"Doktor Moreaus ö" av H.G. Wells

Doktor Moreaus ö av H.G. Wells. Översättare: Roland Adlerberth. Förlag: Delta. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).

"På en ö i Söderhavet ägnar sig den hemlighetsfulle doktor Moreau åt djurförsök som är så ohyggliga att den vetenskapliga världen vägrar att ha med honom att göra. När engelsmannen Charles Edward Prendick i februari 1887 lider skeppsbrott och räddar sig i land på doktor Moreaus ö, blir det inledningen till en mardröm där alla roller är omkastade - där djuren uppträder som människor och människorna alltmer framstår som djur.

Doktor Moreaus ö är H.G. Wells kanske bästa roman, inte bara en klassisk skräckroman med ovanliga kvaliteér utan också en djupborrande analys av människans sanna jag."

Wells roman är från 1896, en tid då vivisektion och Darwins evolutionsteorier säkert diskuterades flitigt. Handlingen ställer på ett mardrömslikt vis etiska frågor kring hur människan helt kallsinnigt tar makt över liv, styr och manipulerar det i vetenskapligt syfte. Filosofiska teman rör moraliskt ansvar, inkräktande på naturen, mänsklig identitet, grymhet, smärta och lidande hos såväl människa som djur. Leva och låta dö.

Denna klassiska skräck- och science fiction-roman har givits ut i svensk översättning 1944 och 1976. Det är just den sistnämnda översättningen jag läst. Ganska förundrad över att en sådan här enastående roman inte givits ut på nytt senare än så.

Doktor Moreaus ö handlar alltså om Edward Prendick, en man som räddats efter ett skeppsbrott och vidare hamnar på en okänd ö där den galne forskaren doktor Moreau finns. Denne skapar märkliga hybrider mellan människa och djur medelst vivisektion.

Liksom Wells Världarnas krig har även Doktor Moreaus ö filmatiserats ett flertal gånger.


Sidan 170-171:

"Däremot var apmannen något av ett irritationsmoment. Det faktum att han också hade fem fingrar på var hand ingav honom någon slags föreställning om att han var min like, och följaktligen försökte han ständigt och jämnt slå sig i slang med mig och pratade det mest fruktansvärda nonsens. Men samtidigt fanns det ett drag av honom som roade mig en hel del, hans fantastiska förmåga att prägla nya ord." [...]

"Det förefaller mig som om han hade något slags idé om att det bästa och finaste bruk man kunde göra av sin talförmåga var att tjattra fram ord som inte betydde någonting alls. Sådana ord kallade han "stortankar", till skillnad från de "småtankar" som gällde vardagens alla förnuftiga händelser och sysselsättningar. Var gång jag råkade säga något som han inte förstod prisade han i högstämda ordalag min replik, bad mig att upprepa den, lärde sig den utantill och rusade sedan iväg för att repetera den, med ett och annat ord felaktigt, för alla de mildare och vänligare bland djurfolket. Däremot hyste han enbart förakt för allt som var enkelt och begripligt. Det där draget hos honom fick mig att uppfinna en del mäkta egendomliga "stortankar" för hans speciella bruk. Så här efteråt framstår han för mig som den löjligaste varelse jag någonsin mött. För han hade på ett helt underbart sätt utvecklat och renodlat den speciella löjlighet som utmärker människan, utan att förlora ett enda jota av sin medfödda, naturliga aplöjlighet."