- Gröna fingrar sökes av Annika Estassy Lovén, (Rec.ex. Norstedts)
- Vit krypta av Mariette Lindstein, (Rec.ex. Forum)
- Stalpi av Stefan Spjut, (ur egen bokhylla)
- Bortom portalen 2: en novellantologi från Fantastikportalen, (Rec.ex. Fafner Förlag)
- Föreningens tid av Leif Selander, (Rec.ex. författaren/Publit)
- Ondskans ansikte av Mats Ahlstedt, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Ögonvittnet av Anna Bågstam, (Rec.ex. Norstedts)
söndag 29 april 2018
Läst april
onsdag 25 april 2018
"Föreningens tid" av Leif Selander
Föreningens tid av Leif Selander. Läste boken som recensionsexemplar.
Föreningens tid är Väringasagans tredje och avslutande del, en bokserie som startade med Svekens tid och följdes upp med Fruktans tid. Det här är en bokserie jag tyckt riktigt bra om rakt igenom. En spännande historisk roman och äventyrsberättelse är ibland precis vad som behövs för lyckas försvinna in i och hamna helt bortom tid och rum för en stund.
Historisk bakgrund: Från slutet av 900-talet till 1200-talet begav sig folk från norr till Konstantinopel (av dessa kallat Miklagård) för att ta tjänst som legosoldater i Bysantinska riket. Dessa utländska krigare blev omsider kejsarens livgarde; väringagardet. Bysantinska/östromerska riket bestod då av Turkiet, Grekland, Bulgarien och södra Italien.
En liten resumé:
Svekens tid: År 979 på Björkö tar sjuttonåriga Markus värvning till viking. Han utses till styrman i vikingaföljet med den äldre hövdingen Grim. En resa påbörjas under fursten Vladimir, tronpretendent över Gårdarike, för en maktkamp mot furstens äldre bror Jaropolk. Resan som blev starten för bildandet av väringagardet, romerska kejsarens livgarde.
Fruktans tid: År 978 blir Markus sextonåriga syster Ylva med sällskap överfallna på väg till till Björkö. Ett vikingafölje tillfångatar henne för att säljas som slav i Gårdarike (motsvarande dagens Novgorod, Ryssland). Genom att Ylva blir vän med hövdingens son kan hon vända sitt öde till sin fördel och bli en del i krigarföljet. Maktkampen mellan Vladimir och brodern Jaropolk pågår och vikingaföljet tvingas välja sida i kriget.
Titeln Föreningens tid skvallrar förstås om en slutlig återförening mellan Markus och Ylva, Ylva och Grim, men det får man såklart läsa boken för att få veta. Från att i föregående del ha följt systern Ylvas bravader är det återigen dags att se hur det går för i huvudsak Markus och Grim, även om Ylva naturligtvis också finns med i några föregående och slutliga kapitel. De mest framträdande kvinnliga karaktärerna tecknas som självständiga och intelligenta med stark vilja och kraft för att försöka styra ödet i den mån deras situation gör det möjligt, sånt gillas.
Mina tankar som fanns kring de föregående delarna i bokserien gäller även denna avslutande del. Framförallt är det fängslande och fantasifullt berättat om en spännande tid och plats, östromerska riket måste verkligen ha varit ett imponerande imperium! Det är en trovärdig historia som med dramatiska äventyr, blodiga strider och andra förvecklingar, liksom väl beskrivna flerdimensionella karaktärer, gör det lätt att leva sig in i handlingen.
Möjligen saknas en del textgranskning och redigering, förekommer en del upprepningar, men egentligen bara småsaker, inget jag stör mig nämnvärt på i sin helhet. Tycks för egen del alltid önska mer utvecklade miljöbeskrivningar i romaner som denna, så även här i viss mån, men tror att det för de flesta ändå är fullt tillräckligt och väl utfört.
Återigen fungerar mixen av fiktion och historia utmärkt och är intresseväckande. Man söker gärna upp fakta kring den historiska bakgrunden efter att ha läst boken, vilket enligt mig betyder att det är en riktigt bra historisk roman. Karaktärerna återkommer jag till då dessa är något som förhöjer läsupplevelsen i den här bokserien. Man lär känna huvudkaraktärerna väl med både styrkor och svagheter, i med- och motgång, som läsare vill man verkligen veta hur det kommer att gå för dem och det skapar ett extra bra driv i läsningen. Slutet känns komplett och helt perfekt, precis som man vill att det skall vara.
Föreningens tid var ett fint avslut på en bokserie jag varmt rekommenderar, oavsett om man är historiskt intresserad eller ej. Boken kan läsas fristående, återkoppling till vad som inträffat tidigare integreras i handlingen, men själv kan jag nog tycka att bokserien vinner på att läsas från början för att leva med i karaktärernas öden och äventyr. För mig gav dessa böcker ytterligare mersmak för historiska äventyrsromaner som utspelar sig under den fascinerande vikingatiden. Så många spännande historier under denna tid det måste finnas, som bara väntar på att bli skrivna.
Finns att köpa på:
Bokus: Häftad
Adlibris: Häftad
Andra bokbloggare om Föreningens tid:
Marias bokhylla
"Den spännande fortsättningen på Svekens tid och Fruktans tid. Ett år har gått sedan slaget om Konstantinopel avgjordes. Väringagardet har bildats, och i den stora staden har utrensningar skett när kejsaren befäst sin position. Orosmoln har seglat upp i nordväst och i öst. Den bulgariske upprorsledaren, som vill komma åt makten i Konstantinopel, och den gamle antagonisten Skleros, som åter utmanar om tronen. Samtidigt kommer ett förslag från norr som återigen kommer att försätta Markus och Grim för stor fara..."
Föreningens tid är Väringasagans tredje och avslutande del, en bokserie som startade med Svekens tid och följdes upp med Fruktans tid. Det här är en bokserie jag tyckt riktigt bra om rakt igenom. En spännande historisk roman och äventyrsberättelse är ibland precis vad som behövs för lyckas försvinna in i och hamna helt bortom tid och rum för en stund.
Historisk bakgrund: Från slutet av 900-talet till 1200-talet begav sig folk från norr till Konstantinopel (av dessa kallat Miklagård) för att ta tjänst som legosoldater i Bysantinska riket. Dessa utländska krigare blev omsider kejsarens livgarde; väringagardet. Bysantinska/östromerska riket bestod då av Turkiet, Grekland, Bulgarien och södra Italien.
En liten resumé:
Svekens tid: År 979 på Björkö tar sjuttonåriga Markus värvning till viking. Han utses till styrman i vikingaföljet med den äldre hövdingen Grim. En resa påbörjas under fursten Vladimir, tronpretendent över Gårdarike, för en maktkamp mot furstens äldre bror Jaropolk. Resan som blev starten för bildandet av väringagardet, romerska kejsarens livgarde.
Fruktans tid: År 978 blir Markus sextonåriga syster Ylva med sällskap överfallna på väg till till Björkö. Ett vikingafölje tillfångatar henne för att säljas som slav i Gårdarike (motsvarande dagens Novgorod, Ryssland). Genom att Ylva blir vän med hövdingens son kan hon vända sitt öde till sin fördel och bli en del i krigarföljet. Maktkampen mellan Vladimir och brodern Jaropolk pågår och vikingaföljet tvingas välja sida i kriget.
Titeln Föreningens tid skvallrar förstås om en slutlig återförening mellan Markus och Ylva, Ylva och Grim, men det får man såklart läsa boken för att få veta. Från att i föregående del ha följt systern Ylvas bravader är det återigen dags att se hur det går för i huvudsak Markus och Grim, även om Ylva naturligtvis också finns med i några föregående och slutliga kapitel. De mest framträdande kvinnliga karaktärerna tecknas som självständiga och intelligenta med stark vilja och kraft för att försöka styra ödet i den mån deras situation gör det möjligt, sånt gillas.
Mina tankar som fanns kring de föregående delarna i bokserien gäller även denna avslutande del. Framförallt är det fängslande och fantasifullt berättat om en spännande tid och plats, östromerska riket måste verkligen ha varit ett imponerande imperium! Det är en trovärdig historia som med dramatiska äventyr, blodiga strider och andra förvecklingar, liksom väl beskrivna flerdimensionella karaktärer, gör det lätt att leva sig in i handlingen.
Möjligen saknas en del textgranskning och redigering, förekommer en del upprepningar, men egentligen bara småsaker, inget jag stör mig nämnvärt på i sin helhet. Tycks för egen del alltid önska mer utvecklade miljöbeskrivningar i romaner som denna, så även här i viss mån, men tror att det för de flesta ändå är fullt tillräckligt och väl utfört.
Återigen fungerar mixen av fiktion och historia utmärkt och är intresseväckande. Man söker gärna upp fakta kring den historiska bakgrunden efter att ha läst boken, vilket enligt mig betyder att det är en riktigt bra historisk roman. Karaktärerna återkommer jag till då dessa är något som förhöjer läsupplevelsen i den här bokserien. Man lär känna huvudkaraktärerna väl med både styrkor och svagheter, i med- och motgång, som läsare vill man verkligen veta hur det kommer att gå för dem och det skapar ett extra bra driv i läsningen. Slutet känns komplett och helt perfekt, precis som man vill att det skall vara.
