onsdag 19 november 2014

"Väckelse" av Stephen King


"That is not dead which can eternal lie; and yet stranger aeons even death may die."
- H.P. Lovecraft

Skall försöka knacka ner några ord om den sprillans nya romanen av Stephen 
King; "Väckelse"
, eller som originaltiteln "Revival" även kan syfta till; Återupplivande, återhämtning. Vill inte nämna så mycket av bokens handling, (det finns så gott om sådana beskrivningar ändå) utan bara ge ett sorts omdöme i helhet.

Detta är en både sorglig och mörk historia, visst finns där hoppfullhet emellanåt, men det blir mer som en dimmer som sakta skruvar upp ljuset för att sen "klick" bryta strömmen helt och det blir kolsvart.

Här handlar det verkligen om återupplivning (på flera vis) och i viss mån kan "Väckelse" innebära en viss återhämtning, för detta uppfattar åtminstone jag som en ganska klassisk King. Har ju själv haft en ganska rejäl paus från att läsa denna författares böcker från slutet av 80-talet tills i år. "The King of Horror" håller fortfarande måttet kan jag meddela, och speciellt i denna senaste känner man igen stilen väldigt mycket från långt tidigare böcker. Blev inte direkt överförtjust i romanen "Sömnlös", men här tycks det som man hittat hem igen, trevligt.

Det är sen inte för inte den här boken i början tillägnas en radda gamla hädangångna klassiska storheter inom skräckgenren. Detta tillför berättelsen en extra dimension och en ytterligare innebörd av begreppet återupplivande. Visst finns det igenkänning, både vad gäller H.P. Lovecraft (mycket Lovecraft) och Mary Shelley. Men trots detta har vi här helt klart en 100% King.

Den fanatiske pastorn Charles Jacobs elektriska experiment och försök med att nå universums dolda krafter får oanade följder, då han till sist genomför det slutgiltiga ultimata experimentet. Mer än så kommer jag inte att avslöja här.


onsdag 12 november 2014

"Tretton vid bordet" av Agatha Christie

Tretton vid bordet
(originaltitel: Lord Edgware dies), publicerad första gången 1933.

"Rollbesättningen" är på ett ungefär denna:

Hercule Poirot - den berömda detektiven - såklart!

Kapten Arthur Hastings - Poirots medhjälpare

Kommissarie Japp - mordutredare

Jane Wilkinson (Lady Edgware) - hustru till Lord Edgware, önskar gifta sig med hertigen av Merton

Lord Edgware - offret som skulle skiljt sig från Jane (ovan)

Carlotta Adams - skådespelerska

Bryan Martin - skådespelare

Ellis - Jane Wilkinsons jungfru

Jenny Driver - vän till Carlotta

Geraldine ('Dina') Marsh - Lord Edgwares dotter

Ronald Marsh - Lord Edgwares brorson, arvtagare

Miss Carroll - Lord Edgwares sekreterare

Alton - betjänt hos Lord Edgware

Donald Ross - författare

Hertingen av Merton - önskar gifta sig med Jane Wilkinson

Ärkehertiginnan av Merton - Hertingen av Mertons mor

~

Tror jag fick med de väsentligaste där - mycket folk är det att hålla reda på i denna deckare. Numera, då man ser en inre bild av de tre första (+ Miss Lemon - som inte är med i denna) karaktärerna, så är det; David Suchet, Hugh Fraser, Philip Jackson (och Pauline Moran) man ser. Undrar hur det var första gången man läste dessa böcker - hur såg den inre bilden av dem ut då?

Handling: Platsen är London. Den självcentrerade och egenkära skådespelerskan Jane Wilkinson önskar få hjälp av Hercule Poirot för att få sin make att skriva på skilsmässopapper. Hon påtalar även vitt och brett om att vilja låta mörda sin make Lord Edgware. Jane vill gifta om sig med hertigen av Merton. Så då lorden återfinns mördad i sitt hem, misstänks såklart Jane. Men hon uppges för den kvällen ha alibi, då hon varit på en middag (med tretton vid bordet). Fler mord inträffar, skall här inte gå in på närmare om dessa, men de har naturligtvis med det första mordet att göra.

Till saken hör att 13 kring bordet skulle innebära att den första som lämnar bordet kommer att dö (även om det inte blir exakt så just här).

Det hela avslutas med en av Poirots genomgångar och föreläsning om hur morden gått till och vem som är den skyldiga, så som vi är vana vid.

