onsdag 30 december 2015

Årssammanställning 2015


Länkar till inlägg för respektive bok finns under klickbar månad nedan.


Januari

  1. Jane Eyre, Charlotte Brontë
  2. Drömmar ur snö (Maria Wern #5), Anna Jansson
  3. Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist
  4. Pepparkakshuset (Hammarbyserien #1), Carin Gerhardsen
  5. Änglarnas svar, Stefan Einhorn
  6. Väggen, Marlen Haushofer
  7. Speciella omständigheter (Novellix-novell), John Ajvide Lindqvist
  8. Metro 2033 (Metro, #1), Dmitrij Gluchovskji
  9. Liket i biblioteket (Miss Marple #3), Agatha Christie
  10. Statsrådet och den utsträckta handen (Statsrådet #9), Bo Balderson
  11. Metro 2034 (Metro #2), Dmitrij Gluchovskji


Februari

  1. Drömmen förde dej vilse (Maria Wern #11), Anna Jansson
  2. Jungfrustenen (Mortimer, #1), Michael Mortimer
  3. Chanslös (Parasol Protectorate, #2), Gail Carriger
  4. Hemlös (Parasol Protectorate, #3), Gail Carriger
  5. Legend, Richard Matheson
  6. Lyckliga i alla sina dagar: Om pengar och människors värde, Nina Björk
  7. Storsjöodjuret, Jonas Moström
  8. Inmurad, Mikael Strömberg


Mars

  1. Boken, Niklas Rådström
  2. Maze Runner: I Dödens Labyrint (#1), James Dashner
  3. Den stora omvandlingen; En granskning av välfärdsmarknaden, Kent Werne
  4. Själlös (Parasol Protectorate #1), Gail Carriger
  5. Kleptomania, Kristina Hård
  6. Två husvagnar, Marina Lewycka


April

  1. In i vildmarken, Jon Krakauer
  2. Tunn luft, Jon Krakauer
  3. Göran Kropp 8000+, David Lagercrantz
  4. Darling Jim, Christian Mørk
  5. Amerikanska gudar (#1), Neil Gaiman
  6. Den stora matchen, Arnaldur Indriðason
  7. Dracula, Bram Stoker
  8. Främling. Inkräktare, Hans Olsson
  9. Dolores Claiborne, Stephen King


Maj

  1. Djävulens tonsteg, Hans-Olov Öberg
  2. De ickesynliga, Fredrik Härén
  3. Det tredje tecknet, Yrsa Sigurðardóttir
  4. Fyra minuter, Johan Ring
  5. Singöspionen, Anders Gustafson & Johan Kant
  6. Årstider, Stephen King
  7. Lida, Stephen King
  8. Jurtjyrkogården, Stephen King


Juni

  1. Vätten, Mikael Strömberg
  2. De utstötta (Ruth Galloway #6), Elly Griffiths
  3. Grumpy Cat: En butter bok av en sur katt
  4. Pappersstäder, John Green
  5. Oceanen vid vägens slut, Neil Gaiman
  6. Karin Månsdotter: Hans majestäts nådiga frilla, Maria Gustavsdotter
  7. Kritikern, Dean Koontz
  8. Mr. Mercedes (Bill Hodges trilogi, #1), Stephen King
  9. Käre ledare, Jang Jin-Sung
  10. När en unge skulle ur boet / Ur malströmmens virvlar, Maria Sandel


Juli

  1. Under byggandet av den kinesiska muren, Franz Kafka
  2. Löwensköldska ringen / Charlotte Löwensköld, Selma Lagerlöf
  3. Alba, Kristina Hård
  4. Processen, Franz Kafka
  5. Mordet i Eiffeltornet (Victor Legris, #1), Claude Izner
  6. En herrgårdssägen, Selma Lagerlöf
  7. Arvet Från Stonehenge, Sam Christer


Augusti

  1. Himmel över London (storstadsserien, #2), Håkan Nesser
  2. Maskarna på Carmine Street (storstadsserien #1), Håkan Nesser
  3. Tjärven, John Ajvide Lindqvist
  4. En förnimmelse av det okända, Jörgen Gustafsson
  5. Polarnatt (systrarna Stiernfors-serien, #2), Frida Skybäck
  6. Norrsken (systrarna Stiernfors-serien, #1), Frida Skybäck
  7. Nattpatrullen (Patrullenserien, #1), Sergej Lukjanenko
  8. Anna Svärd (Löwensköldska ringen, #3), Selma Lagerlöf
  9. Stjärnfall (Stjärnklartserien, #2), Lars Wilderäng
  10. Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevskij


September

  1. Matnostalgi: rätterna vi minns och de vi helst vill glömma, Joanna Drevinger
  2. Spår i snön (Novellix), Jonas Karlsson
  3. Illdåd (Serie: Ulvbjörn #3), Dick Harrison
  4. De försvunna, Caroline Eriksson
  5. Huset Ushers undergång (Novellix-novell), Edgar Allan Poe
  6. Den stumma flickan (Serie: Sebastian Bergman #4), Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt
  7. Vem var Alice?, T.R. Richmond
  8. Kaninhjärta, Christin Lungqvist
  9. 13 Svarta sagor (novellsamling - olika författare)
  10. Inga gudar jämte mig (Serie: Svenska mord #2), Caroline Eriksson
  11. Fågelbarn, Christin Ljungqvist
  12. Ingenting (Novellix-novell), Jonas Karlsson
  13. Djävulen hjälpte mig (Serie: Svenska mord #1), Caroline Eriksson


Oktober

  1. Rörelsen (2:a del av trilogi), John Ajvide Lindqvist
  2. Elva dagar i Berlin (3:e del av trilogi), Håkan Nesser
  3. Den onda viljan (serie: Kommissarie Sejer #9), Karin Fossum
  4. Spökhanden (Novellix-novell), Selma Lagerlöf
  5. Två sällsamma berättelser (noveller), Aurora Ljungqvist
  6. Sandfågeln, Susanne Nygren
  7. Evig natt, Michelle Paver
  8. Bunkern, Hanna von Corswant
  9. Feberflickan, Elisabeth Östnäs
  10. Yuko, Jenny Milewski
  11. Kvinnan i hissen (novellsamling), Helene Tursten
  12. Från de döda (novell), Ola Hansson
  13. Strax efter solnedgången (novellsamling), Stephen King


November

  1. Poirots jul (serie: Hercule Poirot #20), Agatha Christie
  2. Vinter i drömhuset, Maeve Binchy
  3. En röd liten fågel i juletid, Fannie Flagg
  4. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer
  5. Stenhuggarens dotter (serie: Släkten #7), Ewa Klingberg
  6. Utvandrarna (serie: Utvandrarna #1), Vilhelm Moberg
  7. Färjan, Mats Strandberg
  8. En löjlig människas dröm (Novellix-novell), Fjodor Dostojevskij
  9. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
  10. Jul med Bob, James Bowen


December

  1. Midvintermörker, Lars Wilderäng
  2. Sekten på dimön, Mariette Lindstein
  3. Vikingablot, Catharina Ingelman-Sundberg
  4. Invandrarna (serie: Utvandrarna #2), Vilhelm Moberg
  5. Mannen som föll i glömska, Mia Ajvide
  6. Snöblandat regn (Novellix-novell), Stig Dagerman
  7. De blå silkesstrumporna (Novellix-novell), Elin Wägner
  8. Fjäderbrevet (Novellix-novell), Moa Martinson
  9. Snigeln & flickan (Novellix-novell), Agnes von Krusenstjerna
  10. Nätter i Reykjavik (serie: Erlendur Sveinsson #11 - prequel), Arnaldur Indriðason
  11. Det här förändrar allt, Naomi Klein


Antal böcker totalt: 116
Antal bibliotekslån: 78
Antal E-böcker: 16
Antal recensionsexemplar: 9


Läst december


  1. Midvintermörker, Lars Wilderäng (ur egen bokhylla)
  2. Sekten på dimön, Mariette Lindstein (bibliotekslån) 
  3. Vikingablot, Catharina Ingelman-Sundberg (bibliotekslån)
  4. Invandrarna (serie: Utvandrarna #2), Vilhelm Moberg (annat lån)
  5. Mannen som föll i glömska, Mia Ajvide (E-bok, bibliotekslån)
  6. Snöblandat regn (Novellix-novell), Stig Dagerman (ur egen bokhylla)
  7. De blå silkesstrumporna (Novellix-novell), Elin Wägner (ur egen bokhylla)
  8. Fjäderbrevet (Novellix-novell), Moa Martinson (ur egen bokhylla)
  9. Snigeln & flickan (Novellix-novell), Agnes von Krusenstjerna (ur egen bokhylla)
  10. Nätter i Reykjavik (serie: Erlendur Sveinsson #11 - prequel), Arnaldur Indriðason (bibliotekslån)
  11. Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet, Naomi Klein (bibliotekslån)

tisdag 29 december 2015

Några utvalda nyord 2015




Ett litet urplock ur nyordslistan (från Språkrådet) för 2015:


Dumpstra = Söka rätt på sådant som slängts (ofta mat) av andra. Detta av ekonomiska skäl och som en reaktion mot matsvinnet. Efter eng. dumpster dive.

EU-migrant = EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation.

Klickokrati = Antal klick på gilla- och delaknappar på internet styr detta samhälles journalistik och politik.

Nyhetsundvikare = Någon som undviker nyhetsrapportering i media och istället endast söker sig till underhållning. Gruppen lär öka menar man i samhällsdebatten.

