onsdag 28 januari 2015

"Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja" av Dmitrij Gluchovskij

Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja
Dmitrij Gluchovskij
"Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja" är den fristående fortsättningen av "Metro 2033 - den sista tillflykten". Går alldeles utmärkt att läsa just fristående, men visst tror jag det kan vara en klar fördel att ha läst föregångaren först. Vissa av karaktärerna och platserna återkommer. (Läs mer: Metro 2034 på smakebiten).

Tyckte verkligen om denna liksom föregående, och faktiskt till och med en aning ännu bättre. Väntar förstås sen tålmodigt på den tredje och sista boken i detta romanbygge. Kom bl.a på tre saker som säkert kan vara goda anledningar till varför jag tyckte så mycket om den här boken (liksom också den förra):

De filosofiska och mänskliga frågorna får ta mycket plats.

Det koncentrerade på individ/familj ersätts här av fler olika personers/gruppers öden som ofta sammanlänkas och påverkas av varandra,

...och sist men inte minst; det är mindre våldsamt än vad det brukar vara inom den här genren.

Därutöver är det ofrånkomligt att man upplever detta som en ganska väl utförd allegori, bra exempel är väl den över ringlinjen härskande "Hansan" med sin hårdföra marknadsekonomi. Dessutom ger de levande miljöbeskrivningarna känslan av att verkligen befinna sig där, under och över jord i Moskva, författaren förmedlar så väl den där tryckande stämningen som råder och längtan efter det som var innan katastrofen.

Metrokartan på pärmens insida finns även i den här uppföljaren och är något mer breddad, även så finns i denna en ordförklaringslista längst bak i boken (man behöver alltså alls inte vara särskilt insatt i det ryska för att förstå allt i texten).

Tycker själv att den här bokserien verkar kunna fungera bra som både som ungdoms- och vuxenlitteratur. Kort och gott kan jag väl för egen del sen inte direkt finna något man skulle kunna ogilla med Metro 2034. Ser bara fram emot att detta kan bli ett ännu mer finslipat författarskap med tiden, så vi som gillade dessa böcker får väl bara hoppas på ett fortsatt sådant efter den planerade fortsättningen; Metro 2035.

Betyg:
* * * *

lördag 24 januari 2015

"Statsrådet och den utsträckta handen" av Bo Balderson



Som vanligt började jag i lite galen ända, och startade läsningen av (pseud.) Bo Baldersons böcker från och med 1983, d.v.s "Statsrådet och den utsträckta handen". Eftersom sen gårdagen handlade om baksidestexter...


(Baksidestext:)

"Så här gick det till: 
Blivande statsministern lekte med pennan. - Då skulle vi bara ha justitieministerposten kvar.
En av de unga for upp.
 - Vi kan i varje fall inte ha honom! Han är inte ideologiskt pålitlig. Inte i den här regeringen också!
En av veteranerna rörde oroligt på sig. - Men vår förre Ledare utsåg honom ju själv. I ett ögonblick av... av... ja, i ett ögonblick. Och Partistyrelsen bekräftade valet.
En medlem av Broderskapsrörelsen hov blygt upp sin röst: - Du menar att det var någon form av kallelse? Någon högre makt?
Veteranen drog ett irriterat bloss. - Det är ju det jag säger. Ledaren och Partistyrelsen. Vad begär du egentligen? 
Och så blev Statsrådet statsråd i den nya regeringen också. Statsministerns budskap om den utsträckta handen passar honom som en handske. Ingen rår på hans aningslösa frejdighet, vare sig det gäller Sveriges väl eller brottslingars uppdagande. Varken statsministerns unga övervakare i departementet, livshotande skräcktanter eller Gestapotränade föreståndare för hälsohem. Eller mördare med de listigaste metoder.
Både Bo Balderson och Statsrådet har märkbart uppmuntrats av regeringsskiftets många nya möjligheter till ofog. Andlöst får vi följa Statsrådets muntra blindbock i maktens korridorer. Och hans kontakt med en djupt mystifierande kriminalgåta i en idyllisk miljö, fram till en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman."

Betyg: 3/5


Så var det då böckerna och vilka årtal de blev utgivna första gången:

Statsrådet och döden -68
Harpsundsmordet -69
Statsrådets fall -71
Statsrådets verk -73
Mord, herr talman -75
Statsrådet sitter kvar -78
Statsrådet i tiden -80
Partiledaren avgår med döden -82
Statsrådet och den utsträckta handen -83
Statsrådets klipp -86
Statsrådet klarar krisen -90


Dags att blåsa liv i statsrådet igen!



onsdag 21 januari 2015

"Metro 2033 - den sista tillflykten" av Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033 - den sista tillflykten
Dmitrij Gluchovskij
Vad gäller postapokalyptisk fiktion så skulle nog "Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij vara ett bra val för att rekommendera läsa. För att räknas till postapokalyps krävs en situation som råder efter en omfattande katastrof och väl berättade miljöbeskrivningar för en sådan saknas inte här. Det är ovisst, mörkt och hotfullt. Människorna försöker förstå sin situation, hur den är, hur den en gång var och varför det blev som det blev.