Klurigt och spännande. Svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått reda på hur det hela ligger till. Kan lugnt fortfarande konstatera att Agatha Christie är den genom tiderna absolut största deckardrottning som funnits, och som fortfarande regerar.


lördag 8 november 2014

"När skruven dras åt" av Henry James

När skruven dras åt av Henry James, kom ut år 1898 och skall vara en klassisk spökhistoria som inspirerat i både filmens och bokens fiktiva värld (visst, en del diviga författare påstår dock att "inspiration" endast är för amatörer, men jisses så många duktiga amatörer vi har i sådana fall!). Och såklart finns det då, av bara den anledningen, skäl att anse den här kortromanen läsvärd, att den inte bör missas?

Hoppade först över förordet, av den gotiska skräckforskaren Mattias Fyhr, men det lästes efteråt istället, vilket var tur, för där fick man lite mer förklaringar till denna snåriga historia och dess upphovsman.

Kände att en omläsning egentligen skulle vara på sin plats, men det är inget man lättvindigt har lust till. Varför då?

Det är ganska omständligt skrivet, metoden att bygga upp spänningen tycks delvis bestå i en fladdrig berättarstil. Men det är klart att det blir nervöst hysteriskt, för precis så upplevs ju också huvudpersonen, tillika berättelsens berättare till den inre berättelsen; den unga guvernanten.

Därmed kommer vi fram till själva handlingen:

Det är julafton, i ett gammalt hus har ett antal personer samlats framför brasan för att berätta kusliga historier för varandra (känns det igen?). En av dessa låter de andra förstå att han sitter inne med den allra ruskigaste. Den nedtecknade berättelsen har han fått sig tillsänd av den kvinna som själv upplevt det hela, en kvinna som varit död i 20 år och sidorna hon sände honom skickades iväg strax innan hon dog. Mannen berättar att hon (då tio år äldre än honom) var guvernant åt hans syster och när han kom hem från skolan en sommar var hon där. Händelsen, som hon senare nedtecknade och sände, skulle då ha inträffat långt innan han träffade henne den där sommaren.

Mannen låter de nedtecknade sidorna sändas efter, och för de församlade som stannat kvar till dess ankomst, återberättar han guvernantens historia.

Den unga överspända damen tar plats på ett ensligt gods utanför London för att där ta hand om en liten föräldralös flicka. Uppdragsgivaren finns på annan ort och har genom strikta restriktioner manat till att inte ta kontakt med honom, annat än i yttersta nödfall får man förmoda. I hushållet finns en husföreståndarinna som snabbt blir hennes förtrogna, samt tjänstefolk som tycks hamna i det fördolda i guvernantens nedtecknade berättelse. Genom en försändelse blir man varse att den lilla flickans äldre bror blivit relegerad från den internatskola han går i, och han beordrats att skickas hem. Brodern Miles kommer hem och uppfattas av flickans förvånade fröken lika välartad som sin syster Flora. Mystiska saker börjar dock ske. En man och senare även en kvinna, som båda inte hör dit, visar sig för guvernanten med ett hotfullt uttryck. Guvernanten blir allt mer överspänd, ja, vad det lider rentav hysterisk, inför detta. Hon får av husföreståndarinnan höra att hennes beskrivning av personerna hon sett, passar in på en man som varit uppdragsgivarens närmsta man och kvinnan den guvernant som haft tjänsten innan henne. Men båda finns inte längre kvar i livet...
På något vis uppfattar hon att barnen Flora och Miles hotas av dessa andeväsen och hon kämpar för att skydda dem allt vad hon förmår. Hur det hela ter sig och hur det sen går får ni ta reda på själva.

Det här är en roman med en handling som äger många bottnar och kräver att man läser mellan raderna. Det hela är gåtfullt och tvetydigt, förblir även så i vissa delar, man känner en viss kvarvarande förvirring på något vis, funderar vidare. Dessutom är den så skriven att man tvingas läsa långsamt, något som vi kanske i dag har lite svårt för att göra? Men dess volym på endast 152 sidor borde väl antagligen göra detta möjligt, även för den mest uppstressade nutidsmänniskan.

Den helt omedelbara film jag förknippar med detaljer ur den här boken är "The Others" med Nicole Kidman i huvudrollen, och vad gäller bok så känner man att det finns liknelser till den sortens skräck man finner i "Kvinnan i svart" av Susan Hill.


torsdag 6 november 2014

"Stjärnklart" av Lars Wilderäng

Har just avslutat Lars Wilderängs "Stjärnklart"
(Förlag: Massolit), presenterad som första delen i en trilogi.

Tror inte direkt det kan vara fel att kalla detta för en sorts dystopisk science fiction-thriller. Och den är som sådan riktigt bra.

