onsdag 30 mars 2016

Läst mars


  1. Pesten av Albert Camus (bibliotekslån)
  2. Anteckningar från döda huset av Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
  3. Nitton åttiofyra: 1984 av George Orwell (bibliotekslån)
  4. Doftens vägar av Cristina Caboni (bibliotekslån)
  5. Mordets praktik av Kerstin Ekman (bibliotekslån)
  6. Torntuppen av Jan Fridegård (bibliotekslån)
  7. Coraline av Neil Gaiman (bibliotekslån)
  8. Maze runner: I vansinnets öken av James Dashner (ur egen bokhylla)
  9. Nödåret av Aki Ollikainen (bibliotekslån)
  10. Och bergen svarade av Khaled Hosseini (ur egen bokhylla)
  11. Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (bibliotekslån)


torsdag 17 mars 2016

"Coraline" av Neil Gaiman

Coraline
av Neil Gaiman är så där mysrysligt bra! En del skulle nog anse att den är alltför skrämmande för barn, men läsålder är satt för att vara 12-15 år, och på det sätt som Coraline hanterar känslor och situationer blir det mer äventyrligt än skräckinjagande (ett tycke som kanske även kan gälla för den som i likhet med mig är i medelålder och ändå vågar läsa?). Coraline är en otroligt cool liten tjej; klok, tuff och varsam på samma gång.

Så här beskrivs boken från förlaget En bok för alla:
"Coraline är en modern klassiker inom fantasy. Den har ibland jämförts med Alice i underlandet. Den lilla flickan Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett konstigt hus. Där bor fröken Spink och fröken Kraft, en gammal man som tränar en mus-cirkus ingen får se. Och så finns en dörr som kanske inte leder någonstans. Men när Coraline tittar efter hamnar hon i en spegelvärld. Där träffar hon en kvinna som presenterar sig som hennes "andra mamma". Hon vill att Coraline ska stanna för evigt.

Neil Gaimans ungdomsbok förtrollar och skrämmer läsare i alla åldrar. Den har belönats med flera priser och dessutom rönt stora framgångar som animerad film."

Att författare låter sig inspireras av andra författares verk kan bli både bra och mindre bra, här blir det bara helt magiskt förtrollande bra; härligt mystiskt och rysligt. Inspirationsmixen i kombination med den alldeles egna berättarstilen gör det hela fullkomligt. De ursprungliga gamla folksagorna, vilka överfördes från generation till generation i den muntliga traditionen, hade ofta symbolladdade budskap som handlade om livskunskap; Coraline känns lite som en sådan saga fast i en spännande modern tappning - underbar, missa inte den här!


Andra bokbloggare om Coraline:
C.R.M. Nilsson
Mest Lenas Godsaker

torsdag 10 mars 2016

"Nitton åttiofyra: 1984" av George Orwell


George Orwells Nitton åttiofyra: 1984 publicerades första gången 1949. Filmatiserad 1956 och 1984.

Övervakning, dolda agendor, diktaturers metoder för att kuva/kontrollera befolkningen, hjärntvätt, desinformation, försök till att manipulera historien samt språklig manipulering...
I den här dystopiska världen består folkets bröd och skådespel av en statligt producerad slagdänga eller en våldsam dokumentär film (som publiken anmodas skratta åt) emellanåt. Men av krig följer fattigdom, med undantag för den toppstyrande minoriteten, såklart.

Ett ständigt pågående krig mellan Eurasien, Ostasien och Oceanien är själva bakgrundsbilden. Vilka som är krigförande och vilka som är allierade förändras med tidens gång (befolkningen hålls uppdaterade om fienden för dagen via övervakande teleskärmar). När något förändras görs historieskrivningen om, så den situation som tidigare rådde upphör att existera.

Via teleskärmarna bevakas ständigt Oceaniens invånare. Detta gäller dock inte prolerna, en slags lägsta kasten, dessa outbildade människor framställs som lite efterblivna, oftast analfabeter som pratar/sjunger på barnspråk, accepterar läget, anpassar sig i misären utan minsta protest. De kvinnliga karaktärerna (oavsett om de tillhör proler eller ej) beskrivs som något bakom flötet, somnar när någon talar om något viktigt, obetänksamma, ansvarslösa, underdåniga, samt orerar naivt och slarvigt. Det är utseendet som beskrivs företrädesvis då det gäller dessa, så mycket till intelligens verkar dessa kvinnliga karaktärer inte ha. Såklart får man ta hänsyn till att boken skrevs på 40-talet, och då reagerade man kanske inte på sådant, eller att proletärer/arbetarklassen beskrevs så sinnessvaga och viljelösa?

