söndag 31 januari 2016

Läst januari


  1. Nådastöt (serie: Kommissarie Armand Gamache #2), Louise Penny (ur egen bokhylla)
  2. Vägen, Cormac McCarthy (ur egen bokhylla)
  3. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt, Pär Holmgren (bibliotekslån) 
  4. De öde fälten (serie: Ruth Galloway #7), Elly Griffiths (bibliotekslån) 
  5. Enkel biljett till nattens ände, Johan Frick (Recensionsexemplar från MIX förlag / E-bok / ur egen bokhylla)
  6. Hägring 38, Kjell Westö (E-bok, bibliotekslån)
  7. Persepolis (del 1), Marjane Satrapi (bibliotekslån) 
  8. Blade Runner, Philip K Dick (bibliotekslån) 
  9. Brobyggarna (serie: Det stora århundradet #1), Jan Guillou (bibliotekslån) 
  10. Labyrinten, Henning Mankell (ur egen bokhylla)


lördag 30 januari 2016

"Labyrinten" av Henning Mankell

En bok köpt på second hand, som fått stå länge oläst i bokhyllan, är Labyrinten av Henning Mankell. Boken kom ut år 2001 och går inte att finna bland näthandlarnas utbud. Kände inte alls till vare sig boken eller TV-serien vars manuskript ligger till grund för bokens tillkomst. Förutom att det var Mankell som skrivit den, lockade även baksidans text till införskaffandet:

"På en kobbe i skärgården hittar två sjöfågelsjägare ett kranium, fastkilat i en granitskreva. Utredningen om skallens ursprung går oförklarligt trögt, tycker åklagare Louise Rehnström. Vem är den döde egentligen? Var finns resten av skelettet? Och hur kom den döde ut till skäret?
   Ryktena börjar gå: Kan det vara Bengt Ingemarsson, mannen som skulle frälsa bygden med sina investeringsplaner? Hans storslagna idéer förverkligades aldrig. Istället drogs han inför rätta misstänkt för bedrägeri. Under rättegången försvann Ingemarsson spårlöst och med honom de pengar han utverkat för sina projekt.
   När Louise, som är gift med kommunalrådet Henrik Rehnström, försöker gå till botten med historien inträffar flera dramatiska händelser som får henne att undra vem som saboterar hennes ansträngningar, och varför. Till slut kan hon inte längre blunda för de obehagliga sanningarna om hur kommunens makthavare förvaltat medborgarnas förtroende.
   Labyrinten är ett nutidsdrama som uppvisar en skrämmande bild av det forna folkhemmet, ett land där man inte vet vem eller vad man kan sätta sin lit till.
   Boken är en bearbetad version av filmmanuset." 
Ordfront förlag

Själva handlingen är ganska bra och samhällskritiken säkert väldigt träffande beskriven genom det här dramat, så synd då att boken inte skrevs före TV-manuset blev till. Boken som är en "bearbetad version av filmmanuset" har fotoillustrationer från filmen (inte så lyckat enligt mig) samt består av 243 "scener" där meningarna är korthuggna och det är övervägande dialog. Allt känns väldigt sparsmakat, kallt och kargt.

Den kyliga åklagaren Louise Rehnström är väl den jag retar mig allra mest på bland karaktärerna. Till den här huvudkaraktären får man väl i varje fall tillskriva en positiv egenskap; envisheten att försöka ta reda på sanningen (men egentligen får man inte någon riktigt klarhet i hur svindeln gått till och den avslutande fotoillustrationen passar heller inte samman med textens slut). Men förutom det finner man ingen som helst sympati för denna Louise, bl.a är det så bedrövligt trist med alla dessa alkoholmissbrukande huvudpersoner i svenska deckare, och åklagare Rehnström är då sannerligen inget undantag, med våldsamma vredesutbrott och hela baletten (massor av krossat glas blir det).

Men bokens handling alltså rätt okej f.ö. och det är en historia som troligen till vissa delar är rätt realistisk vad gäller hur det kan gå till i verkligheten när det gäller ekonomisk brottslighet. Skulle nog sen tro att folks förtroende för politiker i allmänhet är ännu sämre idag, än då för femton år sedan när boken skrevs.

