Från jorden till månen (del 1 och 2) av Jules Verne. Läste boken som bibliotekslån (inbunden). Finns även i nyutgåva (Mimer bokförlag, ISBN: 9789187593987).
Från jorden till månen (De la terre à la lune) från 1865 ...
... och uppföljaren; Månen runt (Autour de la Lune) från 1870 ...
... var - såsom jag läste den - uppdelad på två böcker, båda med samma titel (Från jorden till månen) och utgivna 1972. Mimer bokförlags snart årsgamla utgåva (se bokomslag bredvid citerad kort beskrivning ovan) tycks innehålla båda romanerna i ett häftat format. Kan inte se att den har originalillustrationer såsom i de gamla böcker jag själv läst, synd om de saknas, för helt klart förhöjer dessa läsupplevelsen. Andra delen var bäst, så läser ni den som jag i två delar, ge inte upp efter den första!
Del 1: En tid efter amerikanska inbördeskrigets upphörande lägger Gunklubbens ordförande Barbicane fram en idé inför sina uttråkade klubbmedlemmar, de ska låta konstruera en kanon för att skjuta iväg en projektil till månen! Efter bifall blir det ett stötande och blötande om hur stor kanonen och projektilen bör vara, vilka material och vilket krut som skall användas, varifrån projektilen må skjutas upp, och hur torde det hela finansieras? Trots en del tvivel blir projektet genomfört och på vägen dit dyker den franske äventyraren Michel Ardan upp, en våghalsig fransk äventyrare med planer på att bemanna projektilen. Efter att Barbicane kommit fram till en lösning på problemet, om hur de skall överleva uppskjutningens acceleration, går man med på Ardans planer. Ombord på projektilen blir förutom Ardan, ordförande Barbicane och klubbsekreterare JT Maston, samt ett par hundar (och några fjäderfän, men det vet vi inte än!). Där slutar första delen.
Del 2: En fem dagars resa till månen har tagit sin början för de tre månfararna i den på 1800-talsvis ombonade projektilen. En rad äventyrliga händelser sker, t.ex. så riskerar man krocka med en asteroid som fångats in av jorden tyngdkraft (blivit dess andra måne) och så får besättningen fnatt då de förgiftas av gaser (tänker naturligtvis på Doktor Ox här). Istället för att - som planen var - landa på månen, går projektilen in i en bana runt den. Efter att ha uthärdat norra halvklotets extrema kyla och mörker återvänder de till södra halvklotets ljus och värme. De tre männen kan nu uppifrån sin farkost göra observationer av månytan, samt fantisera kring hur det skulle vara att bo där. Projektilen börjar avlägsna sig från månen vid den punkt där jorden och månens gravitationskraft blir likvärdiga, raketer som är tänkta att användas vid landning används nu istället för att få projektilen att falla tillbaka mot månen. Men raketerna avfyras för sent och projektilen faller istället mot jorden. Och hur går det här sen då? Ja, jag kan ju inte avslöja allt, har redan avslöjat för mycket.
"Det amerikanska inbördeskriget är över och i freden som följer känner sig medlemmarna i Baltimore Gun Club uttråkade. Tristessen upphör när klubbens djärve president Impey Barbicane föreslår att de ska bygga en kanon kraftig nog att skjuta en projektil till månen. Men företaget går från spännande till farligt när de får idén att bemanna farkosten - kommer passagerarna att nå sitt mål, eller flyga i bitar innan de ens lämnat atmosfären?
Här presenteras oförkortat de båda romanerna Från jorden till månen och Månen runt, i vilka äventyr och humor varvas med vetenskaplig fakta och teorier. Många av författarens förutsägelser - från bromsraketer till vattenlandningar - har idag blivit verklighet.
Jules Verne är en av världens mest översatta författare och har i över hundra år trollbundit läsare av alla åldrar. Han fick sitt stora genombrott 1864 med romanen Till jordens medelpunkt, och i och med utgivningen av Från jorden till månen 1865 hade han i princip på egen hand lagt grunden för science fiction-genren."
Från jorden till månen (De la terre à la lune) från 1865 ...
... och uppföljaren; Månen runt (Autour de la Lune) från 1870 ...
... var - såsom jag läste den - uppdelad på två böcker, båda med samma titel (Från jorden till månen) och utgivna 1972. Mimer bokförlags snart årsgamla utgåva (se bokomslag bredvid citerad kort beskrivning ovan) tycks innehålla båda romanerna i ett häftat format. Kan inte se att den har originalillustrationer såsom i de gamla böcker jag själv läst, synd om de saknas, för helt klart förhöjer dessa läsupplevelsen. Andra delen var bäst, så läser ni den som jag i två delar, ge inte upp efter den första!
Del 1: En tid efter amerikanska inbördeskrigets upphörande lägger Gunklubbens ordförande Barbicane fram en idé inför sina uttråkade klubbmedlemmar, de ska låta konstruera en kanon för att skjuta iväg en projektil till månen! Efter bifall blir det ett stötande och blötande om hur stor kanonen och projektilen bör vara, vilka material och vilket krut som skall användas, varifrån projektilen må skjutas upp, och hur torde det hela finansieras? Trots en del tvivel blir projektet genomfört och på vägen dit dyker den franske äventyraren Michel Ardan upp, en våghalsig fransk äventyrare med planer på att bemanna projektilen. Efter att Barbicane kommit fram till en lösning på problemet, om hur de skall överleva uppskjutningens acceleration, går man med på Ardans planer. Ombord på projektilen blir förutom Ardan, ordförande Barbicane och klubbsekreterare JT Maston, samt ett par hundar (och några fjäderfän, men det vet vi inte än!). Där slutar första delen.
Del 2: En fem dagars resa till månen har tagit sin början för de tre månfararna i den på 1800-talsvis ombonade projektilen. En rad äventyrliga händelser sker, t.ex. så riskerar man krocka med en asteroid som fångats in av jorden tyngdkraft (blivit dess andra måne) och så får besättningen fnatt då de förgiftas av gaser (tänker naturligtvis på Doktor Ox här). Istället för att - som planen var - landa på månen, går projektilen in i en bana runt den. Efter att ha uthärdat norra halvklotets extrema kyla och mörker återvänder de till södra halvklotets ljus och värme. De tre männen kan nu uppifrån sin farkost göra observationer av månytan, samt fantisera kring hur det skulle vara att bo där. Projektilen börjar avlägsna sig från månen vid den punkt där jorden och månens gravitationskraft blir likvärdiga, raketer som är tänkta att användas vid landning används nu istället för att få projektilen att falla tillbaka mot månen. Men raketerna avfyras för sent och projektilen faller istället mot jorden. Och hur går det här sen då? Ja, jag kan ju inte avslöja allt, har redan avslöjat för mycket.
Jag har inte läst mycket av Vernes än men har tyckt väldigt mycket om de jag har läst. Just den här boken ligger bland toppen av Jules Verne-listan! :) Bra också att du tipsade om att inte ge upp efter första delen om det nu blir så jag kommer att läsa den.
SvaraRadera