måndag 30 november 2015

Läst november

Min bästa toppenläsning denna månad: En röd liten fågel i juletid (Fannie Flagg), Stenhuggarens dotter (Ewa Klingberg), En löjlig människas dröm (Fjodor Dostojevskij) och Jul med Bob (James Bowen).
  1. Poirots jul (serie: Hercule Poirot #20), Agatha Christie (bibliotekslån)
  2. Vinter i drömhuset, Maeve Binchy (bibliotekslån)
  3. En röd liten fågel i juletid, Fannie Flagg (bibliotekslån)
  4. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer (bibliotekslån)
  5. Stenhuggarens dotter (serie: Släkten #7), Ewa Klingberg (bibliotekslån)
  6. Utvandrarna (serie: Utvandrarna #1), Vilhelm Moberg (annat lån)
  7. Färjan, Mats Strandberg (bibliotekslån)
  8. En löjlig människas dröm (Novellix-novell), Fjodor Dostojevskij (ur egen bokhylla)
  9. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer (bibliotekslån)
  10. Jul med Bob, James Bowen (bibliotekslån)


fredag 27 november 2015

Novell: "En löjlig människas dröm" av Fjodor Dostojevskij

En novell från Novellix som man bara inte får missa är En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij (text citerad från Bokus):

"I Fjodor Dostojevskijs novell En löjlig människas dröm ryms mycket av det som kännetecknar författarens stora verk: det komplexa grubbleriet och famlandet efter mening, botgörelsen och den möjliga, slutliga frälsningen. Vem är den "löjliga" människan? En simpel drömmare och blåögd utopist, eller en vilsen människa som genom insikten om det renaste av budskap - älska din nästa som du själv vill bli älskad - finner mening i ett liv som han ansett förspillt? Det är upp till läsaren att avgöra.
Med sina mångbottnade verk - Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov - tog Dostojevskij romankonsten till nya konstnärliga höjder, men En löjlig människas dröm visar tydligt att han även är en mästare i det lilla formatet. Novellen publicerades första gången i En författares dagbok 1877 och är i vissa avseenden också en pendang till ett av författarens främsta verk, kortromanen Anteckningar från källarhålet. Novellen översattes senast till svenska 1960 och ges här ut i en nyöversättning av Alan Asaid.
"Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt skjuta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade i någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja. Hastigt tryckte jag av."
En löjlig människas dröm är Novellix nr 44."

Om man känner att man befinner sig i något som inte går att komma ur, något som det varken finns utväg, bot eller lindring för, när allt känns sådär fullständigt utan vare sig hopp eller mening... läs då särskilt just En löjlig människas dröm, läs den en gång, kanske rentav två, och det kan ge en gnutta mod att gå vidare med det liv man tilldelats, hur det än är. Tror jag kan lova det.

Den här helt fantastiska novellen skulle jag vilja sammanfatta med en mening hämtad ur densamma:

"Det viktigaste - det är att älska andra som man älskar sig själv, det är det viktigaste, och det är allt, strängt taget behövs inget mer: man kommer då genast underfund med hur resten ska ställas till rätta."

Men naturligtvis måste man läsa hela novellen för att förstå det stora som ryms i den lilla meningen, så gör det du också.


Några andra som bloggat om En löjlig människas dröm:
I Elinas hylla
Ja, jag säger då det!

lördag 21 november 2015

Om somliga visste vad somliga säger om somliga, så sa somliga inte så mycket om somliga som somliga säger om somliga



Svenskamerikan tycker till på 1800-talet:

"En karakteristik af svenskarne. En af den svenskamerikanska pressens främste män och en talare af erkänd talang, har karakteriserat folkets olika kynnen i Sveriges tjugufyra provinser. Hans karakteristik förefaller visserligen här och där litet kuriös, men åtskilligt tyckes träffa hufvudet på spiken.

Skåningen bor i en kornbod, säger han, och måste ha mat i rättan tid; han behöfver fem timmar att äta. Hvad en skåning säger, det menar han. Han är icke så villig att låna hus som en småländing.

