselzonen, Anna Hallén (ebok, bibliotekslån)
  4. Ett berg högre än Everest, Jon Krakauer (bibliotekslån)