Föreningens tid var ett fint avslut på en bokserie jag varmt rekommenderar, oavsett om man är historiskt intresserad eller ej. Boken kan läsas fristående, återkoppling till vad som inträffat tidigare integreras i handlingen, men själv kan jag nog tycka att bokserien vinner på att läsas från början för att leva med i karaktärernas öden och äventyr. För mig gav dessa böcker ytterligare mersmak för historiska äventyrsromaner som utspelar sig under den fascinerande vikingatiden. Så många spännande historier under denna tid det måste finnas, som bara väntar på att bli skrivna.
Finns att köpa på:
Bokus: Häftad
Adlibris: Häftad
Andra bokbloggare om Föreningens tid:
Marias bokhylla
måndag 16 april 2018
"Bortom portalen 2: en novellantologi från Fantastikportalen" av Oskar Källner, Jenny Green, Anna Jakobsson Lund, m.fl.
Bortom portalen 2: en novellantologi från Fantastikportalen av Oskar Källner, Jenny Green, Anna Jakobsson Lund, m.fl. Fafner Förlag. Läste boken som recensionsexemplar (häftad). ISBN: 9789188511850
Tvåan i titeln betyder naturligtvis att det finns en första Bortom portalen också, den första utkom 2016. Dessa två antologier kan man förstås läsa oberoende av varandra och i båda har vinnande bidrag från Fantastikportalens stora novelltävlingar publicerats, tillsammans med noveller från förlagens författare bakom fantastikportalen (en sammanslutning av nischade förlag inom fantasy, dystopi, science fiction och skräck). Hade för egen del inte läst den första antologin, men absolut kommer jag att göra det, för denna tvåa gav mersmak.
Noveller som ingår i Bortom portalen 2:
Krafttider - Jenny Green
Revan - Anna Jakobsson Lund
Den andres val - Christian Gripenvik
Levande död - Gabriella P. Kjeilen
Porten - KG Johansson
The Hang Man - Hans Olsson
Familjegrejen - Camilla Olsson
Attentat mot Kreomen - Eva Holmquist
Jazztimmen - Didrik och Lupina Ojala
Dödens ängel - Oskar Källner
Av dessa är de vinnande bidragen: Krafttider av Jenny Green, Den andres val av Christian Gripenvik, Familjegrejen av Camilla Olsson.
I sin helhet bjuder novellsamlingen på ett brett spektrum fantastik. En väl vald stjärnmix ur vilken jag tror de flesta kan hitta sina alldeles egna favoriter, som känns lite extra tänkvärda och underhållande.
Den tydligaste klart lysande stjärnan för mig blev Jazztimmen av Didrik och Lupina Ojala. Helt suveränt skickligt skriven (stor i sin litenhet), en gripande stark historia som berör, den tar jag såklart starkast med mig i minnet. Vill inte nämna så mycket kring handlingen (svårt att göra det för korta noveller, utan att riskera spoliera), men gillade verkligen allt; dystopin med drag av Boyes Kallocain (en favoritklassiker!), hur karaktärerna gestaltades, miljöbeskrivningarna, händelseutvecklingen, dramat, det effektfulla slutet... japp, helt salig, med lite blött i ögonvrån där på slutet, wow! Så skall en lysande bra novell vara, enligt mig.
Den andra stjärnan som gnistrade till extra för mig var Den andres val av Christian Gripenvik. Detta är en sorts science fiction-novell med dystopiska visioner som ligger nära vår tid. Välskriven historia, tänkvärd och intressant.
Smålustiga The Hang Man av Hans Olsson och kusliga Familjegrejen av Camilla Olsson var också två noveller jag fastnade sådär extra för.
Alla utom en av novellerna (Revan av Anna Jakobsson Lund) lär inte ha publicerats tidigare, men Porten av KG Johansson kommer nog de som läst författarens roman Svarthunden att känna igen (även om det är en annan konstruktion).
För övrigt inleds boken med ett utmärkt förord av Anna Jakobsson Lund och Eva Holmquist. Kan då till sist bara intyga att novellantologier som denna helt riktigt ökar möjligheten för att upptäcka nya intressanta författarskap, och såklart; nya spännande världar, bortom portalen. Rekommenderas!
Finns att köpa på:
Bokus: Häftad
Adlibris: Häftad
Andra bokbloggare om Bortom portalen 2:
Vargnatts bokhylla
Läsfåtöljens bokblogg
Boklysten
"Mystisk örtmagi, interdimensionella brottsutredare, religiösa cyborger och isögda helveteshundar. Fantastikportalen presenterar stolt sin andra antologi med tio noveller från några av Sverige vassaste fantastikförfattare"
Tvåan i titeln betyder naturligtvis att det finns en första Bortom portalen också, den första utkom 2016. Dessa två antologier kan man förstås läsa oberoende av varandra och i båda har vinnande bidrag från Fantastikportalens stora novelltävlingar publicerats, tillsammans med noveller från förlagens författare bakom fantastikportalen (en sammanslutning av nischade förlag inom fantasy, dystopi, science fiction och skräck). Hade för egen del inte läst den första antologin, men absolut kommer jag att göra det, för denna tvåa gav mersmak.
Noveller som ingår i Bortom portalen 2:
Krafttider - Jenny Green
Revan - Anna Jakobsson Lund
Den andres val - Christian Gripenvik
Levande död - Gabriella P. Kjeilen
Porten - KG Johansson
The Hang Man - Hans Olsson
Familjegrejen - Camilla Olsson
Attentat mot Kreomen - Eva Holmquist
Jazztimmen - Didrik och Lupina Ojala
Dödens ängel - Oskar Källner
Av dessa är de vinnande bidragen: Krafttider av Jenny Green, Den andres val av Christian Gripenvik, Familjegrejen av Camilla Olsson.
I sin helhet bjuder novellsamlingen på ett brett spektrum fantastik. En väl vald stjärnmix ur vilken jag tror de flesta kan hitta sina alldeles egna favoriter, som känns lite extra tänkvärda och underhållande.
Den tydligaste klart lysande stjärnan för mig blev Jazztimmen av Didrik och Lupina Ojala. Helt suveränt skickligt skriven (stor i sin litenhet), en gripande stark historia som berör, den tar jag såklart starkast med mig i minnet. Vill inte nämna så mycket kring handlingen (svårt att göra det för korta noveller, utan att riskera spoliera), men gillade verkligen allt; dystopin med drag av Boyes Kallocain (en favoritklassiker!), hur karaktärerna gestaltades, miljöbeskrivningarna, händelseutvecklingen, dramat, det effektfulla slutet... japp, helt salig, med lite blött i ögonvrån där på slutet, wow! Så skall en lysande bra novell vara, enligt mig.
Den andra stjärnan som gnistrade till extra för mig var Den andres val av Christian Gripenvik. Detta är en sorts science fiction-novell med dystopiska visioner som ligger nära vår tid. Välskriven historia, tänkvärd och intressant.
Smålustiga The Hang Man av Hans Olsson och kusliga Familjegrejen av Camilla Olsson var också två noveller jag fastnade sådär extra för.
Alla utom en av novellerna (Revan av Anna Jakobsson Lund) lär inte ha publicerats tidigare, men Porten av KG Johansson kommer nog de som läst författarens roman Svarthunden att känna igen (även om det är en annan konstruktion).
För övrigt inleds boken med ett utmärkt förord av Anna Jakobsson Lund och Eva Holmquist. Kan då till sist bara intyga att novellantologier som denna helt riktigt ökar möjligheten för att upptäcka nya intressanta författarskap, och såklart; nya spännande världar, bortom portalen. Rekommenderas!
Finns att köpa på:
Bokus: Häftad
Adlibris: Häftad
Andra bokbloggare om Bortom portalen 2:
Vargnatts bokhylla
Läsfåtöljens bokblogg
Boklysten
lördag 14 april 2018
"Stalpi" av Stefan Spjut
Stalpi av Stefan Spjut. Boken lästes som pocketformat och kom från den egna bokhyllan.
Då jag läst Stallo var det ingen frågan om att uppföljaren Stalpi stod på tur. Var väl nu inte alls så bra som föregångaren, till viss del upplevde jag Stalpi bara rörig, men till viss del ändå riktigt bra och underhållande. Tror absolut det är en fördel att grunda med Stallo först, innan man ger sig på andra delen. Det är nog något väsentligt som kan gå förlorat annars.
Efter tio år rymmer "sektledaren" Lennart Brösth från psyket och Gudrun befarar att han skall komma att hämnas de som förintat hans sekt. Hon oroar sig för dottern Susso som isolerat sig tillsammans med den mystiska ekorren (riktigt förtjust i hur denna ekorre gestaltas!). Mor och dotter har tappat kontakten och Gudrun blandar in Sussos barndomskamrat Diana, då hon själv inte tycks förmå sig till att ta reda på hur Susso har det. Gillar hur karaktären Gudrun framställs, med både styrkor och tillkortakommanden; rättfram, tillbakahållen, fegt ängslig och lite modig på samma gång. Rolig karaktär! Diana blev dessutom en ny favorithuvudkaraktär i denna uppföljare. Tyvärr råkar hon riktigt illa ut då hon försöker återuppta kontakten med sin gamla kompis Susso. Var inte lika intresserad av Anders del av historien, just dessa delar var de som kändes röriga, för många att hålla reda på, höll samman lite dåligt, tappade intresset rätt snart. Att dessutom en del av karaktärerna runt Anders talade norska stoppade nog upp en aning. Det är förstås inga problem att läsa norskan, men det blir ju ändå inte samma tempo som för övrigt när man läser det.
