"En dos stryknin", Agatha Christie

En dos stryknin, Agatha Christie. Översättning: Eva Wahlenberg. Förlag: Bookmark. Antal sidor: 259. Utgivningsdatum: 2020-09-15. Originaltitel: The Mysterious Affair at Styles.

"I år är det 100 år sedan som Agatha Christies debutdeckare En dos stryknin publicerades för första gången. Det firas med nyutgivning av den odödliga klassikern.

England under första världskriget. Kapten Hastings, som ska vila upp sig från striderna, skickas till en herrgård i byn Styles St. Mary. Där lever den förmögna mrs Emily Inglethorp, som erbjudit flera belgare och flyktingar logi under kriget. När mrs Inglethorp hittas mördad ser detektiven Hercule Poirot det som sin plikt att hjälpa Hastings att lösa fallet. Vem förgiftade henne och hur lyckades mördaren fly från det låsta sovrummet? I den lilla byn finns det gott om misstänkta.

En dos stryknin utkom 1920 och banade väg för en helt ny genre: pusseldeckaren. Boken bygger bland annat på de stora kunskaper om gift som Agatha Christie hade och är full av ledtrådar som involverar läsaren i fallet. Denna utgåva innehåller även originalslutet, som för första gången har översatts till svenska (översättning: Helen Ljungmark)."

Agatha Christies debutdeckare var jag faktiskt inte helt säker på om den var tidigare läst. Kom fram till att så inte var fallet, förväxlade den med lästa Cyankalium och champagne. Fast det är alltså en annan historia än denna giftmordsvariant.

Karaktärerna är rätt många att hålla reda på och intressets låga för såväl de inblandade som själva deckargåtan i sig var alltför sval, tappade tyvärr därför tråden emellanåt. Det blev liksom en oredig härva av alltför många ledtrådar, villospår och twister. Boken var därför lite motig att komma igenom, även om det lyckades. Bättre och mer engagerande Christie-böcker har jag läst än just denna.

Kanske är den lättare att ta till sig filmatiserad?:

"Äldre dam med onda avsikter", Helene Tursten

Äldre dam med onda avsikter, Helene Tursten. Förlag: Nona. Antal sidor: 176. Utgivningsdatum: 2019-10-21.

"Ingen skulle någonsin tro försynta gamla Maud om någonting ont. Men Maud är allt annat än den väna och förvirrade lilla dam hon ger intryck av att vara. Hon är åttioåtta år, vid god vigör, har en kristallklar hjärna och hon skyr inga medel när hennes lugna och behagliga tillvaro hotas …

Maud har ingen familj, inga vänner. Hon bor själv i en paradvåning i innerstan. Det är ett ensamt liv, men det är precis så hon vill ha det. När någonting stör henne ser hon till att bli av med problemet. Permanent. Hög ålder, läsglasögon och grått hår i svinrygg är en oslagbar förklädnad, som Maud bättrar på genom att spela halvdöv, dement och rörelsehindrad, när hon hänsynslöst eliminerar alla som besvärar henne.

I fem spännande och mycket underhållande berättelser får du här stifta bekantskap med en äldre dam med onda avsikter."

Humoristiskt, lättsamt, uppdelande i korta historier som hänger samman. Och mycket välskrivet. Utmärkt underhållning som är perfekt för den som kört fast lite i läsningen och behöver en skjuts upp ur lässvackan!

Mordiska Mauds äventyr ville jag gärna läsa mer om, och har även gjort. En uppföljare finns än så länge. Mer om den sen.

Vad jag inte gillar är att man driver med hörselskadade genom att framställa Maud som på låtsas spelar halvdöv. De som inte vet hur det är att leva med hörselnedsättning i dagens samhälle där de med sjukdomar och skador som leder till permanent hörselnedsättning hamnar i en outcast-situation (alla hörselskador går inte att åtgärda med hörapparater) bör kanske försöka förstå hur det är, istället för att ytterligare förvärra denna situation genom att skapa föreställningar om att de hörselskadade fejkar. Fast det är klart, det kanske är enklare att skapa hat mot drabbade än att oroas för att själv drabbas av ett sådant handikapp (att hamna i utanförskap med ett handikapp är ju självklart skrämmande, men därav inte mindre sant).

Irritation

Dags för Helgfrågan i Mias bokhörna. Denna gång med frågan:

"Vad kan irritera dig i böcker? T.ex. felstavningar, upprepningar eller liknande"

Felstavningar, tror jag. Alltför tjatiga upprepningar kan förstås också vara lätt tröttsamt. Men tror i stort sett inte att jag irriterar mig så mycket på just sådana saker i böcker. I jämförelse med all galenskap i vår värld som irriterar, så är det som kan irritera i böcker en ren och skär västanfläkt.

