torsdag 30 april 2015

Läst april

  1. In i vildmarken, Jon Krakauer (bibliotekslån)
  2. Tunn luft, Jon Krakauer (bibliotekslån)
  3. Göran Kropp 8000+, David Lagercrantz (E-bok / bibliotekslån)
  4. Darling Jim, Christian Mørk (bibliotekslån)
  5. Amerikanska gudar (#1), Neil Gaiman (bibliotekslån)
  6. Den stora matchen, Arnaldur Indriðason (ur egen bokhylla)
  7. Dracula, Bram Stoker (ur egen bokhylla)
  8. Främling. Inkräktare, Hans Olsson (ur egen bokhylla)
  9. Dolores Claiborne, Stephen King (Recensionsexemplar från Albert Bonniers förlag / ur egen bokhylla)

"Dolores Claiborne" av Stephen King

Dolores Claiborne
Stephen King
Stephen Kings roman Dolores Claiborne från 1992 (nu återutgiven genom Albert Bonniers förlag som storpocket) är en psykologisk thriller i toppklass, som man enligt mig bara inte får missa. Hade inte läst den tidigare och anser nu själv att romanen kan räknas till en av Kings absolut bästa. I USA blev den en bästsäljare 1992, och det förvånar mig alltså inte det minsta, för detta är så fantastiskt bra.

Det finns en del som är annorlunda med den här romanen, till skillnad från andra böcker av King:

Texten är skriven utan brytningar; varken avsnitt eller kapitel, berättelsen är kontinuerlig och en sorts talad monolog. Ovanligt är också att det i Dolores Claiborne förekommer färre övernaturliga element (förutom telepatiska syner) än vad som är vanligt i Stephen Kings böcker. Detta är nu en psykologisk thriller (faktiskt kan man nog även kalla den en sorts pusseldeckare), men trots det finns skräckmästarens signum där, och man lär så småningom inse att inte heller här kommer man att sakna kalla kårar och rysningar när det otäcka smyger sig på.

Hela romanen igenom är skriven i form av ett polisförhör där endast Dolores har ordet. Denna intervju äger rum efter det att hennes arbetsgivare, den äldre förmögna Vera Donovan, avlidit och Dolores står som misstänkt för mord (av omgivningen i det lilla samhället har Vera och Dolores inte uppfattats stå på värst vänskaplig fot med varandra). Dolores nekar till att ha varit delaktig till eventuellt brott när det gäller denna olyckshändelse (såsom hon menar det vara). Men däremot lämnar hon en bekännelse att hon nästan trettio år tidigare gjort sig skyldig till att ha iscensatt mordet på sin make Joe, vilket skulle ha skett under en solförmörkelse den 20 juli 1963 (förekom även i verkligheten vid denna tidpunkt). Bekännelsen leder vidare till att Dolores får möjlighet att berätta om sitt liv, hur det ena ledde fram till det andra. Det kommer att handla om hennes problematiska äktenskap, den misshandel, terror och övermakt Joe utsatte henne och barnen för. Då det blev Dolores sak att till största del ta ansvar för familjens försörjning och barnens framtida medel för studier, utökas hennes tjänst som hushållerska hos den knepiga Vera Donovan (bär även hon på sina hemligheter) som flyttat ut som åretruntboende på ön Little Tall Island. Det handlar även om den oro hon kände för sina barn, framför allt sin dotter, och när den enda andra utväg som fanns - för att med sina barn komma bort från Joe - tillintetgjordes, beslutade sig Dolores för vad hon måste göra.

Liksom många andra av Kings böcker har även Dolores Claiborne blivit film, denna är från 1995. Har tyvärr inte sett den, men boken har man nu åtminstone fått möjlighet att gå i god för att varmt kunna rekommendera att läsa.

Tanken väcks, när man läser den fiktiva Dolores berättelse om sitt liv med Joe, att det funnits och finns många verklighetens "Dolores" därute, som i sitt liv till stor del av sin tid lever i fruktan och oro.

Fiktiva Dolores Claiborne har de utsökta egenskaperna som innebär att ha "skinn på näsan" och samtidigt vara "slängd i käften", öppenhjärtigt får hon berätta hela sin sanna historia från början till slut, utan att bli nämnvärt avbruten eller ifrågasatt. Själv kan man inte annat än uppmärksamt ta till sig berättelsen som är väldigt fängslande (läste faktiskt ut boken på bara tre dagar). Slutet känns fulländat, ett sådant man blir oerhört nöjd över. Det är verkligen inte svårt att bli imponerad av Kings sätt att skriva, och uppenbarligen fungerar det även på det här lite annorlunda viset.