Saknade lite de detaljerade beskrivningarna som fanns i föregångaren, här var mer sparsmakat vad gäller det, och andra delen har följaktligen även ett färre sidantal. Tror man kan tycka väldigt olika om just sådant som gäller det detaljerade, för mig förhöjde det i varje fall helhetsupplevelsen av Stallo.
Slutet kändes öppet för fortsättning, och kommer det en fortsättning så visst läser man även den, förutsatt att huvudsakliga spelplatsen fortfarande är Norrbotten då förstås.
"Spänning i Norrbotten!
Stalpi är ett av de samiska språkens många ord för varg. Det är namnet på den grå skepnad som kommer om natten och sprider förödelse i renhjorden, och när Stefan Spjut nu återvänder till familjen Myréns sällsamma souvenirbutik i Kiruna, är det kring spåren från denna smygande skräck som berättelsen kretsar.
En varg som sprungit över gränsen till ett land där han inte får vara fångas in och transporteras söderut. Men bilen når aldrig fram och för karlarna som kommit i beröring med djuret går det illa. Anders lider av minnesförlust och den fasansfulla gestalt som förföljer honom i hans mardrömmar tycks hela tiden komma närmare och närmare. En morgon ligger en främmande kvinna i hans säng. Hon är mager och skön som en gammal huldra och när hon ber honom att följa henne norrut kan han inte säga emot.
Susso har släckt sin kryptozoologiska hemsida och flyttat till ett ensligt beläget hus i utkanten av Vittangi. Gudrun känner inte igen sin dotter längre och orkar inte med att besöka henne. Men är det sin flicka hon är rädd för, eller den vidriga ekorre som svansar omkring henne som ett annat husdjur? I tio års tid har hon gått omkring och väntat på att den skenbara frid som präglat hennes tillvaro ska klösas sönder. Och nu händer det. Barnarövaren Lennart Brösth rymmer från psyket och Gudrun tror inte att han har glömt vem det var som förintade hans sekt.
Under tonåren satt Diana och Susso praktiskt taget ihop. Sedan tappade de kontakten helt. Diana flyttade till kusten och utbildade sig till läkare, Susso stannade kvar och blev ingenting. Förutom trolljägare förstås. Det var i alla fall vad tidningarna kallade henne och när Diana far hem till henne, efter att ha stött ihop med hennes nervösa morsa i parken, räknar hon inte med att känna igen den människa som en gång var hennes syster. Diana vet inte om att hon ger sig in i något som hon aldrig kan komma ur och att hennes handlingar kommer att få förödande konsekvenser för de människor hon älskar mest.
Stalpi knyter an till Stallo och formar sig till en fasansfull andra del i den norrbottniska legenden om Susso Myrén och den förbannelse som vilar över hennes familj.
Den som tror på troll är bara konstig, säger Gudrun, den stackare som vet att de finns är rent förbannad."
Då jag läst Stallo var det ingen frågan om att uppföljaren Stalpi stod på tur. Var väl nu inte alls så bra som föregångaren, till viss del upplevde jag Stalpi bara rörig, men till viss del ändå riktigt bra och underhållande. Tror absolut det är en fördel att grunda med Stallo först, innan man ger sig på andra delen. Det är nog något väsentligt som kan gå förlorat annars.
Efter tio år rymmer "sektledaren" Lennart Brösth från psyket och Gudrun befarar att han skall komma att hämnas de som förintat hans sekt. Hon oroar sig för dottern Susso som isolerat sig tillsammans med den mystiska ekorren (riktigt förtjust i hur denna ekorre gestaltas!). Mor och dotter har tappat kontakten och Gudrun blandar in Sussos barndomskamrat Diana, då hon själv inte tycks förmå sig till att ta reda på hur Susso har det. Gillar hur karaktären Gudrun framställs, med både styrkor och tillkortakommanden; rättfram, tillbakahållen, fegt ängslig och lite modig på samma gång. Rolig karaktär! Diana blev dessutom en ny favorithuvudkaraktär i denna uppföljare. Tyvärr råkar hon riktigt illa ut då hon försöker återuppta kontakten med sin gamla kompis Susso. Var inte lika intresserad av Anders del av historien, just dessa delar var de som kändes röriga, för många att hålla reda på, höll samman lite dåligt, tappade intresset rätt snart. Att dessutom en del av karaktärerna runt Anders talade norska stoppade nog upp en aning. Det är förstås inga problem att läsa norskan, men det blir ju ändå inte samma tempo som för övrigt när man läser det.
Saknade lite de detaljerade beskrivningarna som fanns i föregångaren, här var mer sparsmakat vad gäller det, och andra delen har följaktligen även ett färre sidantal. Tror man kan tycka väldigt olika om just sådant som gäller det detaljerade, för mig förhöjde det i varje fall helhetsupplevelsen av Stallo.
Slutet kändes öppet för fortsättning, och kommer det en fortsättning så visst läser man även den, förutsatt att huvudsakliga spelplatsen fortfarande är Norrbotten då förstås.
fredag 6 april 2018
"Och så var det bara en" av Agatha Christie
Och så var det bara en av Agatha Christie. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).
Tio personer är på olika vis inbjudna till en ö kallad Negerön. Ingen av dem känner varandra sedan tidigare, ej heller känner någon av dem till den Una N. Owen/U.N.O-./Mr Owen som kallat dem dit. Då de ankommer till ön möts de upp av paret herr och fru Rogers som strax innan anställts av den anonyme Owen. Den enda kontakten med fastlandet sker via motorbåt som skall komma med post och livsmedel varje morgon. Mr Rogers meddelar att Herr Owen skall anlända nästkommande dag. Då gästerna på kvällen serveras middag blåser det upp till oväder utanför fönstren. Middagsgästerna lägger märke till tio små figuriner, tio precis som i den olycksbådande ramsa som finns inramad på väggarna i gästernas rum. Därefter börjar märkliga saker ske och ön blir isolerad från fastlandet, ingen kan ta sig därifrån. De påföljande morden kan inte betyda något annat än att någon av de som befinner sig på ön är mördaren, men vem? Samtliga har något skumt i sitt förflutna, som de helst vill bortförklara. Alla misstänker varandra, ingen litar på någon.
Huvudkaraktärer:
Smart konstruerad mordgåta fylld av spännande mystik och dramatik, där miljön för handlingen förstärker effekten. Smårysligt och fängslande berättat av deckardrottningen nummer ett, utan konkurrens.
Det var bara till att börja med som det upplevdes svårt att lära känna alla huvudkaraktärer på en gång, men när de väl hamnat på den där ön, utanför den fiktiva engelska byn Sticklehaven, hade man full koll på alla. Att det gick så fort ändå kan väl bara betyda att karaktärsbeskrivningarna är skickligt utförda och att de tio personerna var intressanta.
Romanen är snabbläst och texten luftigt indelad fram till den långa, mer kompakta, epilogen. Det blir först där som det - på ett lite annorlunda vis - avslöjas vem U.N.O/mördaren var. Hade inte kunnat lista ut vem, men som en riktigt bra Christie-deckare försöker man förstås genom händelsernas gång lista ut vem det kan vara, man misstänker och avskriver. Klart underhållande och klurigt, såklart ser man då mellan fingrarna med att inte precis allt är direkt trovärdigt.
Kunde inte låta bli att dra paralleller till Harper's Island, den var ju så bra! För den serien måste ju bara inspiration ha hämtats från Agatha Christies dramatiska mordhistoria, eller?:
Romanen i sig lär ha filmatiserats ca tio gånger. Konstigt nog har jag själv helt missat att se någon av dessa filmatiseringar, men blev klart nyfiken på denna brittiska miniserie (BBC One) från 2015, som skall ha visats i Sverige som två filmer (ursprungligen tre delar):
And Then There Were None (Am. titel 1940) utgavs första gången 1939, i svensk översättning året därpå. Romanen har sålts i ca 100 miljoner exemplar och är en av världens mest sålda böcker, alla kategorier. Av Agatha Christies fantastiska produktion bör man absolut inte missa Och så var det bara en. Riktigt bra var den!
Andra bokbloggare om Och så var det bara en:
Tusen sidor
"Tio små tennsoldater åt supé i Rio. En satte i halsen, och så var de bara nio.
Så inleds den klassiska barnramsan som gett namn till Agatha Christies stilbildande mästerverk från 1939.
Tio främlingar har blivit bjudna till en herrgård på en isolerad ö utanför Englands sydkust. Gårdens okände ägare dyker själv aldrig upp, men låter snart sina gäster förstå att var och en kommer att bestraffas. Moraliskt är de alla skyldiga till mord som de aldrig har stått till svars för. När den första döda kroppen hittas, samtidigt som det står klart att all kontakt med omvärlden är bruten, inleds en mardrömslik kamp på liv och död.
Och så var de bara en är en av de mest sålda böckerna genom tiderna, alla kategorier. Det är den första i raden av Agatha Christie-deckare som bygger på en barnramsa."
