En smakebit på søndag: Ingenting att se

Den här söndagen är det bokbloggen Flukten fra virkeligheten som återigen håller i smakbitarna. Genom dessa smakbitar hämtade från böckerna vi läser blir det bra boktips varje söndag.

Smakbit här idag hämtas från Ingenting att se av Robert Warholm. Sidan 6 (i händelsernas centrum finns Carin som barn, en sommardag 1936):

    "Inte tänker hon på att hon spillt bärens röda saft på sin ljusgula klänning. Där syns tydligt spåren av de jordgubbar hon ätit. Men det är Carin helt omedveten om. Nu får hon syn på grannens katt, som spatserar inne i Carins trädgård. Den går i skuggan längs väggen på det stora röda hus som är Carins hem.
    Huset är inte märkvärdigt. Ett tvåvåningshus, målat med Falu rödfärg och med vita knutar. Även förstukvisten är vitmålad. På bottenvåningen finns köket med en kammare innanför, ett finrum, föräldrarnas sovrum och Carins rum. En smal trappa leder upp till andra våningen, men dit går de aldrig.
    Carin vill klappa katten. Dess svarta päls ser så mjuk ut. Om hon går försiktigt, kommer säkert katten att stå kvar och låta sig klappas, men det tänker inte flickan på. Hon rusar fram mot katten, som blir rädd och springer iväg. Den springer ut genom grinden och tvärs över gatan. Carin springer efter. Hon ska klappa katten.
    Rätt ut på vägen springer hon. Det enda hon tänker på är katten. Hon ägnar ingen tanke åt att hennes föräldrar har förbjudit henne att gå ut på vägen. Föräldrarna förbjuder så många saker. Hon får inte plocka jordgubbar själv. Hon får inte ta kakor ur kakburken utan lov. Skulle förbudet mot att gå ut på vägen vara viktigare än förbudet att plocka några jordgubbar eller att ta kakor? Om mycket är förbjudet, hur ska man då veta att det ena förbudet kanske är viktigare än det andra?"

Olycksbådande och hemskt, inte sant?

Ha nu en riktigt trevlig söndag, med eller utan mingel på bokmässa!😊

❤️

Andras smakbitar hittar du länkar till här.