En smakbit ur Labyrinten hittas här.

Betyg: 2/5


onsdag 27 januari 2016

"Brobyggarna" av Jan Guillou

Information om Brobyggarna av Jan Guillou, hämtat från Piratförlaget:

"När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade
århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen.

Men kärleken vände upp och ned på planerna. Den ene flydde, bedragen och skamsen, till Tyska Östafrika, men hamnade likväl på ett av tidens största järnvägsbyggen, det mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. Den andre flydde också på grund av kärlek, men till London. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning genom att ansluta sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.

Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.

Brobyggarna är den första delen i Jan Guillous nya romansvit om Det stora århundradet."

Den beskrivningen lät synnerligen lockande tyckte jag, och tog mig an denna tegelsten på nästan 600 sidor. Har ju dessutom gillat nästan allt som lästs tidigare av Jan Guillou.

Tokhyllad roman detta, men inget för mig.

Det börjar mycket bra och berättelsen om de tre bröderna från norska Vestlandet utanför Bergen fångade på en gång, tyvärr blev det ganska snart tråkigt, segt och långdraget; överdrivet detaljerat beskrivet samt till stora delar alltför ointressant; ibland omåttligt plumpt och osannolikt vidrigt. Storviltsjakten p.g.a elfenben och alla dessa penninggalna människor var rent förargelseväckande. Retade mig också på übermensch-karaktärerna som kändes lite väl känslolösa, ytliga och... androidlika(?). En vuxenvariant av genren pojkböcker (om det nu finns en sådan genre) skulle man nog kunna kalla Brobyggarna, och om det låter lockande kan man nog ganska säkert gilla boken skarpt.

Det stora århundradet var en bokserie som jag tänkt ta itu med detta år, men det får nog räcka med denna första bok i serien. För den här historiska perioden i början av 1900-talet, som f.ö självklart är intressant(!), finns det säkert andra romaner; skall försöka leta rätt på de guldkorn som står att finna för tiden.

Betyg: 1/5

Andra som bloggat om Brobyggarna:
Lingonhjärta
Lottens Bokblogg

måndag 25 januari 2016

"Blade Runner" av Philip K Dick

Blade Runner (originaltitel: Do Androids Dream of Electric Sheep? - utgivningsår 1968) av Philip K Dick skall höra till en av de största mästerverken inom SF-litteratur. Romanens titel i svensk översättning första upplaga 1974: Androidens drömmar. Ny upplaga med ny titel 1994 och 2012; Bakhåll förlag. Manuset till den mer kända Future Noir-filmen Blade Runner är löst baserat på denna roman. Filmen hade biopremiär 1982 och den har visats i flera versioner sedan dess. Det jag i nutid refererar till vad gäller filmen är "The final cut" från 2007.

Denna postapokalyps äger rum tidsmässigt år 1992 för de första upplagorna av boken och i senare upplagor år 2021 (i filmen är plats och tid: Los Angeles år 2019). Efter världsomfattande kärnvapenkriget Terminus består jordens atmosfär av genförändrande radioaktivt damm. För att bevara människans genetik uppmanar FN till massutvandring till kolonier på andra planeter, t.ex mars. För att få folk att vilja ge sig iväg från jorden som emigranter, blir de erbjudna varsin egen android (anställd människoidentisk robot), som ett slags lockbete (..."de verkliga drivkrafterna bakom emigrationen: androidslaven som morot och det radioaktiva nedsläppet som käpp").

Romanens handling utspelar sig under en enda dag i Rick Deckards liv. Hans uppdrag som inhyrd prisjägare vid San Francisco-polisen är att spåra upp, avslöja och "dra in" (avrätta) androider (humanoida robotar) som rymt. En typ av androider har konstruerats så snarlikt riktiga människor att de även givits en stark vilja att leva, självbevarelsedrift och en jagkänsla, men de saknar mänsklig empati (androiderna själva anser dock att empati inte alls existerar). Vissa av dem är heller inte själva medvetna om att de skulle vara något annat än riktiga människor, då de fått falska minnen av en barndom och uppväxt inplanterade.

