Tisdagstrions tema: Tid i titeln (ordet tid i olika varianter, klockor, tidsangivelser osv.)
Ondskans tid, Dick Harrison
Häxprocesser och trolldomsförföljelser i Europa, med särskilt fokus på Norden under 1500- och 1600-tal. Oskyldiga avrättades för fantasibrott. Intolerans och övergrepp mot oliktänkande rättfärdigades med teorier om hin håle och helvetet. Så lärde sig människan konsten att organiserat förfölja oliktänkande. (OBS! Boken är ännu inte utgiven, kommer i september)
Hårda tider, Studs Terkel
En oktoberdag 1929, Wall Street, New York. Börskrasch. Slut på glada 20-talet. Arbetslöshet, svält och förtvivlan. De som minns berättar fritt om livsöden och livsvisdomar. Om det upprepas, hur blir det då?
Pestens år, Magnus Västerbro
1710. Om döden och staden. Epidemin som ett år efter slaget i Poltava drog fram genom Stockholm, och sen vidare ut i landet. Vilket ansvar tog myndigheterna? Bidrog epidemin till den svenska stormaktens undergång? Hur reagerade människorna, såg de pesten som ett straff för högmod och storhetsvansinne?
Ondskans tid med drev och hat, Hårda tider med svält och förtvivlan, Pestens år med krig, sjukdom och död.
Jämmer och elände.
Eller om ni vill ha det något mer lättsamt fiktivt:
THE TIME IDIOT - Humor & satir
Min kvart med Arne Tammer - Roman om en smålustig roadtrip
Millennium : Män som hatar kvinnor - i serieform. Lättläst och snyggt tecknad, men med en brutal story - med risk att framstå som oliktänkande: Hur kan så många gilla deckare av Stieg Larsson?
"Genom att skapa en ny normalbild med en massa ständigt pågående desinformation relativiseras sanningen."
En mening som jag plockar ur Patrik Oksanens bok Skarpa skärvor : om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället (2018). Så kan det gå till då en regim påverkar en befolknings uppfattningar och försvagar viljan till motstånd. Speciellt att läsa den här sortens böcker som gavs ut efter att Trump hade vunnit presidentvalet i USA samt före pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När man liksom sitter på facit hur det blev sen.
Varje lördag presenterar bloggen Mina skrivna ord Veckans mening. Avsikten är att lyfta fram en mening som fått oss att stanna upp och tänka till (humoristisk, allvarlig, träffsäker eller vadsomhelst).
Visste ni förresten att Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973) och Roy Anderssons Sånger från andra våningen (2000) finns med bland de filmer som inspirerade Ari Asters sektthriller Midsommar (2019)? Midsommar är i mitt tycke ingen särskilt bra film (riktigt dålig, om jag ska vara brutalt ärlig). Vet ni någon bättre film som utspelar sig under midsommartid? Har för mig att det ska finnas en svensk katastroffilm, men kan inte komma på vad den i sådana fall heter, efterlyser svar på vad det kan vara, någon som läser detta kanske vet? Om jag har tur.
I tisdags vände det. Nu går vi mot mörkare tider igen. Skuggorna djupnar, grönskan blir tyngre. Nattens dunkel smyger sig på och slukar sakta ljuset, dag för dag.
Dags att kolla in nya böcker att kura skymning med i höst?
"Rovet är den första delen i Stefan Spjuts trollogi. Den har sitt ursprung i romanen Stallo, men är så omskapad att det rör sig om ett helt nytt verk. Romanen kommer att följas av "Vargarnas by" och "Gamlan"."
"I början av coronapandemin frågade sig Stephen King: ”Vad kan jag skriva som skulle göra mig riktigt lycklig?” ”En saga” är det magnifika svaret på den frågan."
"Peter Bergting, Sveriges kanske mest kände fantasytecknare, fortsätter sin serie av praktfulla, illustrerade böcker som är spännande för hela familjen. Här finns allt man kan önska sig – magiska brygder, trollstavar och stjärnstoft, katter och ugglor, svart magi och demoner, magiska böcker och hemligheter. "
"Dick Harrison ger en samlad bild av Stalineran, med fokus på repressionen som sådan: omvandlingen av det sovjetiska samhället, uppbyggnaden av lägersystemet, massakrerna på oliktänkande och konsekvenserna av den statliga kontrollen av film, litteratur och konst."