Rattsurfa = Att en förare vid bilkörning använder mobiltelefon eller dylikt och får begränsad uppmärksamhet på trafiken.

Talepunkt = Ett inövat uttalande som förberetts inför debatt och intervju, t.ex då en politiker upprepar sina t. istället för att svara på frågorna. Efter eng. talking point.

Vithetsnorm = En norm som har vit hudfärg som utgångspunkt för det "normala". T.ex att majoriteten av alla plåster är beiga.

Ögonkramp = Falsk närsynthet och ö. - ett nytt fenomen bland ungdomar som får problem att fokusera blicken på långt avstånd. Orsak: tittar för nära och för länge på sina mobiltelefoner.


Här kan man hitta fler nyord för det gångna året.


lördag 26 december 2015

"Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet" av Naomi Klein


Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet av Naomi Klein. (Inbunden, antal sidor: 654, utgivningsår: 2015, ISBN: 9789170378614). Ordfront förlag:

"DET FINNS ingen nutida tänkare som så skickligt berättat om vår tid och vart vi är på väg som Naomi Klein. Hennes No Logo och Chockdoktrinen är moderna samhällsanalysklassiker och nu har hon gett sig i kast med den verkliga ödesfrågan klimatet.

Världen går mot sin undergång och väldigt lite görs för att försöka undvika katastrofen. I Det här förändrar allt försöker Naomi Klein ta reda på varför. Och hon gör det genom att beskriva världen precis som den är just nu: vilka är det som bestämmer, vad bestämmer de och vad är de ute efter.

Den mest avgörande insikten för både Klein och oss läsare är mötet med Stilla Havs-republiken Nauru. Det lilla örikets landmassa bestod i huvudsak av fosfor som de sålde dyrt till konstgödselindustrin. Det var deras guld, deras lycka fram till slutet av 90-talet då knappt något fanns kvar av öriket, medan havsvattennivån steg oroväckande snabbt. När öriket var som rikast, stod befolkningen på kanten till det stora gruvhålet. Naurus öde kan liknas vid en skeppsbruten som säljer sin flytväst till högstbjudande.

Och det gäller inte bara Nauru. Vi gör samma sak över hela klotet. De rika blir rikare, hjulen snurrar snabbare men jorden töms, blir ett skal av halvdöd industriskog, stora öknar och döda jordar. Detta fångas i Det här förändrar allt med obönhörlig precision.

Men det vore inte Naomi Klein om hon inte också lyckades inge läsaren hopp. Det är en bok som säger att den här skräckberättelsen kan få ett lyckligt slut det bestämmer vi."

Om man så bara läser en endaste bok nästa år, låt det då bli den här. Inte något annat känns så viktigt som just klimatförändringarna. Att förneka vad som sker och varför, borde vara orimligt för länge sedan, att blunda för detta är liksom inte längre ett alternativ. Har följt sådant här som rör miljö/klimat sedan 80-talet, den förändrade klimatsituationen (och dess orsaker) är ju i sanning oftast ursprungskällan till så mycket som genererar mänskligt lidande världen över. Åtgärder finns, men det görs alltför lite och alltför sakta, tyvärr verkar för få känna till vidden av vad som håller på att hända och varför. Därför blir Naomi Kleins senaste bok så oerhört viktig och upplysande. Mycket av det jag nu läst kände jag tidigare inte till, som t.ex hur pass utbredd användningen av fracking (hydraulisk spräckning - metod för utvinning av fossila bränslen, som naturgas) var och de rent katastrofala följderna därav, de skrämmande klimatmanipuleringsplanerna med solblockering, om utvinningen av oljesand och dess förödande konsekvenser, m.m., m.m. Fick också bekräftat många misstankar om vad som hindrar den utveckling och omställning som är en absolut nödvändighet. Men det börjar ju bli knappt om tid.

Läste den här boken med stort intresse, allt annat bleknade, så mycket känns futtigt i jämförelse med denna stora ödesfråga. Blev ofta oerhört sorgsen över för hur det får gå till i vår värld idag utan en tanke på framtiden, och även såklart pulshöjande arg, ja rentav så redigt förbannad att jag kort ibland måste lägga boken ifrån mig för ett djupt andetag. Är rörande överens med Klein om precis allt och hoppas verkligen att t.ex. "Blockadia" blir mer allmänt känt inom den närmsta framtiden, för fler måste helt klart göra mer, oftare, och med gemensamma krafter borde det till sist gå att förändra allt.


Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden
Adlibris: Inbunden
Cd-on: Inbunden




fredag 18 december 2015

Sagan om den kloka Vasalisa


Bilibin. Baba Yaga


Det var en gång och det var ingen gång en mor som låg för döden. Sina sista ord gav hon sin lilla flicka Vasalisa och överräckte till henne en docka. Modern bad sin dotter fråga dockan om råd, då hon behövde hjälp eller gick vilse. En tid efter moderns död gifte fadern om sig. Vasalisas styvmor och hennes två döttrar plågade Vasalisa närhelst hennes far inte uppmärksammade vad som pågick. Vasalisa gjorde vad hon blev tillsagd och klagade aldrig. Hennes styvmor och styvsystrar blev allt elakare, ondare och hatade allt mer flickans uthållighet, tålamod och godhet. En vacker dag stod de inte ut längre och de släckte så avsiktligt elden i härden för att ha en anledning till att skicka Vasalisa till häxan Baba Yaga* för att hämta eld. Tanken var att gumman Baba Yaga skulle äta upp flickan, om hon ens nådde fram.

Efter att hela dagen varit ute till skogs för att hämta ved, kom så Vasalisa åter till stugan för att finna den sänkt i mörker. Oroad undrade hon vad som hänt, hur de skulle kunna laga mat och lysa upp i mörkret när det slocknat i härden. Styvmodern bannade Vasalisa för sin enfald, förstod hon inte att styvmodern var för gammal och styvsystrarna för rädda för att gå till Baba Yaga och be om glödande kol för att tända en ny eld på härden. Vasalisa gav sig av.
Det blev allt mörkare, skogen hukade sig hotfullt över den lilla flickan där hon gick fram, skogens nattljud skrämde henne. I förklädesfickan hade hon sin docka och kände att, bara hon klappade dockan en aning, kändes allt mycket bättre. Vid vägskälen gav dockan råd åt vilket håll hon skulle vandra och hon gav den en bit bröd, ty enligt moderns ord skulle Vasalisa ge dockan att äta då den var hungrig.

En vitklädd man på en vit häst kom galopperande och det ljusnade. En rödklädd man kom på en röd häst och solen steg på himmelen. Slutligen var Vasalisa långt om länge framme vid Baba Yagas koja, då kom en svartklädd man på en svart häst travande rakt in i kojan och det blev med ens den svartaste natt. Runt kojans gård fanns ett stängsel av benknotor och dödskallar, dessa lyste som av en inre eld och kastade kusliga skuggor runtom i skogsgläntan. De gula, höga och fjälliga hönsben som kojan var byggd uppå, gick omkring lite hit och dit eller gjorde små piruetter. Dörrarnas och fönsterluckornas reglar var av människors tå- och fingerben och som lås på den främre dörren satt ett svintryne med vassa betar. Vasalisa frågade sin docka om detta var den plats de sökte, och mycket riktigt hade hon hamnat rätt.
I nästa stund kom Baba Yaga flygande mot henne och undrade vad hon hade där att göra. Flickan framförde det hon skulle be om.
"Varför skulle jag ge dig eld?" snäste häxan.
Vasalisa frågade tyst dockan och svarade sen:
"Därför att jag ber dig."
"Så, du har tur du, för det var rätt svar. Men eld får du inte förrän du utfört de sysslor jag ber dig om och gör du inte dessa, ja då dör du flicka lilla", svarade Baba Yaga.
Baba Yaga la sig på sin säng och befallde Vasalisa ta ut maten ur ugnen. Av maten, som tycktes kunna ha räckt för tio personer, åt häxan upp nästan allt, lämnade blott kvar en fingerborg soppa och en liten brödkant till flickan. Därpå fick hon order av häxan att tvätta kläder, sopa gården och huset, laga mat, rensa bort dåliga sädeskorn ur en säck med säd, samt städa upp överallt. Häxan meddelade att när hon kom åter så skulle det bli inspektion av det utförda arbetet. Var hon då inte nöjd skulle hon äta upp Vasalisa. Baba Yaga flög iväg i sin kastrull. Det blev åter natt.

Vasalisa rådgjorde med dockan hur hon skulle bära sig åt för att hinna med alla dessa sysslor. Dockan menade att det skulle ordna sig, bara hon åt lite och sov en stund först. Vasalisa gav dockan att äta och somnade därpå. På morgonen därefter hade dockan utfört alla sysslor förutom matlagningen. Samma kväll var maten lagad och Baba Yaga kom åter. Gumman blev belåten, men ändå missbelåten, då inget fanns att kritisera. Strax därpå slog sig Baba Yaga ner och befallde sina tjänare att mala säd. Tre par händer dök upp ur intet, rispade och krossade sädeskornen, så att agnarna virvlade runt i luften liksom gula snöflingor. Häxan satt sedan och åt i flera timmar. Morgonen därefter gavs nya order att städa huset, sopa gården och tvätta kläder. Men inte nog med det, för på gården fanns en stor jordhög och i den fanns utspritt miljoner vallmofrön, denna ville Baba Yaga ha Vasalisa att sortera, noga och ordentligt, två högar; en hög vallmofrö och en hög jord, klart skulle arbetet vara till morgonen därpå.
"Var inte orolig Vasalisa, jag tar hand om det", viskade dockan, då flickan i sin förtvivlan bad dockan om råd. Vasalisa började med den omöjliga uppgiften, men då hon blev trött sa dockan att hon inte behövde fortsätta, utan skulle istället lägga sig för att sova, för allt skulle ändå ordna sig. Dockan tog hand om saken och allt var klart då gumman kom tillbaka. Återigen kallade häxan på sina tjänare, de tre par händerna dök upp, pressade olja ur vallmofröna, precis som hon gav order.