Kärnvapenkrig har ödelagt jordytan och gjort den obeboelig för 20 år sedan. Året är 2033 och människorna, som när det hände flydde ner i Moskvas tunnelbanan, har bildat samhällen vid dess stationer. Metron blir en miniatyr som samlar olika ideologier på olika linjer eller stationer. Huvudpersonen Artiom, som bor på "oberoende" stationen VDNCh, får i uppdrag att vidarebefordra ett meddelande om hotande fara och tvingas ut på en färd genom metrons tunnlar och stationer. På sin väg stiftas bekantskap med ett antal olika personer och platser, var och en med sina olika åsikter och livsåskådningar, samtalen är många och spännande, liksom den farofyllda vägen genom metron.
En karta finns på bokpärmens insida, den är inte fullständig men så är heller inte de kartor Artiom kommer i kontakt med förstås. Den fiktiva förminskade kartan överensstämmer i stora drag med verklighetens karta över Moskvas metro. Verkliga rykten om hemliga tunnelbanesystem, i anknytning till den kända, använder sig Gluchovskij av på ett spännande vis i sin fiktiva berättelse. Författaren gör romandebut med denna bok och det med bravur, fortsätter gärna läsa den andra delen i denna trilogi som det nu handlar om. Del tre i svensk översättning får vi väl dock vänta ett tag till på.

Gillade det mesta med denna dystopi, men fanns det då något jag själv inte blev så förtjust av? Kom på två saker:

Vart tog den kvinnliga befolkningen i vägen? Minimeras till att endast få glimta fram emellanåt i form av t.ex. sura städerskor som klagar på tramp över nyskurade stationsgolv, mödrar som i skymundan står och lagar mat, gråtande småflickor, en mumifierad död person som lämnat en skriftlig redogörelse efter katastrofens inträffande... Hmm.
Fascinationen av och saliggörande över vapen/massförstörelsevapen är ju förstås reell vare sig det gäller USA eller Ryssland, och det kan man såklart ha lite svårt att begripa. Även där finns visserligen i "Metro 2033" ett bra ifrågasättande kring just den biten + "vi och dom", som man kanske saknar i andra liknande böcker. Här slipper man också ingående tekniska beskrivningar i detalj angående vapnen - fördel även det (enligt mig).

Betyg: 4/5

lördag 17 januari 2015

"Liket i biblioteket" av Agatha Christie

Liket i biblioteket
Agatha Christie
Så blev det då dags att glänta på dörren till kriminallitteraturens klassiker igen och fick då syn på "Liket i biblioteket". Detta visade sig vara en av Agatha Christies något kortare böcker, endast 157 sidor lång.

En hel drös karaktärer (ibland förvillande lika varandra och ibland osannolikt giriga) skall man hålla reda på, så med tanke på det mindre antalet sidor blir mordhistorien ganska komprimerad, och väldigt invecklad. Att försöka lösa mordgåtan själv, innan den uppdagas, blev på så vis rätt omöjligt. Något som säkert kan förvirra läsaren ytterligare är växlandet mellan personerna utifrån vilken historien berättas. Den skärpta gamla damen Miss Marple hamnar tyvärr också alltför mycket i skymundan här, hade önskat henne en mer framträdande roll.

Upplevde inte denna som en av Christies bättre böcker, men visst krävs även här, i allra högsta grad, ett erkännande av den hyllade författarinnans skicklighet att få till en så klurig mordgåta och dessutom på så få sidor - krävs sannerligen stor talang för det. Vad som i övrigt uppfattades positivt: Gillade att handlingen utspelade sig i en mindre by, byskvallret går naturligtvis igång då ryktet om mordet blir känt, såklart! Man slipper alla, för själva handlingen ovidkommande, sidohistorier (vilka är så rikligt förekommande i moderna kriminalromaner). Önskas sen en deckare som går fort att läsa, är ju denna såklart med sitt ringa omfång strålande för syftet.