Halländingen älskar upplysning, men han kastar icke ut sina pengar på hvad skräp som helst.
Slagskämpen i norra Halland dör ur. Halländingen är envis så att det förslår. En halländing i Chicago sade: "Jag säger det är rätt, och rätt är det". Han är svår att förstå. Talaren hade en halländing till vän, som hade varit förlofvad i sju år; då han efter denna tids förlopp tillfrågades, om han inte var färdig att gifta sig, svarade han: "Nej, jag har ej lärt känna henne nog ännu".

Blekingen bor i en trädgård, som endast vår söder kan visa likhet till.

Bohusländingen äger stora förtjänster och stora fel. Han är öppen, redbar, gästfri, men styf och stram. Talaren var en gång ombord å presidentens ångare Delphin och fann där, att flertalet af besättningen voro svenskar och af dessa voro de flesta från Bohuslän, ty, sade en officer: "Detta är ett utvaldt manskap".

Småländingen segrar, då andra duka under. Han är lättrörd, fantasirik, men beräknande, precis som om han varit uppfostrad å ett amerikanskt affärskontor. Han blir lätt ond, men lätt glad igen.

Hos öländingen flyter ett annat blod än hos oss andra svenskar. Han utför sitt mål, äfven om det är förenadt med största faror. Han har alltid brådtom och vet, att tid är pengar. Då han lämnar Öland, lämnar han knifven hemma, tar sina verktyg med och blir här bland våra skickligaste arbetare.

Gotländingen är olik öländingen i allt. Är styf, maklig, fredlig; har alltid godt om tid och har aldrig brådtom. Då han blir vän till en person, är han vän för lifvet, i framgång och motgång.

Östgöten går tyst och stilla. Han är konungsligt sinnad, men om han slår sig lös, blir han socialist. Han är religiös, men om han slår om, blir han ateist. Från att vara sparsam, om han blir annat, blir han en slösare. Kung och bonde, dessa äro de enda han fördrar. Allt annat är herredumt.

Dalbon tror, att alla äro lika redbara som han själf; han till och med lånar för att hjälpa andra. 
Vermländingen är en känslans man, stundom glad och stundom bedröfvad. Eld lefver i hans sång, hans religion och allt som han gör.

Nerike är Sveas lilla sköna dotter, och dess tärnor äro skönheter.

Västmanländingens fosterlandskärlek är så stor, att, då han blir hemsjuk, måste han hem. Och om han inte kommer hem, ledsnar han så hårdt, att han får lungsot eller blir tokig.

Södermanland är ett skönt, härligt land med sköna män och kvinnor. En amerikan, som reste där, sade, att dess kvinnor skulle kunna förevisas här som prisbelönta skönheter.

Hos upländingen finnes ingen poesi. Han kunde icke skrifva poesi, om man sloge ihjäl honom. Han är allvarlig och tapper.

Dalkarlen är antingen den bäste man i världen eller den uslaste. Han kan icke undvara sin frihet; lida kan han, men ofred tål han icke.

Gestrikländingen är redbar, fri och själfständig.

Helsingens karakter är styf och sträf, men han är en frihetsälskande man.

Jämtländingens karaktär liknar norrmannens; dock är han fosterlandsvän.

Ångermanländingen, västerbottningen och lappländingen äro trofasta som guld; de älska sång och musik."

Som upländing ska jag ha i åtanke att passa mig för att försöka skriva poesi. Hur allvarlig och tapper man än är så tycks det då aldrig gå väl om man försöker.


söndag 8 november 2015

"Poirots jul" av Agatha Christie

Poirots jul av Agatha Christie utkom första gången år 1938 och denna svenska nyöversättning publicerades hösten 2014. Den lär ha fått (och får fortfarande) rosande recensioner, man menar romanen vara en av författarens bästa.

Handlingen utspelar sig under juldagarna och den belgiske detektiven Hercule Poirot kommer att bli ställd inför ett mysterium med det låsta rummet.

