lördag 29 augusti 2015

Film-Noir från 50-talet: Främlingar på tåg

Alfred Hitchcock's Främlingar på tåg (1951) är baserad på en roman av Patricia Highsmith. Boken Främlingar på ett tåg (1950) publicerades som nyutgåva av förlaget Modernista alldeles nyligen.

Tennisspelaren Guy Haines (Farley Granger) reser med tåg för att skiljas från sin fru Miriam Haines. Guys nya fästmö Anne Morton (Ruth Roman) är dotter till en senator och Guy drömmer om en politisk karriär. På tåget träffar han en man vid namn Bruno Anthony (Robert Walker; suverän i rollen och detta blev hans näst sista film, avled senare samma år) som föreslår att de skall byta mord med varandra. Bruno skall mörda Guys otrogna fru och Guy Brunos rike far, båda menar han får alibi och båda kommer att bli svåra att av polisen förknippas med morden. Bilden av korsade järnvägsspår blir symbolisk i filmen. Det visar sig att Miriam har ångrat sig, hon vill inte längre gå med på skilsmässa. Bruno är beredd att sätta planerna i verket, men är Guy det?

Annes yngre syster Barbara Morton kommer att spela en betydande roll i dramat, Barbara spelas av Patricia Hitchcock (regissörens dotter) som är klippt och skuren för den rollen. Alfred Hitchcock himself får man som vanligt syn på i en kort cameoroll, men här i en mycket tydlig scen, när ca 10 minuter av filmen passerat. Han bär med sig in en kontrabas på tåget.

Denna film-noir thriller är en absolut favorit bland 50-talets filmer, har nu sett den för tredje gången. Den är spännande, intensiv och allt slutar till sist med att allt rasar samman - bokstavligt menat - i full snurr. Nu blir man helt klart intresserad av den där romanen som filmen grundar sig på. Främlingar på ett tåg skall snart tydligen bli film återigen (denna gång med filmteamet bakom Gone Girl - en bok som heller inte är läst). Ben Affleck planerades spela huvudrollen och filmen skulle komma att ha titeln Strangers, även om det nu lär dröja innan just den filmen blir färdig.

fredag 28 augusti 2015

"Himmel över London" av Håkan Nesser

Himmel över London
Håkan Nesser
Himmel över London av Håkan Nesser är andra fristående delen i storstadstrilogin som startade med Maskarna på Carmine Street.


"Det börjar klockan 4.50 på Paddington Station i hjärtat av London. Eller också börjar det en septemberkväll 1968 på Trafalgar Square. Eller möjligen längre tillbaka ändå med en lögnaktig stins i staden K- och hans son. Det är en spionhistoria, eller kanske en kärlekshistoria, eller kanske någonting helt annat, och det mesta utspelar sig i London, den eviga staden. Om en döende mångmiljonär och hans tänkbara arvingar handlar det. Och om böcker: varför det inte går att vara utan dem. Om tiden som stjäl våra liv och hjärtats obotliga ensamhet handlar det också, och kanske är det rentav själva berättaren som är huvudperson. Men vem är berättaren?"

Skulle nog vilja kalla Himmel över London för en spion- och romance-metaroman. Hade jag varit lite mer observant på att så var fallet borde kanske just denna i storstadstrilogin ha hoppats över. Handlingen är ganska avancerat upplagd och klurig... men ack så pretto, utdraget alltför rörig, lång och seg, ja rakt igenom faktiskt. Förutom handlingen som inte fångade mitt intresse, eller gav något överhuvudtaget, blev man heller inte särskilt engagerad i de självupptagna karaktärerna, med undantag för Milos och Leya då förstås, som var de enda trevliga, enkelt ärliga och raka människorna man fann sympati för i berättelsen.

Känner att jag borde försöka finna något positivt att skriva om denna roman också... för visst kan man klart inse att det ligger ett jättearbete bakom att få ihop en sådan här avancerat hopsnickrad story. London!; Ja, London är alltid London, gillar att läsa om gator, parker och scones with clotted cream and jam. Språket; delvis tjusigt elegant, men ack, delvis lite alltför akademiskt kyligt, distanserat och abstrakt jobbigt. Blir dock lite full i skratt över just språket ibland, eller vad sägs om; "Jag åt min lugubra frukost på te och rostat bröd"... eller; ..."som han ostentativt tappat på golvet framför mina fötter."... sånt får mig att sucka uppgivet men samtidigt le en smula, "således". "Alltså". :)

Äsch förresten! Bry er inte alls om det här bokomdömet! Är väl helt enkelt inte tillräckligt lärd för att förstå tjusningen i det hela. Rekommenderar varmt för övrigt att läsa första delen i Nessers storstadstrilogi; Maskarna på Carmine Street - mycket bra och fängslande läsning!