Betyg:
* * * * *

Boken går att köpa på:
Adlibris
Bokus
Cd-on



tisdag 28 april 2015

"Främling. Inkräktare" av Hans Olsson

Främling. Inkräktare
Hans Olsson
Att skriva ett bokomdöme för en novellsamling kan vara svårt, om man verkligen vill göra den rättvisa. Speciellt knepigt blir det i det här fallet, de 13 novellerna skiftade en hel del i kvalité och vad man tyckte om dem var och en för sig, blev så väldigt olika. Kom därför på att det enda rätta, för att kunna sätta ett betyg överhuvudtaget, var att betygsätta alla noveller och sedan ge ett något modifierat medelbetyg för boken i sin helhet. Förutom detta kändes det nödvändigt att bedöma själva upplägget som är ganska speciellt då "huvudnovellen" som startar i början lämnas oavslutad och är därefter återkommande i huvudsakligen två av bokens fortsatta noveller; en i mitten och en i slutet (+ en liten del i ytterligare en novell).

När noveller inte kan fungera självständigt i en samling, utan är uppsplittrade på flera, uppfattas det av mig tyvärr inte som något positivt, det känns bara rörigt och irriterande. Däremot kan det vara intressant omväxlande att det inom en och samma samling samsas olika sorters genre/undergenrer (här blev man smått överraskad att även finna steampunk), samt att de olika berättelsernas handlingar utspelas i både samtid och historisk (om än fantasiskapad) tid. Det blir som ett antal medryckande spännande experiment i kortformat, även för mig som läser. Vad gäller det språkliga måste man få erkänna att den myckna användningen av slangord (?) och fult/grovt/rått/vulgärt språk får mig att rikta taggarna utåt (det stör mig, framförallt då det används alltför flitigt och på fel sätt, i fel sammanhang) även fast man då inser att varningslampan blinkar: "Tantvarning!". ;-)

Trots att nu min egen bedömning är så tvehågsen inför denna bok, hoppas man verkligen det går att inspirera andra att läsa den, för här finns flera skimrande små pärlor (dock lite opolerade ibland). Beskrivningarna i novellerna är målande detaljerade, man får tydliga bilder i huvudet och det gör att berättelserna lever kvar hos mig i vissa fall, bara det höjer det samlade medelbetyget en smula.

Hursomhelst, här följer betyg för de enskilda novellerna i samlingen Främling. Inkräktare av Hans Olsson. Överraskningsmomentet skulle dock störas av att gå in på själva handlingen för respektive berättelse, så det nämns inte här.

I lindormens grepp:
Betyg: * * * * (första delen i uppdelad novell)

Lisas hunddagis:
Betyg: *

En på miljonen:
Betyg: *

Sommargatt:
Betyg: * *

Främling. Inkräktare:
Betyg: * (mittendelen av första och sista novellen)

Pegasushov:
Betyg: * * *

Två små:
Betyg: * *

Skatroulette:
Betyg: * (liten del av den uppsplittrade novellen finns med i handlingen här)

M/S Gertis Silvro:
Betyg: * * * * *

I obeliskernas skugga:
Betyg: * * *

Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt:
Betyg: * * * *

Doktor Pollobus vision:
Betyg: * * *

En torkad ros:
Betyg: * * * * (sista delen av första novellen)


Medelbetyg för novellsamlingen i sin helhet:
* * *

Ett tidigare blogginlägg om boken: En smakebit på søndag



måndag 27 april 2015

"Den stora matchen" av Arnaldur Indriðason

Den stora matchen
Arnaldur Indriðason
Får visst aldrig nog av dessa finstämda kriminalromaner författade av Arnaldur Indriðason! Skulle själv klassa dem som de allra bästa i sin genre av nutida deckarförfattare.

