måndag 31 juli 2017

Läst juli



  1. Fyra dagar i Kabul av Anna Tell (Rec.ex. / Wahlström & Widstrand)
  2. Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic (Rec.ex. / Whip Media)
  3. Se mig, Medusa av Torkil Damhaug (Rec.ex. / Bokfabriken)
  4. Snösommar av Kristina Hård (bibliotekslån, e-bok)
  5. Syndaflodens år av Margaret Atwood (bibliotekslån)
  6. MaddAddam av Margaret Atwood (bibliotekslån)


"MaddAddam" av Margaret Atwood

MaddAddam av Margaret Atwood. Översättare: Birgitta Gahrton. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden.

"En farsot har svept fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna - en vänligt sinnad humaniod art som framställts med bioteknik för att ersätta människo­släktet.

Överlevarna i civilisationens ruiner ställs inför nya hot och möjligheter - kan mänskligheten få en andra chans, trots att vi misslyckades så grovt med den första?

Berättad med spiritualitet och svart humor för Margaret Atwoods Madd­Addam läsarna djupare in i en oförutsägbar och isande dystopisk värld. En gripande och dramatisk avslutning på den internationellt prisade trilogin som inleddes med Oryx och Crake och Syndaflodens år."

Tog direkt itu med denna avslutande del efter att ha läst Syndaflodens år (skrev om den här). Oavsett vad man nu tycker om dystopier i allmänhet bör man inte missa just den här trilogin, för den säger så mycket om vår tid och våra farhågor inför hur allt kommer att utvecklas för framtida generationer.

I MaddAddam-trilogin serveras en skruvad framtid med - roande och oroande - satirisk svart humor, tyvärr också hemskt extremt våldsamt, grovt och hårdkokt i den här sista delen. Avslutningen i just MaddAddam är ändå så oerhört starkt, ja rentav tårdrypande blir det till slut, bokstavligt talat. Så även om vissa avsnitt (som t.ex. där Zeb berättar för Toby om sitt liv) verkligen blir alltför grymt och vidrigt förnedrande, alltför fullspäckat av teknikhantering som går en helt över huvud, en massa dumt rått och fult snack, trots avsaknaden av finess; håll ut! Det är värt det.

Att välja att läsa dystopier och science fiction (d.v.s. vetenskaplig fiktion!) handlar nog för min del om ett intresse för att ta del av tänkta framtidsscenarier i fiktiv form. Sen må det som i MaddAddam vara skruvat till max - chockfasen kan vara betydelsefull - eller mer varsamt framträdande, vilket som. Är det så fel egentligen att ta sig en tankeställare emellanåt inför vart vi är på väg, över den högteknologiska livsstil vi förväntas acceptera och vad den där livsstilen kan komma att orsaka i förlängningen? Är det sen okej att maten alltmer blir full med gifter, näringsfattig och till allt större del bestående av fabriksframställda kvasiprodukter? Eller t.ex. hur det blir sen, efter att människan satt sig till att styra över naturen, mixtrat med den (GMO), utarmat och förstört den? Hur blir det om forskningsetiken upphör hos vetenskapsmän med tvivelaktiga avsikter, då konsekvenser på sikt väger lätt, då annat styr, då det finns en dold agenda... och så vidare. Reagerar vi tillräckligt på en utveckling som känns galen? Kanske kan den här typen av litteratur göra att vi får upp ögonen för en viss sorts utveckling, olika risker med den. Borde inte det vara positivt?

Läser du det här i samband med blogginläggets dag för publicering så titta in hos Goodreads, där firar man just den här veckan Science Fiction och fantasy! Bra boktips, vill säga. Tjänarinnans berättelse (av Margaret Atwood) finns bl.a. listad där.

Så, i MaddAddam finns - på liknande vis som i Syndaflodens år - en hel del att relatera till för vad man upplever i vår verklighet just nu, måste i det sammanhanget även nämna övervakning och drönare. Såg för första gången i dagarna en drönare, blev varse om att det var just en sådan jag sett efter att samma dag fastna vid en bild kopplad till en nyhetsartikel från TT. Denna delgav att Transportstyrelsen höll på att utarbeta nya föreskrifter (beräknas börja gälla redan i september) som skall förenkla för företag och privatpersoner att använda den typen av övervakande obemannade luftfartyg. Kändes hemskt obehagligt efter att ha läst MaddAddam! Något annat som kändes ruggigt (finns förstås hur mycket mer som helst att nämna) var det som handlade om hackande på nätet.