"Gripandet av överste Stig Wennerström i juni 1963 kom som en chock för de flesta svenskar, inte minst för hans kollegor inom flygvapnet. Att ”en av oss”, en officer och gentleman, skulle spionera för Sovjetunionen var en otänkbar tanke."
"ALMA-pristagaren Jean-Claude Mourlevats andra roman på svenska är ett dystopiskt äventyr om mod, frihet och kärlek – och om kraften som finns i att gå samman."
"Olia Hercules föddes i Kachovka i södra Ukraina 1984. Hon flyttade till Cypern när hon var tolv och sedan vidare till London när hon var klar med sina studier. Idag verkar hon i Storbritannien som kock, matskribent och författare och arbetar hårt för att skapa opinion för och samla in pengar till dem som drabbats av kriget i Ukraina."
"Sverige i en nära framtid. Landet befinner sig i krig. Stockholm är invaderat. [...] Invasionen är en smart och modern technothriller med en snudd på overkligt skicklig miljöskildring i kombination med en andlöst spännande intrig. Ett måste för alla läsare som gillar böcker av författare som Lars Wilderäng, David Bergman, Mats Svensson och Jacob Lindfors!"
""Den svarta boken. Små berättelser om död och förvandling" är Magnus Västerbros första skönlitterära bok. [...] Det är skräckfyllt och spöklikt, ofta makabert men också oavbrutet fascinerande."
"Följ med till en värld av julkalas, tomtegubbar, snötyngda granar och mirakler i oförglömliga romanscener och stämningsfulla noveller. Selma Lagerlöf hämtar inspiration från sin egen barndoms jular på Mårbacka, folklorens sägner och bibliska berättelser."
"Niklas Natt och Dags Bellman noir-trilogi är en av de mest framgångsrika svenska historiska skildringarna på senare tid. Böckerna har hyllats för sina skildringar av det sena 1700-talets Stockholm, en aspekt som fördjupas ytterligare då den första boken i trilogin, 1793, nu ges ut i ny form, som tecknad serie."
Philip K Dicks VALIS handlar till viss del (en ganska stor del) om religiösa spekulationer och teologiskt utforskande, vilket man kan få en föreställning om genom ett litet smakprov.
Vill komplettera listan med en bok värd att läsa inför valet 2022; Katerina Janouchs bok Bilden av Sverige. Sidan 231:
"Segern över de oliktänkande är en vinst. Man slipper kritik. Man får fortsätta låtsas som att allt är i sin ordning, att situationen är under kontroll. Charaden får fortgå. Maktmissbruket likaså. Men det är en ytlig vinst, ett spel för gallerierna. För inte utplånar man känslan av orättvisa och övergrepp, av lögn och falsarier. Tvärtom förstärker man känslan av svek och ilska. Men det som frodas i utanförskapet är exakt det man vill motarbeta. I utanförskapet, i utkanten av etablissemanget, samlas de utstötta, de förbittrade, de som anser sig orättvist behandlade. Där kan både konspirationsteorier samt mer extrema avarter av politiska rörelser växa sig starka. Oavsett vad, så är en begränsad yttrandefrihet ett konkret hot mot demokratin och det öppna samhället. Men dessa mönster kan vara svåra att urskilja, i synnerhet i det läger som för stunden åtnjuter maktens gillande."
Det är alls inte konstigt att man har problem med att förstå sin samtid.
"Det blev på MUST det ankom att till sist blåsa faran över efter kalla kriget när man kunde konstatera att det postsovjetiska militära förfallet nått en punkt där resurser för ett konventionellt angrepp mot Sverige inte längre existerade och inte heller skulle kunna återskapas i närtid. Den underrättelsemässiga grunden hade därmed lagts för den "operativa time-out" som i grunden skulle förändra det svenska försvaret. Det gamla invasionsförsvaret skulle tryggt kunna avvecklas och ett nytt försvar byggas. Denna time-out skulle inte innebära något säkerhetspolitiskt risktagande eftersom alla potentiella militära hot hade försvunnit bortom horisonten. Också den tilltänkte angriparen hade tagit time-out, som man hoppades var för gott."
Ja, det var då det. Tiderna förändras. Alltid bra att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta.
Genom den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar ur böckerna vi läser eller har läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.
Dags för Helgfrågan denna vecka. Såhär skriver Mia:
"Barnböcker tycker jag är viktigt, det lägger ändå grunden liksom. Ge exempel på bra barnböcker"
Egentligen borde jag nog inte svara på frågan eftersom jag inte har barn, vet inte om man får ha åsikter om sånt då. Men, äsch, bryr mig inte om den saken och svarar lite olydigt ändå. Kan vi inte säga att det är en bokbloggares förmån att tillåtas uppmärksamma och tycka till om alla sorters böcker?
