"Sirius", Olaf Stapledon

Sirius, Olaf Stapledon. TiraTiger Förlag. Översättare: KG Johansson. Antal sidor: 260. Utgivningsdatum: 2024-05-29.

Recensionsexemplar

"Engelsmannen Olaf Stapledon (1886 – 1950) är mest känd för sina romaner Last and First Men (De sista och de första människorna) och Star Maker (Stjärnskaparen) men skrev flera romaner till. De mest omtalade av dessa är Odd John – om en pojke som föds med övernaturliga krafter, vilket gör att han inte bryr sig om mänskliga konventioner – och Sirius, här för första gången i svensk översättning.

Sirius berättar om hur forskaren Thomas Trelone med hormoner och kirurgiska experiment skapar en ”superhund”, som behärskar mänskligt språk och mänskligt tänkande. Sirius kommer under hela sitt liv att slitas mellan sina instinkter som hund och sitt mänskliga intellekt, och drabbas dessutom av förföljelse från människor som anser den talande hunden vara en styggelse. Boken är en stillsamt ömsint saga om problemen med att vara annorlunda och till slut ta ställning för vem man innerst inne är, och samtidigt en studie i människors rädsla för det okända."

 

Stjärnskaparen läste jag med stor behållning. Sirius uppfattade jag som en synnerligen märklig bok. Filosofen Stapledon utforskar frågorna kring vad det innebär att vara människa (helt okej) genom en berättelse om ett djurexperiment (inte okej). Att experimentera med skapelsen för att förändra den är så otroligt vanvördigt och destruktivt, oavsett djur eller människa. Redan där fick jag taggarna utåt. Den här texten (som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån) förklarar vad jag menar:

"Ingen frågade dig; vill du bli stark och smidig eller sjuk,
vill du bli hård och kantig eller mjuk.
Nej, det var ingen som frågade.
Men nu är du född, och nu är du här,
du måste bara vara just sådan som du är.
Du måste väl göra det bästa som du kan
och bli en liten människa som går an."

Så, nej, jag gillade inte denna roman även om man till dess fördel kan konstatera att det är en spekulativt fiktiv och filosofisk historia av äldre sort (från 1944) som faktiskt åldrats rätt väl. Den tog mig ett tag att traggla igenom, intresset kändes svalt för en filosofiskt sinnad hund som med tiden får en underlig relation till den människa (forskarens dotter) han växt upp tillsammans med.

Nå, så här är det: Hunden Sirius blir resultatet av styrd avel, kirurgi och biokemiskt genom t.ex. injektion av hormoner. De omfattande experimenten leder till mänsklig intelligens i en hundkropp, en varelse som varken tillhör en djurvärld eller människovärld, en talande (jo, tyvärr!) superintelligent walesisk fårhund. Hunden uppfostras tillsammans med forskarens (hundens "skapare") dotter Plaxy. Fann inte någon särskild sympati för varken Sirus eller Plaxy, även det ett minus förstås. Att berättelsen får en tragisk utveckling är nog inte så svårt att förstå. Till viss del får jag associationer till Frankensteins monster.

Om man som mig är god vän med hundar (och då menar jag verkligen hundar som just hundar) bör man ändå ta sig en närmare titt på den här boken, tycker jag, oavsett mina negativa åsikter ovan.