Vidare om Oceanien: Partiets ideologi kallas Engsoss, Engelska socialismen, som gör att individen alltid är underordnad staten. Förutom den lägre klassen; proletärer (utgör 85% av befolkningen) finns i detta övervakningssamhälle; medelklassen som tillhör Yttre partiet (utgör 13% av befolkningen) samt; överklassen, den härskande eliten i Inre partiet (utgör 2% av befolkningen).
Romanens huvudperson Winston Smith lever i denna totalitära stat som kontrolleras av fyra myndigheter för respektive ansvarsområde: Minisann (sanningsministeriet) som handhar propaganda och lögner; Minifred (fredsministeriet) som handhar krigen; Minilek (kärleksministeriet) som handhar lag och ordning genom brutal tortyr och tankepolis samt till sist; Miniflöd (överflödsministeriet) som handhar ekonomin. Winston jobbar på Minisann som tjänsteman och har ansvar för att ändra historien så partiet ständigt skall vara i fas med sin propaganda, vad som gäller för nuet. Han börjar drömma om frihet, ifrågasätter det allsmäktiga partiet och vill göra uppror mot Storebror (Oceaniens ledare). Winston möter Julia som har samma frihetslängtan, såväl deras krimtänk (olagliga tänkande) samt relation är såklart förbjuden.

Storebrors och partiets återkommande valspråk: Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. Storebrorssamhälle (= ett samhälle där medborgarna övervakas av myndigheter) är nog ett ord de flesta känner igen, detta ord har ju sin ursprungskälla i Orwells 1984.

Utöver att romanen menats vara ett framtidsscenario har den dessutom ansetts syfta till stalinismen. Har dessutom tidvis betraktats vara direkt farlig för allmänheten rent intellektuellt på samma vis som t.ex Vi av Jevgenij Zamjatin (romanen lär ha inspirerat Orwell då han skrev 1984), Kallocain av Karin Boye och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Att Staten i romanen framgångsrikt engagerar barn och ungdom för spionverksamhet jämförs med Hitlerjugend.


Blev lite nyfiken på filmen.

onsdag 9 mars 2016

"Anteckningar från döda huset" av Fjodor Dostojevskij


Anteckningar från döda huset av Fjodor Dostojevskij, eller såsom titeln är för denna nyöversättning (Bakhåll förlag) från 2007 av Bengt Samuelson, kort och gott; Döda huset, vilket ju faktiskt är en mer passande titel eftersom författaren inte just kunde göra några anteckningar under sina fyra år på tukthus i Sibirien. För det är den tiden i hans liv som ligger till grund för detta skönlitterära verk.

Info från förlaget:

"Döda huset är Dostojevskijs mäktiga och märgfulla berättelse om sina fyra år i sibiriskt fängelse.

Plötsligt en natt 1849 – han var 28 år och hade just slagit igenom som författare och tagits upp i de belevade kulturkretsarna i Sankt Petersburg – klev den hemliga polisen in i hans sovrum och beordrade honom att klä på sig och följa med. Han fördes till Peter-Paulsfästningen och kastades i isoleringscell. I åtta månader pågick utredningen om vad han och hans kamrater påstods ha gjort sig skyldiga till: konspiration mot staten. I själva verket hade de bara träffats och diskuterat reformpolitik, pratat med varandra om den begränsade tryckfriheten och om de livegna böndernas svåra situation. Så föll domen: dödsstraff.
Fångarna fördes ut för att arkebuseras. Dostojevskij var i detta ögonblick övertygad om att han strax skulle dö, att han bara hade några minuter kvar att leva. Soldaterna la an för att skjuta, men hejdades i sista sekund av att ett benådningsbrev från tsaren lästes upp. Dödsdomarna hade omvandlats till straffarbete. Skenavrättningen hade arrangerats av tsar Nikolaus I själv, för att skrämma de upproriska till underkastelse.

Dostojevskij uthärdade sin utmätta tid i tukthuset i Omsk, "Döda huset", där han levde tillsammans med tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio andra fångar i en barack, han fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok än Bibeln.
Han betraktades med skepsis av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Ändå lärde han känna dem väl och fick djupa inblickar i deras livsöden. Och han fick oändligt med stoff till sina kommande romaner.

Han förklarar ingående hur Döda huset fungerar, nämligen som ett fängelse enligt den uråldriga principen tukthus. De brutala känslolösa fångvaktarna pryglar sina fångar för minsta förseelse, med motiveringen att de måste tuktas till bättring.
Samtidigt sker också blodiga uppgörelser fångar emellan. Inom fångarnas led finns ett annat regelsystem, även det med skoningslös behandling av alla avvikande.
Ständigt närs flyktplaner, men bara att ta sig ut ur lägret är svårt och att sedan hitta någon möjlig tillflykt i Sibiriens gudsförgätna ödetrakter är ännu svårare. Fångar som flyr spåras snabbt upp och hämtas tillbaka och pryglas sedan dubbelt för att de försökt smita ifrån sin utmätta plåga.
Dostojevskij noterar att fångarna inte känner minsta ånger över sina brott, inte ens de som dömts för flera mord. Så bister är deras tillvaro att de ser lika instrumentellt på sina brottsliga handlingar som på påföljden. Endast fångar som inser att de genom fängelsevistelsen sviker sin familj kan känna sorg eller skam, men det är av vanmakt, inte av ånger.

