Perspektiv och tvärsäkra synpunkter

Dags för en folksaga (eller snarare då "sutra") från Indien.
Den om de sex blinda männen och elefanten.

Det var en gång för länge sedan sex gamla män, samtliga födda blinda, som bodde i en liten by i Indien. Allt de visste och fick veta om världen, i och utanför byn, fick de föreställa sig genom att lyssna på berättelser från bybor och resenärer på tillfälligt besök. Av allt de fick höra blev de som allra mest intresserade av elefanten, detta djur spekulerade de kring sinsemellan, dag som natt.

"Elefanten är nog en riktigt kraftfull gigant", menade en av männen som lyssnat till en historia där elefanten använts vid vägbyggen och skogsröjningsarbeten.

"Där måste du allt ha fel", protesterade den andra mannen som hört berättas om prinsessan som färdades på elefantens rygg. "En elefant lär väl nödvändigtvis vara såväl graciös som mild."

"Kan ju inte stämma! Själv har jag fått höra om en man som spetsats av en elefant, rakt i hjärtat", sa den tredje blinda mannen.

"Men snälla ni", sa den fjärde blinda mannen, "ni tycks helt ha missuppfattat detta. Elefanten är bara en slags stor ko. Allt annat är överdrifter."

"Jag för egen del är helt säker på att en elefant är något rent magiskt", sa den femte blinda mannen. "Detta är naturligtvis förklaringen till att prinsessan kan använda elefanten som färdmedel riket runt."

"Äsch, ni talar strunt! Elefanten finns säkert inte över huvud taget", utbrast den sjätte blinda mannen. "Själv tror jag att vi bara blivit offer för ett riktigt grymt skämt."

Till slut blev de övriga byborna redigt trötta på de blinda männens spekulationer. De bestämde sig för att ordna så männen fick besöka palatset, där de skulle få veta sanningen om elefanten. Väl vid palatset leddes de fram till en elefant på palatsets gård. De blinda männen gick fram och kände sig för på det stora djuret.

Den första mannen vidrörde djurets sida. "En elefant är fast och solid som en vägg", förklarade han. "Oerhört kraftfull."

Den andra blinda mannen lade handen på elefantens snabel. "En elefant är som en stor orm", meddelade han.

Den tredje blinda mannen kände elefantens spetsiga bete. "Jag hade rätt", bestämde han. "Elefanten är skarp och dödlig som ett spjut."

Den fjärde blinda mannen rörde vid en av elefantens fyra ben. "Det vi har att göra med är inget annat än en extremt stor ko", sa han.

Den femte blinda mannen tog tag i elefantens öra. "Nej, jag tror bestämt att elefanten är en slags magisk matta", sa han.

Den sjätte blinda mannen slogs omkull av elefantens grova svans. "Ni har fel!" ropade han. "Elefanten är inget annat än ett gammalt rep. Ett verkligt farligt sådant", konstaterade han.

Männen leddes sedan till skuggan av ett träd, där de skulle få sitta och vila sig innan det blev dags att ta sig hem den långa vägen till byn. Medan de väntade diskuterade de sina nya upptäckter om elefanten.

"En elefant är som en vägg", sa den första blinda mannen. "Klart vi äntligen kan vara överens om det!"

"Nej, nej, nej! En elefant är som en jätteorm", svarade den andra blinda mannen.

"Vad pratar ni om, elefanten är ett spjut, jag har ju redan sagt er detta", insisterade den tredje blinda mannen.

"Jag är i varje fall fullständigt säker på att det är en gigantisk ko", sa den fjärde blinda mannen.

"Ni ha missförstått detta. Såklart måste det vara en magisk matta. Det torde inte alls råda någon tvekan om detta", sa den femte blinda mannen.

"Men inser ni inte!" utropade den sjätte blinda mannen. "Någon använde ett rep för att lura oss."

Argumenten haglade, fortsatte och fortsatte, alltmer högljudda försökte de överrösta varandra.

"Vägg!"

"Orm!"

"Spjut!"

"Ko!"

"Matta!"

"Rep!"

"Sluta skrika!" ropade härskaren Rajah som bryskt vaknat ur sin tupplur. "Hur kan var och en av er vara så tvärsäkra på att ni själva har rätt?" frågade han.

De sex blinda männen funderade över frågan, men förblev tysta.

