4.50 från Paddington

4.50 från Paddington (Murder, She Said), den brittiska filmen från 1961 med Margaret Rutherford i huvudrollen som Miss Jane Marple, toppar alltjämt bland mina klassiska deckarfavoriter på film. Filmen regisserades av George Pollock och den är naturligtvis baserad på Agatha Christies roman från 1957 (se 4.50 från Paddington).

I filmversionen återfinner man varken Mrs McGillicuddy eller Lucy, utan här är det istället Miss Marple som både befinner sig på tåget där hon bevittnar mordet (som sker i parallellt förbipasserande tåg), samt tar tjänst som hembiträde/kokerska för sin privatspaning i jakten på mördaren. Innan Miss Marple ser sig nödgad att ta saken i egna händer, försöker hon få polisen att förstå vad hon blivit vittne till. Men inget lik har påträffats och polisen ställer sig tvivlande inför vad hon berättar, kan det inte tänkas att den gamla damen förläst sig på kriminalromaner och drömt det hela?

Då Miss Marple tillträder sin tjänst på herrgården, för att där alltså både laga mat och servera (och i hemlighet bedriva privatspaning på fritiden) är namnet på herresätet inte Rutherford Hall, som i romanen, utan Ackenthorpe Hall. Anledningen till namnbytet var förstås för att undvika jämförelser med huvudrollsinnehavarens efternamn.

Margaret Rutherford (1892-1972) gjorde en suveränt underhållande och annorlunda rollprestation som Miss Marple. Vad det är som gör att jag gillar just Rutherfords rolltolkning av Miss Marple, är väl just att det lite veka, sköra och tveksamma ersätts av handlingskraft och humor. Margaret Rutherfords make i verkliga livet, Stringer Davis, är även suverän i rollen som den försiktiga och blida bibliotekarien "Mr Stringer", vilken också bistår Miss Marple i hennes vidare detektivarbete.

Filmen Murder, She Said är framförallt roligare och ljusare än romanen 4.50 from Paddington. Och faktiskt tycker jag själv att filmen i det här fallet är snäppet bättre än boken. Inte så vanligt.