Under tiden Baba Yaga satt och smorde in sina läppar med isterflott från köttgrytan, bad Vasalisa om att få ställa en fråga.
"Gärna det", svarade häxan, "men kom ihåg att för mycken vetskap kan göra en mänska gammal i förtid."
Vasalisa frågande om den vita ryttaren på den vita hästen.
"Han, den förste, han är min dag", svarade häxan ömt.
Vasalisa frågade om den röde ryttaren på den röda hästen.
"Han är min soluppgång", svarade häxan.
På Vasalisas fråga angående den svarte ryttaren på den svarta hästen, svarade Baba Yaga:
"Den tredje, han är min natt".
"Jag förstår", svarade Vasalisa.
"Men se så, har du inte fler frågor att ställa", försökte häxan.
Vasalisa var på väg att fråga om de tre par händerna som dök upp då Baba Yaga kallade dem till sig för att utföra de tjänster hon beordrade, men då började dockan skutta runt i förklädesfickan, så Vasalisa sa istället:
"Nej mor, som mor själv menade, kan man åldras i förtid av för mycket kunskap."
"Du är visst ovanligt klok för din ålder du", sa häxan, "hur kan det komma sig?"
"På grund av min döda mors välsignelse", log Vasalisa.
"Välsignelse?! Här i huset vill vi inte veta av några välsignelser! Ge dig iväg!", skrek häxan och knuffade ut Vasalisa ur kojan.
"Detta skall du dock ha med dig!" sa Baba Yaga och tog en av dödskallarna med glödande ögon från stängslet, satte den sen på en käpp:
"Så där ja! Här har du din eld som du bad om, inte ett ord till, bara försvinn!"
När Vasalisa var på väg att tacka började dockan återigen skutta runt i förklädesfickan och hon gav sig istället tyst iväg. Dockan visade vägen hem. Det var natt och lilla Vasalisa rusade genom den mörka skogen. Ur dödskallen på käppen sprutade det eld ur alla håligheter och då flickans rädsla blev för övermäktig för denna hemska syn, önskade hon kasta den ifrån sig, men den sa då till henne att lugna sig, att inte vara rädd, bara fortsätta hem.

Då styvmodern och styvsystrarna såg ett guppande sken i skogsbrynet förstod de inte alls vad det kunde vara. Vasalisa trodde de för länge sedan hade blivit uppäten av vilda djur i skogen. När de snopna förstod att det var Vasalisa som klev över tröskeln, förklarade de hur besvärligt de haft det under tiden hon varit borta, de hade förgäves försökt tända en brasa på härden, men inte lyckats hålla elden vid liv. Vasalisa var lycklig över att komma åter till huset efter den farliga vandringen. Dödskallen på käppen följde varje rörelse som styvmodern och styvsystrarna gjorde, den brände sig in i dem, så när morgonen kom var de tre onda människorna förtärda till endast aska och sot.


* Baba Yaga är en skräckinjagande figur. Hon färdas i en kastrull med utseende som en mortel, denna flyger av sig själv och hon styr den med en åra liknande en mortelstöt, och spåren efter sig sopar häxan igen med en kvast gjord av döda människors hårstrån. Då Baba Yaga flyger fram, fladdrar hennes flottiga, långa hår efter henne som ett segel. Gummans långa haka möter den tillika långa krökta näsan, så de möts på halva vägen. På hakan hennes sitter ett smalt vitt bockskägg och vårtor som hon får på grund av att hon pysslar med paddor. De brunfläckiga fingernaglarna är tjocka och välvda, så långa och krökta att hon näppeligen kan knyta näven. En uppenbarelse att sent förglömma där i sagornas värld, i världen mellan världarna...


(Den riktigt gamla folksagan om den kloka Vasalisa berättas i Ryssland, Polen, de baltiska länderna, Jugoslavien och Rumänien.)


Föregående saga.


torsdag 17 december 2015

En norsk folksaga: Kjerringa mot strømmen


Det var en gång och det var ingen gång en man som hade en hustru med en inbiten vana att alltid säga emot, vad mannen än sa till henne så sa hon tvärtom.

En dag då maken menade att nu var det dags att skära säden, svarade hustrun att säden, den skulle minsann inte skäras, den skulle klippas! De trätte länge och väl om detta, men mannen blev till slut så utom sig av frustration att han puttade ner henne i strömmen med avsikten att detta skulle få henne att ge med sig. Hon försvann med huvudet under vattenytan, men i det längsta sträckte hon upp handen och klippte med fingrarna. Dessvärre drunknade hon dock till sist, och efter en tid började mannen tycka att det var illa att hon inte fick vila i vigd jord. Han gick för att söka efter hennes lik, men fann henne inte hur långt han än följde strömmens lopp.

Då kom mannen plötsligt på tanken att motströms hade ju hustrun alltid varit i livet och motströms var hon säkert nog också i döden, och mycket riktigt; när han sökte uppför floden, så hittade han till slut kärringen som flutit mot strömmen.


onsdag 16 december 2015

Den finska folksagan om Antti Grenklyka


Kvällen före den natt som pojken Antti föddes i en ruffig stuga i skogen, hade en rik köpman sökt logi där över natten. Så mycket sömn blev det nu inte för mannen, då en röst från loftet höll honom vaken. Rösten upplyste om att barnet som denna natt föddes i samma hus, skulle komma att ärva köpmannen i framtiden. Dagen därpå köpte mannen barnet av de fattiga föräldrarna och satte upp den lilla gossen i ett träds grenklyka i skogen, för att förhindra att förutsägelsen som uttalats skulle gå i uppfyllelse. Barnets späda gråt där uppe i trädet uppmärksammades dock snart av en förbivandrande jägare och denne tog gossen till sig som sitt eget barn.

Åren gick, Antti växte upp som fosterson hos jägaren. Så kom då den dag då köpmannen återigen tog in för natten, denna gång hos jägaren. Här fick han höra historien om familjens fosterson och förstod snart hur det hade gått till. Morgonen därpå skrev köpmannen ett brev och detta gav han till Antti i uppdrag att ta till hans gård. I brevet uppmanades gårdens tjänstefolk att låta hänga budbäraren i gårdstunets björk. Antti gav sig av med brevet i den varma sommardagen och hettan fick honom att slå sig ned en stund för att vila vid vägkanten, strax föll han i sömn med brevet i sin hand. Ett par vandrande djäknar (ung. nuv. "diakoner") gick vägen fram och fick syn på den sovande pojken vid vägkanten, såg brevet och läste det av ren nyfikenhet. Rent förfärade av brevets innehåll bestämde de sig för att skriva ett nytt brev och i detta framgick att budbäraren omedelbart skulle få köpmannens dotter till sin äkta maka och att gårdsvaren Musti skulle hängas i gårdstunets björk.
Då köpmannen kom hem till sin gård såg han nöjd en kropp dingla i björken, men glädjen blev kort då han snart upptäckte att kroppen var Musti och att Antti nu var hans svärson. För att garantera sig om att en gång för alla göra sig av med Antti, skickade han honom på ett omöjligt uppdrag: att ta sig till Louhi* i Pohjola och där ställa frågan om vari lyckan dolde sig.

Antti gav sig av och mötte först en jätte som lånade honom sin trollhäst i utbyte mot att av Louhi få reda på varför jättens frukt inte mognade utan skrumpnade redan som kart. Efter ännu ett stycke på vägen stötte Antti ihop med den andra jätten, denne stod vid sin borgs port och letade förtvivlat efter den rätta passande nyckeln. Jätten lovade Antti det bästa han ägde, bara han kunde fråga Louhi var rätt nyckel stod att finna. Den tredje och sista jätten satt uppflugen i ett träd, kunde inte komma ner och bad Antti fråga Louhi hur i all sin dar han skulle bära sig åt.
Louhi bodde på andra sidan en bred flod och då Antti kom till dess strand fann han där en gammal gumma i en eka som lovade att ro honom över i utbyte mot att han skulle fråga Louhi hur länge hon skulle behöva fortsätta med denna syssla att färja över folk till motsatta stranden.
När Antti så slutligen kom fram var Louhi inte hemma, men hennes dotter lovade att hjälpa honom. Han gömde sig och då Louhi kom hem frågade dottern ut henne angående Anttis spörsmål och han kunde från sitt gömsle ta del av svaren. Därpå smet han obemärkt ut och den gamla gumman rodde honom åter till andra sidan floden. Gumman fick då veta att nästa gång hon skulle ro någon över till andra sidan, skulle hon efter det att passageraren gått ombord snabbt hoppa ur båten och därpå stöta ut den från stranden - på så vis skulle hon slippa sin alltmer betungande uppgift att färja folk över floden.
Jätten som satt i trädet fick rådet att slå på trädets rötter med en alkvist och vips förvandlades trädet till guld och föll omkull. Glädjestrålande bad jätten Antti att ta med sig hur många grenar han ville. Jätten som inte kom in i sin låsta borg fick av Antti veta att nyckeln han sökte fanns under trappstenen och där var den mycket riktigt. Den överförtjusta jätten gav som utlovat det bästa han ägde till Antti. Jätten med trädgårdsproblem fick veta att frukten skrumpnade innan den mognade på grund av att en mask andades på den. Tacksam över att nu kunna åtgärda orsaken till problemet lät han Antti behålla den tidigare utlånade trollhästen.