"Rio var en annan historia. Staden hade fått öknamnet Hackeriet; det var före räderna med mini-drönare och sabotagen mot elnäten som fick de verkligt seriösa operatörerna - de som hade överlevt - att flytta till djungeln i Kambodja för att börja på nytt. Men då var Rio på topp. Det kallades för nätets vilda västern, staden var full av ungdomliga skäggstubbiga hackande cyberskojare av alla tänkbara nationaliteter. Det fanns horder av möjliga kunder: företag spionerade på företag, politiker la ut nät för andra politiker, och så var det de militära intressena - de betalade bäst av alla ... "

Sid. 181; MaddAddam

Den vattenlösa syndafloden (som utplånat mänskligheten nästan fullständigt) har dragit fram. MaddAddam är den fortsatta historien om överlevarna (både onda och goda).
Man får veta mer om Zebs och Adams bakgrund, vad som föregick och orsakade katastrofen. Genom dessa tillbakablickar får man en klarare bild för även maddAddamiterna Oryx, Crake (Glenn) och Jimmy ("Snöman").
För situationen i den postapokalyptiska tillvaron, som beskriver nuet, finns förutom överlevande människor - karaktärer man tidigare lärt känna i Syndaflodens tid - alla dessa "splajsade" djur (merHårfåren kan man milt sagt roas av) och "crakerianerna", Crakes splajsade humanioda varelser. Toby blir den som för dessa berättar en sorts skapelseberättelse, vilket för ordet vidare till framtiden, genom språket och slutligen skriften. Så gripande, sorglig och vacker avslutning, missa inte den! Var beredd på tårfloder.

(Ps. Tobys biodling och relation till bina var också en höjdpunkt i mitt tycke.)

Kommer definitivt att läsa mer av Atwood!


Andra bokbloggare om MaddAddam:
Fiktiviteter


söndag 23 juli 2017

"Syndaflodens år" av Margaret Atwood

Syndaflodens år av Margaret Atwood. Översättare: Birgitta Gahrton. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden. Inleder med en citerad text (skriven av författaren själv om sitt verk) som hämtats från bokomslagets främre invikta flik. Tycker den texten var väldigt bra och välformulerad, känner en väldigt stor samstämmighet med tankegångarna.

"Jag har aldrig tidigare återvänt till någon roman och skrivit en annan roman med anknytning till den. Så varför gjorde jag det den här gången? Delvis beror det på att massor av läsare frågade mig om vad som hände efter slutet på Oryx och Crake. Sanningen är att jag inte visste, men frågorna fick mig att reflektera över saken.

Det var det ena skälet, det andra var att jag fortfarande grunnade över själva knäckfrågan i romanen. När Oryx och Crake kom ut tyckte många att romanen var osannolik science-fiction, för knasig för att tas på allvar, men under de tre år som föregick själva arbetet med Syndaflodens år har glappet mellan det som tycktes framstå som overklig framtid och den hårda verklighet vi kanske är på väg in i, krympt väldigt snabbt.

Vad händer med vår värld? Vad kan vi göra för att reparera skadorna? Hur lång tid har vi på oss? Och, kanske viktigast av allt, vilken sorts 'vi' talar vi om? Vilken sorts människor kan anta utmaningen? En sak är säker, de måste vara engagerade. Och om vi inte tycker att planeten ska räddas, varför ska vi bry oss?"

Margaret Atwood

Innehållsbeskrivning:
"Adam Ett är ledare för Guds Trädgårdsmästare, en religion som kopplar samman vetenskap, religion och natur. När den katastrof inträffar, som Adam Ett under lång tid förebådat, utplånas nästan allt mänskligt liv. Vilka har överlevt? Från Adams grupp försvinner personer till en värld där inte ens djurlivet går att lita på."

Syndaflodens år menar man skall kunna läsas som en parallellroman till tidigare Oryx & Crake från 2003. Själv läste jag sistnämnda året därpå, då den gavs ut i pocketformat, så det var ett bra tag sedan.

Kort om Oryx & Crake:
"Handlingen utspelar sig i en nära framtid, på en plats som ödelagts efter en ekologisk och vetenskaplig katastrof."

För mig var Oryx & Crake en roman i mästarklass och upplevde det som att Margaret Atwood utan tvekan var värd Nobelpriset i litteratur. Så tycker jag fortfarande. Nu ännu mera.