Rick Deckard kallas denna gång in för att överta ett uppdrag som tidigare innehafts av androidjägaren Dave, vilken blivit beskjuten efter påbörjat uppdrag. De extraintelligenta androider uppdraget gäller är rymlingar som befinner sig på jorden med tagna mänskliga identiteter, två har redan blivit eliminerade och sex återstår. Deckards uppgift blir att söka upp, avslöja dem genom test och därefter "dra in".

Parallellt med berättelsen om Deckard möter man karaktären J R Isidore, en av de radioaktivt skadade. Denna grupp individer, kallade specialare (klassificerade som "vandrande hot mot släktets jungfruliga arv"), lider av en alltmer försämrad intelligens, de är lågstatusmänniskor och som icke önskvärda emigranter är de hänvisade till att stanna på jorden samt där framleva sina liv i skymundan. Skymfad och hunsad innehar Isidore ett lågstatusyrke samt bebor en lägenhet i ett stort förfallet och f.ö tomt hyreshus (men så plötsligt tycks någon annan också ha flyttat in i huset...). Isidore arbetar som transportör vid ett reparationsföretag för elektriska djur.

På jorden har det blivit en statussymbol och en av de viktigaste sociala normerna att äga ett levande djur, men de som inte har råd att köpa ett riktigt kan skaffa sig ett elektriskt, för att hålla den lyckade fasaden uppe (Rick Deckard och hans fru Iran äger ett elektriskt får). Förutom statusen påtalas främst det betydelsefulla med relationen till/skötseln av ett djur för att hos människan främja de empatiska känslorna. Erfarenheten av djur anses ha bidragit till att skapa empati hos människan, men djuren på jorden har under senare tid drabbats av massdöd (strålningsförgiftade). Bristen på empati skall även åtgärdas genom att vara delaktig i den på jorden nu regerande teknikbaserade religiösa rörelsen Mercerismen, där en s.k "empatibox" är viktig för dess utövare. Religionen centrerar sig kring en martyr; gestalten Wilbur Mercer, som evigt klättrar upp för en brant och samtidigt blir utsatt för stenkastning.

Deckards och Isidores möte med androiderna kommer att förändra dem i grunden. Deckard kommer till insikt om att han blivit alltmer avtrubbad känslomässigt genom sitt arbete, på så vis blivit mer lik de androider han jagar, och Isidor får ompröva sin godtrogna inställning, lära sig skilja ont från gott, oäkta från äkta.

Romanen undersöker ämnet/ställer frågan om vad det är att vara människa, vad som kännetecknar det mänskliga, de dilemman vi ställs inför i vissa svåra valsituationer.

Fram till 2/3-delar av boken gillade jag verkligen Blade Runner i romanform. Deckards träff med Rachael är antagligen för mycket en produkt av sin tid då romanen en gång skrevs på 60-talet, den episoden var smått löjeväckande. Därefter blir det så bedrövligt (nästan psykedeliskt) rörigt. Enda räddningen är väl sen själva slutet.
Tyckte det var underhållande med alla metaforer och symboltolkningar man kunde göra, tror nog det går att upptäcka fler vid omläsning, precis som för filmen - trots att filmen är väldigt mycket annorlunda. Men Pris och Roy finns ju med, filmens J.F. Sebastian finner sin någorlunda snarlika motsvarighet i bokens Isidore och vad gäller alla djur finns ju åtminstone vissa konstgjorda med i filmen. Romanens fokus på djur, konstgjorda och eftertraktade levande, var ett positivt inslag. Buster Vänligs TV-show var dock ingen större förlust att man slapp i filmen, liksom allt detta kring mercerismen, även om man förstår varför det är med för helhetsbildens skull. Känns som överdrivet tokmycket har knökts in på för få sidor, vilket var lite synd. (Tyvärr verkar jag själv haft svårt att hålla det här bokomdömet kort och koncist, detta upptäckte jag nu - ber om ursäkt!)