Titt som tätt får man i tidningsrecensioner läsa om författaren som en företrädare för det nordiska tungsinnet och melankolin genom sin romanstil. Men förutom svårmodet finns ju i dessa deckare även denna äkta, varma och lågmälda mellanmänskliga kommunikation/interaktion, som så varsamt mejslats fram. Det finns ett lugn och djup där som tycks osviklig samt ojämförlig med någon annan deckarförfattares böcker man läst. Men trots det där lugnet är det alltid oerhört spännande och handlingen rör ofta intressanta tider, människor och händelser, historierna är inkännande, trovärdiga och berör.

En annan anledning till varför man tycker så mycket om dessa böcker (vars genre dirigerar mord och ond bråd död) är nog avsaknaden av högvis med lik och rått bestialiskt våld, det är istället lite mer åt pusseldeckare med en tydlig existentiell underton.

I "Den stora matchen" får vi lära känna Erlendurs mentor Marion Briem. Växelvis handlar det om en mordutredning på Island sommaren 1972 och däremellan får man ta del av berättelsen om Marions barndom, som då bland annat handlar om tiden när han behandlades för tuberkulos på ett danskt sanatorium. Titeln Den stora matchen betecknar "århundradets match" i schack, mellan USA och Sovjet; Bobby Fischer och Boris Spasski, som var förlagd till Reykjavík. Samtidigt som fokus ligger på att detta event förbereds, sker ett mord på en 17-årig pojke under ett biografbesök. Finns det kopplingar mellan någon som utifrån bevistar denna schackduell och mordet?

Korta kapitel, en hel del dialog, samt två historier som varvas, ger det där drivet (här utan ett alltför uppstressat tempo) som kännetecknar en riktigt bra spänningsroman. Sen är det väl inte så svårtippat hur betyget sattes?


Betyg:
* * * * *

(Ett här tidigare skrivet blogginlägg om boken: En smakebit på søndag)


lördag 25 april 2015

"Dracula" av Bram Stoker

Dracula
Bram Stoker
I Dracula tar oss Bram Stoker inledningsvis till Transsylvanien genom att vi får ta del av Jonathan Harkers dagbok.

Kanske väcks då, så där till att börja med, vårt eventuella intresse för Jonathans kulinariska upptäckter på sin färd mot den blodtörstige grevens residens? På Hotel Royal: Till supé serverad "Paprika hendl" (en "törstretande" - man får förmoda den var pepparstark - god nationalrätt av kyckling tillredd med paprika); till frukost dagen därpå serverades ännu mer paprika, "mamaliga"* (en slags majsmjölsgröt - traditionell rumänsk rätt) samt "impletata" (köttfärsfylld äggplanta). Vid nästa anhalt, där greven hänvisat Jonathan att ta in på hotellet Gyllene Kronan, serveras Jonathan middag innan han lämnar platsen; "rövarkött" ("bitar av bacon, lök och biff kryddade med rödpeppar, uppträdda på spett och stekta över öppen eld").

Den unge advokaten (vars advokatfirma anlitats av Dracula inför fastighetsköpet i London) antecknar ivrigt i sin dagbok att påminna sig om att skaffa recept på maträtterna, för att ta hem till sin fästmö Mina. Att den här klassikern skulle få mig att inledningsvis bli nyfiken på beskrivna maträtter från Rumänien hade man nog aldrig anat.

Bram Stokers skräckroman är från 1897 och med detta träder vampyren Greve Dracula fram. Efter originalet har senare flera olika omskrivna versioner givits ut och greven har fått figurera i ett flertal filmer. (För Nosferatu - se tidigare blogginlägg).

I romanens handling skickas den nyexaminerade advokaten Jonathan Harker genom sin advokatfirma till Transsylvanien. Där skall han tillsammans med sin nya klient greve Dracula gå igenom de detaljer som förestår ett fastighetsköp i London. Greven ämnar lämna sitt slott för att bosätta sig i England. Efter en tid inser Jonathan att han blivit grevens fånge i slottet, de onda aningar han haft om greven och hans avsikter blir alltmer uppenbara för den uppskakade advokaten. Jonathan lyckas fly, efter det att greven (medelst kistförvaring) rest till England.
Efter dessa dagboksanteckningar tar fästmön Mina Murrays dagbok vid, liksom Minas väninna Lucys dagbok, och de fonografinspelningar doktor Seward gör (arbetar på mentalsjukhus och är en av Lucys friare). Dagboksanteckningar, tidningsartiklar och andra dokument driver handlingen framåt i kronologisk ordning. Det blir oerhört spännande och omväxlande med de olika beskrivna perspektiven.