Betyg: 1/5


söndag 23 augusti 2015

"Maskarna på Carmine Street" av Håkan Nesser

Maskarna på Carmine Street
Håkan Nesser
Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser kan man nog kalla en psykologisk thriller, och som sådan är den i sin helhet riktigt bra. Det tog visserligen en stunds lästid innan det slog om till den uppfattningen, men därefter blev handlingen så otroligt fängslande.

Ett par flyttar till New York från fiktiva Maardam i Europa för att starta på nytt, detta ett och ett halvt år efter att deras 4-åriga dotter Sarah blivit kidnappad.
Berättarrösten tillhör Sarahs far och det växlar ganska oförhappandes (utan att man görs beredd på det) hit och dit mellan då och nu, vilket till att börja med gör att det känns lite rörigt. Han är välkänd författare, hon firad bildkonstnär - lite kyligt intellektuella, ganska högdragna kultursnobbar så där - och krisbearbetningen försvåras av att de inte pratar med varandra. Situationen de befinner sig i är förstås hemsk, inte ett spår finns efter dottern och ingen kidnappare har hört av sig för eventuell lösensumma.

Han börjar tänka att dottern är död. Hon börjar bete sig annorlunda, anlitar i hemlighet ett medium, tycks dölja och undanhålla något. Han uppfattar att något verkar fel, har hans fru en dubbelgångare? Blir så sedan bekant med en pensionerad privatdetektiv och låter börja skugga sin hustru... tills hon en dag är borta, även hon.

Väl sävligt i första halvan, men sedan i stort sett enormt medryckande och klurigt händelseförlopp. Romanen blir bara bättre och bättre vartefter man läser, sen ett helt perfekt slut som grädde på moset (faktiskt en tår i ögat då också!). :)

Här finns en smakbit ur Maskarna ur Carmine Street.

Betyg: 4/5


torsdag 20 augusti 2015

"Nattpatrullen" av Sergej Lukjanenko

Nattpatrullen
Sergej Lukjaneneko
Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko är första delen i en bokserie om fyra, varav även andra delen ("Dagpatrullen") tycks finnas i svensk översättning.

"Mitt bland människorna på Moskvas gator vandrar de Andra – magiker, häxor, hamnskiftare och vampyrer – som tillhör antingen Ljuset eller Mörkret. En gång i tiden krigade de båda sidorna mot varandra och när världen stod vid avgrundens rand slöts ett avtal om vapenvila. Sedan dess övervakar de varandra – de ljusas Nattpatrull vakar över världen om natten så att inga vampyrer bedriver olicensierad jakt på människor, de mörkas Dagpatrull vakar om dagen. Varje handling – ond eller god – ger den andra sidan rätten till ett motdrag, ty balansen i världen måste upprätthållas. 
För Anton Gorodetskij, en ung medelmåttig magiker och medarbetare vid Nattpatrullen, gäller det att härda ut eller bli galen. Alla intriger, kompromisser och moraliska dilemman tär på nerverna, därtill kommer de oändliga nattpassen. En sen kväll i metron upptäcker Anton en oinitierad Annan – en pojke. Samtidigt ser han en kvinna som bär på en enorm förbannelse, som hotar att lägga hela Moskva i ruiner. Han kastas in i ett spel som vida överstiger hans ringa förmågor." 
Beskrivning från förlaget Coltso

Denna magiska värld som är de "Andras" är parallellt existerande till människornas värld, övernaturliga sfären och människornas värld påverkar varandra. De Andra är uppdelade i ljusa och mörka; ljusa, som verkar för det "goda" i Nattpatrullen, arbetar nattetid och de mörka, för det "onda" i Dagpatrullen, arbetar under dagtid. För att samverka för balans i människornas värld har fredsavtal slutits mellan dessa två grupper, vampyrer får t.ex endast jaga med licens och tilldelas vissa förutbestämda offer.