"Elefanten är ett stort djur", sade Rajah med stort tålamod. "Ni vidrörde bara vissa olika delar. Om ni sätter ihop dessa delar kommer ni kanske närmare sanningen. Låt mig nu få avsluta min tupplur i lugn och ro."

De sex männen satt tysta och begrundade Rajahs råd.

"Han har rätt", sa den första blinda mannen. "För att komma närmare sanningen måste vi nog försöka sätta ihop alla enskilda delar. Detta får vi fortsätta diskutera på hemfärden."

Den första blinda mannen lade handen på axeln på pojken som skulle vägleda dem hem. Den andra blinda mannen lade sin hand på vännens axel och så vidare, tills alla sex män åter var redo att ta sig hem tillsammans.

Bild av OpenClipart-Vectors från Pixabay

Urban naturlära

Kom och tänka på en för länge sedan nedskriven text nu, som jag egentligen inte har en susning om varifrån den kommer från början? Med tanke på att "municipalsamhällen" nämns i texten nedan så borde den ju vara skriven innan 70-talet, för därefter upphörde väl detta. Iofs är det förstås inte meningen att låta rösten som för ut denna "naturlära" besitta sakkunskap i någon större utsträckning.

"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla kartor. Den är också grön i verkligheten vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller studerar ett färgfotografi. På vintern lär naturen vara vit, detta föranleder dock inte ändring av nämnda kartor. Naturen består av mark, luft, vatten och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för atomkraftverk, parkeringshus och municipalsamhällen.

Där naturen inte används till något nyttigt, kallas den för grönområde. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas "kretsloppet i naturen". I naturen förekommer också lappar, campingturister och djur.

Djur är en sorts avancerade kvicksilverföreningar, som i vissa fall har rörelseförmåga. En del djur kan flyga, är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spreja. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt motmedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.

I naturen finns också små gröna djur som inte rör sig, de kallas för växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd, av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd ihop på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg, bisamråtta och björn. Björnen är ett lömskt djur som alltid överfaller försvarslösa jägare. Många bisamråttor delar på en dampäls. Vargen finns inte.

Marken kallas det som naturen står på. I marken finns det olja och gas, som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp och häller tillbaka i cisternen (jfr "kretsloppet i naturen"). I marken sticker växter ner ena änden och suger upp vatten som annars kommit till nytta. Detta vatten kallas grundvatten och är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder. Vatten är ofta en löddrande, gråbrun vätska som förekommer i flera former. Vatten i form av regn består av en blandning av salt- och svavelsyra, vilket beror på att vattnet påverkats av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar, genom sitt idoga arbete, framtida rivning av kyrkor och andra sten- och järnkonstruktioner. De håller även pH-värdet i våra sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskarna är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet och förorenar det.

Vatten som naturligt flyter fram där betydelsefulla avloppsledningar går blir ofta berikade av flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna kallas för fosfat. Det är en ofarlig kemikalie som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter det fart på naturen. Sjöar som skulle behöva 1000 år för att växa igen, klarar detta på 3 år. Detta är en form av strukturrationalisering..."

Sagan om svinvaktaren

I sagan om svinvaktaren (av H.C. Andersen) möter man huvudkaraktärerna som består av en uppfinningsrik försigkommen prins och en prylgalen bortskämd prinsessa. I stora drag:

Det var en gång en fattig prins i ett väldigt litet, obetydligt och anspråkslöst konungarike. Trots detta faktum närde prinsen en önskan om att gifta sig med kejsarens dotter. Där prinsens fader var begravd blommade detta år en törnbuske, denna blommade endast vart femte år och vid dessa tillfällen med endast en blomma. Från denna magiska blomma spreds en så ljuvlig doft att man alldeles glömde alla sina bekymmer. Vidare ägde prinsen en skönt sjungande näktergal och denna, liksom blomman, förpackade prinsen i ett silverskrin som skickades till prinsessan. Alla på kejsarens hov blev mäkta imponerade och beundrade gåvan, även så kejsaren. Prinsessan själv lät sig dock inte imponeras det ringaste, utan snäste endast: "Usch och fy, de är ju alldeles naturliga!

