Ferdinands nyfikenhet

"Ferdinand sprang ned till en stor hall med välvt tak; han korsade denna på väg mot en låg dörr med valvbåge som stod öppen och genom vilken en ljusstrimma syntes. Dörren ledde till en smal och vindlande gång; han gick in där och fann sig snart, när ljuset försvann bortåt, vilse i gångens vindlingar. Ändå fortsatte han. Gången blev smalare och de allt tätare stenskärvorna på golvet gjorde det svårt att ta sig fram. En låg dörr avslutade korridoren, inte olik den han hade kommit in igenom. Han öppnade dörren och fann ett kvadratiskt rum, varifrån en spiraltrappa ledde upp i slottets södra torn. Ferdinand stannade för att lyssna; fotstegen tystnade, och allt låg i djup tystnad. En dörr på höger sida fångade hans uppmärksamhet; han försökte öppna den men den var låst. Han kom därför fram till att personen, om det nu verkligen var en människa som bar det ljus han hade sett, hade gått upp i tornet. Efter kort tvekan beslöt han sig för att gå uppför trappan, vars trasiga tillstånd gjorde färden riskabel. Trappstegen var förfallna och trasiga och lösa stenar gjorde varje steg besvärligt. Men eftersom han drevs av oemotståndlig nyfikenhet lät han sig inte skrämmas utan gick uppåt."

Sid. 59; En siciliansk romans, Ann Radcliffe

Vilket fantastiskt avslut på denna roman från 1790, svårslaget lyckligt slut deluxe! Inte fy skam med böcker som man vid dess finis slår ihop med ett belåtet och lycksaligt leende, minsann. För den med ytterligare oemotståndlig nyfikenhet kan jag förtälja att en smula längre utläggning om gotisk skräckromantik i allmänhet, förutom denna boken i synnerhet, tidigare slängdes in här.

Genom den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker kan vi även denna söndag bjuda på och ta del av smakbitar ur böckerna vi läser eller har läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

En smakebit på søndag 14/1