Tio personer är på olika vis inbjudna till en ö kallad Negerön. Ingen av dem känner varandra sedan tidigare, ej heller känner någon av dem till den Una N. Owen/U.N.O-./Mr Owen som kallat dem dit. Då de ankommer till ön möts de upp av paret herr och fru Rogers som strax innan anställts av den anonyme Owen. Den enda kontakten med fastlandet sker via motorbåt som skall komma med post och livsmedel varje morgon. Mr Rogers meddelar att Herr Owen skall anlända nästkommande dag. Då gästerna på kvällen serveras middag blåser det upp till oväder utanför fönstren. Middagsgästerna lägger märke till tio små figuriner, tio precis som i den olycksbådande ramsa som finns inramad på väggarna i gästernas rum. Därefter börjar märkliga saker ske och ön blir isolerad från fastlandet, ingen kan ta sig därifrån. De påföljande morden kan inte betyda något annat än att någon av de som befinner sig på ön är mördaren, men vem? Samtliga har något skumt i sitt förflutna, som de helst vill bortförklara. Alla misstänker varandra, ingen litar på någon.
Huvudkaraktärer:
- Mrs Ethel Rogers - kokerska och hembiträde
- Mr Thomas Rogers - butlern
- Anthony James Marston - ansvarslös ung man med utseendet för sig
- General John Gordon Macarthur - pensionerad krigshjälte
- Emily Caroline Brent - äldre religiös dam
- Lawrence John Wargrave - pensionerad domare
- Edward George Armstrong - doktor
- William Henry Blore - privatdetektiv och f.d. polis
- Philip Lombard - legosoldat
- Vera Elizabeth Claythorne - tjänstledig ung lärare som tagit arbete som sekreterare
Smart konstruerad mordgåta fylld av spännande mystik och dramatik, där miljön för handlingen förstärker effekten. Smårysligt och fängslande berättat av deckardrottningen nummer ett, utan konkurrens.
Det var bara till att börja med som det upplevdes svårt att lära känna alla huvudkaraktärer på en gång, men när de väl hamnat på den där ön, utanför den fiktiva engelska byn Sticklehaven, hade man full koll på alla. Att det gick så fort ändå kan väl bara betyda att karaktärsbeskrivningarna är skickligt utförda och att de tio personerna var intressanta.
Romanen är snabbläst och texten luftigt indelad fram till den långa, mer kompakta, epilogen. Det blir först där som det - på ett lite annorlunda vis - avslöjas vem U.N.O/mördaren var. Hade inte kunnat lista ut vem, men som en riktigt bra Christie-deckare försöker man förstås genom händelsernas gång lista ut vem det kan vara, man misstänker och avskriver. Klart underhållande och klurigt, såklart ser man då mellan fingrarna med att inte precis allt är direkt trovärdigt.
Kunde inte låta bli att dra paralleller till Harper's Island, den var ju så bra! För den serien måste ju bara inspiration ha hämtats från Agatha Christies dramatiska mordhistoria, eller?:
Romanen i sig lär ha filmatiserats ca tio gånger. Konstigt nog har jag själv helt missat att se någon av dessa filmatiseringar, men blev klart nyfiken på denna brittiska miniserie (BBC One) från 2015, som skall ha visats i Sverige som två filmer (ursprungligen tre delar):
And Then There Were None (Am. titel 1940) utgavs första gången 1939, i svensk översättning året därpå. Romanen har sålts i ca 100 miljoner exemplar och är en av världens mest sålda böcker, alla kategorier. Av Agatha Christies fantastiska produktion bör man absolut inte missa Och så var det bara en. Riktigt bra var den!
Andra bokbloggare om Och så var det bara en:
Tusen sidor
onsdag 4 april 2018
"Raya" av Henrik Johansson
Raya av Henrik Johansson. Rastlös förlag. Läste boken som recensionsexemplar (danskt band).
ISBN: 978-91-984057-5-0
Lite kort om de väl beskrivna och levandegjorda karaktärerna: Raya går på vikariat som ugnsskötare vid bagerifabriken Perita. Hennes styvfar Werner är avdelningschef och hennes mor Jackie jobbar på en annan våning vid samma fabrik. Allt startar med att Rayas arbetskamrat Elsa, som är timanställd, inte längre rings in eftersom hon varit sjuk. Nya timanställda Adrian tar hennes plats och skall läras upp.
Raya och en av hennes mer sympatiska medarbetare Ivàn börjar mer aktivt reagera över situationen och ifrågasätta missförhållandena på arbetsplatsen, de blir dessutom ytterligare sporrade av en strejkvinst i en annan bransch där arbetarna fått fast anställning. Fackombudet John kopplas så småningom in och ett protokoll från ett fackmöte kommer till direktör Schulses kännedom på orätta vägar.
Raya blir dessutom trakasserad av den äldre trågaren Roy, en riktigt ruskprick som arbetat på fabriken i 35 år och som även är med i fackstyrelsen.
Sidokaraktärer är Jackies arbetskamrat Daria som också jobbar i packen, samt Marie i vaktbåset på bottenplan, Marie jobbar tolvtimmarspass, är inhyrd av Perita och har alltså en annan chef.
Under ett dygn och två arbetsnätter trappas dramatiken upp kring en eventuell planerad strejk, ytterligare förstärkt av väderförhållanden i form av en ankommande storm. Strejken växer sig hotfull för arbetsgivarna och skänker hopp för de unga anställda som har otrygga anställningsformer. Allt är hursomhelst upplagt för kaos på bagerifabriken där skylten ovanför stämpelklockan proklamerar: "Perita - Vi bakar med kärlek!".
Handlingen utspelar sig i, eller i direkt anslutning till, bagerifabriken, som får en slags arbetsplatsbeskrivning. Precis som vad gäller karaktärerna kan man visuellt se miljöerna framför sig när man läser. Kapitelrubrikerna visar var man befinner sig, vilken dag och vilket klockslag. Effektivt och snyggt.
Ämnena som tas upp genom handlingens gång är många och engagerande. Vill plocka upp några, t.ex.: sådant som berör bemanningsföretagens utbredning och hur det påverkar arbetsrätten; arbetsplatser där de anställda ställs mot varandra; fackföreningarnas anpassning och alltmer vaga roll, hur svårt det har blivit som anställd att påverka arbetssituationen; tendenser då individens intressen sätts framför gruppens intressen - trots att det ena fallerar om inte det andra fungerar; obekväm arbetstid, beordrad övertid, nattarbete som påverkar hela livssituationen; risken för olycksfallskador och avvikelser när personal är utarbetad, saknar tillräcklig erfarenhet/kompetens eller helt enkelt (kanske i en underbemannad situation) inte förmår utföra ledningens krav... marknadsekonomins baksida.
Vem vet, kanske begreppet prekariat* kommer att bli mer flitigt använt i takt med att osäkra anställningsförhållanden ökar. En trend som inte verkar gå att få stopp på. Sorgligt nog. Nedbrytande situation för den som befinner sig i denna växande samhällsgrupp, men även enormt tärande och svårt att förhålla sig till för de tillsvidareanställdas krympande skara. Hur upprätthålls samarbetet, kontinuiteten och kvalitén vid hög personalomsättning? Ekonomi för stunden, men på sikt?
*(Prekariat = sammansatt av orden prekär - utsatt, och proletariat - underklass. Samhällsgrupp som under lång tid står utanför etablerad arbetsmarknad eller har osäkra anställningsförhållanden, såsom visstids-/projektanställning, praktik, anställda av bemanningsföretag, arbetslösa. Individer utan yrkesidentitet, brist på anställningstrygghet, avsaknad av fast inkomst, sjukförsäkring, semester, betald pension. Personer som med osäkra framtidsutsikter tvingas försörja sig på en ändlös räcka tillfälliga arbeten utan större hopp om förbättring. Som timanställda alltid vara tillgängliga då de rings in - idag antagligen genom sms - ofta med kort varsel. Aldrig våga tacka nej. Boktips: Prekariatet: den nya farliga klassen av Guy Standing)
Det här är nu ingen dokumentär roman utan en angelägen fiktiv historia som lär ha fått hämta stoff ur författarens egna erfarenheter och samtal med andra anställda. Den skickliga berättarkonsten kryddas med en sällsam svart humor, det blir klarsynt, uttrycksfullt, intensivt och laddat på ett rätt unikt sätt. Det är intelligent utfört och här finns bakom orden en hel del återhållsam ilska över det moderna arbetslivets avigsidor. Då blir det till något som berör ovanligt starkt att läsa. Samtidsskildringar i skönlitterär form som denna behövs.
Hur personerna agerar i de olika situationerna (inklusive dialogen) upplevs kvickt och ofta träffsäkert skildrat. Ytterligare några tänkvärda inpass: Raya som nämner en kick-off med en tredjedel av de anställda, resten är anställda av bemanningsföretag; fackombudet John som föreslår en omplacering för Raya på arbetsplatsen då hon utsätts för Roys trakasserier, istället för att ta upp problemet med Roy; kontraktsanställda som inte får sina kontrakt förnyade efter att de gått med i facket.