Det är ett mysterium varför det inte är fler samtida deckarförfattare som imiterar denna forna deckardrottning. Många av dagens författare (tänker då främst på svenska deckarförfattare) som skriver mordhistorier verkar nära en hemlig dröm om att hellre skriva relationsromaner, men så blir det deckare istället, kanske för att det är där de grova inkomsterna finns att hämta? Resultatet blir då denna uppsjö av samtida kriminalromaner som ibland mer liknar relationsromaner. För egen del föredrar jag då hellre dessa klassiska deckare, trots att de ofta blir väldigt ålderdomliga p.g.a den tid de skrivs under, vilket för "liket i biblioteket" handlar om början av 1940-talet (första publicering i England 1942).

Betyg:
* * *

Boken finns som e-bok på Bokus. Filmen ingår i Crime Time-serien och då med Julia McKenzie i rollen som Miss Marple.



tisdag 13 januari 2015

"Väggen" av Marlen Haushofer

Väggen
Marlen Haushofer
Att ibland finna riktigt bra böcker att läsa är inte så ovanligt, men mycket sällan brukar jag kunna anse att en bok "drabbar mig". Denna roman "drabbade mig" dock i allra högsta grad.

Utan tvivel eller överdrift är det här något så sällsynt som en av de bästa skönlitterära böcker jag någonsin läst. Den gick helt enkelt inte att släppa innan sista sidan var läst. Fullständigt trollbunden lever man sig in i berättelsen.

Lite kring bokens handling har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, går därför inte in mer på det här, eftersom det finns risk för att då avslöja något som förtar läsupplevelsen i sin helhet. För "Väggen" av Marlen Haushofer kan man inte annat än hoppas blir läst, av många. Lyckas jag själv på mitt lilla hörn bidra med att dra uppmärksamhet till denna moderna klassiker ("Die wand"; först utgiven 1968) har något för mig i varje fall uppnåtts.

Läste den i nyöversättningen som kom ut förra året (2014) och tror det var till fördel. Romanen är väldigt speciellt skriven. Här finns ingen kapitelindelning, inga nya stycken, bara en berättad historia i form av en redogörelse, ett oavbrutet flöde som man bara sveps med i.
Att bara ha den till låns känns för mig nu otillräckligt, den här boken vill jag äga. Här krävs omläsning, bokmärkesmarkeringar och ytterligare funderingar.

Efterordet av översättaren Rebecca Lindskog var också mycket bra och gjorde det hela mer komplett. Tankar som jag hade under läsningen blev bl.a bekräftade, och sådant känns ju alltid bra...

Betyg: 5/5

lördag 10 januari 2015

"Änglarnas svar" av Stefan Einhorn


Änglarnas svar
Stefan Einhorn

..."Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är något mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sida som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga." 
Ur "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn (sid 169-170; Vladeks berättelse)

Ta er tid att läsa dessa 174 sidor som utgör "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn. Garanterar att de flesta av er som gör så inte kommer att uppleva det som bortkastad tid. Boken är skriven på så vis att handlingen till slut skapar en fulländad bild, trots bara ett fåtal perfekt avvägda penseldrag. Mycket skickligt! En läsupplevelse man bara inte får missa anser jag.

"Vid andra världskrigets slut kommer den unga Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt.
I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men hennes öde kommer att beröra flera människors liv på ett sätt som ingen kunnat förutse." 
Citerad text hämtad från boken baksida

Var och en tilldelas ett kapitel: Sonen Andreas, hans adoptivföräldrar Marcus och Iris, moster Madeleine. Hanna, Hannas syster Rachel och slutligen Vladek med administrativt arbete i Lódz getto under andra världskrigets Polen. De sju människorna berättar var och en sin historia som länkar dem samman. En bild träder successivt fram i dagen genom dessa sju gripande människoöden.

Betyg:
* * * * *

Boken finns även som pocket på adlibris.




"Himmelstrand" av John Ajvide Lindqvist

Himmelstrand
John Ajvide Lindqvist
Fyra bilar med fyra husvagnar, tidigare stående på en svensk campingplats, befinner sig plötsligt på en yta som tycks vara en oändlig gräsmatta under en av moln eller nyans obruten blå himmel utan sol. Människorna i husvagnarna vaknar upp i sina husvagnar till en ny verklighet, de konfronteras med en alltmer skrämmande omvärld. Samtidigt konfronteras de med sig själva och med varandra.

Det skrämmande finns även inom människorna, deras tillkortakommanden kommer i dagen, så även deras bakgrundshistorier. Liksom 1800-talsromanens Dr Jekyll and Mr Hyde ger sig människornas Mr Hyde sig tillkänna med sina brutala och primitiva sidor. Egentligen är det väl bara en hund och en katt som alltmer fungerar friktionsfritt och samspelt ibland denna församlade grupp individer. Själv blev jag väldigt förtjust i just dessa utvikningar som handlade om hundens perspektiv i samvaro med katten (som "hund-och-katt-människa" är det kanske inte så himla konstigt - hundar och katter kan bli väldigt goda vänner, inget tu tal om den saken).