Övriga personer i handlingen är: Den klämkäcke amerikanen Quincey Morris (ytterligare en friare till Lucy), Arthur Holmwood (friare till, senare förlovad med Lucy) och sist (men inte minst) den sympatiske professor Van Helsing från Amsterdam. Den sistnämnde låter doktor Seward efterkalla då greven hunnit smitta Lucy, och professorn förstår förstås problemet samt vad som därpå är av nöden tvunget.
Jonathan, doktor Seward, Quincey, Arthur, Van Helsing och även Mina (till och från) börjar med gemensamma krafter försöka eliminera Dracula. Greven arrangerar sin flykt (i kista) tillbaka mot sitt slott och vampyrjakten fortsätter på så vis från England till Rumänien.
Mina Harker (sedermera alltså gift med Jonathan) blir under den inledande delen av vampyrjakten åsidosatt av de övriga i gruppen och blir naturligtvis smittad av greven hon med. Kommer madam Mina att bli botad från vampyrsmittan i denna originalklassiker? Ja, ser ni det kommer inte att avslöjas här (såvida man inte redan känner till berättelsens slutfas)...

Intresset för vampyrer i populärkulturen är riktigt stort, men hur många har läst själva upphovet till allt detta? Rekommenderar verkligen alla som inte läst denna klassiker att göra det. Förutom att det upplevdes en aning för utdraget med doktor Sewards dokumentation rörande mentalpatienten Renfield, så är det ett gott driv i boken och det blir rejält spännande fram på slutet. Gammaldags gotisk skräck när den är som allra bäst!

Tidigare blogginlägg om Dracula kan man finna här: En smakebit på søndag.

Betyg: 4/5


* Mămăligă: 8 1/2 dl vatten, salt, ca 3 dl majsmjöl, 2 msk smör, 1 1/2 dl gräddfil, ev. fetaost eller keso


torsdag 23 april 2015

"Darling Jim" av Christian Mørk

Darling Jim
Christian Mørk
I Darling Jim, av Christian Mørk, får vi från början förstå att något obehagligt skett i ett hus beläget i Malahide, strax norr om Dublin. "En förbannelse", viskas det skvallrande bland traktens befolkning. Vad har skett?

Valde romanen för spänningsutmaningen i april och mer kring förlagets information om boken kan man läsa i mitt tidigare inlägg här.

Två systrar och deras moster påträffas döda i det hus som folk därefter skyr att komma i närheten av. En tredje syster tycks också ha befunnit sig i huset, men verkar ha flytt. Systrarna har uppenbarligen hållits i fångenskap under en längre tid i huset.

Niall, som arbetar som postanställd, upptäcker ett trasigt kuvert adresserat till "Vem som helst, postkontoret" och en nedklottrad sista vädjan: "Vi är redan borta. Läs denna berättelse bara för att minnas oss". Avsändare är Fiona Walsh, och Niall inser att detta var den äldsta av syskonen som tillsammans med sin syster Róisín hittades döda i det beryktade mardrömshuset.

Vi får ta del av Fionas omfattande berättelse om vad som utspelats i Castletownbere efter att den mystiske Jim gjort entré på orten, där han med sitt utseende, sin charm, utstrålning och dragningskraft tycks attrahera traktens damer med en övernaturlig kraft, inte minst gäller detta systrarna Walsh och deras (helt osannolikt "demoniska") moster. En ondskefull natur visar sig dock döljas bakom den falska fasaden som Jim uppvisar.

Jim Quick är "seanchaí" (d.v.s kringresande traditionell historieberättare) och trollbinder sina åhörare med sin saga om ett slott, en kung och hans två söner Ned och Euan. I sagan, som berättas i delar med lämpliga cliffhanger, förvandlas prins Euan till varg. Vem var egentligen Jim och vem var sagans Euan? Och vart tog den tredje systern Walsh vägen? Niall beslutar sig för att undersöka det hela på plats och beger sig till den lilla irländska landsortsstaden Castletownbere, sätter sig i kontakt med ortsbefolkningen och kommer över ännu en dagbok, denna gång skriven av systern Róisín.

Ja, ni kanske förstår? Genom detta lapptäcke av dagboksanteckningar, Nialls "detektivarbete", Jims saga och slutligen [...] växer en allt klarare bild fram, som visar upp sanningen och verkligheten bakom mysteriet och sagan.