Romanens sorgliga avslut gör så ont så det framkallar tårar, för mig inte så ofta det händer när jag läser böcker, men här var det verkligen oundvikligt. Vilken stark historia!
Det enda jag kanske inte tyckte var sådär jättelyckat med den här boken var nog själva omslagets framsida. Okej för att det kan vara minimalistiskt, enkelt, matt och färglöst svartvitt, men borde inte åtminstone författarnamnet få stå på framsidan? Visserligen är det innehållet som räknas, men ändå.
Som ni förstår finns så mycket tänkvärt i denna moderna samtida roman som jag slutligen, efter denna tröttsamt långa recension, innerligt mycket hoppas många kommer att läsa. Perfekt om sen viljan finns att även diskutera dess innehåll. Välj den till bokcirkeln, blogga om den, fundera, relatera, hitta en ventil och pys ut om tankar och associationer som dyker upp... bara: Läs!
Finns att köpa på:
Bokus: Danskt band
Adlibris: Danskt band
Andra bokbloggare om Raya:
Mest Lenas Godsaker
Villa Freja
C.R.M. Nilsson
ISBN: 978-91-984057-5-0
"En storm drar in över staden och förseglar bagerifabriken. En våg av vilda strejker sveper över landet. På fabriksgolvet sprider sig oron bland de osäkert anställda, något måste göras. De samlar sig och utmanar såväl fackklubben som företagsledningen. I stormens öga står en familj.
Raya jobbar som vikarie vid ugnen, den första kvinnan på sin post. Hennes mor förpackar brödet i slutet på linjen. Hennes styvfar är deras chef.
Detta kammarspel utspelar sig under ett dygn och två arbetsnätter där allt ställs på sin spets.
Raya är en bok som tar avstamp i det moderna arbetslivet med sina osäkra anställningar, samtidigt går den att relatera till #metoo-rörelsen och dagens debatt om att inskränka strejkrätten. Men lika mycket är Raya en roman där familj och arbete krockar.
Henrik Johansson, född 1973, bor i Malmö. Han är vid sidan av författandet också verksam som kritiker, krönikör och skrivpedagog. Raya är hans tredje bok efter Av kött och blod (2013, Federativs förlag) och Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse (2016, Rastlös förlag)."
Lite kort om de väl beskrivna och levandegjorda karaktärerna: Raya går på vikariat som ugnsskötare vid bagerifabriken Perita. Hennes styvfar Werner är avdelningschef och hennes mor Jackie jobbar på en annan våning vid samma fabrik. Allt startar med att Rayas arbetskamrat Elsa, som är timanställd, inte längre rings in eftersom hon varit sjuk. Nya timanställda Adrian tar hennes plats och skall läras upp.
Raya och en av hennes mer sympatiska medarbetare Ivàn börjar mer aktivt reagera över situationen och ifrågasätta missförhållandena på arbetsplatsen, de blir dessutom ytterligare sporrade av en strejkvinst i en annan bransch där arbetarna fått fast anställning. Fackombudet John kopplas så småningom in och ett protokoll från ett fackmöte kommer till direktör Schulses kännedom på orätta vägar.
Raya blir dessutom trakasserad av den äldre trågaren Roy, en riktigt ruskprick som arbetat på fabriken i 35 år och som även är med i fackstyrelsen.
Sidokaraktärer är Jackies arbetskamrat Daria som också jobbar i packen, samt Marie i vaktbåset på bottenplan, Marie jobbar tolvtimmarspass, är inhyrd av Perita och har alltså en annan chef.
Under ett dygn och två arbetsnätter trappas dramatiken upp kring en eventuell planerad strejk, ytterligare förstärkt av väderförhållanden i form av en ankommande storm. Strejken växer sig hotfull för arbetsgivarna och skänker hopp för de unga anställda som har otrygga anställningsformer. Allt är hursomhelst upplagt för kaos på bagerifabriken där skylten ovanför stämpelklockan proklamerar: "Perita - Vi bakar med kärlek!".
Handlingen utspelar sig i, eller i direkt anslutning till, bagerifabriken, som får en slags arbetsplatsbeskrivning. Precis som vad gäller karaktärerna kan man visuellt se miljöerna framför sig när man läser. Kapitelrubrikerna visar var man befinner sig, vilken dag och vilket klockslag. Effektivt och snyggt.
Ämnena som tas upp genom handlingens gång är många och engagerande. Vill plocka upp några, t.ex.: sådant som berör bemanningsföretagens utbredning och hur det påverkar arbetsrätten; arbetsplatser där de anställda ställs mot varandra; fackföreningarnas anpassning och alltmer vaga roll, hur svårt det har blivit som anställd att påverka arbetssituationen; tendenser då individens intressen sätts framför gruppens intressen - trots att det ena fallerar om inte det andra fungerar; obekväm arbetstid, beordrad övertid, nattarbete som påverkar hela livssituationen; risken för olycksfallskador och avvikelser när personal är utarbetad, saknar tillräcklig erfarenhet/kompetens eller helt enkelt (kanske i en underbemannad situation) inte förmår utföra ledningens krav... marknadsekonomins baksida.
Vem vet, kanske begreppet prekariat* kommer att bli mer flitigt använt i takt med att osäkra anställningsförhållanden ökar. En trend som inte verkar gå att få stopp på. Sorgligt nog. Nedbrytande situation för den som befinner sig i denna växande samhällsgrupp, men även enormt tärande och svårt att förhålla sig till för de tillsvidareanställdas krympande skara. Hur upprätthålls samarbetet, kontinuiteten och kvalitén vid hög personalomsättning? Ekonomi för stunden, men på sikt?
*(Prekariat = sammansatt av orden prekär - utsatt, och proletariat - underklass. Samhällsgrupp som under lång tid står utanför etablerad arbetsmarknad eller har osäkra anställningsförhållanden, såsom visstids-/projektanställning, praktik, anställda av bemanningsföretag, arbetslösa. Individer utan yrkesidentitet, brist på anställningstrygghet, avsaknad av fast inkomst, sjukförsäkring, semester, betald pension. Personer som med osäkra framtidsutsikter tvingas försörja sig på en ändlös räcka tillfälliga arbeten utan större hopp om förbättring. Som timanställda alltid vara tillgängliga då de rings in - idag antagligen genom sms - ofta med kort varsel. Aldrig våga tacka nej. Boktips: Prekariatet: den nya farliga klassen av Guy Standing)
Det här är nu ingen dokumentär roman utan en angelägen fiktiv historia som lär ha fått hämta stoff ur författarens egna erfarenheter och samtal med andra anställda. Den skickliga berättarkonsten kryddas med en sällsam svart humor, det blir klarsynt, uttrycksfullt, intensivt och laddat på ett rätt unikt sätt. Det är intelligent utfört och här finns bakom orden en hel del återhållsam ilska över det moderna arbetslivets avigsidor. Då blir det till något som berör ovanligt starkt att läsa. Samtidsskildringar i skönlitterär form som denna behövs.
Hur personerna agerar i de olika situationerna (inklusive dialogen) upplevs kvickt och ofta träffsäkert skildrat. Ytterligare några tänkvärda inpass: Raya som nämner en kick-off med en tredjedel av de anställda, resten är anställda av bemanningsföretag; fackombudet John som föreslår en omplacering för Raya på arbetsplatsen då hon utsätts för Roys trakasserier, istället för att ta upp problemet med Roy; kontraktsanställda som inte får sina kontrakt förnyade efter att de gått med i facket.
Romanens sorgliga avslut gör så ont så det framkallar tårar, för mig inte så ofta det händer när jag läser böcker, men här var det verkligen oundvikligt. Vilken stark historia!
Det enda jag kanske inte tyckte var sådär jättelyckat med den här boken var nog själva omslagets framsida. Okej för att det kan vara minimalistiskt, enkelt, matt och färglöst svartvitt, men borde inte åtminstone författarnamnet få stå på framsidan? Visserligen är det innehållet som räknas, men ändå.
Som ni förstår finns så mycket tänkvärt i denna moderna samtida roman som jag slutligen, efter denna tröttsamt långa recension, innerligt mycket hoppas många kommer att läsa. Perfekt om sen viljan finns att även diskutera dess innehåll. Välj den till bokcirkeln, blogga om den, fundera, relatera, hitta en ventil och pys ut om tankar och associationer som dyker upp... bara: Läs!
Finns att köpa på:
Bokus: Danskt band
Adlibris: Danskt band
Andra bokbloggare om Raya:
Mest Lenas Godsaker
Villa Freja
C.R.M. Nilsson
lördag 31 mars 2018
Läst mars
- Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, (bibliotekslån)
- Min kvart med Arne Tammer av Benjamin Thorén, (Rec.ex. Författare/Vulkan förlag)
- Stallo av Stefan Spjut, (ur egen bokhylla)
- Täcknamn: Hilde av Kjell Ola Dahl, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Märkt av Kelley Armstrong, (bibliotekslån)
- Vita spår av Emelie Schepp, (ur egen bokhylla)
- Raya av Henrik Johansson, (Rec.ex. Rastlös förlag)
- Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, (bibliotekslån)
- Och så var det bara en av Agatha Christie, (bibliotekslån)
torsdag 8 mars 2018
"Stallo" av Stefan Spjut
Stallo av Stefan Spjut. Albert Bonniers förlag.
