onsdag 30 mars 2016

Läst mars

  1. Pesten av Albert Camus (bibliotekslån)
  2. Anteckningar från döda huset av Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
  3. Nitton åttiofyra: 1984 av George Orwell (bibliotekslån)
  4. Doftens vägar av Cristina Caboni (bibliotekslån)
  5. Mordets praktik av Kerstin Ekman (bibliotekslån)
  6. Torntuppen av Jan Fridegård (bibliotekslån)
  7. Coraline av Neil Gaiman (bibliotekslån)
  8. Maze runner: I vansinnets öken av James Dashner (ur egen bokhylla)
  9. Nödåret av Aki Ollikainen (bibliotekslån)
  10. Och bergen svarade av Khaled Hosseini (ur egen bokhylla)
  11. Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (bibliotekslån)


måndag 28 mars 2016

"Och bergen svarade" av Khaled Hosseini

Och bergen svarade av Khaled Hosseini; bokens baksida:

"Khaled Hosseini är efter succéer som Flyga drake och Tusen strålande solar en av världens mest lästa och älskade författare. Här återkommer han med en hjärtslitande familjesaga om föräldrar och barn, om bröder och systrar som älskar, sårar, förråder och ger sitt liv för varandra.

Det var Abdullah som uppfostrade henne, fastän han fortfarande var ett barn själv. När Pari var baby var det honom hon väckte om natten, det var han som gick omkring och vaggade henne i mörkret. När deras pappa inte längre kan försörja sin nya växande familj sätter han dottern i en kärra och vandrar genom öknen, från hemmet i den fattiga byn Shadbagh till den larmande storstaden Kabul. Här ska Pari få en ny tillvaro hos ett barnlöst par.
    När banden mellan bror och syster bryts skapas en saknad som kommer att påverka mångas liv. Saknaden färdas med dem ut i världen, från Afghanistan till Paris, till San Francisco och till den grekiska ön Tinos. Och den dag när syskonen möts igen, är det kanske redan för sent ... "

Författaren (som numera bor i Kalifornien) är själv född i Kabul, därför blir det förstås extra intressant att läsa om just Afghanistan; själva landet och hur utvecklingen där genom tiden - från 50-talet fram till nutid - gestaltas. Den del av handlingen som utspelade sig i Afghanistan tyckte jag nog bäst om, uppfattade däremot en sidohistoria som utspelade sig i Grekland som rent överflödig, blev som en inbromsning när man helst motsatt hade önskat en uppväxling och lite mer fart i händelseutvecklingen som berörde syskonen. Man längtade verkligen efter att det hela skulle mynna ut i en lycklig återförening (kan inte rå för att jag kände mig lite snuvad på det slut man på det viset hade velat ha).
Förutom den långdragna sidohistorien, förlagd till grekiska ön Tinos, fick dessutom väldigt mycket svälla ut kring systern Paris barn och barnbarn vad gäller deras suveräna framgång och professionalitet på både längden och tvären, fann inget intresse för att få en så ingående beskrivning av deras meritförteckningar, som dessutom är ganska ovidkommande för handlingen i övrigt. Men trots att jag själv upplevde vissa delar som väl onödigt överflödig information, är det ändå en otroligt storartad och gripande släkthistoria.

På grund av en lättillgänglig berättarstil är till och med det okronologiska upplägget i den här romanen inget som blir alltför störande, även om man får erkänna att snabbt övergående lätt förvirring uppstår då det helt plötsligt i handlingen är en helt annan tid/plats/person i fokus. Det är fint skrivet utan att bli alltför konstant tillkrånglat, ett sorts vackert sagoskimmer vilar över det hela, trots oerhört sorgliga (ibland lätt sentimentala) inslag.

På sätt och vis kan man tycka det här är lite av en bildningsroman, fick i varje fall för egen del en mer nyanserad bild av Afghanistan, landets senare tids historia, religionen och kulturen; hur detta följer med ut i världen och påverkar följande generationer. Den uppfattning man skapar sig genom nyhetsrapporteringar känns ofta otillräcklig, anser att den här romanen gav ett lite annorlunda perspektiv och även därför upplevdes som viktig att läsa för att bättre förstå.

Boken tar ganska lång tid i anspråk (åtminstone erfor jag det så, läste den noggrant), men det ÄR absolut värt det! Rekommenderar den varmt till alla att läsa.

Har tidigare skrivit om boken här (smakbit).

Betyg: 4/5

Andra bokbloggare om Och bergen svarade:
...med näsan i en bok...
Lottens Bokblogg
Lion´s Library
Bloggbohemen

"Nödåret" av Aki Ollikainen

Nödåret av Aki Ollikainen; presentation från bokförlaget Lind & Co:

"Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande - han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn där hoppas hon att det ska finnas mat.
Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.
Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.
Ollikainens enastående skildring av det traumatiska året 1867 har bland annat jämförts med Cormac McCarthys Vägen.