Louhis svar på svärfars fråga blev att människans lycka bestod av att gräva i jorden. Missnöjd med svaret, som svärfadern inte trodde ett dyft på, gav han Antti gården till att "gräva i" och gav sig själv iväg på Anttis vandring, för komma över samma skatter som Antti tycktes ha förvärvat på så vis. Väl vid floden tog den gamla gumman villigt och glatt honom ombord, hoppade själv i land, stötte ut båten från strand. På så vis var naturligtvis köpmannen i all framtid bunden att bli sittande där och slita vid årorna, som färjkarl åt Louhi...


*Louhi = härskarinna av Pohjola i Nordlandet. En farlig varelse i finska folksagor (finns även med i Kalevala).



tisdag 15 december 2015

Sagan om Snegorotjka, flickan av snö

Vasnetsov Snegurochka


Det var en gång och det var ingen gång en gumma och gubbe som bodde i Ryssland. Det äldre paret som var barnlösa tog en vinter beslutet att göra en flicka av snö. Av klarblå pärlor gav de henne ögon, en bit blekrött garn blev hennes mun, och när snöflickan var färdig fick hon liv.

Efter snörik vinter följde vår. Snöflickan Snegorotjka led, satt vid sitt  fönster i stugan, tårarna trillade nedför hennes våta kinder. Efter den ljumma våren följde sommarens värme. Dystert drog sig den olyckliga flickan in i husets mörkaste vrå.

En sommardag stod några flickor från bygden på stugans farstubro och bad att Snegorotjka skulle följa dem med ut i skogen för att plocka bär. Flickan tänkte att skogen kunde skänka svalkande skugga, lät sig övertalas och följde med. Hon höll sig noga till skogens dunkla svalka, passade sig för att inte komma i närheten av dess solvarma gläntor.

När det började skymma och det blev kväll gjorde flickorna upp eld, och som seden sen var började de hoppa över den. Snegorotjka rycktes med av de andras sprittande glädje och tänkte sig inte för, så när det blev hennes tur att hoppa gjorde hon det. Då flickan var rakt över de sprakande lågorna fräste det till, en djup suck hördes, av den vita dimman som därpå steg bildades ett litet moln, sakta svävade det upp emot himlen och försvann.

Snegorotjka hade smält och flickan av snö fanns ej mer.


måndag 14 december 2015

Sagan om älfvakullen (engelsk folksaga)


Det var en gång och det var ingen gång en girig man i St. Just, som precis fått höra att älvor brukade ställa till med fest på en kulle i trakten. Enligt samma hörsägen sades att det vid tillfället brukade plockas fram allsköns rikedom.
Det kan väl inte vara någon konst att sno åt sig, tänkte mannen, och gav sig dit en fullmånenatt i september månad. Han smög sig närmare, men såg till att börja med ingenting alls, däremot hördes så småningom ljuv musik från underjorden. I ett plötsligt dovt dån öppnades kullen, ett underbart ljus i regnbågens alla färger kom upp därur, varje grässtrå var plötsligt försett med en lysande lampa och var ginst gnistrade av stjärnor. Upp ur kullen trädde så fram en strid ström av små pysslingar, med en musikkår i framkant. Därpå marscherade även hundratals soldater fram ur kullen, dessa formerade sig i ring kring mannens kängor. Men eftersom alverna var så små, tänkte han att detta inte var något större problem, vid behov kunde de ju bara trampas ner.

Efter soldaternas ankomst trädde nu flertalet tjänare fram, dessa började duka långbord med en blänkande servis i renaste guld och skimrande ädelstenar, fram dukades även de allra läckraste maträtter. Ljuset blev nu allt starkare, i detta sken steg det fram tusentals kavaljerer och fina damer med vackra vita kläder. Med sina silverklart klingande och kvittrande röster sjöng de en bröllopssång. Över myllret av huvuden skymtades en bärstol, där ovanpå satt en alvprins och en älvaprinsessa. Efter deras uppvaktning, satte sig alla till bords.

Mannen såg nu sin chans att bli rik, lade sig ner och började till att åla sig fram mot det kungliga bordet. När han närmat sig, kikade han upp och möttes av tusen och åter tusen blickar. Småfolket fortsatte dock därefter festen, utan att låtsas om att man sett mannen, men då han började lyfta sin hatt i ansats av att försöka fånga in det kungliga bordet, såsom man fångar en fjäril, fastnade hans arm i luften. Alverna hade spunnit en tunn, stark tråd, mängder av varv omkring honom, änden höll de i sina händer och så drog de till med full kraft. Nedför kullen rullade mannen, han vältes på rygg och kände något som kunde liknas vid ett kryllande myller av insekter över sig. På näsan fick han syn på en hoppande liten alv som ropade:

"Försvinn, försvinn, morgonen gryr!"

Plötsligt var allt småfolk som bortblåsta och mannen fann sig ligga insnärjd av omspunnet spindelnät, dess daggdroppar glittrade i solskenet. Mannen ruskade skamset av sig och fick sen slokörad, förvirrad samt tomhänt bege sig hemåt.

Föregående saga.


söndag 13 december 2015

Sagan om den klyftiga Pinkel


Det var en gång tre bröder, den yngste och smartaste av dem hette Pinkel. Då de blev gamla nog, drog de tillsammans ut i världen för att försörja sig. En mörk afton fick de syn på ett varmt sken från en stuga som låg ute på en ö i en sjö. De blev alla tre nyfikna, rodde över och fann på farstukvisten att skenet kom från en lykta, helt i solitt guld. I stugan bodde en gammal trollkvinna med sin dotter. Förutom den gyllene lyktan ägde hon en get med vackert ljudande guldbjällror och en päls sydd av guldtråd.

Bröderna rodde tillbaka till land och fortsatte sin vandring och kom så fram till en kungsgård där alla tre fick tjänst i stallet. För kungen där berättade de om käringen med guldlyktan. Då kungen fick höra berättas om den ville han, girig som han nu var, förstås ha den. Pinkel skickades på uppdraget att hämta lyktan.

När han kom till gummans stuga klättrade han upp på dess tak och lät släppa ner saltstenar genom skorstenen när gumman stod och kokade gröt. Gröten blev rysligt etter-salt och gumman blev så fruktansvärt törstig, så hon blev tvungen att skicka dottern för att hämta en spann vatten. Det var en mörk kväll och dottern var tvungen att ta med guldlyktan för att lysa sin väg till brunnen. Hon satte lyktan ifrån sig för att sänka spannen i vattnet, och vips var Pinkel där och nappade åt sig den.

Pinkel hyllades av kungen för sin bragd och bröderna blev sjuka av avund. De ville så gärna se Pinkel misslyckas, så de berättade för kungen om geten med guldbjällrorna. För de förstod att kungen åter skulle skicka Pinkel även på detta uppdrag, d.v.s att hämta hem bjällrorna till kungen, nu när han lyckats så bra med lyktan. Pinkel rodde återigen tillbaka till ön, smög sig tyst in, satte ull i bjällrorna och tog geten med sig.

Kungen gladdes och bröderna avundades. De två äldre bröderna berättade då för kungen om den guldsömmade pälsen. En tredje gång skickades Pinkel till stugan på ön. Denna gång klev han rakt in i stugan och presenterade sig. Trollgumman blev förstås överförtjust att få träffa tjuven och ville ta honom av daga ögonaböj. Men Pinkel bad att få välja sätt att dö på. Käringen gick beredvillig med på det han bad om, och han valde att få äta ihjäl sig på vitgröt. En hel gryta full med vitgröt kokade den hyggliga käringen åt Pinkel, som satte igång att låtsas äta. I verkligheten lät han gröten från sleven glida ner i en skinnsäck, förvarad innanför kolten. När säcken var full skar han sönder den med en kniv, gröten vällde ut och käringen trodde pojkens mage hade spruckit, hon sprang då ut för att hämta sin dotter. Eftersom det regnade ute lade hon dock av sig sin guldsydda päls, innan hon försvann ut genom dörren. Pinkel snodde åt sig pälsen, rodde åter till land och vandrade till kungsgården med pälsen över armen.

Kungen blev nu så till den grad strålande glad, så han lät Pinkel äkta hans dotter. Men bröderna...
...ja, de fick stanna kvar i stallet, hela livet.


måndag 7 december 2015

"Sekten på dimön" av Mariette Lindstein

Det här är så mycket mer än bara en riktigt spännande roman, man får även en fördjupad insikt och kunskap om sekter. Tror verkligen att Sekten på dimön (av Mariette Lindstein) kan hjälpa till att förhindra unga människor att hamna i den där hemska situationen, och det är stort. Förtryck och trakasserier skall absolut ingen acceptera! Det är nog aldrig fel att då och då påtala det viktiga med sund skepticism, då det i vår värld tycks finnas alltför mycket falskhet och väl dolda hemska sanningar bakom välputsade fasader.

Bokens handling är helt fiktiv och förlagd till bohuslänska skärgården. Att sen författaren själv har egen erfarenhet av att tidigare i livet ha levt inom en manipulativ sekt i 25 år är helt klart förklaringen till att just det här blir en sådan speciell läsupplevelse. Känslorna känns så genuint äkta då de riktigt sköljer över en från boksidorna. Flertalet av oss skulle nog bestämt förneka att vi är av "den sorten" som kan bli hjärntvättade på det vis som medlemmarna i en sekt blir, men hur går då s.k hjärntvätt till? Ett väl förklarande svar på den frågan tror jag absolut de flesta kan ta till sig genom att läsa romanen.