Men prinsen lät sig icke nedslås. Han klädde sig raskt i trasor och lump samt kletade ner sig med lera och lort, gick på så vis till slottet och blev anställd som svinvaktare. Emedan anställningen inte var särskilt betungande, då han vaktade de i godan ro bökande svinen, tillverkade han en liten gryta med små klockor kring kanten, och när grytan kokade spelade den en gammal känd melodi:

"Ach, du lieber Augustin,
alles ist weg, weg, weg"...

Inte nog med det, för om man höll sitt finger i ångan som steg upp ur grytan, kunde man även få veta vad alla människor i staden åt till middag. Prinsessan ville prompt ha denna gryta, men svinvaktaren gick endast med på att sälja den åt henne för tio kyssar. Svinvaktaren fick sina tio pussar, allt emedan de beordrade hovdamerna stod för att skymma sikten till vad som försiggick. Grytan blev prinsessans.

Dagen därpå tillverkade svinvaktaren en skallra, som kunde spela upp hela världens olika polskor och valser. Naturligtvis ville prinsessan äga även denna tingest och gick med på svinvaktarens ersättningskrav som denna gång bestod av hundra kyssar av prinsessan. Hovdamerna ställdes på order åter upp som insynsskydd i ring med utbredda kjolar. Denna gång uppmanades de dessutom att räkna kyssarna högt för att försäkra prinsessan om att svinvaktaren inte skulle få en endaste kyss för mycket. När damerna hunnit räkna till åttiosju gick kejsaren förbryllad förbi och undrade vad de hade för sig. När han blev varse prinsessans tilltag blev han topp tunnor rosenrasande och körde ut både dotter och svinvaktare.

Svinvaktaren smet bakom en buske, tvättade sig, satte på sig sina vanliga kläder som den prins han var. När han så slutligen steg fram uppenbarade sig hela sanningen, och då prinsessan nu fick se honom neg hon djupt mot marken. Men det var så dags, detta var alltför sent, prinsens svar blev att han nu börjat förakta prinsessan, som först avfärdat en ärlig pris med en levande ros och en äkta näktergal, man sen sålt sina kyssar för leksaker. Prinsen försvann in i sitt eget rike och smällde igen porten för gott, kvar stod prinsessan och sjöng sorgset:

"Ach, du lieber Augustin,
alles ist weg, weg, weg"...

Ach, du lieber Augustin är en österrikisk visa skriven av Marx Augustin. Marx Augustin hade förlorat alla sina vänner till pesten och diktade en kväll 1679 på ett värdshus denna självbiografiska pessimistiska visa. Visans Augustin står i Österrikiska Wien som symbol för det viktiga hoppet.

(Info om visan är hämtad från wikipedia)

Sagan om ett underligt folk

Det var en  gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.

Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen, som alla också dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelse och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur de nu hyllade, var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och  när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud. Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Sagan om den kloka Vasalisa

Det var en gång och det var ingen gång en mor som låg för döden. Sina sista ord gav hon sin lilla flicka Vasalisa och överräckte till henne en docka. Modern bad sin dotter fråga dockan om råd, då hon behövde hjälp eller gick vilse. En tid efter moderns död gifte fadern om sig. Vasalisas styvmor och hennes två döttrar plågade Vasalisa närhelst hennes far inte uppmärksammade vad som pågick. Vasalisa gjorde vad hon blev tillsagd och klagade aldrig. Hennes styvmor och styvsystrar blev allt elakare, ondare och hatade allt mer flickans uthållighet, tålamod och godhet. En vacker dag stod de inte ut längre och de släckte så avsiktligt elden i härden för att ha en anledning till att skicka Vasalisa till häxan Baba Yaga* för att hämta eld. Tanken var att gumman Baba Yaga skulle äta upp flickan, om hon ens nådde fram.

Efter att hela dagen varit ute till skogs för att hämta ved, kom så Vasalisa åter till stugan för att finna den sänkt i mörker. Oroad undrade hon vad som hänt, hur de skulle kunna laga mat och lysa upp i mörkret när det slocknat i härden. Styvmodern bannade Vasalisa för sin enfald, förstod hon inte att styvmodern var för gammal och styvsystrarna för rädda för att gå till Baba Yaga och be om glödande kol för att tända en ny eld på härden. Vasalisa gav sig av.
Det blev allt mörkare, skogen hukade sig hotfullt över den lilla flickan där hon gick fram, skogens nattljud skrämde henne. I förklädesfickan hade hon sin docka och kände att, bara hon klappade dockan en aning, kändes allt mycket bättre. Vid vägskälen gav dockan råd åt vilket håll hon skulle vandra och hon gav den en bit bröd, ty enligt moderns ord skulle Vasalisa ge dockan att äta då den var hungrig.