Även om det här nu bara är ett enklare bokbloggsomdöme för en lånad biblioteksbok, vill jag försöka göra det så bra och lockande som möjligt. För Syndaflodens år (såväl som föregångaren Oryx & Crake, och säkert även den avslutande delen MaddAddam) är en bok med ett väldigt viktigt budskap som manar till välbehövlig försiktighet och sund skepsis inför oroande utveckling. För helt sant behövs den här typen av böcker för att få oss (i den tid som är) att vakna upp inför sådant som håller på att ske.

Nu vet jag att många anser att man inte skall "måla f-n på väggen", men hur det nu än betraktas så är det nog helt nödvändigt med en kritisk granskning av skeenden i vår tid och en ökad uppmärksamhet på vilka framtida utmaningar detta kan leda till att vi kommer att ställas inför. Att svara med uppgivenhet och likgiltighet minskar varken problemen eller oron för vad som skall komma.

Margaret Atwood är utan tvekan en enastående författare med ett oerhört skarpt intellekt, och precis som hon menar i citatet ovan undrar även jag vilken sorts 'vi' det är som skall anta utmaningen och att denna utmaning tvivelsutan kommer att kräva stort engagemang. Troligen och förhoppningsvis, i varierande grad efter förmåga, av oss alla. För visst måste vi "bry oss", det blir ju alltmer uppenbart. Det som behöver räddas kan väl egentligen inte någon nu existerande individ tycka är värt att offra? Eller siktar vi orealistiskt på en tänkt framtid för kommande generationer vid en avlägsen stjärna? Man undrar...

MaddAddam är titeln på den avslutande delen för denna dystopiska trilogi. Kort om den:
"En farsot har dragit fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna. Kan mänskligheten få en andra chans trots att vi misslyckades så grovt med den första?"

Nästa bibliotekslån, utan tvekan. All preliminär planerad läsning får i såna här lägen stå åt sidan. Det är just den här typen av böcker jag själv vill läsa nu, inger samma känsla som Lars Wilderängs Stjärnklart-trilogi, ännu en bokserie i dystopisk science-fictionmiljö som jag starkt rekommenderar att läsa.

Syndaflodens år tycker jag mycket väl kan läsas som en parallellroman till Oryx & Crake. För trots att mycket vatten runnit under broarna sedan jag läste första delen minns jag den ovanligt skarpt, så är det ju ofta med välskrivna böcker av hög kvalité och en handling som berör oss på djupet. I den här andra delen befästs karaktärerna och deras levnadsöden hos mig ännu mer. Toby, Zeb, Pilar, även Ren och Amanda m.fl., gestaltas på ett vis som gör dem extra levande för mig, man får följa dem på ett sätt som gör att de finns kvar så ovanligt starkt i medvetandet, även så här några dagar efter att ha läst ut boken och man fått lite distans till den.

Upplägget med att berätta historien utifrån olika huvudkaraktärers synvinkel fördjupar läsupplevelsen och gör händelseutvecklingen mer levande. Varje "avsnitt" inleds med ett tal och en sorts psalm, lite speciellt men effektivt när det sätts in i helheten.

Den fiktiva världen, såsom den utvecklats, är enormt bisarr. Med en rejäl dos svart humor lotsas man igenom ett fantasifullt scenario, men som ändå har en allvarlig verklighetsförankring som skrämmer. Storyn lyckas tangera sådant som är både aktuellt och betydelsefullt att kritiskt granska i vår tid, som t.ex. oetisk forskning och förvrängda vetenskapliga studier, genetisk modifiering och dess konsekvenser, abnorm jakt efter perfektion och onaturlig utseendefixering (extrem ytlighet), avhumanisering, segregering och sekterism, moraliskt förfall och ökad kriminalitet, hur vi förhåller oss till jorden och dess resurser... vad det kan leda till då människan med sitt leverne trotsar naturlagarna och inväntar en slutlig kollaps. Finns så mycket, men kan inte nämna allt.

Försöken för de små isolerade grupperna (som alltmer distanserat sig från varandra) att överleva och eventuellt förhindra det anade utbrottet av syndaflodens år - hur den väntade katastrofen än väntas bli - blir svaga, felaktiga och kontraproduktiva.

Syndaflodens år kommer med kraft; snabbt och brutalt.

Ibland skrivs väldigt viktiga böcker som manar till eftertanke kring ämnen vilka borde vara oss angelägna, det här är en av dessa som man absolut inte får missa. Hoppas mina ord (som återigen blev alltför många) kan ha fått dig att något mer vilja läsa Margaret Atwoods fantastiska roman.


Andra bokbloggare om Syndaflodens år:
Fiktiviteter
MsHisingen