En ganska märklig bok såtillvida att den är svår att placera. Det kan väl inte kallas fantasy, en mordhistoria kanske, visst, men inte direkt kriminalroman, ett relationsdrama utsmyckad med invävd gotisk saga, är detta skräck, thriller, eller... vad är det egentligen? Något för var och en att själv ta reda på, om man törs möta Darling Jim.

Att berättelsen utspelar sig på Irland känns extra spännande med den här boken. Tyckte dessutom mycket bra om författarens efterord, som var respektfullt och hänsynstagande.

Betyg: 3/5

Boken finns bl.a. att köpa på:



tisdag 21 april 2015

"Amerikanska gudar" av Neil Gaiman

Amerikanska gudar
Neil Gaiman
Mixen i denna fantasy som består av forntida mytologins gamla gudar, materialistiska "nya gudar" (kontokortsgudar, internetgudar, TV-gudar och konsumtionsgudar i olika former) och amerikanskt småstadsliv, var det som lockade mig att läsa boken "Amerikanska gudar", Neil Gaiman.

Gudarna som vandrar inkognito bland människorna är för sin existens beroende av människors tro och offer, de gamla gudarnas existens har försvagats på bekostnad av de nya gudarnas stärkta dito. Situationen bäddar för en slutgiltig uppgörelse mellan gamla och nya gudar.

Det lät spännande... men blev tyvärr riktigt besviken. Till vissa delar bara alltför underligt i mitt tycke och ganska tröttsamt med alla detaljerat beskrivna illusionstrick med mynt. Amerikanska småstadslivet berättades dock charmigt och var mysig läsning. Det är tydligen en prisbelönt roman, så uppenbarligen är min egna läsupplevelse inte riktigt i fas med hur andra uppfattar den.

För mig var det här första lästa bok av den tillnärmelsevis "kultförklarade" författaren Neil Gaiman, och är nu ytterst tveksam till att läsa Newerwhere, som var tänkt att läsas från början. Möjligtvis hade det varit bättre val som förstabok, då Amerikanska gudar, som av mig upplevdes seg och jobbig att läsa, dessutom var alltför lång (529 sidor). Något som kan vara positivt är att den påminner lite om en bildningsroman, kanske kan den fånga upp intresset för mytologi, få oss att fundera en aning på människors trosföreställningar genom tiderna och framförallt vad vi i nutid väljer att "dyrka" i form av det mer ytliga och materiella?

Betyg: 2/5


lördag 18 april 2015

Vilka är dina Proustminnen?

See page for author [Public domain],
via Wikimedia Commons

"Hon skickade då efter ett av de små runda bakverk som kallas
madeleinekakor och ser ut att vara bakade i räfflade snäckskal. Beklämd
av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag
förde jag mekaniskt till läpparna en sked te, i vilken jag blött upp en bit
kaka. ... plötsligt stod minnet klart för mig. Det var ju så den lilla
kakbit smakade, som tant Léonie brukade ge mig efter att ha blött den 
i te eller lindblomste, om söndagsmorgnarna i Combray. ... på samma
sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park,
näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan
och hela Combray med dess omgivningar - allt detta fick form och
fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp te."


Ur "På spaning efter den tid som flytt" (1913),
av Marcel Proust (1871-1922)


Ordet: "Proustminne"



onsdag 15 april 2015

Dracula vsv Nosferatu

När regissören F. W. Murnau (1888-1931) inte lyckades få rättigheterna till att filmatisera Bram Stokers Dracula, skapade den tyske regissören en egen version som blev den legendariska skräckfilmen "Nosferatu, eine Symphonie des Grauens", (tysk stumfilm från 1922).

Bara smärre ändringar i handlingen gjorde att likheterna var övervägande i jämförelse med Stokers roman. Nosferatu ersatte Dracula, Greve Orlok ersatte Greve Dracula. Med tiden kom Nosferatu att bli den mest kända filmatiseringen av Stokers vampyr.

Filmen Nosferatu var från början totalt förbjuden att visas i Sverige.