En vitklädd man på en vit häst kom galopperande och det ljusnade. En rödklädd man kom på en röd häst och solen steg på himmelen. Slutligen var Vasalisa långt om länge framme vid Baba Yagas koja, då kom en svartklädd man på en svart häst travande rakt in i kojan och det blev med ens den svartaste natt. Runt kojans gård fanns ett stängsel av benknotor och dödskallar, dessa lyste som av en inre eld och kastade kusliga skuggor runtom i skogsgläntan. De gula, höga och fjälliga hönsben som kojan var byggd uppå, gick omkring lite hit och dit eller gjorde små piruetter. Dörrarnas och fönsterluckornas reglar var av människors tå- och fingerben och som lås på den främre dörren satt ett svintryne med vassa betar. Vasalisa frågade sin docka om detta var den plats de sökte, och mycket riktigt hade hon hamnat rätt.
I nästa stund kom Baba Yaga flygande mot henne och undrade vad hon hade där att göra. Flickan framförde det hon skulle be om.
"Varför skulle jag ge dig eld?" snäste häxan.
Vasalisa frågade tyst dockan och svarade sen:
"Därför att jag ber dig."
"Så, du har tur du, för det var rätt svar. Men eld får du inte förrän du utfört de sysslor jag ber dig om och gör du inte dessa, ja då dör du flicka lilla", svarade Baba Yaga.
Baba Yaga la sig på sin säng och befallde Vasalisa ta ut maten ur ugnen. Av maten, som tycktes kunna ha räckt för tio personer, åt häxan upp nästan allt, lämnade blott kvar en fingerborg soppa och en liten brödkant till flickan. Därpå fick hon order av häxan att tvätta kläder, sopa gården och huset, laga mat, rensa bort dåliga sädeskorn ur en säck med säd, samt städa upp överallt. Häxan meddelade att när hon kom åter så skulle det bli inspektion av det utförda arbetet. Var hon då inte nöjd skulle hon äta upp Vasalisa. Baba Yaga flög iväg i sin kastrull. Det blev åter natt.

Vasalisa rådgjorde med dockan hur hon skulle bära sig åt för att hinna med alla dessa sysslor. Dockan menade att det skulle ordna sig, bara hon åt lite och sov en stund först. Vasalisa gav dockan att äta och somnade därpå. På morgonen därefter hade dockan utfört alla sysslor förutom matlagningen. Samma kväll var maten lagad och Baba Yaga kom åter. Gumman blev belåten, men ändå missbelåten, då inget fanns att kritisera. Strax därpå slog sig Baba Yaga ner och befallde sina tjänare att mala säd. Tre par händer dök upp ur intet, rispade och krossade sädeskornen, så att agnarna virvlade runt i luften liksom gula snöflingor. Häxan satt sedan och åt i flera timmar. Morgonen därefter gavs nya order att städa huset, sopa gården och tvätta kläder. Men inte nog med det, för på gården fanns en stor jordhög och i den fanns utspritt miljoner vallmofrön, denna ville Baba Yaga ha Vasalisa att sortera, noga och ordentligt, två högar; en hög vallmofrö och en hög jord, klart skulle arbetet vara till morgonen därpå.
"Var inte orolig Vasalisa, jag tar hand om det", viskade dockan, då flickan i sin förtvivlan bad dockan om råd. Vasalisa började med den omöjliga uppgiften, men då hon blev trött sa dockan att hon inte behövde fortsätta, utan skulle istället lägga sig för att sova, för allt skulle ändå ordna sig. Dockan tog hand om saken och allt var klart då gumman kom tillbaka. Återigen kallade häxan på sina tjänare, de tre par händerna dök upp, pressade olja ur vallmofröna, precis som hon gav order.