Till viss del kan säkert de enskilda berättelserna med människornas tillbakablickar uppfattas som att de stoppar upp, men samtidigt har dessa betydelse för historien i sin helhet.

En sak som hör till min positiva upplevelse av boken var att läsningen flödade fram genom sidorna, vilket var ganska egendomligt, för egentligen var det väldigt mycket jag inte alls gillade med Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist. Det är alltför flummigt, rått, vulgärt och våldsamt.

De mänskliga tragikomiska karaktärerna är karikatyrer, stereotyper, d.v.s något som verkar brukas flitigt och tacksamt av författare till samtida underhållningsromaner. I Himmelstrand tillåts dessa skapade figurer med överdrivna personligheter få släppa lös hela sina register utan censur. Inget lämnas outtalat (inga förtäckta ordalag) till läsarens egen fantasi, allt beskrivs med detaljerad kirurgisk precision och man blir lätt illamående av det grovkornigt smaklösa och vidrigt äckliga utan minsta finess. Det blir väldigt mycket av relationsdrama (psykodrama?) och den som uppskattar skräck i form av groteskt splatter, varvat med absurda märkligheter, finner nog sitt lystmäte. För mig är det just det där outtalade existentiella som finns däremellan, det där speciellt karaktäristiska för den här författarens sätt att skriva som man uppskattar, och som lockar till läsning.

Kan sen inte låta bli att dra paralleller till Stephen Kings Under kupolen, Himmelstrand blir som en karikatyr-försvenskad förvriden variant, men såklart inte på långa vägar lika bra som Kings bok (om man nu tillåts jämföra). I båda böckerna är det just människans förmåga att in i det sista fortsätta hoppas, ibland mot alla odds, som blir så tydligt.

Slutet är liksom övrig handling... konstigt. Men kanske får vi redan i år lite mer förklaring? Denna bok tycks ingå i en planerad trilogi, men kommer de kvarvarande karaktärerna att finnas med eller bara själv "konceptet" med den oförklarliga platsen? De som känner sig nyfikna på det lär alltså få vänta ännu en tid.

Bokens baksidestext har jag tidigare på bloggen citerat här.

Betyg: 2/5


onsdag 7 januari 2015

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Pepparkakshuset
Carin Gerhardsen
Detta var en sådan bok som jag inte riktigt visste om det gick att fortsätta härda ut att läsa eller ge upp. Härdade ut, inte mer än så, för detta var inget för mig. Ogillade helt enkelt det övermått av vidriga våldsskildringar med riklig förekomst av tortyr och förnedring denna kriminalroman bjöd på.
Har själv inte valt att läsa denna bok, utan det var helt enkelt en sådan som kommit till mig på annat sätt (så förväntningarna var på så vis heller inte särskilt höga).

Visade sig att detta handlade om sedan barndomen traumatiserade mobbingoffer (mördare) och tidigare mobbare (mördade). Offermentaliteten i bägge riktningar svämmar över i denna deckare på ett rätt outhärdligt sätt.

Det känns osannolikt att trakasserier av jämnåriga (oavsett hur traumatiskt det nu är), som inträffat vid dagisålder, kan få en människa med våldsam läggning på 40+ att begå bestialiska mord på sina tidigare plågoandar. Att ett mobbat barn kan växa upp till en monstruös seriemördare känns alltså för mig overkligt. Att den som i barndomen njuter av att plåga andra har bristande empatisk förmåga även som vuxen, det kan jag köpa, men tvärtom? Nej, har själv svårt att föreställa mig det. Däremot, för att finna något som känns realistiskt, ligger det mycket i att vissa vuxna i barns närhet (dagis, skola) väljer att inte gripa in, trots att de är väl medvetna om terror som utspelas mellan barn. Anledningarna till detta kan man ju sia om.

Den förmodade mördaren antas läsaren på en gång få kännedom om från början, det känns fel och konstigt fram till slutet där "överraskningsmomentet" (hur överraskande man nu tycker det är?) väntar, med ytterligare grymheter i form av ett övermått våld.