Om all elektronik slutar fungera, strömmen försvinner, ett evigt elavbrott, hur blir det då? En spännande och intressant fråga i vårt högteknologiska digitala samhälle, där människan fjärmat sig enormt från sådan kunskap som hörde till det naturligt självklara för vår grundläggande existens under 1800-talet.

Tänk er in i att allt plötsligt återgår till hur läget var då, lägg sen till en katastrofsituation där dammar brister, kärnkraftverk förvandlas till radioaktiva härdsmältor, o.s.v. Detta är, som man förstår, en riktigt mörk dystopi, men en väldigt intressant sådan. Den kommer liksom rätt i tiden, med den debatt som nu förs kring beredskap, försvar och samhällsskydd. Efter att ha läst den här boken får man ganska höga tankar om det militära (och väldigt låga om det polisiära).

Att undergångens scenario i huvudsak är förlagd inom landets gränser (företrädesvis Göteborg-, Bohuslän och Karlsborg, plus lite Stockholm) gör det såklart extra creepy. Det hela smyger sig inpå och det blir så där särdeles tänkvärt. Hur förberedda är vi om det som inte antas hända, trots allt gör det? Nu när vi så totalt släckt ner det analoga för det digitala, gjort oss så beroende av elektronik för fungerande infrastruktur som i sin tur upprätthåller, ja, nästan allt. Tänk bort elektricitet, transport (bl.a dagens motorfordon med all sin elektronik), alla upptänkliga moderna former av kommunikation (t.ex. fiberoptiken slutar fungera), kärnkraftverken havererar, sjukhusen upphör fungera, beställningar från/leveranser till livsmedelsaffärer (såsom de flesta nu är, d.v.s. utan lager) stoppas upp, vattnet slutar rinna i våra kranar.

Till vilken grad störningsfritt uppfattar vi att allting alltid skall fortsätta fungera? Är det klokt att göra sig totalt beroende av att allt fungerar, ge upp alla gamla metoder och all gammal kunskap? En sådan här bok tror jag kan få vem som helst att fundera över det moderna samhällets sårbarhet, hur vi successivt tillitsfullt lärt oss att leva nästan såsom i symbios med tekniken, och hur vi tar det så självklart att där alltid finns en ständig tillgång till elektricitet.

Detta är inte en vanlig undergångshistoria som handlar om en begränsad situation kring en katastrof och överlevnad (en gnutta kunskap om överlevnad får man på köpet, författaren tycks väl insatt). Katastrofen här är global och total, liksom det kaos den orsakar. Förutom det som sker inom landets gränser, får vi i första halvan av boken tillfälligt följa en FN-trupp i Afghanistan. Denna FN-trupp har koppling till kollegor i Sverige och däribland får vi främst följa en särskild militär frontfigur som blir viktig i denna berättelse. Den som finner intresse för det militära, med fokus på vapen och krig, finner nog delvis sitt lystmäte i denna roman. Just den biten blir dock för mig lite överkurs och seg med all sin tröttsamma detaljbeskrivning av utrustning m.m.

Vad som sen lämnar mer att önska, är väl lite mer nyanserade miljöbeskrivningar och även tydligare karaktärer, vilka här kan uppfattas något vaga. Det sista kan säkert bero på att persongalleriet är förhållandevis stort, det är många personer med olika människoöden vi får följa genom denna kaos-situation, men trots det är det förvånansvärt enkelt att hålla dem isär. Varje person får återkommande kapitel och personerna/kapitlen växlar (genom det att handlingen fortskrider), för att så småningom i delar stråla samman. Det är finurligt och bidrar helt klart till att vi här har ett utmärkt exempel på något man lärt sig kalla en riktig bladvändare. Tempot är rejält högt ganska så rakt igenom, och efter att halva boken blivit läst blir det bara ännu bättre (då man därefter slipper sådant som kan kännas ovidkommande för handlingen i stort).

Som slutkläm blir vi serverade en överraskande cliffhanger, som gör att man ofrånkomligt ser fram emot den fortsättning som lär vänta.

Författaren (som är medlem i Steg 3) driver även en blogg som handlar om finans, ekonomi, miljö och politik. Detta fick mig att tänka på boken "Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet", (red. Stellan Tengroth). Initiativet till den boken var ju taget inom just nätverket Steg 3, vilka de flesta av författarna där var medlemmar i. En bok man gärna önskade fick lite mer uppmärksamhet. Blev faktiskt tvungen att kolla om Lars Wilderäng var en av dessa 24 författare (det var ett tag sedan boken lästes), och så var det alltså mycket riktigt, detta under rubrik "Tillväxtrealism".