Den här boken hade egentligen bara ett "fel"; blev magiskt trollbunden. Hade stora svårigheter att lägga den ifrån mig, ville helst inte göra något annat än att läsa vidare. Helt plötsligt, på knappt fem dagar, var boken på nästan 600 sidor utläst. Hur gick det till? Och så fruktansvärt tomt det blev efteråt.
Har lockats av att läsa Stallo ända sedan jag först uppmärksammade den för ett par tre år sedan. Själva omfånget var en av två anledningar till den långa tvekan, många verkade uppfatta boken som just för lång och seg. Den andra anledningen - som även den kom på skam - var andras omdömen som antydde att äckelfaktorn var hög, brukar oftast inte gilla sådana förenklande genvägar till effektsökeri.
Inget av detta stämde ett dugg enligt mig.
Sidorna flög fram, alla precisa detaljerade beskrivningar möjliggjorde att man på ett nästan filmiskt sätt kunde uppleva helheten visuellt på ett väldigt speciellt sätt (det här måste ju vara som gjort för att bli film?). Så varenda sida tror jag för egen del behövdes för att uppnå just den där unika läsupplevelsen. Vad som sen gäller det "äckliga"... väntade att det skulle komma, men det kom aldrig. Såvida man inte syftar på trollens apparition. Men vad förväntar man sig? Väldoftande salongslejon drillade i vett och etikett? Stallofolket, "trollen" och allt skrymt i övrigt, framställdes på ett helt förtjusande genialt sätt i min mening, både förklaringsmässigt vad gäller dess existens och även utseenden/beteenden.
Huvudsakliga tiden för händelseutvecklingen är förlagd till vintern 2004/-05, verkliga händelser (som tsunamin i Thailand 2004 och orkanen Gudrun i januari 2005) blandas in i utkanten, och sådant tycker jag ger en extra krydda, då fiktion blandas med verkliga händelser.
Men riktigt originellt blir det då välkända namn blandas in (t.ex. John Bauer och Sven Jerring) eller när en framliden karaktär fått låna drag från en känd fjällfotograf (Sven Hörnell). Mina första tankar kring det var: Får man göra så? Är det inte lite väl respektlöst? (Saknade faktiskt ett efterord som på något sätt kunde bekräfta att någon slags hänsyn tagits av författaren, där efterlevande anhöriga blivit tillfrågade innan om det var okej.) Egendomligt nog gjorde inte ens detta att jag tappade intresset genom att anse det oacceptabelt, faktiskt så skänkte det istället historien mer spänning.
Karaktärerna kändes verkliga och roliga, mänskliga med både fel och brister. Susso Myrén kan man ju ha blandade åsikter om. Ung som hon är vet hon ju minsann hur det är om det mesta, men till hennes fördel kan väl å andra sidan nämnas modet och kämpaglöden. Det skall bli spännande att få följa upp hur huvudkaraktären Susso utvecklas i Stalpi (del två i serien om Susso Myrén). Gudrun och Roland var klart underhållande, att en del av historien berättas ur Gudruns perspektiv gillade jag på så vis troligen eftersom jag tyckte så bra om karaktären. Torbjörn (Tobe) hoppas jag också hänger med i seriens fortsättning, för det blev också en favoritkaraktär, trots det idoga snusandet. Stallo (trolliknande gestalt i samisk mytologi), skrymt och allehanda smådjur - som ofta inte beter sig helt normalt, av skäl jag inte avslöjar - framställs trovärdigt och ruggigt realistiskt. Trollgubben som satt i bilbaksätet och gäspade som en hund, jösses vad jag såg det framför mig! Och visst är det rätt så läskigt, på ett onaturligt sätt, när man träffar på vilda djur som inte beter sig så skyggt som de borde. Efter att ha läst den här boken blir det såklart extra ruggigt att iaktta och bli iakttagen av djur som bara stint glor utan direkt flyktbeteende, sånt kommer nu att ges en helt ny innebörd, vilket säkert får mig att rysa till med lite mer obehagskänsla än vad jag tidigare gjort.
Den huvudsakliga platsen för storyn är, som man kanske förstått, förlagd till Norrbotten, även om det blir en spännande bilresa nedåt landet också. En del igenkänning förhöjer såklart behållningen för mig (haft möjlighet att få uppleva åtminstone platser i Kiruna kommun på ett rätt så "oturistiskt" och fantastiskt sätt). Kanske är det delvis därför jag blir så imponerad av natur- och miljöbeskrivningarna i Stallo, men till största del beror det nog på författarens goda research på plats, vilket ger den där rätta inkännande realistiska stämningen.
För mig var det här en otroligt skickligt berättad historia, helt brilliant språkmässigt. Man fastnade direkt redan från början i öppningsscenen (även där med träffsäkert detaljerade beskrivningar) som utspelar sig i juli 1978 och får en skrämmande utgång. Tror faktiskt jag rakt igenom blev lika trollbindande påverkad av Stefan Spjuts sätt att skriva, som stallo och skrymt tycks styra och kontrollera sina "vårdare" (eller vad man nu skall kalla dem?). Magin och mystiken hålls vid liv från början till slut. Att man vill veta hur det kommer att gå för det bortförda barnet Mattias är alltså bara en del av det som gör boken till en bladvändare. Antar att det till stor del också handlar om själva upplägget, där man får gissa sig fram till hur allt mystiskt hänger ihop, tills förklaringar sakta pytsas ut vartefter och leder fram till det dramatiska avslutet, ett avslut då alla trådar binds samman, snyggt och elegant. Sista sidan gav liksom ändå något litet att fundera vidare på, så självklart kommer jag att nu så snart som möjligt läsa uppföljaren Stalpi, författarens nya roman som lär anknyta till Stallo.
Sammanfattningsvis: Blev för egen del helt förtrollad av denna fantastiskt välskrivna thriller/fantasy med en helt sagolik magisk realism. Passade mig som handen i handsken. Vad kan jag då annat göra än att skriva ett sådant här urjobbigt långt bokomdöme (som troligen de flesta inte orkar läsa).
"Stallo tänjer på verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler -- att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt."
Den här boken hade egentligen bara ett "fel"; blev magiskt trollbunden. Hade stora svårigheter att lägga den ifrån mig, ville helst inte göra något annat än att läsa vidare. Helt plötsligt, på knappt fem dagar, var boken på nästan 600 sidor utläst. Hur gick det till? Och så fruktansvärt tomt det blev efteråt.
Har lockats av att läsa Stallo ända sedan jag först uppmärksammade den för ett par tre år sedan. Själva omfånget var en av två anledningar till den långa tvekan, många verkade uppfatta boken som just för lång och seg. Den andra anledningen - som även den kom på skam - var andras omdömen som antydde att äckelfaktorn var hög, brukar oftast inte gilla sådana förenklande genvägar till effektsökeri.
Inget av detta stämde ett dugg enligt mig.
Sidorna flög fram, alla precisa detaljerade beskrivningar möjliggjorde att man på ett nästan filmiskt sätt kunde uppleva helheten visuellt på ett väldigt speciellt sätt (det här måste ju vara som gjort för att bli film?). Så varenda sida tror jag för egen del behövdes för att uppnå just den där unika läsupplevelsen. Vad som sen gäller det "äckliga"... väntade att det skulle komma, men det kom aldrig. Såvida man inte syftar på trollens apparition. Men vad förväntar man sig? Väldoftande salongslejon drillade i vett och etikett? Stallofolket, "trollen" och allt skrymt i övrigt, framställdes på ett helt förtjusande genialt sätt i min mening, både förklaringsmässigt vad gäller dess existens och även utseenden/beteenden.
Huvudsakliga tiden för händelseutvecklingen är förlagd till vintern 2004/-05, verkliga händelser (som tsunamin i Thailand 2004 och orkanen Gudrun i januari 2005) blandas in i utkanten, och sådant tycker jag ger en extra krydda, då fiktion blandas med verkliga händelser.
Men riktigt originellt blir det då välkända namn blandas in (t.ex. John Bauer och Sven Jerring) eller när en framliden karaktär fått låna drag från en känd fjällfotograf (Sven Hörnell). Mina första tankar kring det var: Får man göra så? Är det inte lite väl respektlöst? (Saknade faktiskt ett efterord som på något sätt kunde bekräfta att någon slags hänsyn tagits av författaren, där efterlevande anhöriga blivit tillfrågade innan om det var okej.) Egendomligt nog gjorde inte ens detta att jag tappade intresset genom att anse det oacceptabelt, faktiskt så skänkte det istället historien mer spänning.