En hel del symbolik blir det, slirar in på lite politiska problem emellanåt; jaha ja, det var alltså den magiska sfären som hade sitt finger med där, i både det ena och det andra! ;-)

Nattpatrullen är; spännande, äventyrlig, dramatisk; det är underhållande rolig läsning och i stort sett gillar jag de filosofiska diskussionerna som höjer den slutliga behållningen och helhetsupplevelsen. Den existentialism som finns så generöst i Dostojevskijs böcker, kan man allt även få i modern tappning i Nattpatrullen, hur eget det nu än verkar! Jämförelsen med Harry Potter kan jag just inte veta så mycket om det stämmer (har ännu inte stiftat bekantskap med denna unga magikers värld), men förhoppningsvis är Harry Potter-böckerna (som ju riktar sig till en yngre målgrupp) lite "snällare" än patrullen-böckerna. Hur som helst blir man så småningom uppslukad av denna fantasirika värld Lukjanenko målar upp, och visst vill man veta fortsättningen...

Vad som tilltalade mig mindre var den lååånga prologen, som bara den utgör över 100 sidor, lite tröttsam blev den, och handlingen där befäste även lite mina fördomar om ryssars alkoholvanor... men jisses! hur står det till med den ryska folkhälsan egentligen? Eller så är det bara renodlad "fantasy" helt utan verklighetsflört, kanske.

Så summan av kardemumman; om jag stoppar undan mina hälsopedagogiska pekpinnar, var läsningen av Nattpatrullen ett annorlunda och spännande äventyr, där man alltid var nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Såklart kommer jag även att läsa Dagpatrullen om den blir tillgänglig framöver.

Betyg: 3/5


fredag 14 augusti 2015

"Bröderna Karamazov" av Fjodor Dostojevskij

Bröderna Karamazov
Fjodor Dostojevskij
Nej, nyutgåvan från Modernista har inte kommit ut än (när detta skrivs). Preliminärt utgivningsdatum den 15 september. Men ack ja... kunde inte hålla mig, detta var ju sen även den bok som jag valde företrädesvis att läsa i sommarens klassikerutmaning. Tog fram mitt gamla ärrade exemplar ur bokhyllan...

Läste boken första gången då den kom ut i Staffan Dahls översättning 1986 (när jag var 17 år) och tyckte den var rent fantastisk. Tänkte då - för nästan 30 år sedan - att romanen bara måste läsas om någon gång i framtiden, kanske när pensionsålder uppnåtts eller något ditåt... (ja, så där kan man kanske resonera när man är yngre). Varför vänta i kanske 20-30 år till? Klart den blev självklara valet då klassikerutmaningen dök upp.

Var den fortfarande fantastisk? JA! Är så tacksam för envisheten som följeslagare ibland, för Bröderna Karamazov (av Fjodor Dostojevskij) är TUNG, verkligt tung, inte bara materiellt med sina 850 sidor, utan även själva handlingen. Trots detta är helhetsupplevelsen, när man läst den klart, utan jämförelse så utmärkt bra. Att beskriva och bedöma vad som gör den här romanen så outstanding och återigen gör mig så lyrisk när jag läst den ännu en gång, eller när jag skall försöka förklara för andra vad som gör den så himla speciell... så svårt.

Visst har säkert en utmärkt översättning en del att göra med behållningen, men har inte varit med om någon författare som så magiskt lyckas levandegöra miljöbeskrivningar och personporträtt som den här ryska 1800-talsförfattaren. Man riktigt upplever interiörer och stämningar, hör och ser personerna framför sig när man läser. Det är magi!

Bröderna Karamazov är författarens sista verk, som kom ut 1880. Handlingen rör de tre unga bröderna Karamazov: den troende stillsamma Aljósja (Alekséj), den tvivlande, kyligt intellektuella Iván (Vánja) och den obehärskade känslosamma livsnjutaren Dmítrij (Mítja). Själva dramat cirkulerar så småningom kring mordet på deras far Fjódor Pávlovitj Karamázov - en riktig ruskprick...