Fast, okej, om jag nu ska försöka anstränga mig något att utveckla det här, så kom jag att tänka på vad jag just skrivit i två bokomdömen senaste dagarna. I båda fallen fanns två olika tider varvade i berättelserna, i det ena fallet fungerade det någorlunda väl (trots att framtidsscenariot engagerade mig mer), och i det andra fallet så upplevdes det just... irriterande (framtidsscenariot var det enda som engagerade mig). Det här att varva två olika tider i böcker fungerar ibland och ibland inte, tilltalar vissa och inte andra. Själva utförandet och skickligheten att få växlingen smidig och sammanhängande spelar nog också roll. Station elva gav mig en lätt rastlös känsla att läsa, just p.g.a. detta ryckiga fram och tillbaka i tiden. Inte så angenämt, enligt mig. Men mycket beror nog på läsarens tycke och smak. Det är som det ska vara.

via GIPHY

Dagens bokpost: Gästerna

Gästerna

KG Johansson

Spännande bokpost i lådan denna blötsnöiga gråa aprildag. Sånt piggar upp! Nytt från KG Johansson är alltid eftertraktat, denna gång handlar det om YA-science fiction. Beskrivning Tira Tiger Förlag:

"Den största dagen i människans historia har kommit. För första gången har vi fått besök från en annan värld. Gästerna kommer i hundratals enorma rymdskepp. De talar alla mänskliga språk, och de berättar att de är här för att hjälpa oss lösa våra problem. De är sympatiska och attraktiva – och de är nästan identiskt lika oss själva. Det är bara en enda liten detalj som gör vissa människor tveksamma …"

Tusen tack för recensionsexemplar!

via GIPHY

"Station elva", Emily St John Mandel

Station elva, Emily St John Mandel. Översättare: Carl-Johan Lind. Förlag: Trut Publishing. Antal sidor: 358. Utgivningsdatum: 2020-11-27. Originaltitel: Station Eleven (2014).

"En djärv, mörkt glittrande roman som utspelar sig i de kusliga dagarna efter civilisationens kollaps. Station elva berättar den trollbindande historien om en grupp skådespelarnomader som strövar omkring över de utspridda utposterna runt Stora sjöarna och som riskerar allt för konst och mänsklighet.

En vinternatt i Toronto dör skådespelaren Arthur Leander av en hjärtattack i Kung Lears fjärde akt. Hans död väcker lite uppmärksamhet eftersom en snabbt spridande influensapandemi just har nått Nordamerika, med en uppskattad dödlighet på över 99 %. Inom några dagar är samhället under upplösning, inom några veckor har elnätet och telekommunikationerna kollapsat, och inom några månader har civilisationen som vi känner den nått sitt slut. Femton år senare, då Symfonin med skådespelarna framför Shakespeare och klassisk musik i de spridda bosättningarna efter civilisationens kollaps, försvinner två av Symfoniens musiker från en stad som styrs av en våldsam profet. De tvingas nu att fly bortom gränserna för det kända territoriet. Berättelsen flätar samman liv och öden för en rad personer i denna postapokalyptiska värld.

Station elva är en mänsklig berättelse. En historia om fascinerande samband och relationer, om vår besatthet av föremål och vårt behov av konst (eftersom överlevnad är otillräckligt). Livet kan fortsätta och fortsätter, och människorna strävar efter de saker de gjorde tidigare: att underhålla, skratta, älska och återuppbygga."

En något annorlunda dystopi som i skuggan av verklighetens pandemi kanske fick en djupare innebörd. Något större intresse för berättandet om tiden innan pandemin kunde jag tyvärr inte uppbåda, situationen på väg mot och efter civilisationskollaps ger däremot fler intressanta infallsvinklar att reflektera över. T.ex. mytbildning. Olika hypoteser om forntiden och forntida förlorade civilisationer är ju spännande. Tankar om huruvida verkliga händelser finns invävda i forntida sagor, myter och inskriptioner kan ju göras mer eller mindre fantasifulla, föreställningar om hur världen såg ut, hur människorna levde, hur byggnadsverken blev till, vilka katastrofer tidigare civilisationer drabbades av, hur de eventuellt överlevande gjorde för att just överleva? För i stort sett finns ju mest teorier. Civilisationskollapser utplånar det mesta. Men inte allt.

Tillbaka till boken. Konstigt nog fanns det ingen karaktär som jag fäste mig särskilt vid, ingen som jag kände särskilt mycket för. Vad det beror på vet jag inte, kanske var det ointresset för berättelsen som utspelade sig före pandemin, vilket var ständigt återkommande. Det blev lite hattigt fram och tillbaka. Men miljöbeskrivningar i den postapokalyptiska världen var stämningsfulla på olika sätt, dystert hotfullt och glittrigt hoppfullt i en sällsam mix.

Tv-serie har tydligen också skapats baserad på boken:

Även: En smakebit på søndag