AKI OLLIKAINEN (f. 1973) är journalist och kommer från norra Finland. Hans debutroman Nödåret är flerfaldigt prisbelönt."

Här framställs nöden verkligen avgrundsdjup. Att idag inse att detta kan vara en rätt realistisk skildring för hur pass illa det egentligen var, är oerhört svårt. Förutom bokens kufiska inledning, och dessa groteska övergrepp/våldtäkter, tyckte jag faktiskt ändå att den sammantaget var bra. Det är ett otroligt otäckt scenario i Finland under nödåret - hösten och vintern 1867 - som målas upp, och detta på ett sätt som gör att man upplever det autentiskt, trots att det är så oerhört ofattbart.
Svält är något de flesta av oss idag har ganska vaga föreställningar om, och inte minst hur det under de där nödåren påverkade människorna och deras handlingar, etik och moral; hur då eliten kunde rättfärdiga sitt handlande, trots att det drabbade folket allt svårare.

Men även i denna svärta finns en ljusglimt; t.ex barnet som, efter det att modern dött, så småningom helhjärtat omhändertas; och epilogen - vilket avslut! Det mest fantastiska romanslut jag läst på länge; hela bokens handling reducerad till ett koncentrat som bär fram människans enorma livsvilja, kännetecknar den gnista av hopp som vägrar släppa taget trots enorm misär och stora förluster. Så oerhört bra skrivet!

Lite bakgrundsfakta: Missväxtåren inträffade mellan 1867 och 1869, framförallt drabbades Finland och norra delarna av Sverige. Detta kom att bli den allra sista svåra perioden av missväxt i Europa och följderna blev katastrofala. Många fick ta till bark och lav till att dryga ut spannmål i bröd och gröt för att försöka överleva svälten. Den i Sverige ökade emigrationen till Nordamerika berodde till stor del p.g.a dessa missväxtår, då folket drabbades av svår hungersnöd.


Emergency help image Fäderneslandet 1867
"Utdelning av nödhjelpsmedel i Norrland. Under det att många välbergade, som förstå att hålla sig framme, bekomma så mycket undsättningsspannmål, att de till och med kunna sälja deraf, kastar man åt den verkligt nödställde, utsvultne, »lösa» personen, som icke har någon "talan" i kommunalstämman, en hand full att dermed lifnära sig och sin hungrade familj."
Bild, från tidningen Fäderneslandet (den 14 december 1867), som skall illustrera den ineffektiva hjälpen under detta nödår i norra Sverige. Från vänster till höger: landshövding, kronolänsman, kommunens storbönder; vilka förser sig med ansenliga mängder nödhjälpsspannmål; i slutet av raden står den fattige mannen som till sist endast får en handfull. (Källa: Wikipedia)


Rekommenderar främst boken för den som är intresserad av Finlands historia. Men även om man är rent allmänt intresserad av historia, kanske man har släktforskat, bläddrat i kyrkböcker och därigenom fått en bild av folkomflyttning och bistra tider, läs då Nödåret av Aki Ollikainen. För såväl i Sverige som i Finland är dessa nödår en viktig del att inte förbise.

Betyg: 3/5

Andra bokbloggare om Nödåret:
och dagarna går...
Perelandran

onsdag 23 mars 2016

"Maze runner: I vansinnets öken" av James Dashner

Maze runner: I vansinnets öken av James Dashner, är del två i denna dystopiska bokserie. Har tidigare skrivit om första delen här.

Miljöerna och situationen har radikalt förändrats i den här andra delen i jämförelse med den första. För övrigt är stilen samt det banala språket, med lustiga uttryck och öknamn, helt detsamma. Vi får ytterligare några pusselbitar som ger förklaringar till vad som sker (den stora bakomliggande planen på att rädda framtiden), men fortfarande är det långt ifrån en klar bild man får och även här orsakar avslutet en önskan att läsa fortsättningen.

Fullspäckat med action är det, ännu blodigare och ännu mer våldsamt. De våldsamma händelserna avlöser varandra i snabb takt. Övermåttan av våld gör mig inte lika förtjust i denna uppföljare som för första boken. Dessutom väl övertydligt fokus på survival of the fittest för min smak. Blev halvvägs in i boken lite inställd på att ge upp den här serien, men sen... ruskigt effektiv cliffhanger på slutet.

En drös nya karaktärer dyker upp, Teresa blir inte den enda tjejen i historien längre och två outsiders lyckas komma in på spelplanen. Thomas och Teresas relation förändras samt nya konstellationer i gruppen skapar turbulens och misstänksamhet. Thomas svimmar, blir drogad, nedsövd, men still going strong däremellan, makalös kille det där.