Tror verkligen att barn och unga gillar böckerna skrivna av Mattias Lönnebo. T.ex.:
Men vad gäller lite yngre barn, så vet jag inte riktigt. Upptäckte att Katerina Janouch hade skrivit mängder av barnböcker för ålder 0-3, 3-6 och 6-9 år. Annars har jag noll koll på böcker för dessa lägre åldrar.
Det här var väl sött!:
"Känslorna bor i samma påse. Ilskan bredvid ledsenheten, rädslan bredvid glädjen. Känslorna skulle kunna vara godisar med olika färger och smaker. Vissa bitar väljer man bort för man gillar inte hur de smakar. Ändå finns de där och ibland råkar man tugga i sig en sån."
Så känns det : en bok om känslor
Sen kan man alltid försöka sig på att minnas tillbaka. För även om man inte har barn så har man ju varit barn själv en gång i tiden, även om tidsspannet sedan dess expanderat rejält. Lär väl idag finnas andra ämnen och andra perspektiv som skall finnas med i böckerna, som inte fanns i barnböckerna på 70-talet, men ändå.
Proggiga barnböcker slapp jag läsa, tack och lov (om man nu inte räknar Barbapapa dit, fast det kanske man gör). Men minns såhär direkt alla Disney-barnböcker. Då, under andra halvan av 70-talet, efter det vänsterpolitiserade "röda årtiondet", var nog suget rätt stort efter allt från USA; böcker, tidningar, tv-serier, o.s.v.. Politiskt blåste det liberala högervindar i Sverige, det socialistiska blocket - SAP med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna - förlorade riksdagsvalet 1976. Efter 40 år blev det en helt borgerlig regering, första majoritetsregeringen sedan 1970, och på den tiden var ju Centerpartiet ett borgerligt parti.
Med allt stadigare steg längs memory lane dyker även Plupp upp, liksom Agaton Sax och böcker av Elsa Beskow (t.ex. Hattstugan). Tyckte om det mesta av Astrid Lindgren, t.ex. Allrakäraste syster, den av Hans Arnold illustrerade. Riktigt bra var även Den vita stenen av Gunnel Linde. Tv-serien var så himla fin också.
Finns säkert mycket mer, bara man funderar.
Oj, det här blev ett långt svar, på en fråga jag nog inte anses vara kompetent att svara på. Där ser man. Så kan det gå.😊
Här finns sporadiskt katten ("purred so affectionately that it was impossible not to believe in her good intentions") utan det minsta intresse av gårdens politik, enda gången hon röstat i ett val visar det sig att hon röstat på båda sidor
"Den 20 augusti 2020 förgiftades den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med ett militärt nervgift som nästan tog hans liv. Den ryska säkerhetstjänsten stod bakom mordförsöket, vars uppenbara syfte var att bli av med den jobbiga mannen som inte låtit sig tystas. När Navalnyj envisades med att inte dö försökte makthavarna tvinga honom att stanna utomlands och förvandla honom till ännu en marginaliserad regimkritiker i exil. Men han återvände till Ryssland, trots att han visste att Vladimir Putin i så fall kan låta bura in honom så länge han vill.
Varför är han inte rädd och varför måste han tvunget återvända till Ryssland? Och framför allt, varför är Vladimir Putin rädd för honom, om det nu är så att majoriteten av ryssarna fortfarande tycker att Putin gör ett bra jobb, medan bara ett fåtal aktivt stödjer Navalnyj? Vem är egentligen Navalnyj och vilka är hans anhängare? Det är några av frågorna den här boken försöker ge svar på.
Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenskan, född 1965 i Norra Karelen och bosatt i Lund. Han är Rysslandskännare och tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. Putins folk (2014), som försöker förklara Vladimir Putins popularitet i Ryssland, hyllades för sin nyanserade skildring och tilldelades det finska Kanava-priset för årets bästa fackbok."
