"Vi rusade uppför åkern längs med spåren bort mot Barbros hus. Här och där syntes droppar av blod. Jag sprang med Kasper som hoppade genom den höga snön och höll kopplet som ett streck mellan oss. Bröstet värkte av den plötsliga ruschen. Jag hoppades att jag inte skulle vara för sent ute."
”[…] historien är förtjusande, varsamt skildrad och med en skärpa för detaljer och människors kamp för att hitta sin plats, trots livets motgångar.” UNT”En alldeles utmärkt novell som bär, liksom isen i den frusna bäcken, över svarta djup till ett överraskande slut.” HDNovellix
Handling: Historiens berättarröst tillhör en man som vintertid är ute och rastar sin hund. Han minns tillbaka då paret Martin och Barbro, två stockholmare, flyttat dit till den lilla byn för att bosätta sig i det gamla fallfärdiga missionshuset från 30-talet. Först intog folk på bygden en smått fientlig inställning till de nyinflyttade med sina storstadsmanér. Så småningom började man dock se Martin "som vem som helst" medan Barbro, som förde en mer tillbakadragen tillvaro, blev isolerad och alltmer säregen. Paret gled ifrån varandra och pojken Axel kommer in i bilden. I nutid är Axel 11 år, pojken tycks som en udda fågel och lever lite i sin egen värld. Berättaren och hans hund följer mot skolan spåren i snön efter Axel, den väg som leder genom skogen längst med ån.
Att lyckas i det korta formatet klarar Jonas Karlsson väl, på sitt alldeles egna speciella vis, och Spår i snön är inget undantag. På bara 30 sidor är det här en bra konstruerad och tänkvärd berättelse med dramatik, underfundig humor och ett oväntat slut.
Den vill jag också läsa, tack för tips!
SvaraRaderatack
SvaraRaderajag fick den som ett uppgift att läsa och göra analys.för mig det jätte varmt och mycket känslor när jag läste från börjat jag förstås inte men efter sida 5 allt bli bra, varmt rekommendera att läsa denna novell .
SvaraRaderaunder hur långt tid utspelar sig novellen
SvaraRadera