Under tiden Baba Yaga satt och smorde in sina läppar med isterflott från köttgrytan, bad Vasalisa om att få ställa en fråga.
"Gärna det", svarade häxan, "men kom ihåg att för mycken vetskap kan göra en mänska gammal i förtid."
Vasalisa frågande om den vita ryttaren på den vita hästen.
"Han, den förste, han är min dag", svarade häxan ömt.
Vasalisa frågade om den röde ryttaren på den röda hästen.
"Han är min soluppgång", svarade häxan.
På Vasalisas fråga angående den svarte ryttaren på den svarta hästen, svarade Baba Yaga:
"Den tredje, han är min natt".
"Jag förstår", svarade Vasalisa.
"Men se så, har du inte fler frågor att ställa", försökte häxan.
Vasalisa var på väg att fråga om de tre par händerna som dök upp då Baba Yaga kallade dem till sig för att utföra de tjänster hon beordrade, men då började dockan skutta runt i förklädesfickan, så Vasalisa sa istället:
"Nej mor, som mor själv menade, kan man åldras i förtid av för mycket kunskap."
"Du är visst ovanligt klok för din ålder du", sa häxan, "hur kan det komma sig?"
"På grund av min döda mors välsignelse", log Vasalisa.
"Välsignelse?! Här i huset vill vi inte veta av några välsignelser! Ge dig iväg!", skrek häxan och knuffade ut Vasalisa ur kojan.
"Detta skall du dock ha med dig!" sa Baba Yaga och tog en av dödskallarna med glödande ögon från stängslet, satte den sen på en käpp:
"Så där ja! Här har du din eld som du bad om, inte ett ord till, bara försvinn!"
När Vasalisa var på väg att tacka började dockan återigen skutta runt i förklädesfickan och hon gav sig istället tyst iväg. Dockan visade vägen hem. Det var natt och lilla Vasalisa rusade genom den mörka skogen. Ur dödskallen på käppen sprutade det eld ur alla håligheter och då flickans rädsla blev för övermäktig för denna hemska syn, önskade hon kasta den ifrån sig, men den sa då till henne att lugna sig, att inte vara rädd, bara fortsätta hem.

Då styvmodern och styvsystrarna såg ett guppande sken i skogsbrynet förstod de inte alls vad det kunde vara. Vasalisa trodde de för länge sedan hade blivit uppäten av vilda djur i skogen. När de snopna förstod att det var Vasalisa som klev över tröskeln, förklarade de hur besvärligt de haft det under tiden hon varit borta, de hade förgäves försökt tända en brasa på härden, men inte lyckats hålla elden vid liv. Vasalisa var lycklig över att komma åter till huset efter den farliga vandringen. Dödskallen på käppen följde varje rörelse som styvmodern och styvsystrarna gjorde, den brände sig in i dem, så när morgonen kom var de tre onda människorna förtärda till endast aska och sot.


* Baba Yaga är en skräckinjagande figur. Hon färdas i en kastrull med utseende som en mortel, denna flyger av sig själv och hon styr den med en åra liknande en mortelstöt, och spåren efter sig sopar häxan igen med en kvast gjord av döda människors hårstrån. Då Baba Yaga flyger fram, fladdrar hennes flottiga, långa hår efter henne som ett segel. Gummans långa haka möter den tillika långa krökta näsan, så de möts på halva vägen. På hakan hennes sitter ett smalt vitt bockskägg och vårtor som hon får på grund av att hon pysslar med paddor. De brunfläckiga fingernaglarna är tjocka och välvda, så långa och krökta att hon näppeligen kan knyta näven. En uppenbarelse att sent förglömma där i sagornas värld, i världen mellan världarna...


(Den riktigt gamla folksagan om den kloka Vasalisa berättas i Ryssland, Polen, de baltiska länderna, Jugoslavien och Rumänien.)


Föregående saga.

En norsk folksaga: Kjerringa mot strømmen

Det var en gång och det var ingen gång en man som hade en hustru med en inbiten vana att alltid säga emot, vad mannen än sa till henne så sa hon tvärtom.

En dag då maken menade att nu var det dags att skära säden, svarade hustrun att säden, den skulle minsann inte skäras, den skulle klippas! De trätte länge och väl om detta, men mannen blev till slut så utom sig av frustration att han puttade ner henne i strömmen med avsikten att detta skulle få henne att ge med sig. Hon försvann med huvudet under vattenytan, men i det längsta sträckte hon upp handen och klippte med fingrarna. Dessvärre drunknade hon dock till sist, och efter en tid började mannen tycka att det var illa att hon inte fick vila i vigd jord. Han gick för att söka efter hennes lik, men fann henne inte hur långt han än följde strömmens lopp.