Filmen är för mig bättre än boken, men samtidigt är den ju förstås helt olik. Svårt var det att sätta betyg på Blade Runner som bok, pendlade mellan 2 och 3, men det är svårt att släppa tanken på vad allt betyder, alla tolkningar man kan göra, fundera över... så plus i kanten där; det väger över till en trea i betyg. Dessutom har en sådan här bok med all säkerhet gjort nytta som inspiration för många efterföljare som skriver i genren.

Betyg: 3/5

lördag 23 januari 2016

"Persepolis" (del 1) av Marjane Satrapi

Persepolis (del 1/4) av Marjane Satrapi är en självbiografisk roman i form av en berättad serie tecknad i effektfullt svart-vitt.

Första delen utgör tiden i början av hennes liv från sex års ålder, hon är född (1969) och uppvuxen i Teheran, Iran.

Berättelsen startar år 1979 och shahen av Iran störtas efter den islamistiska revolutionen, det nya samhället växer fram. Istället för det fria samhälle som många förväntat sig, införs ett strikt religiöst och regelstyrt där prästernas diktatur gäller - landet blir ayatollornas Iran. Övervakning och spioneri införs för att se till att människorna lever i enlighet med de strängt religiösa reglerna.
Det är en omvälvande orolig tid som den lilla filosofiskt lagda Marjane upplever och beskriver utifrån sitt vardagliga liv, det som händer, allt sett ur barnets perspektiv. Det är hemskt, tragiskt, sorgligt, men även roligt på ett oförargligt självironiskt sätt.


Hade rätt så dåligt begrepp om landet Iran och dess historia, upplevde därför detta som ett lättsamt sätt att förstå hur det kunde bli som det blev. Orsak och verkan; alltid bra att få koll på själva orsakerna istället för att bara se till följderna och därpå i värsta fall - som jag tror många gör - klistra på fördomar, antagligen finns alltför mycket sådant.

Kommer såklart att följa upp med de fortsättande delarna om Marjane Satrapis sanna historia. Inte så dumt att kliva ur bekvämlighetszonen ibland och upptäcka något nytt; serieformen var ett utmärkt sätt att föra fram denna berättelse ur verkliga livet. Rekommenderar den till alla - ung som gammal.

Betyg: 4/5

Några andra som bloggat om Persepolis:

torsdag 21 januari 2016

"Hägring 38" av Kjell Westö

Hägring 38
Kjell Westö
Albert Bonniers Förlag om Hägring 38 av Kjell Westö:

"Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans "Helsingforsbukett", de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten."

Väldigt lyckade miljöbeskrivningar/stämningar som förmedlar en levande och autentisk känsla för tiden, samt historiskt intressant om Finland och främst då Helsingfors år 1938. Hade för egen del urusla förkunskaper om Finlands historia (kanske är det delvis därför jag i år bestämt mig för att ta den till mig i romanform?).

Vad som däremot störde mig med Hägring 38 var bl.a det sävliga tempot. Det går verkligen sååå långsamt fram. Har dessutom lite svårt att begripa mig på karaktärernas irrationella beteende, t.ex så som den tar sig i uttryck på grund av djupt trauma vad gäller fru Wiik/Miljafröken/Matilda/Tilda. Hade nog sett att det sen var något mindre politik och mer historisk bakgrund i samtalen mellan herrarna i Onsdagsklubben (väldigt "gubbig" roman detta), men sådant går ju ofta ihop och det är väl troligen svårt att reducera den politiska biten då.

Bra med Hägring 38 var att jag blev intresserad av att ta reda på mer kring Finlands historia innan andra världskriget och finska vinterkriget (t.ex. inbördeskriget, dess följder för "de vita" och "de röda" - väldigt dåligt påläst om detta). Och så långsam var nu inte romanen så den blev tråkig, fick mig i varje fall att vilja läsa vidare fram till slutet. Såg det allt tydligare framför mig såsom genom en hägring...

