American Car Show eller amerikansk film?

Varje torsdag (v. 27-33) kommer helgfrågan sommaredition med samma fråga i Mias bokhörna:

"Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj"

På lördag kan man här vid Norrtäljes stadspark besöka bilutställningen American Car Show som arrangeras sommartid sedan många år tillbaka (startade 1977). Om man är intresserad av gamla amerikanska bilar, vill säga.

Själv skulle jag hellre välja att se filmen Gaslight från 1944. Det är i år på så vis 80 år sedan det var filmpremiär av den amerikanska versionen med Ingrid Bergman i rollen som Paula. Finns en tidigare brittisk version också (det är den jag sett), men har för övrigt på bred front låtit brittsommar ersättas med en mer amerikaniserad sort, vilket känts mer lämpligt i år.

Gamla filmer är somrigt, tycker jag, särskilt thrillers.

"Gaslighting" har dessutom blivit ett nyord på senare tid, efter just denna gamla film. Ordets betydelse har jag redan ordat om här på bloggen, men det tål förstås att repeteras.

Det handlar alltså om att, såsom Paula i filmen, bli manipulerad till att tvivla över sig själv och sin verklighetsuppfattning. Paulas äldre make Gregory (spelad av Charles Boyer) gaslightar sin unga hustru. Ett av knepen är att låta gasljusen slockna när Gregory påstår att ingen annan än Paula är hemma. Den alltmer förtvivlade kvinnan förlorar sin tillit och tryggheten som tidigare funnits i en välkänd tillvaro i hemmet. Med ondskefull känslokyla använder Gregory lögner kamouflerade bakom en spelad omtanke.

Kommer Paula att lyckas se igenom lögnernas ondska?

Titta på filmen så får ni veta!

Tänker såhär om manipulation, snedvridna bedrägligheter, solipsism och subjektivitet: Hellre kritiskt jaga efter sanningen än att underkasta sig mind control i en värld av smoke and mirrors. Om jag ser en spade och de som bestämmer säger att det ibland inte alls behöver vara en spade utan en kratta, varför ska jag då tro på något sådant bara för att det är så man uppmanas att tro, just i vår tid? Eller som ovan i bildtexten till en artikel i senaste Epoch Times kulturbilaga, där det står att läsa om just denna film Gaslight: "Vad finns det att tro på om vi inte ens har samförstånd om vad vi ser?"

Och, om vi kollektivt levt länge med ett helt batteri av lögner om sådant som inte för ögat är synligt men som vi hållit för att ha varit sant, om lögnerna håller på att avslöjas, kanske "Gregory" (vilka man nu än menar äger den rollen av maktposition; public service, Bonnierkoncernen, WEF, "globalisterna"... whatever) då börjar bete sig desperat och irrationellt? Och kanske kan det vara en del av förklaringen till mycket av det som nu sker, med lägre trösklar för införande av ökad kontroll och mer censur, inför rädslan att förlora styrningen av en idédriven verklighetsuppfattning? Totalitärt tänkande är väl knappast en bra väg mot ökat samförstånd i en demokrati? Bara en tanke bland många andra som ligger och skräpar på mitt huvudkontor. Klart en åttioårig gammal välgjord film kan väcka tankar (kanske snart betecknat krimtänk?).