I författarens förord benämns hans hjälte i berättelsen vara Alekséj. Denna lågmälda karaktär blev för mig också en sann fiktiv hjälte, både första och andra gången romanen lästes. En oförglömlig karaktär som med sitt behärskade lugn (men även handlingskraft) blir den som gjuter olja på vågorna bland alla sina överspända medmänniskor. Handlingen i övrigt är en sådan som griper tag, blir kuslig och skrämmande, ibland går dialogerna/monologerna på djupet och ibland blir de rent farsartade (eller komiska men beklämmande, med en allvarlig/sorglig underton). De sagor/hörsägner som berättas i berättelsen är ävenså minnesvärda, eller vad sägs om denna som berättas av Grusjenka, som för övrigt identifierar sig själv med den elaka käringen i sagan om en liten lök:

Sidan 388-389:
"Det var en gång en mycket, mycket elak käring och när hon dog, lämnade hon inte efter sig någon god gärning. Djävlarna grep tag i henne och kastade henne i en brinnande sjö. Men hennes skyddsängel stod och funderade, om den kunde komma på någon god gärning, som han kunde rapportera om till Gud Fader. Han kom på en sak, som han berättade för Gud: i sin trädgård, berättade ängeln, hade hon tagit upp en liten lök och gett till en tiggare. Och då svarade Gud ängeln: hör du, sade Han, tag den där löken och sträck ut den till henne i sjön och låt henne gripa tag i den så att hon kan dragas upp, och om du kan dra upp henne ur sjön med den, då får hon komma in i himmelriket, men om löken går sönder, då får hon bli kvar där hon nu är. Ängeln sprang bort till käringen och räckte ut löken till henne: håll i den nu, lilla gumman, ta i och dra bara. Och ängeln började försiktigt dra upp henne och hade nästan fått upp henne helt och hållet, men när de andra syndarna i sjön fick se att man höll på att dra upp henne, började alla gripa tag i henne, för att också de skulle bli uppdragna tillsammans med henne. Men käringen var mycket mycket elak och hon började sparka dem: 'Det är mig de ska dra upp och inte er, det är min lök och inte er'. Så fort hon hade sagt detta, gick löken sönder. Och käringen föll ner i sjön igen och där har hon legat och brunnit intill denna dag. Och ängeln grät och gick bort."

Det här är en roman som man måste låta få ta tid att läsa, man får vara beredd på att den är otroligt krävande, men det är absolut värt besväret!

Betyg: 5/5


onsdag 12 augusti 2015

"Polarnatt" av Frida Skybäck

Polarnatt
Frida Skybäck
Beskrivning från Forum bokförlag för Polarnatt av Frida Skybäck:

"Den efterlängtade andra delen i Frida Skybäcks serie om systrarna Stiernfors är här! 
Elisabeth Stiernfors står i tur att gifta sig och sammanförs med den osympatiske friherren von Strauss. När den fattige språkadjunkten Mathias Storm förälskar sig i henne ställs hon inför ett svårt val och den enda hon har att anförtro sig åt är sin kammarflicka Vera. Det leder till en vänskap som växer sig allt starkare – men som också blir allt mer komplicerad. Till sist vet Elisabeth varken ut eller in. Vem är den rätte för henne och vad händer med Vera om hon gifter sig? 
Samtidigt kämpar storasyster Cecilia för att få sitt äktenskap med Jacques Rousseau att fungera. Hon vantrivs på den nergångna Apelgården och snart förstår hon att huset bär på en mörk hemlighet. När ett litet barn lämnas vind för våg på gården och Jacques förbjuder Cecilia att hjälpa det tvingas hon ta ett svårt beslut … 
Polarnatt är andra delen i den svit om de tre systrarna Stiernfors som inleddes med romanen Norrsken. Ett gripande drama om kärlek, systerskap och de utmaningar 1800-talets unga kvinnor ställdes inför i sin kamp för frihet och självbestämmande."

Har man läst första delen Norrsken i romansviten om de tre systrarna Stiernfors, längtar man mycket riktigt efter uppföljaren Polarnatt. Helst av allt önskade jag få veta hur det gick för Cecilia...

I andra delen av detta familjedrama som utspelar sig i 1800-talsmiljö, är det Elisabeth Stiernfors (mellansysterns) fortsatta liv som vi får veta mer om. Blev dock för egen del inte besviken, med tanke på att jag helst hade velat fortsätta följa Cecilias levnadsöde, för det handlar även till stor del om hennes liv tillsammans med den buttert avoge Jacques Rousseau, hösten efter de flyttat till Apelgården 1846. Cecilia börjar så småningom nysta i de mörka hemligheter som bit för bit kommer i dagen vad gäller gårdens tidigare ägare och den tragedi som utspelat sig i huset, vilket tycks så laddat av negativa energier. Samtidigt uppstår det för henne en rad olika utmaningar i det dagliga livet att hantera. Historien om Cecilia griper tag, är oerhört spännande och gör att även denna roman, liksom den tidigare, blir en sådan man helst av allt skulle vilja sträckläsa om möjlighet gavs.