I rasande hög hastighet rushar man genom handlingen i Maze runner 2, kidsen dör som flugor och så värst känslosamt kring sådant blir det just inte någon längre stund. Vuxenvärlden tycks utan större obehag eller minsta empati utsätta dem för all slags upptänklig press, stress, förvirring och olika skräckscenarier i sina tester, som dessutom innefattar manipulering av ungdomarnas minnen och känslor inför varandra. Är det tidstypiskt att ungdomsdystopier har det här upplägget; en kyligt beräknande och okänslig grupp vuxna som utsätter unga för faror av olika slag? Får lite Hunger Game-vibbar!

Lita aldrig på "Storebror", som i det här fallet kallas WICKED, eller; är wicked verkligen "bra"? Måste nog kanske läsa del 3; Maze runner: I dödens stad för att eventuellt bli övertygad om den saken.

Har tidigare skrivit om boken här (smakbit).

Betyg: 3/5

Andra bokbloggare om Maze runner: I vansinnets öken:
Mitt bokliga liv
Mest Lenas Godsaker

torsdag 17 mars 2016

"Coraline" av Neil Gaiman

Coraline av Neil Gaiman är så där mysrysligt bra! En del skulle nog anse att den är alltför skrämmande för barn, men läsålder är satt för att vara 12-15 år, och på det sätt som Coraline hanterar känslor och situationer blir det mer äventyrligt än skräckinjagande (ett tycke som kanske även kan gälla för den som i likhet med mig är i medelålder och ändå vågar läsa?). Coraline är en otroligt cool liten tjej; klok, tuff och varsam på samma gång.

Så här beskrivs boken från förlaget En bok för alla:
"Coraline är en modern klassiker inom fantasy. Den har ibland jämförts med Alice i underlandet. Den lilla flickan Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett konstigt hus. Där bor fröken Spink och fröken Kraft, en gammal man som tränar en mus-cirkus ingen får se. Och så finns en dörr som kanske inte leder någonstans. Men när Coraline tittar efter hamnar hon i en spegelvärld. Där träffar hon en kvinna som presenterar sig som hennes "andra mamma". Hon vill att Coraline ska stanna för evigt.

Neil Gaimans ungdomsbok förtrollar och skrämmer läsare i alla åldrar. Den har belönats med flera priser och dessutom rönt stora framgångar som animerad film."

Att författare låter sig inspireras av andra författares verk kan bli både bra och mindre bra, här blir det bara helt magiskt förtrollande bra; härligt mystiskt och rysligt. Inspirationsmixen i kombination med den alldeles egna berättarstilen gör det hela fullkomligt. De ursprungliga gamla folksagorna (för det mesta oerhört skrämmande, som t.ex sagan om den kloka Vasalisa), vilka överfördes från generation till generation i den muntliga traditionen, hade ofta symbolladdade budskap som handlade om livskunskap; Coraline känns lite som en sådan saga fast i en spännande modern tappning - underbar, missa inte den här!

Utnämnde den här boken till Månaden bästa bok för mars.

Betyg: 5/5

Andra bokbloggare om Coraline:
C.R.M. Nilsson
Mest Lenas Godsaker

"Torntuppen" av Jan Fridegård

Torntuppen (från 1941) av Jan Fridegård, är en välkänd klassiker som gavs ut som e-bok för dryga året sedan. Endast 165 sidor. Jan Fridegård (1897-1968) hör till de svenska proletärförfattarna och han har sin bakgrund som statarson från Uppland.

Handling:
Den gamle 80-årige torparen och förre soldaten Johan From vaknar upp i gryningen efter en längre tids sjukdom, och upptäcker att han inte längre är i livet. Anden gör sig fri, bit för bit varsnar han sitt nya tillstånd och att det vartefter går att komma allt längre bort från kroppen. Ser sin hustru då hon upptäcker att maken avlidit, blir åskådare till allt vad som efteråt följer.
Hans ande beger sig så småningom iväg till bykyrkan och slår sig till ro uppe hos kyrktuppen, får där på kyrkogården sedan bevittna sin egna begravning. Efter lite lagom spökerier (lyckas framgångsrikt styra upp så att änkan From får det bra efter hans frånfälle) ger sig anden iväg på sin långväga färd för att komma till insikt, göra sig redo inför den slutgiltiga kallelsen. Han träffar andra andar i olika stadier av frigörelse och hamnar i Centraleuropas krigshärdar.