Den tyranniske mångmiljonären Simeon Lee bjuder till allas överraskning (ganska ovälkommen sådan) hem sin familj över julen. Osämja och misstänksamhet finns mellan gästerna, några bland dem är dessutom högst oväntade. När alla är samlade och Simeon skapat ytterligare obehaglig stämning, blir den gamle mannen brutalt mördad. Dörren till rummet där han hittas är låst och fönstren går ej att öppna. Hur har det gått till och vem eller vilka är skyldig till dådet?

Karaktärer:
Hercule Poirot (detektiv)
Överste Johnson (polismästare)
Intendent Sugden (brottsutredande polis)

Simeon Lee (åldrad miljonär)

Alfred Lee (Simeons son)
Lydia Lee (Alfreds fru)

George Lee (Simeons son)
Magdalena Lee (Georges fru)

David Lee (Simeons son)
Hilda Lee (Davids hustru)

Harry Lee (Simeons son)

Pilar Estravados (Simeons dotterdotter)

Stephen Farr (son till en tidigare affärspartner till Simeon)

Horbury (Simeons betjänt)
Tressilian (-"- butler)
Walter (-"- betjänten)

Som med de flesta av Christies deckare har även denna en gammalmodig charm som jag gillar, dessutom passar just den här perfekt som julläsning; det är klurigt, underhållande och "lättsmält". Många villospår, många misstänkta, ett låst rum och det hela mynnar ut i en förklaring till ett oerhört(!) komplicerat tillvägagångssätt för mordet - alltför komplicerat faktiskt. Trots att jag tycker mig läst bättre deckare av Agatha Christie; Poirots jul håller mig fast, blir engagerad att försöka lösa mysteriet under läsningens gång och få grepp om personerna.

Möjligen tyckte jag bättre om Agatha Christies romaner som yngre, på senare tid upplevt mer uppskatta deckarna med Miss Marple som huvudkaraktär (har liksom lite svårt för Poirots snobbighet och alla meningar på franska - ett språk jag själv inte alls behärskar - saknar fotnoter med översättningar). Poirot utan kapten Hastings och inspektör Japp är sen liksom inte riktigt detsamma, saknar dem (även om man förstår varför de kanske inte kan vara med här).


Några andra som bloggat om Poirots jul:
Ewelinas Bokblogg
Mias bokhörna
Ylva Kort och Gott

lördag 7 november 2015

Brist på finkänslighet, sunt förnuft och vanligt hyfs




”En artig man förstår att gifva sina ord en höflig form, äfven när han måste uttala något oangenämt. 
När han menar: ”Karlen är spritt galen”, säger han: ”Vår förträfflige vän har sina små ryck af tankspriddhet.” 
När han menar: ”Jag är alldeles utledsen på Er efterhängsenhet”, säger han: ”Jag är nu tillräckligt underrättad om Er önskan.” 
När han menar: ”Platsen är längesedan bortgifven”, säger han: ”Jag skall skriftligen underrätta Er om resultatet af mina bemödanden.” 
När han menar: ”Gå er väg och kom icke igen!”, säger han: ”Jag är ledsen, att jag alltid skall vara så öfverhopad af göromål, när ni kommer.” 
När han menar: ”Jag är hungrig som en varg; har Ni ingen mat att ge mig?”, säger han: ”Tillåt mig att säga adjö; jag vet, att Ni brukar spisa middag så här dags.” 
När han menar: ”Ni pratar dumheter”, säger han: ”Edra åsikter äro något originella.” 
När han menar: ”Ert pianoklink är outhärdligt”, säger han: ”Utmärkt! Skada blott, att jag så litet förstår mig på musik” 
När han menar: ”Ni är skyldig mig tio kronor sedan sista viran”, säger han: ”Ni hade en förskräcklig otur sist. Hur mycket var det, Ni förlorade?” 
När han menar: ”Han är en uppenbar bedragare”, säger han: ”Han drifver sina affärer mera till egen än till andras belåtenhet.” 
Och när han menar: ”Jag kan ej betala Er”, säger han: ”Jag skäms för min glömska. Två hela år! Hur är det väl möjligt? Lämna mig räkningen.”