Mycket intressant, spännande och tankeväckande bok som kan öka insikten om hur det som i år hänt kunde hända, och varför. Hur har tiden i Ryssland varit innan invasionen av Ukraina? Och framförallt, varför protesterar inte ryssarna mer än de gör i Ryssland? Något som känts helt obegripligt att förstå. Är det inte ofta så att vi alltid försöker sträva efter att söka svar, även för sådant som tycks helt obegripligt? Man ställer sig även frågan hur framtiden kan komma att se ut. Att försöka göra sig beredd är något ursprungligt för att kunna försvara våra liv, vårt sätt att leva, vår överlevnad. Men om man inte tar reda på fakta - så gott det nu går - mer än ytligt, så blir väl fördomarna, generaliseringarna och de förhastade slutsatserna fler? Alla har ju sådana. Mer eller mindre. Ibland går man vilse, ibland har man fel, så är det för alla, även för de som förnekar det.
Boken är förvånansvärt lätt att läsa. Kapitlen är korta, och boken är effektivt, klart och rappt skriven, i flera tidsplan, nästan lite som en spänningsroman. Dels är det en biografi om Navalnyj, dels om Rysslands samhällsutveckling, politik och statsskick, Rysslands historia i relation till senare utveckling, om folket i Ryssland och om själva propagandaapparaten. Aleksej Navalnyj tilläts inte ställa upp i presidentvalet 2018. Putin ville inte ha motkandidater. Vladimir Putins fortsatta maktinnehav skulle till varje pris legitimeras och cementeras.
Boken avslutas med Navalnyjs tal i Moskvas stadsdomstol den 2 februari 2021 och hans brev från häktet den 17 februari 2021. Vilken stark person. Sådana människor med den sortens drivkraft till att vilja skapa positiv förändring inger hopp om framtiden. Helt klart Putins värsta fiende, fast med ett nuvarande sorgligt öde.
Liberal demokrati och yttrandefrihet är något som hela tiden måste värnas om och aldrig någonsin tas för självklar. Inte ens hos oss, inte ens i länder som varit relativt välfungerande demokratier under lång tid. Om vi är missnöjda med regeringen och hur den beter sig så kan vi fortfarande försöka byta ut den var fjärde år då vi går till valurnan, en möjlighet vi ska uppskatta finns och som vi ska använda oss av. Sådant värdesätter man mer efter att ha läst en bok som Putins värsta fiende. När verklighetsbilderna skiftar är det nog inte så tokigt att granska detta med ett kritiskt öga, jämföra med vad man upplever i verkligheten runtomkring, även ta del av fakta och åsikter som inte släpps fram lika generöst som andra. Den där sakta och förrädiska glidningen mot inskränkt yttrandefrihet och vinklad propaganda är faktiskt inte så dumt att uppmärksamma. Speciellt i samband med kris och krig. Värt att studera situationen i Ryssland (med kväst och tillintetgjord opposition) av många anledningar.
Ja, det finns helt enkelt många anledningar till varför du ska läsa den här suveränt bra boken av Kalle Kniivilä.
... "den kanske största Stasioperationen blev en flopp. Den gick under namnet Operation Norrsken och skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna. Närmare bestämt genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors - och den socialdemokratiska regeringen Palme."
"Inom socialdemokratin fanns en märkligt positiv grundsyn på DDR, säger en av dåtidens högt uppsatta UD-medarbetare som vill vara anonym. Visserligen fanns det ett ogillande mot att DDR-regimen lät skjuta flyktingar vid Berlinmuren, men det vägdes upp av ett synsätt om att DDR ändå försökte praktisera en socialistisk politik."
Sid. 185; rubrik "Cats Falcks dröm om det stora scoopet"
Om hur Stasi blåste filmaren Roy Andersson.
"Jag känner mig djupt hedrad, säger Roy Andersson till TT när han får veta att priset ska gå till honom.
Han ser inga som helst problem med att ta emot pris som bär Lenins namn. Han säger nämligen att han "sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen". Men han vill ogärna kalla sig socialist eller kommunist, utan hellre "en socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner"."
Sid. 235
Om Stasis mål att få Svenska kyrkan vänligt inställd till DDR-regimen. Stasiprästen i Burträsk.
"Tillbaka till 1968, närmare bestämt till den 11 december. Stasi har låtit hämta Aleksander Radler med bil vid Polenfärjan och kört honom till ett hotell i Stettin, vid tysk-polska gränsen. Här vill Stasi hålla ett tre dagar långt möte med sin IM Thomas, som är tänkt att bli DDR:s nya toppagent i Sverige. På sikt kan han ju bli professor, ja, kanske rentav svensk politiker."
Sid. 269
Om förre Stasiagenten IM Kungen.