Under fyra år var den store författaren tvungen att klara sig utan papper och penna. Levnadshistorierna som han hörde och berättelserna som han skapade kunde han inte fästa på papper. Han var tvungen att helt lita till sitt minne. Men en dag, det var han besluten om, förutsatt att han kom levande därifrån, skulle han skriva ner allt och se till att få det i tryck. Han var fast besluten om att han en dag skulle ge världen vetskap om Döda husets sanningar.

Efter åren i Omsk flyttades han till garnisonsstaden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan där han skulle tjänstgöra som menig soldat på obestämd tid. Här fick han äntligen möjlighet att skriva. I Semipalatinsk uthärdade han ytterligare sex motsträviga år innan han genom ett brev till den nye tsaren Alexander II – Dostojevskij bad om nåd och hänvisade till sin epileptiska sjukdom – lyckades bli fri från fortsatt militärtjänst. Till sist kunde han åka tillbaka till Sankt Petersburg och återuppta sitt gamla liv, inte bruten, inte uppgiven, utan fri och livserfaren och vis och med en gigantisk ackumulerad motivation att skriva.

Döda huset är förmodligen historiens första "rapportbok", och vilken rapportbok: en av världslitteraturens största människokännare berättar i detalj och med lidelsefullt engagemang om sin egen förtvivlade situation och om vardagen i detta urtypiska grymma fängelse. Han lever sig empatiskt in i medfångarnas fruktansvärda och gripande livsöden."

Fjodor Dostojevskij: Döda huset.
Översättning och efterord av Bengt Samuelson.
Klotband
Antal sidor: 304
ISBN 978-91-7742-271-6.


Bakhåll har givit ut följande titlar av Dostojevskij, med nyöversättning av Bengt Samuelson: Spelaren (2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007), Vita nätter (2008), Förödmjukade och förnedrade (2010), Farbrors dröm (2010), En liten hjälte (2011), Värdinnan (2011), Folket i Stepantjikovo (2012) och Den evige äkta mannen (2015).

(Ett kom-ihåg mest för egen del; har av ovanstående dessa kvar att läsa: Dubbelgångaren, Vita nätterFörödmjukade och förnedradeEn liten hjälte, Värdinnan, Den evige äkta mannen.)

Dostoevskij 1876
Fjodor Michajlovitj Dostojevskij
1821-1881
För mig kommer nog författaren att vara den jag alltid nämner som nummer ett bland klassikerfavoriterna. Troligen beror detta delvis på att Fjodor Dostojevskij är just som nämns "en av världslitteraturens största människokännare", det inlevelsefulla berättandet som levandegör hans historier på ett så unikt sätt, det närvarande intresset och den starka känslan för människors livsöden.

Ödmjukheten och empatin finns alltid där, även när det är som allra mörkast och mest ondskefullt, inte minst gäller detta i Döda huset, som alltså är en sorts "rapportbok".

När man läser den här boken blir man även mer medveten om hur denna tid i författarens liv påverkat och skänkt stoff till hans senare verk; karaktärer, o.s.v., vilket bara i sig är en stor behållning.

Att det är tungt att läsa Döda huset behöver jag nog inte påpeka, men som det nu är med böcker baserade på egna upplevelser blir det en oerhört fängslande läsning, framförallt då författaren är en ojämförlig mästare på psykologisk skildring. Efterordet av Bengt Samuelson ger sen ett utmärkt historiskt komplement som är väldigt intressant och väl skrivet.


onsdag 2 mars 2016

"Pesten" av Albert Camus

Pesten (från 1947) menas vara Nobelpristagaren Albert Camus allra största roman samt "ett av den moderna världslitteraturens mest betydande verk". Av den anledningen blev man förstås lite förvånad att boken inte fanns annat än som ljudbok på bokus och adlibris. Som tur är finns ju alltid biblioteket.

Pestutbrott i den algeriska hamnstaden Oran (Nordafrika). I historiens inledning översvämmas staden av döende råttor. Därefter börjar människorna insjukna, man konstaterar en pestepidemi, stadsportar stängs och hela staden sätts i karantän, isolerad från omvärlden. Det är ett skräckscenario där stadens innevånare, och de som bara olyckligtvis råkar ha befunnit sig där tillfälligt, på olika sätt försöker hantera situationen. Berättare är läkaren Bernard Rieux. Vi får följa denna läkares och några andras outtröttliga kamp för att hjälpa stadens sjuka, och man får som läsare verkligen leva sig in hela förloppet - från början till slut. Där är lidande och död, ont och gott, resignation och klenmod, tapperhet och eftertänksam ansvarskänsla, stark sammanhållning och egoism...

Och därefter känner man sig ganska matt faktiskt.

Det är verkligen en läsupplevelse som jag rekommenderar, men bara tvungen att samtidigt erkänna (hur storartad och arbetad denna klassiker än är); Pesten var för mig en ganska tråkig bok att läsa. Hade kunnat vara så fantastiskt bra annars, för situationen är intressant rakt igenom för övrigt.

Slutomdömet torde vara att det är en otroligt krävande klassiker att läsa, men att den ändå är värd ansträngningen.