Vampyrer i litteratur och film kan delas in i två grupper, Nosferatu hör till de som gestaltas groteskt motbjudande med framtänder likt gnagare och megalånga naglar, de förknippas med råttor och smitta - nosophoros (grek.) = smittspridare. Offren till dessa levande lik dör oftast, d.v.s de förvandlas inte själva till vampyrer. Den andra sortens vampyrer är väl antagligen den som blivit mest populär i vår tid, en ofta aristokratisk charmör som duperar och förför sina offer, men här orsakar bettet att offret själv förvandlas till en ny vampyr.

Filmen "Shadow of the Vampire" (2000) är en helt uppdiktad historia som handlar om själva filminspelningen av Nosferatu.

Som en liten uppvärmning (och för att kunna jämföra skillnader) inför lässtart av Dracula av Bram Stoker, skräckromanen från 1897.


Källa för inhämtande av uppgifter om; Nosferatu (film) och F. W. Murnau (regissör): Wikipedia


måndag 13 april 2015

"Göran Kropp 8000+" av David Lagercrantz

"Göran Kropp 8000+"
David Lagercrantz
Beskrivning från förlaget (AB):

"Göran Kropp var Sveriges mesta äventyrare. I boken “Göran Kropp 8000+” från 1997 tog han med oss på sina äventyr runt om i världen och boken blev snabbt en modern klassiker i äventyrsgenren.

“Mina läppar är blåsvarta. Skägget fullt av rimfrost. I mina glasögon speglar sig bergstopparna och molnen därnere och under mig i snön ligger böneflaggor, hårlockar, fotografier, isyxor, allsköns ting som klättrare har placerat ut för att de har nått ända hit. Toppen är inte större än en snödriva och jag pratar oavbrutet till videokameran och även om jag nånstans är glad – eller anar att jag borde vara det – är jag mest rädd.
– Nu ska jag cykla hem också. Om jag lever då, säger jag och fortsätter:
– Jag vill bara ner nu. Jag vågar inte mer. Nu sticker jag. Hoppas jag överlever, och så stapplar jag i väg, tätt följd av Ang Rita."

Den 30 september 2002 omkom Göran Kropp. Han föll 20 meter på Sunshine Wall utanför Seattle, USA. Han blev 35 år.
Boken om Göran Kropp var David Lagercrantzs debut som författare, sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker, bland annat den augustnominerade försäljningssuccén "Jag är Zlatan Ibrahimovic': min historia"."

Läste denna parallellt med Jon Krakaukers bok "Tunn luft: En insidesskildring av tragedin på Mount Everest" vilket rekommenderas, för mycket kommer igen från en lite annorlunda vinkel som delvis avslöjar något mer av baksidan till de respektlösa skräpigt jippobetonade (och konkurrerande) kommersiella expeditionerna vid Mount Everest, där sunt förnuft ofta tycks ge vika inför marknadsfördelar och vinst. David Lagercrantz bok om Göran Kropp blev snabbt en succé och alltså i sin genre (äventyr/resor) en sorts modern klassiker efter det att den först gavs ut 1997. E-bokformat från 2013 är en återutgivning av den förra.

Det är en status och symbolkraft i dessa klättrares prestationer som, när man tar del av den verkliga innebörden av de här extrema toppbestigningarna, kan verka rätt egendomlig. Okej för symbolkraft, men bokstavligt talat kliver de ju över lik för att nå dessa höga bergstoppar, hur kan det innebära status?

Vad som känns positivt med just denne svenske bergsklättrare av rang, och som sådan då han levde en av världens mest respekterade, var väl bl.a just att han vågade kritisera vissa kommersiella expeditioner där deltagare inte avkrävdes vederbörlig erfarenhet och förutsättningar för att klara av krävande toppbestigningar.

Extrema äventyrare menas ge andra människor kraft och inspiration till att pröva sina gränser, ge oss nya drömmar, uppnå svåråtkomliga mål. Men just den kommersiella vinstdrivande biten, där det inte verkar finnas någon gräns för vad man gör för att få publicitet och där företagsledare/expeditionsledare bortom rimlighet tillmötesgår sina förmögna klienter, blir för mig helt obegripligt. Visst kan det vara oerhört svårt att förstå varför en del lever som det gör, som t.ex Göran Kropp gjorde (1966-2002), men ännu svårare att förstå blir det när det sker på ett oetiskt sätt utan intelligens eller minsta respekt, just det verkade dock inte ha saknats hos Göran Kropp som kanske borde ses som en förebild för andra äventyrare av samma kaliber. För hur det än är så kommer människor med mer extremt äventyrligt sinnelag alltid finnas ibland oss.