Helt klart är det här med sekter ett aktuellt och viktigt ämne. I den moderna sekulariserade världen verkar det ha blivit vanligare med kulturella och politiska sekter, de tycks vara uppbyggda på samma vis som de fanatiskt religiösa, fast med en annan sorts lära. Till viss del kan man nog med rätta även påstå att någon form av sekterism kan uppstå på arbetsplatser (vid t.ex omorganisation) då intern kritik inte accepteras och ledarens "sanning" är absolut, oavsett vad medarbetare uppmärksammar för brister.

I den fiktiva New Age-rörelsen ute på den bohuslänska ön kallar ledaren sin lära ViaTerra och de som anmäler sig till programmet (idel kändisar och personer i höga samhällspositioner) menas genom läran kunna uppnå själslig frid och naturlig fysisk balans. Den från universitetsstudier just utexaminerade Sofia Bauman går på en av ledaren Franz Oswalds föreläsningar, blir fascinerad av läran samt ledarens utstrålning och karisma. Oswald erbjuder henne en anställning som hon antar. Det hela verkar från början i sin ordning, men när sommaren går över i höst och gästerna på gården avtar, utvecklas situationen till en helt annan. Successivt, bit för bit, manipuleras hon och de övriga anställda av ledaren Franz Oswalds skräckvälde. Det blir en isolerad värld som ingen slipper ut ifrån. Det blir bara värre och värre... och vem är egentligen Oswald? Parallellt med huvudberättelsen får man ta del av en kortare kursiv berättelse, men skriver jag nu mer om handlingen riskerar jag att avslöja för mycket. Sekten på dimön är första boken i en planerad trilogi och utan tvekan är det här en bokserie jag kommer att följa.

Missa inte den här romanen! Den är otroligt lättläst, räds inte de 500 sidorna för den går så otroligt fort att läsa och man sugs verkligen in i den värld som målas upp. Skrämmande är det, något av det mest skrämmande otäcka jag läst, och det helt utan övernaturliga inslag. Men ett monster finns det ju faktiskt, en riktigt "omänsklig fasa", i form av en sektledare.

Se gärna den intressanta intervjun med författaren Mariette Lindstein som medverkade i SVT:s dokumentärserie "Den enda sanna vägen", där hon berättar om sin egen flykt från Scientologikyrkan: Den enda sanna vägen del 2. (Programmet sändes den 2 september i år och kan ses på SVT Play fram till den 29 februari 2016).

(Rekommenderar även för den som vill läsa mer om just sekter: Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen av Clas Svahn).


Läs även gärna vad några andra bokbloggare skriver om Sekten på dimön:
Bokpool
Mias bokhörna

måndag 30 november 2015

Läst november

Min bästa toppenläsning denna månad: En röd liten fågel i juletid (Fannie Flagg), Stenhuggarens dotter (Ewa Klingberg), En löjlig människas dröm (Fjodor Dostojevskij) och Jul med Bob (James Bowen).
  1. Poirots jul (serie: Hercule Poirot #20), Agatha Christie (bibliotekslån)
  2. Vinter i drömhuset, Maeve Binchy (bibliotekslån)
  3. En röd liten fågel i juletid, Fannie Flagg (bibliotekslån)
  4. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer (bibliotekslån)
  5. Stenhuggarens dotter (serie: Släkten #7), Ewa Klingberg (bibliotekslån)
  6. Utvandrarna (serie: Utvandrarna #1), Vilhelm Moberg (annat lån)
  7. Färjan, Mats Strandberg (bibliotekslån)
  8. En löjlig människas dröm (Novellix-novell), Fjodor Dostojevskij (ur egen bokhylla)
  9. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer (bibliotekslån)
  10. Jul med Bob, James Bowen (bibliotekslån)


fredag 27 november 2015

Novell: "En löjlig människas dröm" av Fjodor Dostojevskij

En novell från Novellix som man bara inte får missa är En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij (text citerad från Bokus):

"I Fjodor Dostojevskijs novell En löjlig människas dröm ryms mycket av det som kännetecknar författarens stora verk: det komplexa grubbleriet och famlandet efter mening, botgörelsen och den möjliga, slutliga frälsningen. Vem är den "löjliga" människan? En simpel drömmare och blåögd utopist, eller en vilsen människa som genom insikten om det renaste av budskap - älska din nästa som du själv vill bli älskad - finner mening i ett liv som han ansett förspillt? Det är upp till läsaren att avgöra.
Med sina mångbottnade verk - Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov - tog Dostojevskij romankonsten till nya konstnärliga höjder, men En löjlig människas dröm visar tydligt att han även är en mästare i det lilla formatet. Novellen publicerades första gången i En författares dagbok 1877 och är i vissa avseenden också en pendang till ett av författarens främsta verk, kortromanen Anteckningar från källarhålet. Novellen översattes senast till svenska 1960 och ges här ut i en nyöversättning av Alan Asaid.
"Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt skjuta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade i någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja. Hastigt tryckte jag av."
En löjlig människas dröm är Novellix nr 44."

Om man känner att man befinner sig i något som inte går att komma ur, något som det varken finns utväg, bot eller lindring för, när allt känns sådär fullständigt utan vare sig hopp eller mening... läs då särskilt just En löjlig människas dröm, läs den en gång, kanske rentav två, och det kan ge en gnutta mod att gå vidare med det liv man tilldelats, hur det än är. Tror jag kan lova det.

Den här helt fantastiska novellen skulle jag vilja sammanfatta med en mening hämtad ur densamma:

"Det viktigaste - det är att älska andra som man älskar sig själv, det är det viktigaste, och det är allt, strängt taget behövs inget mer: man kommer då genast underfund med hur resten ska ställas till rätta."

Men naturligtvis måste man läsa hela novellen för att förstå det stora som ryms i den lilla meningen, så gör det du också.


Några andra som bloggat om En löjlig människas dröm:
I Elinas hylla
Ja, jag säger då det!

lördag 21 november 2015

Om somliga visste vad somliga säger om somliga, så sa somliga inte så mycket om somliga som somliga säger om somliga


Svenskamerikanskt tyckt och tryckt på 1800-talet:

"En karakteristik af svenskarne. En af den svenskamerikanska pressens främste män och en talare af erkänd talang, har karakteriserat folkets olika kynnen i Sveriges tjugufyra provinser. Hans karakteristik förefaller visserligen här och där litet kuriös, men åtskilligt tyckes träffa hufvudet på spiken.

Skåningen bor i en kornbod, säger han, och måste ha mat i rättan tid; han behöfver fem timmar att äta. Hvad en skåning säger, det menar han. Han är icke så villig att låna hus som en småländing.

Halländingen älskar upplysning, men han kastar icke ut sina pengar på hvad skräp som helst.
Slagskämpen i norra Halland dör ur. Halländingen är envis så att det förslår. En halländing i Chicago sade: "Jag säger det är rätt, och rätt är det". Han är svår att förstå. Talaren hade en halländing till vän, som hade varit förlofvad i sju år; då han efter denna tids förlopp tillfrågades, om han inte var färdig att gifta sig, svarade han: "Nej, jag har ej lärt känna henne nog ännu".

Blekingen bor i en trädgård, som endast vår söder kan visa likhet till.

Bohusländingen äger stora förtjänster och stora fel. Han är öppen, redbar, gästfri, men styf och stram. Talaren var en gång ombord å presidentens ångare Delphin och fann där, att flertalet af besättningen voro svenskar och af dessa voro de flesta från Bohuslän, ty, sade en officer: "Detta är ett utvaldt manskap".

Småländingen segrar, då andra duka under. Han är lättrörd, fantasirik, men beräknande, precis som om han varit uppfostrad å ett amerikanskt affärskontor. Han blir lätt ond, men lätt glad igen.

Hos öländingen flyter ett annat blod än hos oss andra svenskar. Han utför sitt mål, äfven om det är förenadt med största faror. Han har alltid brådtom och vet, att tid är pengar. Då han lämnar Öland, lämnar han knifven hemma, tar sina verktyg med och blir här bland våra skickligaste arbetare.

Gotländingen är olik öländingen i allt. Är styf, maklig, fredlig; har alltid godt om tid och har aldrig brådtom. Då han blir vän till en person, är han vän för lifvet, i framgång och motgång.

Östgöten går tyst och stilla. Han är konungsligt sinnad, men om han slår sig lös, blir han socialist. Han är religiös, men om han slår om, blir han ateist. Från att vara sparsam, om han blir annat, blir han en slösare. Kung och bonde, dessa äro de enda han fördrar. Allt annat är herredumt.

Dalbon tror, att alla äro lika redbara som han själf; han till och med lånar för att hjälpa andra. 
Vermländingen är en känslans man, stundom glad och stundom bedröfvad. Eld lefver i hans sång, hans religion och allt som han gör.

Nerike är Sveas lilla sköna dotter, och dess tärnor äro skönheter.

Västmanländingens fosterlandskärlek är så stor, att, då han blir hemsjuk, måste han hem. Och om han inte kommer hem, ledsnar han så hårdt, att han får lungsot eller blir tokig.

Södermanland är ett skönt, härligt land med sköna män och kvinnor. En amerikan, som reste där, sade, att dess kvinnor skulle kunna förevisas här som prisbelönta skönheter.