"Finlands historia är också vår" heter det ju, men hur mycket kunskap om Finlands historia har vi i allmänhet egentligen?

Betyg: 2/5

Några andra som bloggat om Hägring 38:

måndag 18 januari 2016

"Enkel biljett till nattens ände" av Johan Frick

Enkel biljett till nattens ände av Johan Frick. MIX Förlag:

"Unik blandning av jazznoir och klassisk rymd-sf

Tidigt femtiotal i Frankrike. Mänskligheten får ett unikt erbjudande: stig ombord på ett främmande rymdskepp och följ med till en högteknologiskt utvecklad del av universum. Några hundra personer antar erbjudandet. Men när skeppet efter 300 år når sin slutdestination visar den sig vara något helt annat än vad de väntat sig.

Enkel biljett till nattens ände är en stämningsmättad blandning av klassisk rymd-science fiction, noir och jazzromantik.

Tusenskönan Rosalind – festens givna mittpunkt, privatdetektiven Slim Jim, frilanspiloten Valentina Cruz, och Solange – ännu en Brigitte Bardot-klon som röker cigaretter i en sunkig bar medan hon längtar bort från Port Michèle. Det är bara några av de till lika delar luggslitna och glamourösa existenser som befolkar Johan Fricks universum i en galax långt, långt bort.

I den nya världen där rymdskeppet L’Harmonie Du Monde landade frodas krig, konflikter och brottslighet. Och frågan är om inte vapnet xenotech är värre än något som finns på jorden? Följ tusenskönor, skuggpojkar, profeter och gangsters i det changerade Port Michèle, besök drakråttornas hemvist Claudette och Nouveau Versailles – staden där allt har ett pris men inget har ett värde.

Bokens alla delar går att läsa fristående, men glider också samman på oväntade sätt och vidgar berättelsen till något mycket större. Ett tungt debutverk och en blivande klassiker."

Tvekade inte en sekund att tacka ja när jag blev erbjuden recensionsexemplar för denna episodroman av Johan Frick (1965-2015). Kände till namnet sedan tidigare som bl.a den översättare han var inom science fiction-genren. Detta hans nyskapande debutverk var (precis som väntat) riktigt bra och helt ojämförligt med något annat jag läst. Får samma känsla när jag läser Enkel biljett till nattens ände som till filmen Blade Runner (från 1982), i mitt tycke absolut bästa science fiction-filmen (i motsats till majoriteten som uppenbarligen topplacerar Stjärnornas krig). Noir, dystopi, cyberpunk... finns absolut något med det som lockar särskilt.
Bokens handling utspelar sig i en framtid som äger en helt annan alternativ historisk utveckling från början av 1900-talet än vår, en alternativ utveckling där teknologi och rymdfart låg mer i framkant. Vem har inte någon gång fantiserat över hur världen skulle sett ut med en annan händelseutveckling?

Vilket mycket riktigt beskrivs i presentationen kan den här episodromanens delar läsas fristående som enstaka berättelser med egna avslut, samtliga har dock själva bakgrunden gemensam, så vartefter man läser växer det fram en större helhetsbild av delarna tillsammans - komplext (liksom varje dels handling för sig) och fullständigt genialt. Bokens sista del; Sista skeppet till Alphaville, var tänkt att bli längre och är tyvärr inte fullständig p.g.a författarens alltför tidiga bortgång i november 2015. MIX förlag gav ut boken postumt, enligt Johan Fricks egen önskan.

Bokens delar:
Port Michèle
Kepler Boulevard
Det stor svarta
Sista skeppet till Alphaville

Det råder ingen tvekan om att detta är en blivande klassiker, för efter att ha läst den en gång upplever man att ytterligare omläsningar kan förmedla ännu någon dimension, ge uppmärksamhet åt något man missade första gången.
Genre-mixen kan man sen bara hoppas blir något som inspirerar andra författare, för helt uppenbart fattade jag tycke för denna "unika blandning". Läs, (analysera) och njut!

Boken ges ut som E-bok och mjukbandsutgåva.

