Sagan om svinvaktaren

I sagan om svinvaktaren (av H.C. Andersen) möter man huvudkaraktärerna som består av en uppfinningsrik försigkommen prins och en prylgalen bortskämd prinsessa. I stora drag:

Det var en gång en fattig prins i ett väldigt litet, obetydligt och anspråkslöst konungarike. Trots detta faktum närde prinsen en önskan om att gifta sig med kejsarens dotter. Där prinsens fader var begravd blommade detta år en törnbuske, denna blommade endast vart femte år och vid dessa tillfällen med endast en blomma. Från denna magiska blomma spreds en så ljuvlig doft att man alldeles glömde alla sina bekymmer. Vidare ägde prinsen en skönt sjungande näktergal och denna, liksom blomman, förpackade prinsen i ett silverskrin som skickades till prinsessan. Alla på kejsarens hov blev mäkta imponerade och beundrade gåvan, även så kejsaren. Prinsessan själv lät sig dock inte imponeras det ringaste, utan snäste endast: "Usch och fy, de är ju alldeles naturliga!

Men prinsen lät sig icke nedslås. Han klädde sig raskt i trasor och lump samt kletade ner sig med lera och lort, gick på så vis till slottet och blev anställd som svinvaktare. Emedan anställningen inte var särskilt betungande, då han vaktade de i godan ro bökande svinen, tillverkade han en liten gryta med små klockor kring kanten, och när grytan kokade spelade den en gammal känd melodi:

"Ach, du lieber Augustin,
alles ist weg, weg, weg"...

Inte nog med det, för om man höll sitt finger i ångan som steg upp ur grytan, kunde man även få veta vad alla människor i staden åt till middag. Prinsessan ville prompt ha denna gryta, men svinvaktaren gick endast med på att sälja den åt henne för tio kyssar. Svinvaktaren fick sina tio pussar, allt emedan de beordrade hovdamerna stod för att skymma sikten till vad som försiggick. Grytan blev prinsessans.

Dagen därpå tillverkade svinvaktaren en skallra, som kunde spela upp hela världens olika polskor och valser. Naturligtvis ville prinsessan äga även denna tingest och gick med på svinvaktarens ersättningskrav som denna gång bestod av hundra kyssar av prinsessan. Hovdamerna ställdes på order åter upp som insynsskydd i ring med utbredda kjolar. Denna gång uppmanades de dessutom att räkna kyssarna högt för att försäkra prinsessan om att svinvaktaren inte skulle få en endaste kyss för mycket. När damerna hunnit räkna till åttiosju gick kejsaren förbryllad förbi och undrade vad de hade för sig. När han blev varse prinsessans tilltag blev han topp tunnor rosenrasande och körde ut både dotter och svinvaktare.

Svinvaktaren smet bakom en buske, tvättade sig, satte på sig sina vanliga kläder som den prins han var. När han så slutligen steg fram uppenbarade sig hela sanningen, och då prinsessan nu fick se honom neg hon djupt mot marken. Men det var så dags, detta var alltför sent, prinsens svar blev att han nu börjat förakta prinsessan, som först avfärdat en ärlig pris med en levande ros och en äkta näktergal, man sen sålt sina kyssar för leksaker. Prinsen försvann in i sitt eget rike och smällde igen porten för gott, kvar stod prinsessan och sjöng sorgset:

"Ach, du lieber Augustin,
alles ist weg, weg, weg"...

Ach, du lieber Augustin är en österrikisk visa skriven av Marx Augustin. Marx Augustin hade förlorat alla sina vänner till pesten och diktade en kväll 1679 på ett värdshus denna självbiografiska pessimistiska visa. Visans Augustin står i Österrikiska Wien som symbol för det viktiga hoppet.

(Info om visan är hämtad från wikipedia)