Brist på finkänslighet, sunt förnuft och vanligt hyfs

”En artig man förstår att gifva sina ord en höflig form, äfven när han måste uttala något oangenämt. 

När han menar: ”Karlen är spritt galen”, säger han: ”Vår förträfflige vän har sina små ryck af tankspriddhet.” 

När han menar: ”Jag är alldeles utledsen på Er efterhängsenhet”, säger han: ”Jag är nu tillräckligt underrättad om Er önskan.” 

När han menar: ”Platsen är längesedan bortgifven”, säger han: ”Jag skall skriftligen underrätta Er om resultatet af mina bemödanden.” 

När han menar: ”Gå er väg och kom icke igen!”, säger han: ”Jag är ledsen, att jag alltid skall vara så öfverhopad af göromål, när ni kommer.” 

När han menar: ”Jag är hungrig som en varg; har Ni ingen mat att ge mig?”, säger han: ”Tillåt mig att säga adjö; jag vet, att Ni brukar spisa middag så här dags.” 

När han menar: ”Ni pratar dumheter”, säger han: ”Edra åsikter äro något originella.” 

När han menar: ”Ert pianoklink är outhärdligt”, säger han: ”Utmärkt! Skada blott, att jag så litet förstår mig på musik” 

När han menar: ”Ni är skyldig mig tio kronor sedan sista viran”, säger han: ”Ni hade en förskräcklig otur sist. Hur mycket var det, Ni förlorade?” 

När han menar: ”Han är en uppenbar bedragare”, säger han: ”Han drifver sina affärer mera till egen än till andras belåtenhet.” 

Och när han menar: ”Jag kan ej betala Er”, säger han: ”Jag skäms för min glömska. Två hela år! Hur är det väl möjligt? Lämna mig räkningen.”