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Bokus: E-bok / Häftad
Adlibris: E-bokE-bok (Mondo) / Häftad
Cdon: E-bok / Häftad
Science fiction bokhandeln: Häftad

Andra som bokbloggat om Enkel biljett till nattens ände:

torsdag 14 januari 2016

"De öde fälten" av Elly Griffiths

De öde fälten av Elly Griffiths är del 7 i serien om Ruth Galloway. Har tidigare endast läst föregående sjätte del (De utstötta), men då liksom nu uppfattar jag det fängslande skrivet på ett roande samt underhållande sätt, och det alldeles direkt från början.

Man möter återigen dessa färgstarka och intressanta karaktärer, väl uttänkta kriminalgåtor, spännande miljöer, mytologi, historia och aktuell samtidsskildring; fakta och fiktion snillrikt ihopvävt. Det är inte bara spännande utan även roligt, massor av äkta brittisk charm - och vem kan motstå det?
Tycker än så länge riktigt mycket om denna deckarserie som utspelar sig i östra England. Vill såklart fortsätta läsa om Ruth Galloway och de andra.

Förutom lite väl relationstjafsigt (senare delen av boken), som inte hade någon alls relevans för själva kriminalgåtan i stort, var det här utomordentligt trivsam läsning i toppklass. Sen är det ju faktiskt så att de flesta trots allt tycker kriminalromaner blir mer läsvärda med de där extra ingående relationsintrigerna som pågår vid sidan av.

Vissa detaljer, som självklart finns där för att vara lite smålustiga, kan ibland bli rent knasiga, t.ex ett amfibiefordon som beskrivs ha en form av en gul anka med orange näbb som då och då ger ifrån sig en stöt "genomträngande fågelsång"... och körs på fågelskådningsturer. Inte direkt lämpligt om man vill få syn på fåglar kan man tycka. Men, men... detaljer! Gillar ju dock verkligen humorn i denna mysdeckare.

I De öde fälten finner en grävmaskinist ett flygplansvrak i marken, och i vraket påträffas ett alltför väl bevarat lik, piloten? Mannen identifieras som en vid krigsslutet saknad; Fred Blackstock (tillhör en släkt som fortfarande äger ett närbeläget gods). Rättsarkeolog Ruth Galloway, som kallats in som expert, kan konstatera att piloten placerats i planet efteråt. Kvarlevor av ännu en kropp påträffas och kriminalkommissarie Harry Nelson börjar försöka få bitarna på plats för att komma underfund med hur det hela hänger ihop, ett gammalt familjedrama rullas upp och kommer till liv. Ruth hamnar riktigt i "skottgluggen" och det blir ett ordentligt dramatiskt slut som även bjuder på en överraskning.

Brukar inte alltför ofta bli så engagerad i bokkaraktärer som här - var t.ex bara tvungen att bläddra fram i boken för att se om Clough skulle klara sig. Vad som hänt och hur det går, ja det får man lov att läsa för att ta reda på!

Har tidigare skrivit om boken här (smakbit).

Betyg: 4/5

Några andra som bloggat om De öde fälten:

torsdag 7 januari 2016

"Vägen" av Cormac McCarthy

Vägen av Cormac McCarthy är en så otroligt mörk och dyster framtidsvision. En far och son tar sig fram genom ett landskap där allt liv (förutom diverse människospillror, kannibaler och laglösa gäng) är utplånat och solen ständigt dold. Målet är att ta sig söderut till kusten, utan vetskap om vad som där väntar blir det ändå till ett slags hopp som hägrar för mannens och pojkens strävan på deras vandring genom aska, sot, snö, kyla och svält.

Riktigt otäck kuslig historia, suggestivt skräckinjagande och gripande. Väl värd att läsa.

Dessvärre störde man sig på att det varken fanns talstreck eller citattecken vid de korthuggna dialogerna, blev tidvis även lätt förvirrande - vem sa vad? Känns mer som ett filmmanus än roman. Ibland behövs inte kapitelindelning, men just för den här berättelsen saknade jag faktiskt just detta. Man får aldrig veta mannens och pojkens namn, ej heller vad som föranlett det tillstånd världen befinner sig i. Antagligen är det precis så det skall vara och något som (förutom allt annat) skall skapa möjligheter till djupanalys.