Utgångsläget för de två andra systrarna Elisabeth och Amelie är annorlunda. Under tiden den ytliga yngsta systern Amelie befinner sig i Stockholm, lever det glamorösa livet där och blir med i handlingen via sina skrytbrev hem till Skåne, har systrarnas mor Märta bekymmer i att verka för att mellandottern Elisabeth skall gifta sig med friherren Herr von Strauss. Fann dock inte samma intresse för Elisabeths historia som för Cecilias. Tyckte f.ö. ganska synd om den vänlige Mathias, kändes lite som han fördes bakom ljuset.

Uppskattar verkligen de målande miljöbeskrivningarna, skildringen av herrskap och tjänstefolk, de olika samhällsskikten; bilden av ett folkliv under 1800-talet som så stämningsfullt och trovärdigt levereras med ett lättsamt språk. Får man sia tror jag Frida Skybäcks böcker kommer att bli mycket uppmärksammade och omtyckta av många framöver, även de som inte är vana att läsa historiska romaner, detta passar en riktigt bred målgrupp, gammal som ung. En bokserie jag själv kommer att rekommendera.

Läser för egen del mycket gärna historiska romaner, väljer där i vanliga fall bort de som helt specifikt betecknas som "historiska kärleksromaner" men är nu glad att detta inte hindrade mig då jag valde att läsa Norrsken. Polarnatt är kanske lite mer i den genren (romance) som i mitt fall bara blir för mycket. Men den positiva upplevelsen överväger även för mig, förutom att man blev så engagerad i handlingen/intrigen från första delen upplevs det så fängslande skrivet - det blir aldrig tråkigt! - samt att man med lätthet lever sig in i miljöerna, människorna och tiden på ett väldigt speciellt sätt. Imponerande! Ser fram emot fortsättningen, nästa bok i serien skall enligt uppgift komma under 2016, så väntan blir som tur var inte så lång...

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Adlibris: Inbunden / E-bok / CD-bok / Mp3-bok
Bokus: Inbunden / E-bok / CD-bokMp3-bok
Cdon: Inbunden / E-bok / CD-bokMp3-bok


tisdag 11 augusti 2015

"Stjärnfall" av Lars Wilderäng

Stjärnfall
Lars Wilderäng
Med stort nöje tog jag mig an den efterlängtade del två; Stjärnfall av Lars Wilderäng, i den dystopiska trilogin som startade med Stjärnklart (mer om den här). Förlag: Massolit.

I första delen slutade all elektronik att fungera, elförsörjning försvann utan att komma åter. Katastrofen var ett faktum och krissituationen med påföljande kaos ofattbar. Motorfordon slutade fungera, infrastrukturen kollapsade, kommunikationsvägar tidigare tagna för självklara försvann, dammar brast och kärnkraftverken förvandlades till radioaktiva härdsmältor. Försvarsmakten trädde in för beredskap och samhällsskydd så gott det gick. Den militära frontfiguren Gustaf Silverbane (ledargestalt som Bohusläns landshövding) gjorde entré på scenen. Katastrofen var global och total, men berättelsens scenario utspelade sig inom landet; Göteborg, Bohuslän, Karlsborg och Stockholm. Förutom huvudstaden är det återigen på dessa platser handlingen utspelar sig i uppföljaren. Tyckte faktiskt ännu bättre om denna andra del och visserligen är det väl alldeles för tidigt att längta till den tredje och avslutande delen, men det är nu förstås ofrånkomligt.

I Stjärnfall får man återigen möta de karaktärer som figurerat i Stjärnklart, får följa dem hur de anpassat sig till den nya livssituationen, hur de i ledande position försöker stävja ett folk som börjar kräva demokrati, hur man med de ringa medel som fungerar forskar kring det som skett, försöker finna lösningar och svar. Så småningom görs dock en häpnadsväckande upptäckt till vad som orsakat den s.k. Nedsläckningen, och här tar sannerligen författaren ut svängarna rejält vill jag lova, otäckt blir det och faktiskt rena kompletta Arkiv X stämningen.