Betyg:
* * *


lördag 11 april 2015

"Tunn luft" av Jon Krakauer

Nu visade det sig att denna bok bara finns tillgänglig som ljudbok, såvida man inte kan tänka sig att låna på bibliotek eller köpa begagnat. En länk till ljudboken (på bokus) finns för den som är intresserad längst ned i detta inlägg.

Ett här tidigare publicerat blogginlägg om boken kan man ta del av på denna länk. Där har även bäddats in en trailer för filmen som boken ligger till grund för.

Som journalist fick Jon Krakauer i uppdrag att delta i en expedition vars mål innebar att bestiga Mount Everests topp och därefter skriva en artikel. Den 10 maj 1996 uppfyllde han detta mål, men det visade sig bli en expedition som skördade flera liv, en stor tragedi p.g.a en våldsam storm (och troligen ett antal felaktiga beslut). Det menades efteråt vara den svartaste dagen i Mount Everests historia.

Själv kände jag inte alls till att toppexpeditioner vid Mount Everest var kommersiella och det var rent förfärande att ta del av att även oprofessionella förmögna människor deltar (för det är inga struntsummor som deltagare till dessa expeditioner får betala). Finner det hela orimligt och blir bara bedrövad av att läsa om detta vansinne. Exploateringen, nedskräpning och miljökonsekvenser är också upprörande, liksom den likgiltighet som tycks uppstå inför döda och döende människor som klättrarna passerar, fotograferar, bara lämnar där. Man måste nog också (förutom vansinnet i sig) vara en särdeles självisk människa för att genomföra något dylikt. Rentav förstår jag inte hur dessa toppexpeditioner kan tillåtas överhuvudtaget.

Känner mig väldigt tveksam till om det kan vara riktigt rätt att skriva en sådan här bok om en händelse där det finns så många svårt traumatiserade, både överlevande skadade och anhöriga till avlidna. Visst fanns det säkert deltagare inom expeditionerna som inte alls borde vara där (t.ex. den där förskräckliga amerikanska överklassdamen), men att delvis försöka finna syndabockar bland överlevande och döda, förstår inte riktigt vitsen med det. Det bra med boken är ju förstås att den belyser ett område som säkert de flesta inte känner till och man undrar i sitt stilla sinne: "Finns det verkligen ingen som kan sätta stopp för dessa expeditioner?". Människan kan vara riktigt svår att förstå sig på ibland.

Trots att jag läste denna bok med stor ilska över människors galenskap var det en värdefull insikt. Kanske borde författaren ha väntat med att skriva den och låta en längre tid passera efter händelsen innan det verkställdes? Allt för många tankar går runt runt och vissa händelser ältas i absurdum. Möjligtvis bidrar det till att bli mer autentiskt så, men sannerligen jag vet? Blir boken terapeutisk för de berörda? Blir den lockande (ve och fasa om så är fallet!) för klättrare/förmögna publicitetshungriga? Blir den varnande och en källa för att stävja dessa dödsexpeditioner? Tja, det sistnämnda tycks ändå inte ha inträffat, tyvärr.


Betyg:
* * *
"Tunn luft"
Jon Krakauer


torsdag 9 april 2015

"In i vildmarken" av Jon Krakauer

"In i vildmarken"
Jon Krakauer
Har tidigare skrivit om boken med  en smakbit därur, som i stora drag berättar om detta märkliga levnadsöde som Jon Krakauer i In i vildmarken gör en grundlig "utforskning" av, för att kunna återskapa, förklara. Kan inte annat tycka än att det är en fantastisk prestation författaren gör då han tar sig an att skriva om denna händelse, vad som ledde fram till den, och detta så hänsynsfullt med stor varsamhet och respekt inför de efterlevande/anhöriga.

Många frågor som man fick då man såg filmen, får man delvis förklaring till då man läser boken. Egentligen är det ogörligt att skriva ett omdöme om en sådan här bok. Slutet känns så oerhört sorgligt, och när man läst den färdigt lägger man den ifrån sig och det uppstår ett tomrum som fylls av hundratals tankar...

Vad kan jag annat säga än att det är en bok som verkligen rekommenderas att läsas?

Betyg
* * * * *