Hade kanske förväntningar på att boken skulle vara mer uttömmande för vad som orsakat denna postapokalyptiska värld, då filmen (som sågs innan boken lästes) inte gav någon upplysning i den vägen. För egen del upplevdes filmen i det här fallet bättre än boken. Viggo Mortensen (fadern) och Kodi Smit-McPhee (sonen) spelar rollerna helt fantastiskt bra. Rekommenderar dock även att läsa boken, för visst är det så att den inger till många tankar och paralleller, mycket symbolik.

Betyg: 3/5

Några andra som bloggat om Vägen:

lördag 2 januari 2016

"Nådastöt" av Louise Penny

Nådastöt av Louise Penny blev faktiskt något av en besvikelse, men kanske beror det delvis på att första boken i serien inte blivit läst, det här är deckare nummer två i serien om kommissarie Gamache.

Vinter och jultid i det lilla samhället Three Pines i Kanada, två oförklarliga dödsfall inträffar, varav ett under den årliga curlingturneringen. Det oförklarliga dödsfallet där ute på isen visar sig så småningom vara ett väl planerat mord och offret är CC, en i samhället nyinflyttad "författare" och livsstilsguru. CC tycks rakt igenom ond och grym mot alla i sin omgivning, samt blir förstås avskydd av samtliga. Hon trakasserar sin dotter så mycket hon förmår och sprider illvilja omkring sig, så visst finns det kandidater som vill få henne undanröjd.

Louise Pennys deckare har blivit så enormt lästa och omtyckta av många att nyfikenheten till slut tog överhanden. För egen del fungerade dock inte detta. Vad gäller själva mordhistorien var åtminstone mordet på CC i krångligaste laget, föga trovärdigt. Sen all den där ständigt återkommande poesin och det religiösa (kanske för sekulär - icke-kyrklig - för denna?). Väldigt detaljerat och trögläst, egendomliga karaktärer som jag inte riktigt fastnade för, de troligen avsedda "belevade", kvicka och lustiga samtalen med massor av franska ord (icke översatta och ej heller de allra vanligaste uttrycken) tilltalade inte. Tyckte framför allt inte om hur CC's känslomässigt misshandlade dotter framställdes, eller vad sägs t.ex om detta (hur författaren beskriver 12-åriga Crie i kyrkan): "Och bredvid honom stod en kolossal flicka i en ärmlös, knallrosa solklänning. Hon hade svällande, plufsiga underarmar och valkarna runt midjan fick den åtsmitande klänningen att likna smältande jordgubbsglass. Det var en grotesk syn.". En ganska hård och kyligt smaklös framställning av en stackars flicka som har det alltför svårt i livet. Man kan ju dock alltid hoppas att det beror på en misslyckad översättning.
Deckare med matfokus... Mat och dryck beskrivs in i minsta detalj, ofta associeras till mat även när något annat skall skildras, egendomligt och inte alltid speciellt intressant eller passande (åtminstone enligt mig). Detsamma kanske dock andra bara upplever att det förhöjer "mysfaktorn", som jag tror många tycker är ganska hög i den här deckaren. I min mening blir det "mysiga" tyvärr lite väl överdrivet och gör läsningen seg.

Vill självklart även skriva något positivt om Nådastöt. Man får en inblick i den kanadensiska vintern, gillar även det lantliga (även om det här framställs lite väl idylliskt och romantiserat sagolikt) och troligtvis har man större behållning av karaktärernas utvecklade relation sinsemellan om man läst första delen om kommissarie Gamache. Deckarserien är antagligen en sådan som bör läsas från början, känns alltså inte så lämpad för sådana som mig, som föredrar bokserier där böckerna kan läsas fristående utan inbördes ordning.

Betyg: 2/5

Några andra som bloggat om Nådastöt:
Freja funderar
PocketBlogg.se
Johannas deckarhörna