Händelseutvecklingen är överraskande, otroligt fantasifull och späckad med dramatik. Thrillers har det blivit några fler än vanligt för mig under det gångna året tack vare deltagandet i Spänningsutmaningen (se nedan) och det här kan jag ärligt säga är den mest spännande roman som jag läst i den utmaningen hittills. Gillar verkligen upplägget där huvudkaraktärerna tilldelas kapitel och att man får full koll på år/datum händelserna utspelas. Bokens första del handlar om tiden efter Nedsläckningen, från "år noll" till den 27 augusti det åttonde året, därefter fortsätter bokens andra delar detta åttonde år. Det här är helt klart en sådan bok jag nog kan garantera blir svår för de flesta att lägga ifrån sig. Dessutom känns det som det för berättelsen gjorts en god faktagranskning, den är välskriven och bra sammanhållen. I Stjärnklart saknade jag mer nyanserade miljöbeskrivningar, men här i uppföljaren är dessa absolut mer framträdande och riktigt bra.

Karaktärerna då? Vaga upplevdes de i förra boken, men det var inget jag uppfattade den här gången, vilket är ganska givet då det gäller ett återseende av dessa hårt prövade människor man redan stiftat bekantskap med, t.ex. Maximilian, Lena Svensson, Anna Ljungberg och Gustaf Silverbane (förstås!). "0" är en ny karaktär jag inte skall gå in på att beskriva, vill inte spoliera läsupplevelsen för er.

Till sist: Stjärnfall lyser som en strålande stjärnklar uppföljare, och en trogen läsare väntar här nu hängivet på fortsättningen! Smakbitar ur boken bjöds det på i söndags, här finner man dem.

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Adlibris: Inbunden / E-bok
Bokus: Inbunden / E-bok / Mp3-bok
Cdon: Inbunden / Mp3-bok


söndag 9 augusti 2015

En smakebit på søndag: Stjärnfall

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar, hämtade från böcker som för närvarande läses. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Det är ur Stjärnfall smakbitarna hämtas; den första från sidan 119, då Anna Ljungberg den 15 september är på väg tillsammans med Kilo Lima, en grupp soldater lydande under Gustaf Silverbane, till Chalmers i Göteborg:

"Hisingen var mestadels öde, men boskap betade här och var, och gruppen fick stanna vid ett tillfälle för att släppa över en enorm flock får och lamm, vallade av ett dussin herdar, som alla försvann in bland slyn som nu höll på att täcka in Volvo Torslandas industriområde. Det gick att skymta byggnader bakom buskar och de mindre träd som hade tagit över hela vägen fram till trafikleden, vars spruckna asfalt ändå hölls någorlunda fri. Grästuvor stack upp här och var, men något sly hade inte tillåtits etablera sig.
     Det var tydligt att det inte var långt till garnisonen på Nya Älvsborgs fästning och att militären höll gott om hästar."

...och den andra smakbiten hämtas från sidan 194-195, det är den 15 oktober och hos familjen Stenvik frågar sonen Gabriel vid middagsbordet sin far Filip:

   ""Nedsläckningen, pappa? Är det som när vi släcker lyktan eller blåser ut ljusen?"
     Filip log mot Gabriel. Han var så frågvis, mycket mer frågvis och intresserad av allt än sin storebror.
     "Nej, det var så att datorer fanns i nästan precis allting, även i själva lamporna. Mikrochips eller elektronik kallades det. När nanomiterna åt upp dem slutade allting att fungera och släcktes ner. Ser du de där två hålen i kökslampan?"
     Filip tittade upp mot taklampans tomma socklar. Gamle Nils Andersson hade bott hela sitt liv på landet och det var ingen slump att gårdens förre ägare köpt en kökslampa med plats för åtta vaxljus. Han visste att strömmen gick förr eller senare på landet. Det hade fortfarande inte mörknat helt ute, så de hade än så länge bara fyra av ljusen tända.
     "Det satt glödlampor i hålen innan Nedsläckningen, som lyste jättestarkt."
     Fast det hade varit lågenergilampor. De innehöll kvicksilver och det var inget att riskera att ha kvar inne i huset. Onödigt att behöva förklara lågenergilampor eller LED-lampor för Gabriel, de skulle ändå aldrig fungera igen.
     "När du blir större och börjar skolan kan du få se sådana glödlampor i Svenshögen. Där lyser de igen på riktigt viktiga platser som nanomitcentret och skolan.""