"Han gör gällande att ingen inom SAP någonsin tagit illa upp för hans samröre med Stasi, än mindre försökt utesluta honom ur den socialdemokratiska partigemenskapen.
Som bevis skickar han en personlig kallelse till den lokala partiföreningens årsmöte. I kallelsen finns namnen på några av dagens socialdemokratiska toppolitiker i Stockholm."
Sid. 296-297
Minst ett sextiotal Stasiagenter ska ha opererat i Sverige fram till år 1990. Förmodligen ännu fler, plus alla KGB-agenter och andra öststatsspioner. Så mycket vi inte visste. Mycket av det som sker nu får vi antagligen också veta mer om senare. Hoppas verkligen vi bytt regering och är med i NATO då. Det sistnämnda kanske är beroende av det förstnämnda? Idag om 90 dagar är det val, gå och rösta på väl etablerade partier då, rösta inte blankt! Om alla partier verkar dåliga, rösta på det minst dåliga. Och såklart ska vi vara kvar i EU! Må alla inse hur viktigt det är (detta swexit-snack, vad är det för dumheter?) Det är väl nu viktigare än någonsin att länderna håller samman (i Europa såväl som i de nordiska länderna)?! D.v.s. inte uppfylla Putins önskemål om missämja och söndrande.
"Före Berlinmurens fall var DDR och dess ökända säkerhetstjänst Stasi en maktfaktor i Europa. Journalisten Christoph Andersson har grävt i arkiven och hittat häpnadsväckande uppgifter om dess svenska kopplingar.
På 80-talet ville regeringen Palme exportera svensk kärnvapenteknologi till DDR. Ärendet var kontroversiellt, men den enda som började nysta i frågan var Rapportjournalisten Cats Falck. Hon upptäckte ett mystiskt östtyskt företag som skulle vara mellanhand. I november 1984 försvann hon spårlöst och hittades senare död.
Lika mystiskt dog krigsmaterielinspektören Carl Algernon. Det var under efterdyningarna av Bofors omstridda export av krut och sprängämnen till Iran via DDR. Men också efter att Bofors i hemlighet tillverkat krut till östtyska folkarméns Kalasjnikovgevär. Även här figurerade ett mystiskt östtyskt företag.
I båda affärerna hade DDR:s säkerhetstjänst Stasi sina fingrar med i spelet. Stasi gav sig även in i frågan om immunsjukdomen aids. Målet var att få aids att framstå som ett hemligt amerikanskt biologiskt vapen. Filmregissören Roy Andersson var snabb att svälja betet och bakade in idéerna i en upplysningsfilm, bekostad av Socialstyrelsen.
Men den kanske största Stasioperationen blev en flopp. Den gick under namnet Operation Norrsken och skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna. Närmare bestämt genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors - och den socialdemokratiska regeringen Palme."
"Så omfattande har beröringsskräcken blivit att en besvärlig person blir symbolen för en farlig smitta som ingen vill ta i ens med tång. Syftet är enkelt: Du ska bestraffas och förnedras samt fråntas möjlighet till försörjning. Du ska framställas som paria för att ingen ska vilja förknippas med dig. Ditt varumärke, om du nu har något sådant, ska laddas med negativitet. Det kollektiva trycket blir snabbt så starkt att det blir svårt att stå emot. Vem vill bli utfryst? Det går snabbt, och räddhågsna företag och individer skyndar sig att ta avstånd. Det räcker med ett förfluget ord, ett skämt, ett ställningstagande. Kanske bara en lajk av en "olämplig" text. Över en natt kan du förlora allt.
Kanske skulle man kunna stå ut om etablissemangets skadeglada mobbarmentalitet enbart drabbade ekonomiskt oberoende kändisar (vill dock påpeka att en "kändis" inte per automatik har miljarder på banken, många är fattigare än gemene man tror, i synnerhet artister och andra kreatörer som får kämpa rätt hårt för sin försörjning även om de medverkar i lekprogram på teve och syns på bild i kändispressen). Men dessvärre drabbar de svenska stasimetoderna även tusentals anonyma – både infödda svenskar och invandrare – som lider skada i det fördolda. En person med ett kreativt yrke berättade att han inte på något sätt uttryckt något extremt på sin arbetsplats. Däremot begick han misstaget att antyda att han inte röstade vänster när saken kom på tal. Därefter hade stämningen blivit kylig och olustig. Han ställdes inför valet att spela med eller stå på sig. Detta är en lång historia, men han valde det sistnämnda, med resultatet att han numera är arbetslös. Och detta är bara ett exempel. Många väljer tystnad framför dialog av samma anledning."