Porten kallas trång (från 1952) av Jan Fridegård skall handla om nästan samma som Torntuppen, fast perspektivet är där sett från de efterlevandes sida. En filmatisering kallad Torntuppen har gjorts 1995 (med Ingvar Hirdwall som Johan From), och för den har man hämtat stoff ur båda dessa romaner. Filmen gick som mini-serie på SVT året därefter.
På bokförlaget Wahlström & Widstrand (som återutgav Torntuppen 2014 i e-boksformat) uppger man i sin beskrivning att torpare From när han avlider lämnar efter sig gömda pengar i en bibel, som änkan inte känner till - detta är fel, då det inte hör till handlingen i Torntuppen utan beskriver vad som utspelar sig i Porten kallas trång! Att beskriva böcker med ledning av film (om så nu är fallet) kan bli ganska tokigt. ;)

Att kalla denna klassiker feelgood är väl något till att överdriva, får dig dock att le en smula med tår i ögat. Man kan utan tvekan förstå den kraft romanen haft att påverka människors rädsla inför döden. Denna lilla kortroman andas frid och frihet, ro bortom allt levande tumult och livets alla bekymmer. Lite väl mycket kretsande kring just krigsskildring, men för övrigt väldigt fint beskrivna episoder om torparens iakttagelser kring hans änkas förehavanden efter hans död (hur han månar om att hon skall få det bra) och sökandet efter den förlorade fyraåriga dottern, minnena från livet som handlar om hans sista farväl av den lilla. Från början fick man föreställningen om att det funnits starka känslomässiga band mellan makarna From då han levat (sid. 35):

"Genom skogsgrinden vid hans torp kom en svart gestalt sakta skridande och det var väl ingen annan än gumman hans. Ibland fattade den varma blåsten tag i hennes kjol och bredde ut den så att hela gumman kom att likna ett litet svart, vacklande tält.
   Det var snällt av henne att komma med gullvivor. Hans grav kunde få ståta med en gul prick lika bra som de andras. När gumman var framme, torkade hon sig i ögonen med en bländvit näsduk och ordnade med kransarna på graven innan hon ställde dit gullvivorna. Hon hämtade vatten i den lilla källan vid kyrkmuren och ställde blommorna i ett av vardagsglasen hemifrån.
   From önskade innerligt att han kunde säga henne ett tröstens ord, men hon var oåtkomlig."

Tyckte faktiskt det var lite synd att det där förmodade starka bandet förbleknade vartefter handlingen fortskred. Men detta förhindrade ju trots allt inte att Froms ande kände behov av att slutligen få bekräftat att hans gumma hade det fortsatt bra där i hembygden, och han fick då igen en sista titt på sin egen grav efter återfärden från krigsskådeplatserna (sid. 111):

"Den pipskäggige i graven skulle han inte störa, men han tog en titt på kullen. Den var som väntat, ansad och fin. En ny bukett ringblommor stod i glaset. Gumman hade redan varit där. Kyrkvaktaren var det enda rörliga i närheten, han gick och krattade bort de gula bladen som regnskuren ryckt ned."

Tänkvärt ur förordet av Jan Fridegård (1957 års utgåva av Torntuppen)

"I tidens fullbordan skall religion och vetenskap mötas, förenas och bekräfta varandra."

Har länge velat läsa något av Jan Fridegård och är glad att jag valde denna, för Porten kallas trång vill man nu förstås också läsa. Skulle självklart (om det gick) därefter även vilja se filmatiseringen.

För den som nyligen mist någon, den som behöver hjälpa och stödja någon som befinner sig vid livets slut, eller kanske behöver en vinkling till den nästintill omöjliga förklaringen att ge då barn börjar fundera kring vad som händer efter döden, läs Torntuppen. Sorglig men oerhört fin och trösterik. Stark trea, snudd på fyra i betyg.

Betyg: 3/5

lördag 12 mars 2016

"Mordets praktik" av Kerstin Ekman

Mordets praktik av Kerstin Ekman. Presentation hämtad från Albert Bonniers förlag:

"... nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.

"I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste jag om den livgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand.  Ett ont liv. Man kan också ta en annan människas liv med kaliumcyanid. Som Tyko Glas gjorde. Hur kommer man därhän? Gör man det med Hjalmar Söderbergs hjälp eller är man redan förberedd av ett liv i smutsiga celluloidkragar, kärlekslöshet och ett vidrigt yrke.
   Det finns ingen skuld, säger doktorn som är huvudperson i min bok. Jag är framtidens människa, säger han också. Han skriver det i sin dagbok. Så underligt övertygande det låter när den som berättar är ett jag.
   Har man rätt att ta en annan människas liv? Nej, säger vi. Jo, av hjälpsamhet, säger Söderberg. Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan? Det anser inte min doktor. Men litteratur lever av litteratur och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt. Här lever han själv i bokens marginal. Han behöver hjälp med det praktiska. Men varför blir han så rädd?
   Han hade fått ett infall när han sneddade över Norrmalmstorg en novemberdag 1901. Men så här långt ville han kanske inte följa sin tanke."