Karaktärerna kändes verkliga och roliga, mänskliga med både fel och brister. Susso Myrén kan man ju ha blandade åsikter om. Ung som hon är vet hon ju minsann hur det är om det mesta, men till hennes fördel kan väl å andra sidan nämnas modet och kämpaglöden. Det skall bli spännande att få följa upp hur huvudkaraktären Susso utvecklas i Stalpi (del två i serien om Susso Myrén). Gudrun och Roland var klart underhållande, att en del av historien berättas ur Gudruns perspektiv gillade jag på så vis troligen eftersom jag tyckte så bra om karaktären. Torbjörn (Tobe) hoppas jag också hänger med i seriens fortsättning, för det blev också en favoritkaraktär, trots det idoga snusandet. Stallo (trolliknande gestalt i samisk mytologi), skrymt och allehanda smådjur - som ofta inte beter sig helt normalt, av skäl jag inte avslöjar - framställs trovärdigt och ruggigt realistiskt. Trollgubben som satt i bilbaksätet och gäspade som en hund, jösses vad jag såg det framför mig! Och visst är det rätt så läskigt, på ett onaturligt sätt, när man träffar på vilda djur som inte beter sig så skyggt som de borde. Efter att ha läst den här boken blir det såklart extra ruggigt att iaktta och bli iakttagen av djur som bara stint glor utan direkt flyktbeteende, sånt kommer nu att ges en helt ny innebörd, vilket säkert får mig att rysa till med lite mer obehagskänsla än vad jag tidigare gjort.
Den huvudsakliga platsen för storyn är, som man kanske förstått, förlagd till Norrbotten, även om det blir en spännande bilresa nedåt landet också. En del igenkänning förhöjer såklart behållningen för mig (haft möjlighet att få uppleva åtminstone platser i Kiruna kommun på ett rätt så "oturistiskt" och fantastiskt sätt). Kanske är det delvis därför jag blir så imponerad av natur- och miljöbeskrivningarna i Stallo, men till största del beror det nog på författarens goda research på plats, vilket ger den där rätta inkännande realistiska stämningen.
För mig var det här en otroligt skickligt berättad historia, helt brilliant språkmässigt. Man fastnade direkt redan från början i öppningsscenen (även där med träffsäkert detaljerade beskrivningar) som utspelar sig i juli 1978 och får en skrämmande utgång. Tror faktiskt jag rakt igenom blev lika trollbindande påverkad av Stefan Spjuts sätt att skriva, som stallo och skrymt tycks styra och kontrollera sina "vårdare" (eller vad man nu skall kalla dem?). Magin och mystiken hålls vid liv från början till slut. Att man vill veta hur det kommer att gå för det bortförda barnet Mattias är alltså bara en del av det som gör boken till en bladvändare. Antar att det till stor del också handlar om själva upplägget, där man får gissa sig fram till hur allt mystiskt hänger ihop, tills förklaringar sakta pytsas ut vartefter och leder fram till det dramatiska avslutet, ett avslut då alla trådar binds samman, snyggt och elegant. Sista sidan gav liksom ändå något litet att fundera vidare på, så självklart kommer jag att nu så snart som möjligt läsa uppföljaren Stalpi, författarens nya roman som lär anknyta till Stallo.
Sammanfattningsvis: Blev för egen del helt förtrollad av denna fantastiskt välskrivna thriller/fantasy med en helt sagolik magisk realism. Passade mig som handen i handsken. Vad kan jag då annat göra än att skriva ett sådant här urjobbigt långt bokomdöme (som troligen de flesta inte orkar läsa).
måndag 5 mars 2018
"Expedition Kanchenjunga" av Michelle Paver
Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Bokförlaget Semic. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).
En alldeles perfekt konstruerad spökroman, och det här är då enligt mig skräck när den är som allra bäst!
Tänk dig en spännande historisk bergsbestigar-thriller (du förflyttas till platsen, dras in i äventyret och upplever situationerna) kombinerat med en sådan där effektivt berättad gammaldags spökhistoria, som passar alla åldrar. Evig natt var fantastiskt bra, Expedition Kanchenjunga till och med ännu bättre. Atmosfären, stämningarna, miljöerna, karaktärerna, händelseutvecklingen, ja, i min mening beskrivs precis allt på ett oerhört inlevelsefullt sätt som bara kan basera sig i en grundlig faktainsamling (vilket ju även efterordet sen bekräftar), en brilliant idé och enastående fantasi.
Expedition Kanchenjunga var en bok svår att lägga ifrån sig, lätt att leva sig in i och bli absorberad av, gav spänning och härligt kalla kårar. Beundrar författare som kan skriva på det här viset och hoppas verkligen det kommer fler böcker i samma stil framöver, av Michelle Paver, eller någon annan.
Hursomhelst ger jag såklart den här spökromanen mina bästa rekommendationer, men det är väl nu egentligen överflödigt att nämna?
"Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.
De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. Är det verkligen en bra idé att försöka sig på exakt samma resa?
Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.
Men ibland är sanningen så hemsk att det hade varit bättre att inte veta.
En ny, hårresande och smygande otäck spökroman av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt."
En alldeles perfekt konstruerad spökroman, och det här är då enligt mig skräck när den är som allra bäst!
Tänk dig en spännande historisk bergsbestigar-thriller (du förflyttas till platsen, dras in i äventyret och upplever situationerna) kombinerat med en sådan där effektivt berättad gammaldags spökhistoria, som passar alla åldrar. Evig natt var fantastiskt bra, Expedition Kanchenjunga till och med ännu bättre. Atmosfären, stämningarna, miljöerna, karaktärerna, händelseutvecklingen, ja, i min mening beskrivs precis allt på ett oerhört inlevelsefullt sätt som bara kan basera sig i en grundlig faktainsamling (vilket ju även efterordet sen bekräftar), en brilliant idé och enastående fantasi.
Expedition Kanchenjunga var en bok svår att lägga ifrån sig, lätt att leva sig in i och bli absorberad av, gav spänning och härligt kalla kårar. Beundrar författare som kan skriva på det här viset och hoppas verkligen det kommer fler böcker i samma stil framöver, av Michelle Paver, eller någon annan.
Hursomhelst ger jag såklart den här spökromanen mina bästa rekommendationer, men det är väl nu egentligen överflödigt att nämna?
onsdag 28 februari 2018
Läst februari
- Den enda dåliga människan i världen av KG Johansson, (bibliotekslån)
- Lilla dockan av Ingrid Elfberg, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Försvararna av Philip K. Dick, Novellix (bibliotekslån)
- Ett dån av åska av Ray Bradbury, Novellix (bibliotekslån)
- Ett nytt Atlantis av Ursula K. Le Guin, Novellix (bibliotekslån)
- De blindas rike av H G Wells, Novellix (bibliotekslån)
- Warriors. Midnatt av Erin Hunter, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Landsförrädaren av David Baldacci, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Samvetsmakaren av KG Johansson, (bibliotekslån)
måndag 26 februari 2018
"Samvetsmakaren" av KG Johansson
Samvetsmakaren av KG Johansson. Wela förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad). Tre science fiction-romaner: Samvetsmakaren, Under den döende stjärnan, Omega; trilogi i ett band.
Att ta sig an en SF-bok på 713 sidor kanske man bävar inför, men här handlar det ju faktiskt om tre böcker i en, och kan inte riktigt bestämma mig för om det är en för- eller nackdel att samla dessa i ett band. Å ena sidan har man alla samlade utan svårigheter att få tag på en viss del, liksom att man på det det där speciella sättet med en äventyrlig sf-historia kan leva sig in i handlingen och världsbygget, samt följa karaktärernas utveckling, utan uppehåll. Å andra sidan får man stå ut med en del repetition för återkoppling i uppföljande delar. Kanske jämför man de olika böckerna sinsemellan på ett annat sätt också, än vad man hade gjort om de lästes separat med ett tidsuppehåll emellan.
För er som kan och föredrar att lyssna på böcker har denna trilogi nyligen fått förnyad aktualitet genom att samtliga delar givits ut som just ljudböcker (Hoi förlag) de senaste tre månaderna; 5/12, 5/1, 5/2 (2017/-18), och upplysningsvis finns de på Storytel.
Samvetsmakaren del 1:
Oavsett om man föredrar s.k. mjuk eller hård science fiction tror jag inte att man blir det minsta besviken. När det där speciella Sense of Wonder infinner sig, då är det fantastiskt, som här. Häpnadsväckande, storslaget, nyskapande och kreativt... precis så! Inte helt överraskande har ju Samvetsmakaren för övrigt blivit prisbelönt.
Ja, det var väl helt kort mitt tyck och tänk för första delen, som jag alltså för egen det tyckte imponerade allra mest. Faktiskt det bästa jag än så länge läst inom genren.
Under den döende stjärnan:
Visst var det spännande med novan, superskurken som ett slags virus på nätet, de mystiska molnvarelserna (gillade empati-förklaringen i det näst sista kapitlet!) och allt det där... fängslande, men inte riktigt på samma sätt som första delen.
Omega:
Uppdelningen i rubriker avslutningsvis störde jag mig på till att börja med, men när sen allt föll på plats förstod jag ändå meningen med det också. De sista kapitlen, slutet, svarade upp perfekt till denna välskrivna sf-trilogi i sin helhet.
Andra bokbloggare om Samvetsmakaren:
Bedårande Böcker
För er som kan och föredrar att lyssna på böcker har denna trilogi nyligen fått förnyad aktualitet genom att samtliga delar givits ut som just ljudböcker (Hoi förlag) de senaste tre månaderna; 5/12, 5/1, 5/2 (2017/-18), och upplysningsvis finns de på Storytel.
