Veckans mening: Stjärnesnöfall och stjärnstoft

"Och överallt sågs nebulosor som mest påminde om flingor i ett stjärnesnöfall; och från zenit till nadir sträckte sig en väldig båge av fint stjärnstoft, det var Vintergatan, i vilken Solen inte räknas mer än som en stjärna av fjärde storleksordningen."

Veckans mening valdes utifrån att den upplevdes vacker, tycker det kan få vara en anledning.

Från jorden till månen (De la terre à la lune 1865, och uppföljaren - Månen runt - Autour de la Lune 1870) av Jules Verne är, såsom jag läser den, uppdelad på två böcker tryckta 1972 med samma titel (förvirrande kanske).

Första delen fick leverera veckans mening föregående vecka här.

Lagom till den här lördagen har jag alltså kommit en bit på väg i andra delen, och därmed även en bit närmre månen. Befinner mig alltså för närvarande i den ut i rymden ivägskickade projektilen tillsammans med de fyra passagerarna Barbicane, Nicholl, Michael Ardan och hunden Diana (hunden Satellit gick tyvärr ett tragiskt öde till mötes).

Filmen A Trip to the Moon lär vara inspirerad av olika källor, men däribland inkluderas Vernes två böcker, och den filmen i teaterstil verkar ju lite lustig... eller vad man nu vill kalla det? Där får man följa några astronomers resa till månen medelst en projektil skjuten med kanon, utforskning av månytan, flykt från seleniter (månens invånare) och retur till jorden.

Hursomhelst ska filmen (patafysisk och antiimperialistisk satir, enligt forskarna) på sin tid ha varit internationellt populär.

En kolorerad version av den upptäcktes 1993.

Av A Trip to the Moon lär det väl vara bilden då projektilen landat i månens öga som är mest känd. Från det allra tidigaste skedet av science fiction-filmens historia måste det väl ändå räknas som?

Varje lördag presenterar bloggen Mina skrivna ord "Veckans mening". Avsikten är att lyfta fram en mening som fått oss att stanna upp och tänka till (humoristisk, allvarlig eller vadsomhelst). Deltagande meningar kan du denna gång finna här.