Då kom mannen plötsligt på tanken att motströms hade ju hustrun alltid varit i livet och motströms var hon säkert nog också i döden, och mycket riktigt; när han sökte uppför floden, så hittade han till slut kärringen som flutit mot strömmen.

Den finska folksagan om Antti Grenklyka

Kvällen före den natt som pojken Antti föddes i en ruffig stuga i skogen, hade en rik köpman sökt logi där över natten. Så mycket sömn blev det nu inte för mannen, då en röst från loftet höll honom vaken. Rösten upplyste om att barnet som denna natt föddes i samma hus, skulle komma att ärva köpmannen i framtiden. Dagen därpå köpte mannen barnet av de fattiga föräldrarna och satte upp den lilla gossen i ett träds grenklyka i skogen, för att förhindra att förutsägelsen som uttalats skulle gå i uppfyllelse. Barnets späda gråt där uppe i trädet uppmärksammades dock snart av en förbivandrande jägare och denne tog gossen till sig som sitt eget barn.

Åren gick, Antti växte upp som fosterson hos jägaren. Så kom då den dag då köpmannen återigen tog in för natten, denna gång hos jägaren. Här fick han höra historien om familjens fosterson och förstod snart hur det hade gått till. Morgonen därpå skrev köpmannen ett brev och detta gav han till Antti i uppdrag att ta till hans gård. I brevet uppmanades gårdens tjänstefolk att låta hänga budbäraren i gårdstunets björk. Antti gav sig av med brevet i den varma sommardagen och hettan fick honom att slå sig ned en stund för att vila vid vägkanten, strax föll han i sömn med brevet i sin hand. Ett par vandrande djäknar (ung. nuv. "diakoner") gick vägen fram och fick syn på den sovande pojken vid vägkanten, såg brevet och läste det av ren nyfikenhet. Rent förfärade av brevets innehåll bestämde de sig för att skriva ett nytt brev och i detta framgick att budbäraren omedelbart skulle få köpmannens dotter till sin äkta maka och att gårdsvaren Musti skulle hängas i gårdstunets björk.
Då köpmannen kom hem till sin gård såg han nöjd en kropp dingla i björken, men glädjen blev kort då han snart upptäckte att kroppen var Musti och att Antti nu var hans svärson. För att garantera sig om att en gång för alla göra sig av med Antti, skickade han honom på ett omöjligt uppdrag: att ta sig till Louhi* i Pohjola och där ställa frågan om vari lyckan dolde sig.

Antti gav sig av och mötte först en jätte som lånade honom sin trollhäst i utbyte mot att av Louhi få reda på varför jättens frukt inte mognade utan skrumpnade redan som kart. Efter ännu ett stycke på vägen stötte Antti ihop med den andra jätten, denne stod vid sin borgs port och letade förtvivlat efter den rätta passande nyckeln. Jätten lovade Antti det bästa han ägde, bara han kunde fråga Louhi var rätt nyckel stod att finna. Den tredje och sista jätten satt uppflugen i ett träd, kunde inte komma ner och bad Antti fråga Louhi hur i all sin dar han skulle bära sig åt.
Louhi bodde på andra sidan en bred flod och då Antti kom till dess strand fann han där en gammal gumma i en eka som lovade att ro honom över i utbyte mot att han skulle fråga Louhi hur länge hon skulle behöva fortsätta med denna syssla att färja över folk till motsatta stranden.
När Antti så slutligen kom fram var Louhi inte hemma, men hennes dotter lovade att hjälpa honom. Han gömde sig och då Louhi kom hem frågade dottern ut henne angående Anttis spörsmål och han kunde från sitt gömsle ta del av svaren. Därpå smet han obemärkt ut och den gamla gumman rodde honom åter till andra sidan floden. Gumman fick då veta att nästa gång hon skulle ro någon över till andra sidan, skulle hon efter det att passageraren gått ombord snabbt hoppa ur båten och därpå stöta ut den från stranden - på så vis skulle hon slippa sin alltmer betungande uppgift att färja folk över floden.
Jätten som satt i trädet fick rådet att slå på trädets rötter med en alkvist och vips förvandlades trädet till guld och föll omkull. Glädjestrålande bad jätten Antti att ta med sig hur många grenar han ville. Jätten som inte kom in i sin låsta borg fick av Antti veta att nyckeln han sökte fanns under trappstenen och där var den mycket riktigt. Den överförtjusta jätten gav som utlovat det bästa han ägde till Antti. Jätten med trädgårdsproblem fick veta att frukten skrumpnade innan den mognade på grund av att en mask andades på den. Tacksam över att nu kunna åtgärda orsaken till problemet lät han Antti behålla den tidigare utlånade trollhästen.