Har funderat en hel del på varför vissa samhällsdebattörer (kan även vara forskare på universitet) som vågat ta upp brister och systemfel i samhället tystnar, den ena efter den andra, och att inte heller journalister via media längre belyser problemen (annat än att eventuellt vinkla det till något helt annat), som om dessa inte längre fanns, som om de som drabbats av problemen upphört att existera. Trots att både problemen och människorna som drabbats av dessa finns kvar. Och det gäller verkligen inte bara sådant inom "politiskt korrekta" ämnen (har iofs lite dålig koll på vad som hör dit och inte). Boken Bilden av Sverige : En personlig resa (2018), av Katerina Janouch, tror jag kan ge mig en större förståelse för varför det är som det är. Smakbiten ovan kommer från sidan 105. Läs mer om boken här.
Det är så mycket man försöker förstå, tur då att det finns böcker, folk som kan och vågar skriva dessa. Att vi fortfarande har tryckfrihet. Att böckerna får ges ut. Även om det blir tystare och tystare om sådant som inte fungerar, sådant som drabbar människor hårt, så står det fortfarande kvar i böckerna för oss att läsa. Tror det gör att många slipper känna sig så utstötta eller ensamma i sina situationer.
" – Jag tror att tryckfriheten och yttrandefriheten är oerhört viktiga i ett samhälle, kanske helt avgörande för samhällets demokratiska utveckling och framtid. Det spelar ingen roll om yttrandefriheten begränsas av en officiell censur och myndigheter, eller "bara" en oro för att man ska säga något som är fel. Jag anser att man måste prata om allt, och det helt öppet. Bara så förblir ett samhälle friskt."
Kloka ord av Katerina Janouchs far tycker jag.
Genom den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar ur böckerna vi läser eller har läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.
"Inget tyder på att public service skulle vara politiskt partisk åt varken höger eller vänster i nyhetsrapporteringen. Det visar en ny forskningsöversikt från Göteborgs universitet, uppger Sveriges Radio Ekot. Enligt den är förtroendet starkt, men en större andel personer som identifierar sig långt åt höger på den politiska skalan har mindre förtroende för public service. Det finns dock forskningsluckor för hur det ser ut med opartiskheten i programmen som går utanför den direkta nyhetsbevakningen. Men nyheterna är i alla fall välbalanserade."
– SVT Morgonstudion den 10 juni. Rubrik: "Medier Forskning: Public service nyheter opartiska"
Så hur ska man tolka det? Att de som dristar sig att se risker med en skattefinansierad public service skall misstänkas vara högerextrema? Bara för att man inte är, eller aldrig någonsin varit, socialdemokrat eller vänsterpartist, så betyder det väl inte helautomatiskt att man är "långt åt höger" (underförstått Sverigedemokrat eller "blåbrun"?) eller rasist eller fascist eller nazist eller troll eller något annat superhemskt. Något vänsterextremt som marxist, anarkist och kommunistisk socialist kan också vara superhemskt. Vart ska en mittenväljare ta vägen när Centerpartiet för länge sedan lämnat landsbygdsväljarna bakom sig och nu gått all-in för islam och att bli stödparti åt Socialdemokraterna? Till skolpartiet Liberalerna? Hur kan demokratin må bra av att avhumanisera eller rentav demonisera en politisk opposition, vilken genom ord som "blåbrun" skall uteslutas, tystas och fås till ständig självcensur?
Har inte public service blivit en allt större maktfaktor efter pandemin? Olika typer av åsikter om en sådan stor maktfaktor borde väl då släppas fram utan att kritiker demoniseras? Jag kan ha fel, har inte fakta, men demokratin mår väl bra av olika åsikter? Även sådana åsikter man inte har själv?
Dags för Helgfrågan denna vecka. Såhär skriver Mia:
"Hur är det med dig, använder du bokmärken eller gör du hundöron?"
Såklart gör jag aldrig någonsin hundöron i böcker. De flesta böcker jag läser är biblioteksböcker som hanteras med stor försiktighet, skulle aldrig komma på tanken att göra den sortens åverkan på egna böcker heller. Fått mycket som kan användas som bokmärken med recensionsexemplar från författare och bokförlag. Ibland finns något inflikat i biblioteksböcker också som man kan använda. Se så snygga!:
Film
.jpg)
.jpg)
