Om somliga visste vad somliga säger om somliga, så sa somliga inte så mycket om somliga som somliga säger om somliga

Svenskamerikan tycker till på 1800-talet:

"En karakteristik af svenskarne. En af den svenskamerikanska pressens främste män och en talare af erkänd talang, har karakteriserat folkets olika kynnen i Sveriges tjugufyra provinser. Hans karakteristik förefaller visserligen här och där litet kuriös, men åtskilligt tyckes träffa hufvudet på spiken.

Skåningen bor i en kornbod, säger han, och måste ha mat i rättan tid; han behöfver fem timmar att äta. Hvad en skåning säger, det menar han. Han är icke så villig att låna hus som en småländing.

Halländingen älskar upplysning, men han kastar icke ut sina pengar på hvad skräp som helst.
Slagskämpen i norra Halland dör ur. Halländingen är envis så att det förslår. En halländing i Chicago sade: "Jag säger det är rätt, och rätt är det". Han är svår att förstå. Talaren hade en halländing till vän, som hade varit förlofvad i sju år; då han efter denna tids förlopp tillfrågades, om han inte var färdig att gifta sig, svarade han: "Nej, jag har ej lärt känna henne nog ännu".

Blekingen bor i en trädgård, som endast vår söder kan visa likhet till.

Bohusländingen äger stora förtjänster och stora fel. Han är öppen, redbar, gästfri, men styf och stram. Talaren var en gång ombord å presidentens ångare Delphin och fann där, att flertalet af besättningen voro svenskar och af dessa voro de flesta från Bohuslän, ty, sade en officer: "Detta är ett utvaldt manskap".

Småländingen segrar, då andra duka under. Han är lättrörd, fantasirik, men beräknande, precis som om han varit uppfostrad å ett amerikanskt affärskontor. Han blir lätt ond, men lätt glad igen.

Hos öländingen flyter ett annat blod än hos oss andra svenskar. Han utför sitt mål, äfven om det är förenadt med största faror. Han har alltid brådtom och vet, att tid är pengar. Då han lämnar Öland, lämnar han knifven hemma, tar sina verktyg med och blir här bland våra skickligaste arbetare.

Gotländingen är olik öländingen i allt. Är styf, maklig, fredlig; har alltid godt om tid och har aldrig brådtom. Då han blir vän till en person, är han vän för lifvet, i framgång och motgång.

Östgöten går tyst och stilla. Han är konungsligt sinnad, men om han slår sig lös, blir han socialist. Han är religiös, men om han slår om, blir han ateist. Från att vara sparsam, om han blir annat, blir han en slösare. Kung och bonde, dessa äro de enda han fördrar. Allt annat är herredumt.

Dalbon tror, att alla äro lika redbara som han själf; han till och med lånar för att hjälpa andra. 

Vermländingen är en känslans man, stundom glad och stundom bedröfvad. Eld lefver i hans sång, hans religion och allt som han gör.

Nerike är Sveas lilla sköna dotter, och dess tärnor äro skönheter.

Västmanländingens fosterlandskärlek är så stor, att, då han blir hemsjuk, måste han hem. Och om han inte kommer hem, ledsnar han så hårdt, att han får lungsot eller blir tokig.

Södermanland är ett skönt, härligt land med sköna män och kvinnor. En amerikan, som reste där, sade, att dess kvinnor skulle kunna förevisas här som prisbelönta skönheter.

Hos upländingen finnes ingen poesi. Han kunde icke skrifva poesi, om man sloge ihjäl honom. Han är allvarlig och tapper.

Dalkarlen är antingen den bäste man i världen eller den uslaste. Han kan icke undvara sin frihet; lida kan han, men ofred tål han icke.

Gestrikländingen är redbar, fri och själfständig.

Helsingens karakter är styf och sträf, men han är en frihetsälskande man.

Jämtländingens karaktär liknar norrmannens; dock är han fosterlandsvän.

Ångermanländingen, västerbottningen och lappländingen äro trofasta som guld; de älska sång och musik."

Som upländing ska jag ha i åtanke att passa mig för att försöka skriva poesi. Hur allvarlig och tapper man än är så tycks det då aldrig gå väl om man försöker.