En kuslig historia i en kuslig tid

 

"Pastorn avbröt sin berättelse. I det ögonblicket kom en våldsam vindstöt som fick prästgårdens fönster att skaka och som vräkte upp ytterdörren, fick vaxljusen att fladdra och brasan att vråla upp i skorstenen. Det är inte för mycket sagt att vi alla, inför den kusliga berättelsen och den ylande stormen, kände det slags krypande obehag som så ofta tycks vara en beröring från någon annan värld – en hand som sträcks ut över gränserna mellan tid och evighet, en hand vars kyla och mysterium kan få det tappraste hjärta att skälva."

Sid. 181; Slashasen Sandy i novellsamlingen Kusliga historier (Weird Stories 1882), Charlotte Riddell

Kusliga historier är en bok jag läst långsamt och njutningsfullt sedan i somras. Lagom i tid före Halloween skall sista novellen ha konsumerats och recension publicerats här i Bokhyllan, det är föresatsen (som alltid är god!). Redan nu kan jag ändå nämna (då bokmärket placerats innan sista novellen) att detta är en riktigt charmig samling mysrysliga spökhistorier med genuin engelsk gemyt av klassiskt snitt. Spännande och fylligt efterord i denna bok också – såhär beskrivs till viss del London vid mitten av 1800-talet i detta efterord (av litteraturkritiker Elisabeth Brännström):

"Konsekvenserna av arbetslösheten hade blivit  allt mer uppenbara till och med för medelklassen som i allt högre grad började ägna sig åt slumarbete och välgörenhet. De stora skaror av fattiga som hade tagit sig till London för att arbeta i fabriker, på barer och hotell, eller som tjänstefolk i de mer välbärgade hemmen, levde ofta hoptryckta i lusinfekerade härbärgen, eller i illa underhållna rum i kvarter där lager, fabriker, marknader, bordeller, ginpalats och slakthus trängdes med varandra, och där billiga "Music Halls" stod för den störst delen av underhållningen. Smittsamma, dödliga sjukdomar, som till exempel kolera, dysenteri och tuberkulos spreds, och fylleri, slagsmål och prostitution var vanligt. Över alltihop, som ett ständigt närvarande gissel, hängde dessutom Londons speciella kännemärke; den hemska ogenomträngliga smogen, eller "ärtsoppan", som den döpts till av londonborna på grund av sin gulgröna färg och kompakta, grötiga konsistens."

Och även denna onsdag blev det ett par fynd vid Stadsmissionen: Guldkompassen av Philip Pullman och Kalla kriget (från Historiska Medias eminenta bokserie "Världens dramatiska historia") av Dick Harrison. Rensar lästa böcker och filmer ur bokhyllorna (perfekt att lämna till Stadsmissionen – gör det om ni har möjlighet!) och ersätter med spännande oläst. Ett angenämt projekt.

Och nu till något annat; Aron Flam klargör samtida märkligheter angående bland annat kulturinstitutioner (något jag hade funderingar kring här på bloggen förra onsdagen):

"Efter Sovjets fall var de ekonomiska argumenten för socialism slut, kvar fanns bara kulturella argument, varför socialismen muterade till en av sina underkategorier, kulturmarxism, som började ta över kulturinstitutioner och akademier i väst. Akademin indoktrinerade journalister och experter i den här formen av marxism som istället för" [evigt klasskrig] "talade om kulturella skillnader" [woke]

"Varför ingår då Palestina i wokeismen och varför har wokeismen blivit antisemitisk kanske du undrar? Jo, Metoo, BLM, Greta och så slutligen Palestina" ... 

Lyssna vidare på Aron Flam idag!: