"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Lätt att fängslas av och svår att släppa är Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

Handling: Bokens huvudperson återvänder till sin gamla hemstad med anledning av en begravning, han återser sitt barndomshem och minns en flicka vid namn Lettie Hempstock, som påstod att dammen bakom hennes hus var en ocean. Mannen beslutar sig för att besöka huset där Lettie bott tillsammans med sin mor och mormor, han beger sig dit, sätter sig på en gammal nött bänk intill dammen och glömda minnen från det förflutna börjar komma åter. Här börjar huvudberättelsen som handlar om händelser som utspelade sig när mannen var en sjuårig pojke. Den berättelsen vill jag inte orda mer om just här, det bästa med en sådan här bok är troligen att veta så lite som möjligt innan man själv läser den.

Själv upplevde jag romanen lite som ett konstverk, ett sådant där som man kan upptäcka nya detaljer hos, infallsvinklar och tankar kring, efteråt eller vid omläsning. Blev förvånad att upptäcka att det här var en sådan ovanlig bok som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att läsa om, inte ofta just det händer för annat än gamla klassiker.

Har tidigare av författaren läst Amerikanska gudar och hade efter den ganska låga förväntningar inför detta andra försök (Neil Gaimans American Gods var ju en prisad roman från 2001). Oceanen vid vägens slut blev för mig ett uppenbart bevis på att man alltid skall försöka ge en författares böcker en andra chans, för; behövs det nämnas att jag blev övermåttan positivt överraskad?

Som den oerhört fantasifulla berättelse detta är, trollbinder den mig från första stund. Det här är verkligen en författare som kan skildra ett barns perspektiv makalöst inlevelsefullt - mycket skickligt gjort. Berättelsen fortskrider i ett filosoferande skimmer som berör vetenskap och det okända, om tiden och människans åldrar, minnena och det glömda; vävs in i handlingen på ett skickligt och hänförande vis som gör den här lilla boken så stor. Det är sagolikt, kusligt och återuppväcker minnen av den sorts magi som bara hör barndomen till - helt fantastisk läsupplevelse helt enkelt. Avslutningsvis, när man läst klart boken och lägger den ifrån sig, stannar den fortfarande kvar i tanken, det här är en bok man absolut inte glömmer.

Nu förstår jag varför Neil Gaiman fått kultstatus i vår tid, för visst kan jag äntligen inse vad man menar med att böckerna kan läsas "på många olika nivåer" - precis så är det med Oceanen vid vägens slut, oberoende av ålder; missa inte den.

Nå, är det här en vuxen- eller ungdomsroman? Enligt nätbokhandlare är det en "unga vuxna" eller barn- och ungdomsroman, men vad jag nu utrönt av dagspressens intervjuer med författaren, omnämns den som hans "första vuxenroman på åtta år". Därtill får man väl anta att det är tidigare meriter som spelar in då klassificeringen gjorts av handlarna (innan jag började bokblogga skulle jag valt bort en sådan bok som inte ansetts som vuxenroman - trist men sant).