Hos upländingen finnes ingen poesi. Han kunde icke skrifva poesi, om man sloge ihjäl honom. Han är allvarlig och tapper.

Dalkarlen är antingen den bäste man i världen eller den uslaste. Han kan icke undvara sin frihet; lida kan han, men ofred tål han icke.

Gestrikländingen är redbar, fri och själfständig.

Helsingens karakter är styf och sträf, men han är en frihetsälskande man.

Jämtländingens karaktär liknar norrmannens; dock är han fosterlandsvän.

Ångermanländingen, västerbottningen och lappländingen äro trofasta som guld; de älska sång och musik."

En ska nog som upländing ha i åtanke att passa sig för att ge sig på att skriva poesi, hur allvarlig och tapper man än är, så tycks det då aldrig gå väl om man försöker. Om det nu går att lita på orden från den där svenskamerikanens vassa penna på 1800-talet.


söndag 8 november 2015

"Poirots jul" av Agatha Christie

Poirots jul av Agatha Christie utkom första gången år 1938 och denna svenska nyöversättning publicerades hösten 2014. Den lär ha fått (och får fortfarande) rosande recensioner, man menar romanen vara en av författarens bästa.

Handlingen utspelar sig under juldagarna och den belgiske detektiven Hercule Poirot kommer att bli ställd inför ett mysterium med det låsta rummet.

Den tyranniske mångmiljonären Simeon Lee bjuder till allas överraskning (ganska ovälkommen sådan) hem sin familj över julen. Osämja och misstänksamhet finns mellan gästerna, några bland dem är dessutom högst oväntade. När alla är samlade och Simeon skapat ytterligare obehaglig stämning, blir den gamle mannen brutalt mördad. Dörren till rummet där han hittas är låst och fönstren går ej att öppna. Hur har det gått till och vem eller vilka är skyldig till dådet?

Karaktärer:
Hercule Poirot (detektiv)
Överste Johnson (polismästare)
Intendent Sugden (brottsutredande polis)

Simeon Lee (åldrad miljonär)

Alfred Lee (Simeons son)
Lydia Lee (Alfreds fru)

George Lee (Simeons son)
Magdalena Lee (Georges fru)

David Lee (Simeons son)
Hilda Lee (Davids hustru)

Harry Lee (Simeons son)

Pilar Estravados (Simeons dotterdotter)

Stephen Farr (son till en tidigare affärspartner till Simeon)

Horbury (Simeons betjänt)
Tressilian (-"- butler)
Walter (-"- betjänten)

Som med de flesta av Christies deckare har även denna en gammalmodig charm som jag gillar, dessutom passar just den här perfekt som julläsning; det är klurigt, underhållande och "lättsmält". Många villospår, många misstänkta, ett låst rum och det hela mynnar ut i en förklaring till ett oerhört(!) komplicerat tillvägagångssätt för mordet - alltför komplicerat faktiskt. Trots att jag tycker mig läst bättre deckare av Agatha Christie; Poirots jul håller mig fast, blir engagerad att försöka lösa mysteriet under läsningens gång och få grepp om personerna.

Möjligen tyckte jag bättre om Agatha Christies romaner som yngre, på senare tid upplevt mer uppskatta deckarna med Miss Marple som huvudkaraktär (har liksom lite svårt för Poirots snobbighet och alla meningar på franska - ett språk jag själv inte alls behärskar - saknar fotnoter med översättningar). Poirot utan kapten Hastings och inspektör Japp är sen liksom inte riktigt detsamma, saknar dem (även om man förstår varför de kanske inte kan vara med här).


Några andra som bloggat om Poirots jul:
Ewelinas Bokblogg
Mias bokhörna
Ylva Kort och Gott

lördag 7 november 2015

Brist på finkänslighet, sunt förnuft och vanligt hyfs

"Man" och "han" i texten nedan från 1899 bör kanske ersättas med "hen" i vår tid.

”En artig man förstår att gifva sina ord en höflig form, äfven när han måste uttala något oangenämt. 
När han menar: ”Karlen är spritt galen”, säger han: ”Vår förträfflige vän har sina små ryck af tankspriddhet.” 
När han menar: ”Jag är alldeles utledsen på Er efterhängsenhet”, säger han: ”Jag är nu tillräckligt underrättad om Er önskan.” 
När han menar: ”Platsen är längesedan bortgifven”, säger han: ”Jag skall skriftligen underrätta Er om resultatet af mina bemödanden.” 
När han menar: ”Gå er väg och kom icke igen!”, säger han: ”Jag är ledsen, att jag alltid skall vara så öfverhopad af göromål, när ni kommer.” 
När han menar: ”Jag är hungrig som en varg; har Ni ingen mat att ge mig?”, säger han: ”Tillåt mig att säga adjö; jag vet, att Ni brukar spisa middag så här dags.” 
När han menar: ”Ni pratar dumheter”, säger han: ”Edra åsikter äro något originella.” 
När han menar: ”Ert pianoklink är outhärdligt”, säger han: ”Utmärkt! Skada blott, att jag så litet förstår mig på musik” 
När han menar: ”Ni är skyldig mig tio kronor sedan sista viran”, säger han: ”Ni hade en förskräcklig otur sist. Hur mycket var det, Ni förlorade?” 
När han menar: ”Han är en uppenbar bedragare”, säger han: ”Han drifver sina affärer mera till egen än till andras belåtenhet.” 
Och när han menar: ”Jag kan ej betala Er”, säger han: ”Jag skäms för min glömska. Två hela år! Hur är det väl möjligt? Lämna mig räkningen.”


lördag 31 oktober 2015

"Kvinnan i hissen och andra mystiska historier" av Helene Tursten

Alfabeta bokförlag om; Kvinnan i hissen och andra mystiska historier av Helene Tursten:

"Helene Tursten, deckarförfattaren bakom kriminalinspektör Irene Huss, berättar här spökhistorier och andra kusliga historier. Författaren har själv ett förflutet som sjuksköterska och har arbetat på flera av Göteborgs gamla sjukhus. Där fick hon lära sig att varje sjukhus med självaktning har minst ett eget spöke. I Kvinnan i hissen och andra mystiska historier delar Helene med sig av de historier hon själv fick höra under kusliga nätter på mörka avdelningar. Hon berättar också om en otäck natt på ett skotskt slott och om en märklig helg i Köpenhamn. Dessutom får vi möta Irene Huss när hon utreder en kvinnas mystiska död."

Nu är det som så, att jag bland de övriga bloggetiketterna placerar även etiketten "Feelgood" för denna härliga novellsamling. Feelgood är ju ett ganska flytande begrepp, men jag tror att det för Kvinnan i hissen passar rätt bra. Enkelt, lättsamt och okomplicerat berättas här vardagsnära spökhistorier; det är trivsamma och mysiga berättelser, light-ruskiga och hjärtevarma. Ett troligen utmärkt boktips för alla lättskrämda som oftast väljer bort skräckgenren; för det är nog ytterst tveksamt om man kan kalla detta skräck... mysrys passar kanske bättre (om det nu fanns en sådan genre, förstås).

Hur det än är, tycker jag detta är fantastiska noveller! Förstår bara inte varför den här boken verkar vara så dåligt uppmärksammad... men nu blev den ju det åtminstone något mer, på det här pyttelilla sättet, via min bokblogg. :)

Novellerna som ingår + mina små kommentarer inom parentes därefter:

Kvinnan i hissen, I   (handling i sjukhusmiljö)
Kvinnan i hissen, II   (som ovan)
Brinnande hat   (bilsemester i Skottland på 70-talet)
Eldfängd jul   (stressig julafton...)
Ränderna går aldrig ur...   (handling i sjukhusmiljö)
Hur vi blev av med spöket på avdelningen   (-"-)
Inte utan byxor   (-"-, fin - favorit!)
Från andra sidan Cyberspace   (pensionerade Sven får hjälp från andra sidan)
Värdshusets arvtagerska   (sommarsemester på Gotland)
Kärlekens vatten   (en tur till Köpenhamn i mitten av december)
Hämnd, min syster   (extra lång "bonus"-novell med kriminalinspektör Irene Huss)

Tycker så väldigt mycket om Turstens spökhistorier i sjukhusmiljö (blev bl.a påmind om den sommar jag själv jobbade natt - delvis ensamarbete på enheten - som undersköterska). Men även de andra novellerna som bl.a utspelar sig i Skottland och Köpenhamn, samt den sista deckarnovellen med Irene Huss, är oerhört bra.

Boken gavs ut 2003 och antalet sidor är lätthanterliga 190. Rekommenderar denna varmt.


Läst oktober


  1. Rörelsen (2:a del av trilogi), John Ajvide Lindqvist (bibliotekslån)
  2. Elva dagar i Berlin (3:e del av trilogi), Håkan Nesser (bibliotekslån)
  3. Den onda viljan (serie: Kommissarie Sejer #9), Karin Fossum (ur egen bokhylla)
  4. Spökhanden (Novellix-novell), Selma Lagerlöf (bibliotekslån)
  5. Två sällsamma berättelser (noveller), Aurora Ljungqvist (bibliotekslån)
  6. Sandfågeln, Susanne Nygren (annat lån)
  7. Evig natt, Michelle Paver (bibliotekslån)
  8. Bunkern, Hanna von Corswant (bibliotekslån)
  9. Feberflickan, Elisabeth Östnäs (bibliotekslån)
  10. Yuko, Jenny Milewski (E-bok, bibliotekslån)
  11. Kvinnan i hissen (novellsamling), Helene Tursten (bibliotekslån)
  12. Från de döda (novell), Ola Hansson (bibliotekslån)
  13. Strax efter solnedgången (novellsamling), Stephen King (bibliotekslån)



tisdag 27 oktober 2015

"Yuko" av Jenny Milewski

Denna höst utgavs av bokförlaget Styxx Fantasy Yuko av Jenny Milewski. En skräck- och spökhistoria; bokens baksida:

"Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomilinjen. När kontraktet på ett eget studentrum landar i brevlådan kan det nya livet börja. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren på Ryds Allé 23. Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet?