Louhis svar på svärfars fråga blev att människans lycka bestod av att gräva i jorden. Missnöjd med svaret, som svärfadern inte trodde ett dyft på, gav han Antti gården till att "gräva i" och gav sig själv iväg på Anttis vandring, för komma över samma skatter som Antti tycktes ha förvärvat på så vis. Väl vid floden tog den gamla gumman villigt och glatt honom ombord, hoppade själv i land, stötte ut båten från strand. På så vis var naturligtvis köpmannen i all framtid bunden att bli sittande där och slita vid årorna, som färjkarl åt Louhi...


*Louhi = härskarinna av Pohjola i Nordlandet. En farlig varelse i finska folksagor (finns även med i Kalevala).

Sagan om Snegorotjka, flickan av snö

Det var en gång och det var ingen gång en gumma och gubbe som bodde i Ryssland. Det äldre paret som var barnlösa tog en vinter beslutet att göra en flicka av snö. Av klarblå pärlor gav de henne ögon, en bit blekrött garn blev hennes mun, och när snöflickan var färdig fick hon liv.

Efter snörik vinter följde vår. Snöflickan Snegorotjka led, satt vid sitt  fönster i stugan, tårarna trillade nedför hennes våta kinder. Efter den ljumma våren följde sommarens värme. Dystert drog sig den olyckliga flickan in i husets mörkaste vrå.

En sommardag stod några flickor från bygden på stugans farstubro och bad att Snegorotjka skulle följa dem med ut i skogen för att plocka bär. Flickan tänkte att skogen kunde skänka svalkande skugga, lät sig övertalas och följde med. Hon höll sig noga till skogens dunkla svalka, passade sig för att inte komma i närheten av dess solvarma gläntor.

När det började skymma och det blev kväll gjorde flickorna upp eld, och som seden sen var började de hoppa över den. Snegorotjka rycktes med av de andras sprittande glädje och tänkte sig inte för, så när det blev hennes tur att hoppa gjorde hon det. Då flickan var rakt över de sprakande lågorna fräste det till, en djup suck hördes, av den vita dimman som därpå steg bildades ett litet moln, sakta svävade det upp emot himlen och försvann.

Snegorotjka hade smält och flickan av snö fanns ej mer.

Sagan om älfvakullen (engelsk folksaga)

Det var en gång och det var ingen gång en girig man i St. Just, som precis fått höra att älvor brukade ställa till med fest på en kulle i trakten. Enligt samma hörsägen sades att det vid tillfället brukade plockas fram allsköns rikedom.

Det kan väl inte vara någon konst att sno åt sig, tänkte mannen, och gav sig dit en fullmånenatt i september månad. Han smög sig närmare, men såg till att börja med ingenting alls, däremot hördes så småningom ljuv musik från underjorden. I ett plötsligt dovt dån öppnades kullen, ett underbart ljus i regnbågens alla färger kom upp därur, varje grässtrå var plötsligt försett med en lysande lampa och var ginst gnistrade av stjärnor. Upp ur kullen trädde så fram en strid ström av små pysslingar, med en musikkår i framkant. Därpå marscherade även hundratals soldater fram ur kullen, dessa formerade sig i ring kring mannens kängor. Men eftersom alverna var så små, tänkte han att detta inte var något större problem, vid behov kunde de ju bara trampas ner.

Efter soldaternas ankomst trädde nu flertalet tjänare fram, dessa började duka långbord med en blänkande servis i renaste guld och skimrande ädelstenar, fram dukades även de allra läckraste maträtter. Ljuset blev nu allt starkare, i detta sken steg det fram tusentals kavaljerer och fina damer med vackra vita kläder. Med sina silverklart klingande och kvittrande röster sjöng de en bröllopssång. Över myllret av huvuden skymtades en bärstol, där ovanpå satt en alvprins och en älvaprinsessa. Efter deras uppvaktning, satte sig alla till bords.