Kerstin Ekman
Efter den stora essäboken Herrarna i skogen skriver Kerstin Ekman här vidare på de fortfarande giltiga frågorna i Söderbergs roman Doktor Glas. Och får samtidigt det förra sekelskiftets Stockholm, dess människor, stämningar, hus och gator att än en gång stiga fram ur skuggorna."

Fanfiction var ett okänt begrepp innan bokbloggen startades upp. Blev lite nyfiken, har (troligen) aldrig läst något dylikt förut och var väldigt skeptisk. OK, gav Kerstin Ekmans Mordets praktik en chans (för visst lär väl den gå under begreppet fanfiction?). Men nej, den här sortens böcker är nog antagligen inget för mig. Har ju läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och tyckte riktigt bra om den.

Att ta någon annans skapelse, imitera formen, och dessutom involvera författaren till denna(!) i sin egen berättelse, känns nästan snudd på respektlöst. Får man göra så här? Även om kanske storyn i sig är ganska okej blir den där respektlösheten inför att stjäla en annans verk så där uppenbart till sitt eget (och dessutom tjäna pengar på det!) en överhängande bitterhet som stör mig enormt. Sorry!

Retar mig oerhört på den självrättfärdige huvudkaraktären Revinge som framställs så endimensionellt fasansfull rakt igenom. Var det sen inte redan på 30- eller 40-talet författare slutade använda plurala verbformer? Alltid när det förekommer i senare tillkommen skönlitteratur önskar man oftast att de låtit bli att försöka sig på att använda den gamla stilen, för ibland blir det verkligen... inte så lyckat. Här läggs ju förstås ansvaret för detta språkbruk på fiktiva Revinge, en skönlitterär karaktär jag önskade ha sluppit göra bekantskap med.

Fanfiction får nog vara för min del i fortsättningen. Tyckte i varje fall inte om den här.

Betyg: 1/5

fredag 11 mars 2016

"Doftens vägar" av Cristina Caboni

Doftens vägar av Cristina Caboni, är egentligen inte den typ av bok jag normalt läser. Feelgood kan vara på så många vis, men brukar oftast välja bort de mer markant romantiska romanerna med glamourös prägel... som den här. Trots just detta, samt att man inte kände värst sympati för bokens egennyttiga karaktärer, så finns det tillräckligt med ingredienser som tilltalar. Doftens vägar är en sorts hyllning till förbindelsen mellan doft, minnen och känslor; något som säkert de flesta får massor av tankar kring. Bokens kärnfulla presentation stämmer sen ganska bra med vad man får (förutom att jag nog hade förväntat mig att handlingen mer skulle vara lokaliserad i italienska Florens och inte till största del i Frankrike):

"Doftens vägar är en italiensk feelgoodroman som innehåller många spännande essenser: kärlek med komplikationer, ett blomstrande persongalleri och exotiska miljöer."

Boken blev en bästsäljare i hemlandet Italien och med tanke på att handlingen till största del utspelar sig i Frankrike så borde den väl troligtvis sälja bra där också.

Vi rör oss här bland flotta, kräsna och världsvana övre medelklassen samt överklass med nobla anor; det är elegant, glittrigt, glamouröst och lyxbetonat, därmed följer (som väldigt ofta när så är fallet) även utseendefixering och narcissism på köpet; förfining in absurdum. Förutom detta är exklusiva parfymer heller inget som intresserar mig. Däremot engagerar verkligen doftande växter i natur och trädgård, blir fascinerad av att dofter kan fungera terapeutiskt och att de har en så stark påverkan/förmåga att väcka minnen - just därför blev det här delvis för mig en njutbar feelgoodroman att tycka så där lite lagom bra om. Det är stämningsfullt och sinnligt inkännande om dofternas magi; författaren kan genom sin kunskap och passion för rosodling, naturliga doftessenser (och parfymer) verkligen förmedla detta med ord på ett intensivt inlevelsefullt sätt.

Utmärkt bok dessutom för den som är nyfiken på hur parfymtillverkning genom tiderna gått till. Är du dessutom frankofil? Läs! Här finns bl.a ett flärdfullt liv i Paris och lavendelfält i Provence. :)

Mer beskrivning kring bokens handling samt en smakbit hittar du här.

Betyg: 3/5


torsdag 10 mars 2016

"Nitton åttiofyra: 1984" av George Orwell

George Orwells Nitton åttiofyra: 1984 publicerades första gången 1949. Filmatiserad 1956 och 1984. Kanske vore filmen lättare att föredra framför boken? Läste boken i pocketformat och då det i handlingen plötsligt är sida upp och sida ner av fakta från den farliga "boken" (avslöjar inte mer än så!) används en teckenstorlek som är så otroligt pytteminimal så till och med jag med fullgod syn tycker det blir besvärande att läsa - bedrövligt!