Pepparkakshuset är den första romanen i "Hammarbyserien" med kriminalkommissarie Conny Sjöberg, vars karaktär uppfattas ganska positivt i motsats till kollegor som beter sig slarvigt och ansvarslöst. En parallell historia kring en av dessa personer (Petra) får uppta en stor del av utrymmet och irriterar. Oviktig information, utan betydelse för handlingen, förekommer också som ett klart irritationsmoment, som t.ex. den långa utläggningen om kriget i Libanon eller den där noggranna beskrivningen av konsten att laga tapenade tillsammans med barnen. *suck*

Detta är Carin Gerhardsens deckardebut och fler böcker har publicerats sedan denna. Har själv dock inget större intresse av att läsa ytterligare än denna. Visst bör man alltid försöka ge en andra chans (ibland rentav en tredje) men blev helt enkelt tillräckligt avskräckt efter detta.

Många har hyllat denna deckare och ansett den helt otroligt bra, så till sist är det återigen viktigt att påpeka att vad jag här ovan tycker, inte alls behöver vara av betydelse för vad just du tycker! :)

Betyg:
*

tisdag 6 januari 2015

"Jane Eyre" av Charlotte Brontë

Jane Eyre
Charlotte Brontë
"Jane Eyre" av Charlotte Brontë utkom redan 1847 och har bl.a beskrivits som att vara "ett försvar för kvinnans rätt till lika värde".

Visst kan boken för sin tid ha varit kontroversiell och jag tror inte den hade blivit så väl mottagen om inte själva historien i sig som berättas vore så vacker och gripande. Visserligen fanns väl de som trots detta ansåg att det ovanliga var orätt, också vad gäller denna roman på sin tid. Att gå emot konventionen sågs naturligtvis inte med blida ögon av alla. Trångsynthet och att upphöja ett fåtal har alltid varit ett sätt att förenkla. Fortfarande anser ju sen många att allt är guld som glimma, det tilltalar inte alla när någon då genom att skrapa på ytan avslöjar vad som finns därunder.

Kan bara konstatera att jag själv tyckte denna bok vara rent fantastisk och bland det bästa jag någonsin läst, på alla sätt och vis. Ovanlig för sin tid var den alltså säkert och vad man också kan reagera positivt på (även i vår utseendefixerade tid) är att de mest godhjärtade huvudkaraktärerna beskrivs med ett alldagligt utseende. De med ett vackert yttre äger inte alltid ett vackert inre - något förbisett som ofta är sant.

I förordet av författarinnan (Currer Bell är pseudonym för Charlotte Brontë) framgår att boken är dedicerad i andra upplagan 1847 till William M Thackeray, författaren till romanen "Vanity Fair" (Fåfängans marknad) 1847-48. Kanske ännu en klassikerskatt att finna? "Fåfängans marknad" finns inte att få tag på nu för tiden, men kanske går den att finna undanskuffad i bibliotekets skönlitterära del av källarmagasinet?

En kortare (men ganska avslöjande) beskrivning av handlingen i Jane Eyre kan man finna här.

Betyg:
* * * * *

Att boken filmatiserats var okänt för mig, men så är det alltså och filmen från 2011 kan man se på Sjuan lördagen den 10 januari, kl. 20.00.




lördag 3 januari 2015

"Drömmar ur snö" av Anna Jansson

Drömmar ur snö
Anna Jansson
Femte boken om Maria Wern, "Drömmar ur snö" av Anna Jansson, äger en mardrömslik handling för tonårsföräldrar av idag. Ungdomar som utan överinseende utelämnar sig själva och kommunicerar med fullkomliga främlingar på internet - hur ruggigt är inte det? Detta kombineras med ungas hyperkänslighet vid att befinna sig utanför gruppgemenskapen och därav de enormt godtrogna risktaganden de är beredda att ta för att bli accepterade. Helt enkelt ett hemskt upplägg för en berättelses handling där mord begås.

Kom in i boken på en gång och höll mig fast fram till slutet som var ganska osannolikt men på så vis även väldigt överraskande. Ger absolut mersmak för att läsa fler böcker med kriminalinspektör Maria Wern i huvudrollen.

Betyg:
* * * *


Mer om författaren och hennes böcker kan man läsa här.


Böcker om Maria Wern:

Ny kommande bok om Maria Wern:
"Alla kan se dig" av Anna Jansson
Stum sitter guden (2000)
Alla de stillsamma döda (2001)
Må döden sova (2002)
Silverkronan (2003)
Drömmar ur snö (2004)
Svart fjäril (2005)
Främmande fågel (2006)
Pojke försvunnen (2007)
Inte ens det förflutna (2008)
Först när givaren är död (2009)
Drömmen förde dej vilse (2010)
Alkemins eviga eld (2011)
När skönheten kom till Bro (2012)
Dans på glödande kol (2013)
Skymningens barfotabarn (2014)
Alla kan se dig (utgivningsdatum i mars 2015)