Steg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning. Att överleva.

Yuko är en gastkramande spökhistoria där greppen från 90-talets klassiska college-skräck ställs mot asiatisk spöktradition. Under studenternas förtvivlade kamp mot det obehagliga väcks frågor om kulturell förståelse och människans eviga jakt efter mening."

Tyckte särskilt mycket om det tänkvärda kring kulturell förståelse. Visst kan vi inte alltid fullständigt förstå, men tror absolut vi kan få nya viktiga insikter om vi drar lärdom av varandras olika kulturer genom en ödmjuk attityd. Det som handlade om japansk kultur och språk var riktigt intressant och spännande, skulle verkligen ha velat att just det hade utvecklats mer och fått tagit mer plats i handlingen.

Riktigt bra var även de insikter som förmedlades om hur det kan vara att bli bemött som adopterad - de förutfattade meningar som finns bara för att människor väljer att gå efter det yttre utseendet, snara att dra förhastade slutsatser med minsta möjliga ansträngning. De adopterades situation i Sverige kan nog vara nyttig för många att inse på det här sättet.

"Människans eviga jakt efter mening" är förstås också tänkvärt, att det i vår kultur verkar finnas en tendens att alltid försöka finna en mening med det som händer, eller det vi drabbas av. Men ibland finns det ju ingen mening med det som händer, rättmätigt straff följer inte alltid på brott och lidande har långt ifrån alltid självförvållande orsaker för den som blir utsatt och drabbas. Man har verkligen inte alltid "förtjänat" det. Men med tanke på allt våld och elände man läser om dagligdags i nyhetsflödet - inte kan vi väl alltid finna en mening med det som sker eller det som drabbar oskyldiga? Förr fann man kanske förklaringar och tröst i religionen; onda makter som hade sitt finger med i spelet, eller en gud som genom prövningar mäter människans tro.

Visst kan romaner i skräckgenren vara tankeväckande! ;)

Var det då en skrämmande berättelse? Jo, så där lite lagom. Som film skulle den säkert bli jätteruskig.

Den som varit universitetsstuderande (speciellt på Linköpings universitet) tror jag nog kan finna något extra tilltalande med romanen i form av igenkänning. För mig är den biten främmande, och förfasas faktiskt lite över hur universitetsstudenter så med liv och lust tycks gå in för att ta död på sina stackars hjärnceller medelst intensivt "festande" intagande alkohol. Stämmer den bilden förstår jag helt klart att jag inte skulle ha passat in där. :)

Språket i Yuko var ganska enkelt och karaktärerna har ett ungdomligt naivt lättsinne som kanske kan bidra till att man får lust att kategorisera den här boken som en YA/ungdomsroman, och det är som sådan jag tänker mig den då betyget sätts.


lördag 24 oktober 2015

"Evig natt" av Michelle Paver

Evig natt [en arktisk spökroman] av Michelle Paver. Okej, nu har jag fått en ny toppfavorit! Sådant händer verkligen inte ofta, men Evig natt var helt enkelt en roman för mig. Oerhört vacker, ödslig och så underbart kuslig! Saknar ord helt enkelt.

Beskrivning från Bokförlaget Semic:
"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är ljusår ifrån den smutsiga dimman i London.

Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter blir mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig av, och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam på Gruhuken - något vandrar i mörkret därute ..."

Historien är skriven i form av Jacks dagboksanteckningar, hans upplevelser kryper på så vis nära inpå (man läser romanen med klar fördel sent om kvällen). Det här är psykologisk spänning på hög nivå, det är rent, enkelt rakt, briljant välskrivet. Hela boken igenom finns ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig. Äntligen en spökroman som skrämmer, och det krypande obehaget byggs rysligt väl upp på ett mycket proffsigt sätt.

Av bokens efterord framgår tydligt att författaren gjort en gedigen research inför Evig natt, bl.a rest till Spetsbergen ett par gånger för att själv uppleva miljöerna, bekanta sig närmre med hundrasen siberian husky, vandra med snöskor i mörkret och bli varse hur polarmörkret känns (inte nämnt; men jag skulle tro - av egen erfarenhet - att hon även upplevt ett spektakulärt norrsken). Dessutom ligger en välgjord undersökning bakom vad gäller hur det var i Spetsbergen i början av 1900-talet, t.ex förekomsten av vetenskapliga expeditioner dit under den tiden.

Det finns en lockelse i vildmarksupplevelser och i sådant som är kusligt. Lägger man sen ihop dessa båda blir det för mig något rent fantastiskt, högsta betyg känns då på något vis inte nog.


söndag 18 oktober 2015

"Två sällsamma berättelser" av Aurora Ljungstedt


Två sällsamma berättelser
av Aurora Ljungstedt finns eventuellt att införskaffa som begagnad eller låna på bibliotek. Vill man däremot köpa en bok där berättelserna ingår, lär dessa även finnas med i En jägares historier från 1861 (denna nya upplaga är utgiven 2013 av Hastur Förlag).

De två berättelserna har titlarna; "En gubbes minnen" (som uppges vara ett fristående utdrag ur romanen med samma namn) och; "Harolds skugga" (återgiven i fullständigt skick. Texterna i Två sällsamma berättelser (utgiven av Aleph Bokförlag 2002) skall vara hämtade från "Samlade berättelser af Claude Gérard" (pseudonym), band 1, Albert Bonniers förlag 1872.

Bokens baksida:
"Två sällsamma berättelser av en bortglömd mästarinna:
   Till ett säteri i Östergötland kommer den mystiske doktor Testa. Därmed börjar märkliga saker hända. En ung kvinna lever som en sömngångare, en man vågar inte säga vad han såg i en spegel och utanför ett fönster ser en greve hur han själv kommer att bli mördad. Scenen där gårdens patron undertecknar sitt testamente är ett kusligt mästerstycke som bör läsas och inte beskrivas.
   Harold har dragit sig undan världen i en idyllisk och drömlik dal i Kolmården. Men bland traktens folk sägs det att han står i förbund med djävulen och inte är densamme på dagarna som på nätterna. En jägare blir bekant med Harold och får veta hemligheten med hans dubbelliv.

Aurora Ljungstedt (1821-1908) var på sin tid en av landets mest framgångsrika och uppskattade författare. Hennes spännande, mystiska och mardrömslika berättelser är fortfarande njutbar läsning och förtjänar att räddas från glömskan de fallit i."

I denna utgåva, (2002) från Aleph Bokförlag, finns teckningar av Jonas Anderson och en presentation av Rickard Berghorn.

Tycker så mycket om alla de metoder denna - under sin livstid så uppskattade - författare använde för att få berättelserna riktigt kusligt skrämmande! Hon åstadkom det medelst beskrivningar som bygger upp stämningar suggestivt, genom att spela på överkänslighet för förnimmelser, göra vaga antydningar och med tvetydigheter; betydelser med dubbla bottnar; man kan läsa in så mycket mer än det rent uppenbara (allt detta så vanligt förr, men tyvärr inte lika vanligt för senare tids tillkommen skräcklitteratur). Man har nämnt att hon åstadkom stor verkan med små medel - och det är nog just det jag gillar. Klassisk skräck är inte lika grovkornig och rå, inte lika rakt på sak, än dess moderna motsvarighet. Det är det försiktigt insmygande kusliga, det inlindade - som rättmätigt tillskriver läsaren förmågan att själv utläsa vad som antyds (en förmåga vi ju faktiskt besitter!) - som gör den så fantastisk. Blir så glad när nutida författare i skräckgenren tar fasta på åtminstone några av dessa metoder för att uppnå skräckeffekt. Aurora Ljungstedt behärskade det verkligen, och skulle nog kunna vara en klar förebild. Hoppas man.


torsdag 15 oktober 2015

"Spökhanden" av Selma Lagerlöf

Spökhanden
av Selma Lagerlöf, en nätt liten sak på blott 22 sidor från Novellix, är i egentlig mening inte så mycket spökhistoria/skräck, utan mer som en kort men effektiv relationshistoria med övernaturliga inslag. Som sådan är den mycket bra, med ett tydligt budskap som går fram.

Det hela handlar om avslöjade falskspel, där en spökande hand visar sig för Ellen. Ellens fästman spelar också falskt i dramat, men blir i sin tur inte utsatt för spökerier. Istället blir han den som efter Ellens avslöjande lockar henne åter till planerna på ett kommande äktenskap dem emellan, på så vis tar han också tillbaka makten.

Väldigt mycket 1800-tal och en tänkvärd liten berättelse som ger en inblick i det förflutnas landskap, där inskränkta valmöjligheter gav upphov till generöst med falskspel blivande makar emellan.


lördag 3 oktober 2015

"Rörelsen" av John Ajvide Lindqvist

Rörelsen - den andra platsen
av John Ajvide Lindqvist, är uppdelad i tre delar; "Utanför", "Innanför" och slutligen; "Bortanför". De första två delarna av boken var helt fantastiska (därav det slutliga och förvånansvärt höga betyget), men sen flippar det ur fullständigt. Tyvärr!