Mannen såg nu sin chans att bli rik, lade sig ner och började till att åla sig fram mot det kungliga bordet. När han närmat sig, kikade han upp och möttes av tusen och åter tusen blickar. Småfolket fortsatte dock därefter festen, utan att låtsas om att man sett mannen, men då han började lyfta sin hatt i ansats av att försöka fånga in det kungliga bordet, såsom man fångar en fjäril, fastnade hans arm i luften. Alverna hade spunnit en tunn, stark tråd, mängder av varv omkring honom, änden höll de i sina händer och så drog de till med full kraft. Nedför kullen rullade mannen, han vältes på rygg och kände något som kunde liknas vid ett kryllande myller av insekter över sig. På näsan fick han syn på en hoppande liten alv som ropade:

"Försvinn, försvinn, morgonen gryr!"

Plötsligt var allt småfolk som bortblåsta och mannen fann sig ligga insnärjd av omspunnet spindelnät, dess daggdroppar glittrade i solskenet. Mannen ruskade skamset av sig och fick sen slokörad, förvirrad samt tomhänt bege sig hemåt.

Föregående saga.

Sagan om den klyftiga Pinkel

Det var en gång tre bröder, den yngste och smartaste av dem hette Pinkel. Då de blev gamla nog, drog de tillsammans ut i världen för att försörja sig. En mörk afton fick de syn på ett varmt sken från en stuga som låg ute på en ö i en sjö. De blev alla tre nyfikna, rodde över och fann på farstukvisten att skenet kom från en lykta, helt i solitt guld. I stugan bodde en gammal trollkvinna med sin dotter. Förutom den gyllene lyktan ägde hon en get med vackert ljudande guldbjällror och en päls sydd av guldtråd.

Bröderna rodde tillbaka till land och fortsatte sin vandring och kom så fram till en kungsgård där alla tre fick tjänst i stallet. För kungen där berättade de om käringen med guldlyktan. Då kungen fick höra berättas om den ville han, girig som han nu var, förstås ha den. Pinkel skickades på uppdraget att hämta lyktan.

När han kom till gummans stuga klättrade han upp på dess tak och lät släppa ner saltstenar genom skorstenen när gumman stod och kokade gröt. Gröten blev rysligt etter-salt och gumman blev så fruktansvärt törstig, så hon blev tvungen att skicka dottern för att hämta en spann vatten. Det var en mörk kväll och dottern var tvungen att ta med guldlyktan för att lysa sin väg till brunnen. Hon satte lyktan ifrån sig för att sänka spannen i vattnet, och vips var Pinkel där och nappade åt sig den.

Pinkel hyllades av kungen för sin bragd och bröderna blev sjuka av avund. De ville så gärna se Pinkel misslyckas, så de berättade för kungen om geten med guldbjällrorna. För de förstod att kungen åter skulle skicka Pinkel även på detta uppdrag, d.v.s att hämta hem bjällrorna till kungen, nu när han lyckats så bra med lyktan. Pinkel rodde återigen tillbaka till ön, smög sig tyst in, satte ull i bjällrorna och tog geten med sig.

Kungen gladdes och bröderna avundades. De två äldre bröderna berättade då för kungen om den guldsömmade pälsen. En tredje gång skickades Pinkel till stugan på ön. Denna gång klev han rakt in i stugan och presenterade sig. Trollgumman blev förstås överförtjust att få träffa tjuven och ville ta honom av daga ögonaböj. Men Pinkel bad att få välja sätt att dö på. Käringen gick beredvillig med på det han bad om, och han valde att få äta ihjäl sig på vitgröt. En hel gryta full med vitgröt kokade den hyggliga käringen åt Pinkel, som satte igång att låtsas äta. I verkligheten lät han gröten från sleven glida ner i en skinnsäck, förvarad innanför kolten. När säcken var full skar han sönder den med en kniv, gröten vällde ut och käringen trodde pojkens mage hade spruckit, hon sprang då ut för att hämta sin dotter. Eftersom det regnade ute lade hon dock av sig sin guldsydda päls, innan hon försvann ut genom dörren. Pinkel snodde åt sig pälsen, rodde åter till land och vandrade till kungsgården med pälsen över armen.

Kungen blev nu så till den grad strålande glad, så han lät Pinkel äkta hans dotter. Men bröderna...
...ja, de fick stanna kvar i stallet, hela livet.