Ofrånkomligt minns man gymnasietiden då lärdomar intogs kring samhällsskydd, krisberedskap, civilt försvar, m.m. Intressant och tänkvärt, men något man inte funderade värst mycket på dagligdags, det skall kanske till en oerhört fantasifull dystopi för det.


Ha en skön söndag, och bevare oss för nanomiter! ;-)


lördag 8 augusti 2015

"Norrsken" av Frida Skybäck

Norrsken
Frida Skybäck

En svensk Kate Morton? Detta tyckte jag riktigt, riktigt bra om! Läste ut Norrsken av Frida Skybäck på bara ett par dagar. Glömde tiden alldeles, sent blev det... och morgonen därefter naturligtvis fram med boken under tidiga frukosten för att läsa ut den.

Får erkänna att jag hade grava betänkligheter inför att läsa denna planerade romansvit, bara p.g.a att den förutom historisk roman betecknats som det man numera kallar "romance". Har liksom buntat ihop allt sådant och tänkt att det absolut inte är något för mig, fånigt, töntigt, larvigt... ack vad jag bedrog mig... tja, åtminstone i det här fallet. Men egentligen, varför måste en sådan här förträfflig historisk roman även betecknas "romance", det är ju så mycket mer än så? Och jag menar; relationsdrama ingår ju i alla typer av genrer?

Historiska romaner har alltid lockat mig till läsning, och på senare år har jag kommit att intressera mig speciellt för "ångans sekel"; 1800-talet. Nej, skulle absolut inte vilja leva som under detta århundrade, förfasar mig speciellt över kvinnans förtryckta och ofria situation, som gestaltas så inkännande i Frida Skybäcks dramatiska och sorgliga berättelse om Cecilia och hennes systrar. Kan dock inte låta bli att fascineras över den där expansiva tiden och vart utvecklingen sen bar vidare.

Så, vad menade jag då inledningsvis med; "en svensk Kate Morton"? Tänker då främst förstås på Den glömda trädgården, en roman jag tyckte var rent fantastisk, och upplägget med att varva kapitlen för olika tider, som bit för bit pusslar ihop den sanna bildens helhet på förträffligt vis, finns även i Norrsken. Uppfattar det skickligt välskrivet och berättartekniskt genialt, det blir ett otroligt driv och ett sant nöje att läsa. En för mig ny favoritförfattare - tror bestämt så är fallet, för uppföljaren Polarnatt har jag naturligtvis börjat läsa och återigen är jag fast! :)

Betyg: 5/5


"Anna Svärd" av Selma Lagerlöf

AnnaSvärd
Selma Lagerlöf
Anna Svärd av Selma Lagerlöf är sista delen i romansviten Löwensköldska ringen. De första två i trilogin kom ut 1925 och den sista några år därefter; 1928.

Det är en ganska tragikomisk historia detta, och jag går här inte in för att analysera den djupare än som ren underhållning. Stort underhållningsvärde garanteras! Har nu i tät följd läst de tre delarna som ingår i romansviten och uppskattar nu denna sista del som den bästa. Har en känsla av att man får störst behållning av dessa böcker genom att läsa hela serien i rätta ordningen och har man läst de första två delarna bör man absolut inte missa denna sista del. Tyckte Anna Svärd var helt lysande, tills jag kom till slutet som lämnade handlingen öppen för fortsättning och inte kändes som något riktigt avslut.

Utmärkande karaktärer i Anna Svärd är - förutom den rediga och praktiskt lagda dalkullan Anna Svärd själv - Annas make; prästen Karl Artur Ekenstedt, som drar olycka över allt och alla som kommer i hans väg, på samma vis som den förfärliga Thea Sundler.

Karl Artur har alltså enligt "Guds befallning" ingått äktenskap med Anna Svärd, efter den brutna förbindelsen med Charlotte Löwensköld. De olika livsöden som man lärt känna i de tidigare två böckerna vävs samman i denna sista del. Man blir otroligt engagerad i de olika karaktärerna som skapar stora kontraster av sympatier och antipatier, en medryckande historia och dramatisk händelseutveckling med färgstarka personligheter, som hade varit helt otadligt fantastisk... med ett annat slut.

Betyg: 4/5