Maigret tar miste av Georges Simenon. Översättare: Eva Alexandersson och Gunnel Vallquist. Förlag: Atlantis. Antal sidor: 188. Utgivningsår: 2018 (publicerades första gången 1953 och första svenska upplagan utkom 1956). Originaltitel: Maigret se trompe.
"Lulu har hittats död. Vem står för denna före detta prostituerade kvinnas lyxvåning nära Triumfbågen, i Paris flottaste kvarter? Lulu visar sig ha kopplingar till den berömde hjärnkirurgen Etienne Gouin. Kring honom kretsar ytterligare fem kvinnor som har sina skäl att avsky eller skydda honom."
Ännu en bra Maigretroman. Simenons deckarklassiker är mer psykologiska än Christies dito, antagligen därför jag finner dem mer intressanta. Sen är det ju detta med de beskrivna atmosfärerna, tidsskildringen, folklivet, miljöbeskrivningarna. Inte för att jag någonsin varit i Frankrike eller kan ha den minsta susning om hur det var där på 50-talet. Men inlevelsefullt, verkligen.
Utredningsarbetet innehåller många ledtrådar, riklig och laddad dialog, plus ett fullt godtagbart avslut (en klart viktigt sak). Som alla deckarhistorier och thrillers vill man inte nämna för mycket kring handling och händelseutveckling. Rätt dyster och hårdkokt historia hursomhelst, många obskyrt tvivelaktiga existenser, även den härdade Maigret själv verkar rätt oförberedd.
På minussidan hamnar att så väldigt mycket skall få plats på så få sidor. Gillar det korta formatet annars, men här kändes det en aningens för fullmatat.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!