Själva grundidén är ju bra, med många episoder (enormt överdrivna) som man kan jämföra med verkligheten vad gäller; övervakning, dolda agendor, diktaturers metoder för att kuva/kontrollera befolkningen, hjärntvätt, desinformation, försök till att manipulera historien samt språklig manipulering.
I denna dystopiska fantasivärld är dock folkets "bröd och skådespel" ganska påver, i form av en statligt producerad slagdänga eller en våldsam dokumentär film (som publiken anmodas skratta åt) emellanåt. Men av krig följer fattigdom, med undantag för den toppstyrande minoriteten, såklart.

Ett ständigt pågående krig mellan Eurasien, Ostasien och Oceanien är själva bakgrundsbilden. Vilka som är krigförande och vilka som är allierade förändras med tidens gång (befolkningen hålls uppdaterade om fienden för dagen via övervakande teleskärmar). När något förändras görs historieskrivningen om, så den situation som tidigare rådde upphör att existera.

Via teleskärmarna bevakas ständigt Oceaniens innevånare. Detta gäller dock inte "prolerna", en slags lägsta kasten, dessa outbildade människor framställs inte så lite efterblivna, oftast analfabeter som pratar/sjunger på barnspråk, accepterar läget, anpassar sig i misären utan minsta protest. De kvinnliga karaktärerna (oavsett om de tillhör proler eller ej) beskrivs samtliga som något bakom flötet... somnar när någon talar om något viktigt, obetänksamma, ansvarslösa, underdåniga, samt orerar naivt och slarvigt. Det är utseendet som beskrivs företrädesvis då det gäller dessa, så mycket till intelligens verkar Orwell inte tillskriva sina få kvinnliga karaktärer. Såklart får man ta hänsyn till att boken skrevs på 40-talet, och då reagerade man säkert inte alls negativt på sådant (eller att proletärer/arbetarklassen beskrevs så sinnessvaga och viljelösa). Lite förvånad blir man ändå att denna totalitära dystopi fortfarande hyllas så enormt, trots just detta som i varje fall störde mig ganska mycket.

Vidare om Oceanien: Partiets ideologi kallas Engsoss (Engelska socialismen) och individen är alltid underordnad staten. Förutom den lägre klassen; proletärer (utgörande 85% av befolkningen) finns i detta övervakningssamhälle; medelklassen tillhörande Yttre partiet (utgör 13% av befolkningen) samt; överklassen, den härskande eliten i Inre partiet (utgör 2% av befolkningen).
Romanens huvudperson Winston Smith lever i denna totalitära stat som kontrolleras av fyra myndigheter för resp. ansvarsområde: Minisann (sanningsministeriet) - handhar propaganda och lögner; Minifred (fredsministeriet) - handhar krigen; Minilek (kärleksministeriet) - handhar lag och ordning genom brutal tortyr och "tankepolis" samt till sist; Miniflöd (överflödsministeriet) - handhar ekonomi. Winston jobbar på Minisann som tjänsteman och har ansvar för att ändra historien så partiet ständigt skall vara i fas med sin propaganda, vad som gäller för nuet. Han börjar drömma om frihet, ifrågasätter det allsmäktiga partiet och vill göra uppror mot Storebror (Oceaniens ledare). Winston möter Julia som när samma frihetslängtan, såväl deras "krimtänk" (olagliga tänkande) samt relation är såklart förbjuden.

Upprepningar finns det gott om, inte minst Storebrors och partiets återkommande valspråk: Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. "Storebrorssamhälle" (= ett samhälle där medborgarna övervakas av myndigheter) är nog ett ord de flesta känner igen, detta ord har ju faktiskt sin ursprungskälla från just Orwells 1984, för den som nu inte visste det förut.

Utöver att romanen menats vara ett framtidsscenario har den dessutom ansetts syfta till stalinismen. Dessutom har den tidvis betraktats vara direkt farlig för allmänheten rent intellektuellt på samma vis som t.ex Vi av Jevgenij Zamjatin (romanen lär ha inspirerat Orwell då han skrev 1984), Kallocain av Karin Boye och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Det att sen staten framgångsrikt engagerar barn och ungdom för spionverksamhet kan man nog ganska väl jämföra med Hitlerjugend - rätt otäckt, som allt annat i detta skräckscenario. Har tidigare läst Orwells satir Djurfarmen (end. på engelska - vill även läsa i svensk översättning!), där handlar det om satir, men 1984 är bara rakt igenom ruskig, och sadistiskt brutal (hade nog inte räknat med det).

Tyckte väldigt bra om Karin Boyes Kallocain, som också är ett liknande scenario. 1984 fastnade jag inte riktigt för däremot, trots rosade recensioner i alla tider. Nu är den äntligen läst i varje fall, men med viss möda och irritation. Blev lite nyfiken på filmen...

Betyg: 2/5

onsdag 9 mars 2016

"Anteckningar från döda huset" av Fjodor Dostojevskij


Anteckningar från döda huset av Fjodor Dostojevskij, eller såsom titeln är för denna nyöversättning (Bakhåll förlag) från 2007 av Bengt Samuelson, kort och gott; Döda huset, vilket ju faktiskt är en mer passande titel eftersom författaren inte just kunde göra några anteckningar under sina fyra år på tukthus i Sibirien. För det är den tiden i hans liv som ligger till grund för detta skönlitterära verk.

Info från förlaget:

"Döda huset är Dostojevskijs mäktiga och märgfulla berättelse om sina fyra år i sibiriskt fängelse.

Plötsligt en natt 1849 – han var 28 år och hade just slagit igenom som författare och tagits upp i de belevade kulturkretsarna i Sankt Petersburg – klev den hemliga polisen in i hans sovrum och beordrade honom att klä på sig och följa med. Han fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringscell. I åtta månader pågick utredningen om vad han och hans kamrater påstods ha gjort sig skyldiga till: konspiration mot staten. I själva verket hade de bara träffats och diskuterat reformpolitik, pratat med varandra om den begränsade tryckfriheten och om de livegna böndernas svåra situation. Så föll domen: dödsstraff.
Fångarna fördes ut för att arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Soldaterna la an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till straffarbete. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv, för att skrämma de upproriska till underkastelse.

Dostojevskij uthärdade sin utmätta tid i tukthuset i Omsk, "Döda huset", där han levde tillsammans med tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio andra fångar i en barack, han fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln.
Han betraktades med skepsis av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå lärde han känna dem väl och fick djupa inblickar i deras livsöden. Och han fick oändligt med stoff till sina kommande romaner.

Han förklarar ingående hur Döda huset fungerar, nämligen som ett fängelse enligt den uråldriga principen tukthus. De brutala känslolösa fångvaktarna pryglar sina fångar för minsta förseelse, med motiveringen att de måste tuktas till bättring.
Samtidigt sker också blodiga uppgörelser fångar emellan. Inom fångarnas led finns ett annat regelsystem, även det med skoningslös behandling av alla avvikande.
Ständigt närs flyktplaner, men bara att ta sig ut ur lägret är svårt och att sedan hitta någon möjlig tillflykt i Sibiriens gudsförgätna ödetrakter är ännu svårare. Fångar som flyr spåras snabbt upp och hämtas tillbaka och pryglas sedan dubbelt för att de försökt smita ifrån sin utmätta plåga.
Dostojevskij noterar att fångarna inte känner minsta ånger över sina brott, inte ens de som dömts för flera mord. Så bister är deras tillvaro att de ser lika instrumentellt på sina brottsliga handlingar som på påföljden. Endast fångar som inser att de genom fängelsevistelsen sviker sin familj kan känna sorg eller skam, men det är av vanmakt, inte av ånger.

Under fyra år var den store författaren tvungen att klara sig utan papper och penna. Levnadshistorierna som han hörde och berättelserna som han skapade kunde han inte fästa på papper. Han var tvungen att helt lita till sitt minne. Men en dag, det var han besluten om, förutsatt att han kom levande därifrån, skulle han skriva ner allt och se till att få det i tryck. Han var fast besluten om att han en dag skulle ge världen vetskap om Döda husets sanningar.

Efter åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Här fick han äntligen möjlighet att skriva. I Semipalatinsk uthärdade han ytterligare sex motsträviga år innan han genom ett brev till den nye tsaren Alexander II – Dostojevskij bad om nåd och hänvisade till sin epileptiska sjukdom – lyckades bli fri från fortsatt militärtjänst. Till sist kunde han åka tillbaka till Sankt Petersburg och återuppta sitt gamla liv, inte bruten, inte uppgiven, utan fri och livserfaren och vis och med en gigantisk ackumulerad motivation att skriva.

Döda huset är förmodligen historiens första "rapportbok", och vilken rapportbok: en av världslitteraturens största människokännare berättar i detalj och med lidelsefullt engagemang om sin egen förtvivlade situation och om vardagen i detta urtypiska grymma fängelse. Han lever sig empatiskt in i medfångarnas fruktansvärda och gripande livsöden."

Fjodor Dostojevskij: Döda huset.
Översättning och efterord av Bengt Samuelson.
Klotband
Antal sidor: 304
ISBN 978-91-7742-271-6.


Bakhåll har givit ut följande titlar av Dostojevskij, med nyöversättning av Bengt Samuelson: Spelaren (2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007), Vita nätter (2008), Förödmjukade och förnedrade (2010), Farbrors dröm (2010), En liten hjälte (2011), Värdinnan (2011), Folket i Stepantjikovo (2012) och Den evige äkta mannen (2015).

(Ett kom-ihåg mest för egen del; har av ovanstående dessa kvar att läsa: Dubbelgångaren, Vita nätterFörödmjukade och förnedradeEn liten hjälte, Värdinnan, Den evige äkta mannen.)