Bokens sista och avslutande del är bara alltför groteska. Det kyliga råa våldet sätter den också i en klass för sig, något man har svårt att klara av. Alltför överkänslig kanske? Kommer jag trots detta att läsa den (preliminärt till hösten 2017) planerade fortsättningen; X - Den sista platsen? Troligen. Svårt att fatta? Troligen.

Ska försöka förklara...

Rörelsen är helt klart en "tematisk fortsättning", men även uppges den vara en prequel till Himmelstrand. En prequel skall ju vara en föregångare i fiktionen (efterföljare i verkligheten). Med tanke på det i kombination med den handling som beskriver "fältet" såsom man får ta del av det i Rörelsen, är det ofrånkomligt att man blir ganska nyfiken på hur det hela skall jämkas samman i den sista platsen.

Huvudperson, tillika berättare, skall föreställa en fiktiv version av bokens författare. Det handlar om en ung vuxens relation till andra och om den gränsöverskridande översinnliga dragningskraften; vilka olika individuella gränser som de som ger efter för den attraktionen är beredda att passera.

Det jag gillade som allra mest med Rörelsen var beskrivningen av det tidstypiska för åren 1985-86. Visst blandas sen verklighetens Palmemord in i handlingens fiktion, men hur det blandas in i det hela får man först veta mot slutet, förstås. Handlingens existentiella air, det där något som anas bortom den synliga världen/verkligheten, tilltalar självklart också, gör det extra spännande.

Till vilken grad önskar vi utforska mörkret? Vilka gränser är vi beredda att överskrida för att få en glimt av det som finns bortom den synliga världen? Om vi får tillträde till det okända, tänk om det inte gör oss till bättre människor, mer tillfreds med tillvaron, utan tvärtom till alltmer olyckliga människor, ondskefulla och känslolösa till vår natur? Och samhälleliga utopin; är den ens möjlig att delvis föreställa sig i verkligheten? Tänk om... säkert en rätt vanlig början innan en berättelse börjar ta form hos den som skriver, eller till de tankar som blir kvar hos läsaren efter att ha läst en bok.

Rörelsen är; väldigt annorlunda, riktigt spännande, oerhört svår att lägga ifrån sig, generös med tidstypiskt från 80-talet, tankeväckade vad gäller det mellanmänskliga, existentiella och samhällsfenomenen... för mig blir det den behållning som överskuggar det man verkligen ogillade, d.v.s det känslokalla, våldet och det där verkligen groteskt motbjudande, som inte utelämnar något.


söndag 27 september 2015

"Ingenting" av Jonas Karlsson

Beskrivning från förlaget Novellix av novellen Ingenting av Jonas Karlsson:

..."I den nya novellen Ingenting dyker en dag plötsligt fyra män i kostym och hatt upp på Hornsgatan i Stockholm. Vilka är de och vad vill de? Frågorna hopar sig i den mystiska berättelsen, som långsamt får en att börja undra över vem det egentligen är som blir förd bakom ljuset; huvudpersonen eller läsaren själv?"
"Ingen sa något mer. Ledaren fimpade cigaretten och tog genast fram ett nytt filter och tobak som han plockade med en stund. Han satte cigaretten i munnen. Tände och kisade genom röken mot mig. Ska jag inte låtsas om er? frågade jag. Han skakade på huvudet, men nu tittade han inte längre på mig. Bara stod där och rökte med blicken i fjärran. Men , sa jag. Det blir ju konstigt när jag ser er hela tiden. "
Novellix nr 65 är väl ingenting? Jo visst är Ingenting mer än ingenting, för det är en ganska finurlig bagatell faktiskt; besynnerlig och lite småknäpp. Inte bland det bästa jag läst av Jonas Karlsson, men ändå tänkvärd idag när det inte står så högt i kurs att bara vara så där alldeles vanlig; inte det allra minsta speciell och utmärkande. Det tycks ju så viktigt i en tid när alla vill synas och höras att på något annorlunda vis, åtminstone sticka ut ur mängden, för att vara någon spännande värd att uppmärksamma, istället för just; ingenting.

"Jag stod kvar i snön som föll. Knappt en människa ute.
   Bara den isande vinden."

lördag 19 september 2015

"13 Svarta sagor" (olika författare)

13 Svarta sagor är en novellsamling, publicerad innevarande år, från Swedish Zombie (ett litet oberoende förlag som intresserar sig för rysare, skräck och mörk science fiction - lysande, inte sant?).


Boken beskrivs från förlaget på följande vis:
"Rysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en."
Den häftade boken omfattar 193 sidor och innehåller alltså 13 skräcknoveller skrivna av 12 olika författare.

Fördelen med novellsamlingar som den här skrivna av olika författare, är naturligtvis att var och en kan upptäcka nya favoriter efter eget smak och tycke. Så här tyckte jag:


Gastkramad av Lova Lovén: En storasyster som konfronterar sin lillasysters dödsorsak; gastar... som kommer på natten aldrig på dagen, inte kan ta dig när du sover... så gillar de kött och när du har ont.


Dödspatrullen av Katarina Emgård: Mörk dystopi-novell där befolkningsökningen kontrolleras med dolda fällor konstruerade nattetid av dödspatruller.


Köttkvarnen av Mattias Lönnebo: Köttkvarnen från loppis som får liv på natten... gnisslar; tikelili, tikelili, tikelili. Lilla Fabian, som i förväg förstår att något är fel med köttkvarnen, lyckas inte övertyga sina föräldrar.


Djuptjärn av Elisabeth Östnäs: Nyårsklockor klämtar år 1800 och mannen som sitter invid brasan, frusen med en pläd om sina ben, tänker tillbaka på tiden då han var ung. Det var sommar och han lämnade Uppsala för en tjänst som informator till två barn, vid en herrgård ute på landsbygden. Någon mörk och dunkel hemlighet från det förflutna vilar över platsen och människorna. Mystiska och oförklarliga fenomen uppenbarar sig för den unge informatorn, som blir alltmer orolig. Finns det en gengångare som irrar runt på godset?
Min kommentar: Klassisk skräck och en helt fantastisk berättelse, gillade allt med denna novell och skulle bara vilja läsa mer i samma anda - ett "wow" är på sin plats här, verkligen! :)


Den sjunde av Love Kölle: Människohandel som en avancerad sorts affärsidé.


Flockdjur av Mikael Strömberg: En man tar sig till sjukhus efter misslyckat självmordsförsök. På sjukhuset finns den överläkare som i sin hemmiljö njuter av att hånande tala vitt och brett, utan minsta tanke på sekretess, om sina olycksdrabbade patienters öden. Läkarens uppmärksamma och dagboksskrivande dotter blir brutalt misshandlad i en mobbingsituation. Då flickan tas omhand och transporteras till sjukhus hittar man dagboken i hennes ryggsäck. I slutet av händelseförloppet finns där ett flockdjur, som blir fråntagen allt över en natt...
Min kommentar: Fyndigt!


Kidnappad av Eva Holmquist: Kvinna vaknar upp i ett sterilt sjukrum och har inget minne av vad som hänt. Hålls kvar, men lyckas till sist fly och ta sig hem, vad väntar där för sanning?


Befallaren av Fred Andersson: Efter att ha sagt upp sig från sitt jobb för att skriva en bok tar sig Lars ut till den beryktade ön Loke där en mystisk sekt lär ha funnits (eller fortfarande finns?).


Följeslagare av Christina Nordlander: 6-åriga Sanna råkar ut för en olycka på gymnastiken, får en hjärnskakning och helt plötsligt blir hon varse sin "följeslagare", en slags vänlig ljusvarelse/skyddsängel. Sanna möter på sjukhuset, där hon hamnat efter olyckstillbudet, en några år äldre pojke som sitter i rullstol. Även pojken Kim visar sig se dessa ljusgestalter som följer människorna, men Kim börjar planera något...
Min kommentar: Fantasy och bara lite rysare - men absolut bra som komplement (och lite motvikt) i samlingen. Underbart vacker och finstämd berättelse som utan tvekan ger mersmak!


Marken där är sank av Alexandra Nero: Gammal sjöbotten blir tomtmark, en varelse väcks upp ur sin slummer i dyn. En sjukskriven ensamstående far förhandlar med varelsen för att lätta sin dotters börda.


Boeuf Bourguignon av Ida Tellestedt: Betty får rådet av sin läkare att göra något roligt, kanske ställa till med fest. Betty bestämmer sig för att laga Boeuf Bourguignon till en "fransk afton" i hemmet. Men vad är det egentligen Betty planerar?
Min kommentar: Tyckte mycket om det tidstypiska med Bettys stressituation och övriga tidsmarkörer i den här berättelsen. Inte lika förtjust i hur ingående detaljerat det beskrivs om hur huvudråvaran införskaffas och behandlas, för att sen hamna i grytan.


Pappas store pojke av Johan Grindsäter: Lilla Theo med monstret under sängen, och hur han med "monstrets" hjälp lyckas bli kvitt sin plågoande.
Min kommentar: En förträffligt charmig och söt rysare med perfekt knorr på slutet!


Hungrig skugga av Love Kölle: Hungriga skuggvarelser som i det fördolda/maskerade livnär sig på människornas sorg och ångest. Frank är ett mänskligt närande offer.


En antologi på temat "superhjältar" är av förlaget till 13 Svarta sagor i planeringsstadiet. Releasedatum är ännu inte satt, men självklart blir man nyfiken på den, och såklart kommer jag att hålla utkik.