"Sirius", Olaf Stapledon

Sirius, Olaf Stapledon. TiraTiger Förlag. Översättare: KG Johansson. Antal sidor: 260. Utgivningsdatum: 2024-05-29.

Recensionsexemplar

"Engelsmannen Olaf Stapledon (1886 – 1950) är mest känd för sina romaner Last and First Men (De sista och de första människorna) och Star Maker (Stjärnskaparen) men skrev flera romaner till. De mest omtalade av dessa är Odd John – om en pojke som föds med övernaturliga krafter, vilket gör att han inte bryr sig om mänskliga konventioner – och Sirius, här för första gången i svensk översättning.

Sirius berättar om hur forskaren Thomas Trelone med hormoner och kirurgiska experiment skapar en ”superhund”, som behärskar mänskligt språk och mänskligt tänkande. Sirius kommer under hela sitt liv att slitas mellan sina instinkter som hund och sitt mänskliga intellekt, och drabbas dessutom av förföljelse från människor som anser den talande hunden vara en styggelse. Boken är en stillsamt ömsint saga om problemen med att vara annorlunda och till slut ta ställning för vem man innerst inne är, och samtidigt en studie i människors rädsla för det okända."

 

Stjärnskaparen läste jag med stor behållning. Sirius uppfattade jag som en synnerligen märklig bok. Filosofen Stapledon utforskar frågorna kring vad det innebär att vara människa (helt okej) genom en berättelse om ett djurexperiment (inte okej). Att experimentera med skapelsen för att förändra den är så otroligt vanvördigt och destruktivt, oavsett djur eller människa. Redan där fick jag taggarna utåt. Den här texten (som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån) förklarar vad jag menar:

"Ingen frågade dig; vill du bli stark och smidig eller sjuk,
vill du bli hård och kantig eller mjuk.
Nej, det var ingen som frågade.
Men nu är du född, och nu är du här,
du måste bara vara just sådan som du är.
Du måste väl göra det bästa som du kan
och bli en liten människa som går an."

Så, nej, jag gillade inte denna roman även om man till dess fördel kan konstatera att det är en spekulativt fiktiv och filosofisk historia av äldre sort (från 1944) som faktiskt åldrats rätt väl. Den tog mig ett tag att traggla igenom, intresset kändes svalt för en filosofiskt sinnad hund som med tiden får en underlig relation till den människa (forskarens dotter) han växt upp tillsammans med.

Nå, så här är det: Hunden Sirius blir resultatet av styrd avel, kirurgi och biokemiskt genom t.ex. injektion av hormoner. De omfattande experimenten leder till mänsklig intelligens i en hundkropp, en varelse som varken tillhör en djurvärld eller människovärld, en talande (jo, tyvärr!) superintelligent walesisk fårhund. Hunden uppfostras tillsammans med forskarens (hundens "skapare") dotter Plaxy. Fann inte någon särskild sympati för varken Sirus eller Plaxy, även det ett minus förstås. Att berättelsen får en tragisk utveckling är nog inte så svårt att förstå. Till viss del får jag associationer till Frankensteins monster.

Om man som mig är god vän med hundar (och då menar jag verkligen hundar som just hundar) bör man ändå ta sig en närmare titt på den här boken, tycker jag, oavsett mina negativa åsikter ovan.

"Stjärnskaparen" av Olaf Stapledon

Stjärnskaparen av Olaf Stapledon. Förlag (2021). Översättare och kommentarer: KG Johansson. Antal sidor: 334. ISBN: 9789178194933

Recensionsexemplar (häftad).

"Olaf Stapledon var en engelsk filosof och författare. Under 1930-talet gav han ut två böcker som kom att kallas science fiction men som var av en helt annan karaktär än den sf som fyllde amerikanska pulpmagasin. Den tidigare av böckerna, Last and First Men, beskriver människans – och sjutton senare människoarters – historia under två miljarder år. Den senare boken, Star Maker, kom ut 1937. I den boken blir Last and First Men en kort fotnot till inte bara historiken över hela vårt universum, utan dessutom glimtar av Stjärnskaparens andra verk. Än i dag är bokens perspektiv hisnande. Inget annat verk inom science fiction har överträffat den. Så skilda författare som Arthur C. Clarke, Stanislaw Lem, C. S. Lewis och John Maynard Smith har influerats av Stjärnskaparen och Stapledons övriga författarskap.

En tidigare svensk översättning av Gunnar Gällmo gavs ut av Delta Förlag 1978. I den här nyöversättningen ingår också Stapledons tidsskalor, ett efterord av KG Johansson och en bibliografi över författaren.

Boken ingår i TiraTiger Förlags klassikerserie."

Upplevde i första hand Stjärnskaparen som en fantasifull betraktelse av civilisationers uppgång och fall, olika typer av samhällsutveckling, evolution och konsekvenser av manipulerad evolution, skiftande livsbetingelser och livsformer, universums utveckling, sökandet efter något undflyende - något större än människan kan förstå.

Sidan 166:

"Vi såg en lysande art av intelligenta flygande varelser sänkas till en nivå som var lägre än människans nuvarande genom ett försök att utrota mottagligheten för en smittsam psykisk sjukdom. Den mottagligheten råkade vara indirekt kopplad till hjärnans möjlighet att utvecklas normalt fem generationer senare."

Boken är uppdelad i olika avsnitt, t.ex. "Jorden", "Mellan stjärnorna", "Den andra jorden"..."Fler världar", "En vision av galaxen", "Skapelsemyten", o.s.v..

Sidan 7 (Förord 1937):

 ... "Men krisen existerar. Den är ytterligt viktig och den angår oss alla." ... 

 

Att läsa Olaf Stapledons inledande förord, mars 1937, såhär i mars 2021, såsom allt blivit (och med de tankar man har inför vad som eventuellt komma skall) känns så väldigt speciellt och svårt att sätta ord på. Konstaterar att denna nyöversättning av just Stjärnskaparen kommer så helt rätt i tiden. Ett humanistiskt perspektiv känns viktigare än någonsin. Till viss del verkar många av dess tankar tidlösa och till viss del får man insikter om tiden som var då, kristiden, tiden innan världskriget. Dåtidens genteknik under tidigt 1900-tal, "eugenik" som det då kallades (vilken ju sedan fick en sådan otäck utveckling) krävde verkligen sin fotnot. Tankar kring vart dagens genteknik tar oss ligger inte långt borta. Varsamt hänsynsfulla och välskrivna fotnoter såväl som efterord är nyskrivna av översättaren. Den förklaring och fördjupning dessa tillför ger utgåvan en mer komplett upplevelse, gör helheten mer lättillgänglig för oss i nutid.

Att Stjärnskaparen varit banbrytande för efterkommande science fiction är förstås helt uppenbart. Det är ett massivt verk och ganska svårforcerat bitvis, men såklart värt den tid som krävs att ta sig igenom. Tankeväckande och storslaget, utan tvekan en djup och ymnig källa till inspirationsinhämtning.

För egen del kommer Stjärnskaparen att bli en klassiker jag återvänder till, finns avsnitt jag vill läsa om, erfar att det finns mer att upptäcka. Precis så skall en riktig bra klassiker vara.