Dostoevskij 1876
Fjodor Michajlovitj Dostojevskij
1821-1881
För mig kommer nog författaren att vara den jag alltid nämner som nummer ett bland klassikerfavoriterna. Troligen beror detta delvis på att Fjodor Dostojevskij är just som nämns "en av världslitteraturens största människokännare", det inlevelsefulla berättandet som levandegör hans historier på ett så unikt sätt, det närvarande intresset och den starka känslan för människors livsöden.

Ödmjukheten och empatin finns alltid där, även när det är som allra mörkast och mest ondskefullt, inte minst gäller detta i Döda huset, som alltså är en sorts "rapportbok".

När man läser den här boken blir man även mer medveten om hur denna tid i författarens liv påverkat och skänkt stoff till hans senare verk; karaktärer, o.s.v., vilket bara i sig är en stor behållning.

Att det är tungt att läsa Döda huset behöver jag nog inte påpeka, men som det nu är med böcker baserade på egna upplevelser blir det en oerhört fängslande läsning, framförallt då författaren är en ojämförlig mästare på psykologisk skildring. Efterordet av Bengt Samuelson ger sen ett utmärkt historiskt komplement som är väldigt intressant och väl skrivet.

Betyg: 4/5

måndag 7 mars 2016

Förflutna, nuet och framtiden: Gotisk fiktion

animated-gothic-image-0162 :
Borgen i Otranto (1764) av Horace Walpole, Udolphos mysterier (1794) av Ann Radcliffe, Munken (1795) av Matthew Lewis, Frankenstein: eller den moderne Prometeus (1818) av Mary Shelley (gift med Percy Bysshe Shelley som var "kompis" med Peacock).
Parodier på gotisk fiktion: Nightmare Abbey (1818) av Thomas Love Peacock, Northanger Abbey (1818) av Jane Austen.

Nu:
Kanske; barn- och ungdomsboken Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg? Bok och nu film; Stolthet och fördom och zombier av (Jane Austen), Seth Grahame-Smith? Eller...?

Sen:
Hur ser framtiden ut för gotisk fiktion, parodi på gotisk fiktion eller någon slags gotisk parodi på klassisk romantisk prosa? Förslag...?
animated-gothic-image-0110
Ett blogginlägg att utveckla, möjligen. Rekommenderar Nightmare Abbey (Thomas Love Peacock) för den som vill läsa en kul satir för tiden då gotisk skräck var så populär. Ett par minnesvärda karikatyrer ur romanen; "Mr Cypress" = Lord Byron (vars läkare John William Polidoriom faktiskt även skrev en novell - The Vampyre från 1819 - om en bleksiktig adelsman tillika vampyr; en nidbild av Byron) och den unga drömmaren "Scythrop" = Percy Bysshe Shelley.

Gillar man parodi på gotisk fiktion bör man såklart även läsa Jane Austens Northanger Abbey, men då handlar det förstås mer om en klassisk brittisk kärleksroman i societetens rosa bubbla än parodi på gotisk skräck.


onsdag 2 mars 2016

"Pesten" av Albert Camus

Pesten (från 1947) menas vara Nobelpristagaren Albert Camus allra största roman samt "ett av den moderna världslitteraturens mest betydande verk". Av den anledningen blev man förstås lite förvånad att boken inte fanns annat än som ljudbok på bokus och adlibris. Som tur är finns ju alltid biblioteket.

Pestutbrott i den algeriska hamnstaden Oran (Nordafrika). I historiens inledning översvämmas staden av döende råttor. Därefter börjar människorna insjukna, man konstaterar en pestepidemi, stadsportar stängs och hela staden sätts i karantän, isolerad från omvärlden. Det är ett skräckscenario där stadens innevånare, och de som bara olyckligtvis råkar ha befunnit sig där tillfälligt, på olika sätt försöker hantera situationen. Berättare är läkaren Bernard Rieux. Vi får följa denna läkares och några andras outtröttliga kamp för att hjälpa stadens sjuka, och man får som läsare verkligen leva sig in hela förloppet - från början till slut. Där är lidande och död, ont och gott, resignation och klenmod, tapperhet och eftertänksam ansvarskänsla, stark sammanhållning och egoism...

Och därefter känner man sig ganska matt faktiskt.

Det är verkligen en läsupplevelse som jag rekommenderar, men bara tvungen att samtidigt erkänna (hur storartad och arbetad denna klassiker än är); Pesten var för mig en ganska tråkig bok att läsa. Hade kunnat vara så fantastiskt bra annars, för situationen är intressant rakt igenom för övrigt.

Slutomdömet torde vara att det är en otroligt krävande klassiker att läsa, men att den ändå är värd ansträngningen.

Betyg: 3/5