Samvetsmakaren del 1:
"Aly är sjutton år gammal när hans liv vänds upp och ned och han måste lämna sitt hem. Han har vuxit upp på en lantlig och ålderdomlig värld, men nu kastas han ut i det myllrande imperium som är människans hörn av Vintergatan. Hans situation tvingar honom att arbeta inom något som kallas för kyrkan. Trots sitt namn är kyrkan religiöst obunden - den verkar för att lösa konflikter och skapa förståelse överallt i imperiet.Samvetsmakaren är en historia att bli fullkomligt absorberad av, mycket p.g.a. en intressant och fängslande framtidsvärld: världsbygget, rymdmiljön och resorna. Man fäster sig även vid karaktärerna och det är lätt att leva sig in i handlingen. I berättandet vävs filosofiska resonemang in på ett snyggt sätt, och beskrivning av känslor, tankar och beteenden - samspelet mellan människorna, de psykologiska aspekterna - kändes korrekt och följdriktigt. Gillade även den fantasifulla tekniska vidareutvecklingen av olika teorier/detaljer.
Aly möter svåra problem och lyckas inte alltid lösa alla. Med tiden börjar han ana att det finns mer i världen än kyrkan och imperiet känner till. Och i galaxens centrum händer något som kan hota hela mänskligheten."
Oavsett om man föredrar s.k. mjuk eller hård science fiction tror jag inte att man blir det minsta besviken. När det där speciella Sense of Wonder infinner sig, då är det fantastiskt, som här. Häpnadsväckande, storslaget, nyskapande och kreativt... precis så! Inte helt överraskande har ju Samvetsmakaren för övrigt blivit prisbelönt.
Ja, det var väl helt kort mitt tyck och tänk för första delen, som jag alltså för egen det tyckte imponerade allra mest. Faktiskt det bästa jag än så länge läst inom genren.
Under den döende stjärnan:
"Aly avancerar som tjänare inom den religiöst obundna kyrkan. Det som sker vid galaxens centrum förvärras, och när ett skepp utrustas för att färdas dit ska Aly följa med. Stjärnan är bara dagar från att explodera och bli en nova. Strax innan detta sker upptäcker de något som ingen hade kunnat ana: det finns intelligent liv på en av den döende stjärnans planeter."Till viss del gäller samma omdöme som för den första, även om denna inledningsvis innehöll mycket resumé, detta kändes onödigt när man som mig läste trilogin i ett svep.
Visst var det spännande med novan, superskurken som ett slags virus på nätet, de mystiska molnvarelserna (gillade empati-förklaringen i det näst sista kapitlet!) och allt det där... fängslande, men inte riktigt på samma sätt som första delen.
Omega:
"Människan har för första gången fått kontakt med andra intelligenta varelser. Men efter ett kort samarbete vid den exploderande novan har varelserna dragit sig tillbaka och reagerar inte längre på kontaktförsök. Aly försöker få kontakt med dem eftersom en smitta som nu sprids i imperiet antingen bara kan botas av varelserna - eller har orsakats av dem. Aly reser till den planet där varelserna har tagit över människors själar för att finna en lösning."
Uppdelningen i rubriker avslutningsvis störde jag mig på till att börja med, men när sen allt föll på plats förstod jag ändå meningen med det också. De sista kapitlen, slutet, svarade upp perfekt till denna välskrivna sf-trilogi i sin helhet.
Andra bokbloggare om Samvetsmakaren:
Bedårande Böcker
söndag 18 februari 2018
"De blindas rike" av H.G. Wells
De blindas rike av H G Wells. Novellix. Läste boken som bibliotekslån (häftad). Översättning av Alan Asaid.
"De började ropa. Pedro tog täten och fattade Núñez hand för att leda honom till husen, men denne drog snabbt tillbaka handen.
”Jag kan se”, sa han.
”Se?” sa Correa.
”Ja, se”, svarade Núñez och när han vände sig mot Correa råkade han snava på Pedros ämbar.
”Hans sinnen är ännu outvecklade”, sa den tredje blinde mannen. ”Han snavar och talar obegripliga ord. Ta honom vid handen.”
”Som ni vill”, sa Núñez och de började leda honom, varvid han knappt kunde hålla sig för skratt. De visste tydligen ingenting om vad det innebar att kunna se. Nåväl, förr eller senare skulle han nog lära dem."
En seende man råkar genom en olyckshändelse hamna i en helt isolerad by där befolkningen är fullständigt blinda sedan generationer tillbaka, och vet inget annat. Tänkvärd novell där ordspråket "I det blindas rike är den enögde kung" kanske inte alls stämmer så väl som denna man först tycks vilja tro.
Fantastiskt välskriven allegori, tänkvärd på många sätt, vackert språk, stämningsfulla miljöbeskrivningar och ett helt perfekt slut. Lämnar mig inget i övrigt att önska. Kan bara varmt rekommendera alla att läsa denna novell av H G Wells, oavsett vilka litterära genrer man föredrar.
Fantastiskt välskriven allegori, tänkvärd på många sätt, vackert språk, stämningsfulla miljöbeskrivningar och ett helt perfekt slut. Lämnar mig inget i övrigt att önska. Kan bara varmt rekommendera alla att läsa denna novell av H G Wells, oavsett vilka litterära genrer man föredrar.
"Ett dån av åska" av Ray Bradbury
Ett dån av åska av Ray Bradbury. Novellix. Läste boken som bibliotekslån (häftad). Översättning av Anders Bellis.
Intressant liten novell om en tidsresa med komplikationer. Själva orsaken till varför framtiden förändrades var ju väl uttänkt, men hur framtiden förändrades kändes lite hafsigt och i stort sätt var det väl bara det som för mig sänkte det hela, annars en riktigt bra science fiction-historia med tanke på sidantalet på blott 26 sidor. För övrigt ett oerhört snyggt och passande bokomslag för denna Novellix-utgåva.
"Berättelsen Ett dån av åska från 1952 är en av science fiction-författaren Ray Bradburys mest kända noveller. Under en noggrant kontrollerad resa flera miljoner år tillbaka i tiden tar en av resenärerna ett enda litet snedsteg – som får ödesdigra konsekvenser och förändrar världen för all framtid.
Varmt slem samlades i Eckels hals; han svalde hårt, pressade ned det. Musklerna runt munnen formade ett leende när han sakta sträckte ut handen i luften och viftade med en check på tiotusen dollar mot mannen bakom disken.
”Garanterar ni att jag kommer levande tillbaka från safarin?”
”Vi garanterar ingenting”, sade försäljaren, ”förutom dinosaurierna.” Han vände sig om. ”Det här är mr Travis, er safariguide i Det Förflutna.”"
Intressant liten novell om en tidsresa med komplikationer. Själva orsaken till varför framtiden förändrades var ju väl uttänkt, men hur framtiden förändrades kändes lite hafsigt och i stort sätt var det väl bara det som för mig sänkte det hela, annars en riktigt bra science fiction-historia med tanke på sidantalet på blott 26 sidor. För övrigt ett oerhört snyggt och passande bokomslag för denna Novellix-utgåva.
"Försvararna" av Philip K. Dick
Försvararna av Philip K. Dick. Novellix. Läste boken som bibliotekslån (häftad). Översättning av Andreas Vesterlund.
En smart science fiction-novell med en helt perfekt överraskning. Kul idé där robotar är svaret på hur mänskligheten skall överleva sig själv. Utmärkt utförd berättelse, missa inte den!
"Kalla kriget har bokstavligt talat hettat till och ett våldsamt världskrig utkämpas via robotar uppe på jordens yta, medan människorna själva har flytt till underjorden. Den kultförklarade science fiction-författaren Philip K. Dicks novell The Defenders från 1953 utkommer nu för första gången på svenska under namnet Försvararna."
En smart science fiction-novell med en helt perfekt överraskning. Kul idé där robotar är svaret på hur mänskligheten skall överleva sig själv. Utmärkt utförd berättelse, missa inte den!
onsdag 7 februari 2018
"Den enda dåliga människan i världen" av KG Johansson
Den enda dåliga människan i världen av KG Johansson. Wela Förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad).
Efter Africka del 1 var det för mig givet att fortsätta läsa den här trilogin, oavsett om nu själva omslaget för uppföljaren kändes mer som en bok för ungdomar och inte som en sf-roman. Upplevde det här huvudsakligen vara en relationshistoria och handla om en trasslig ung människas liv, Alea som beter sig illa mot sig själv såväl som mot andra i övermått (var ofta beredd att sluta läsa boken när det bara blev för mycket!). Efter mer än halva boken började det i varje fall likna lite mer som en sf-historia och då blev det ju (i mitt tycke) mer intressant, tur då att man stod ut med den långa upptakten. Men alla tycker ju olika.
Sedan jag började läsa den här författarens böcker fastnade jag för språket (gillar det väldigt mycket), det komplext kreativa och tankeväckande i berättandet. Man vill bara läsa mer, den känslan kvarstår efter Africka 2, även om det tog ett tag innan den infann sig denna gång.
Till att börja med irriterade jag mig genuint på stökiga Alea (eller "Smulan"). Väl i Afrika då Alea på något slags mirakulöst sätt gått från neddekad missbrukare till att bli helskärpt (knappast trovärdigt, eller?) störs jag av hur lättvindigt både Lars och Jenny överger sin lilla dotter och strular som dom gör fram och tillbaka. Första halvan av boken handlar mest om psykologen Lars arbete med att få sin patient Alea på rätt köl, vilket f.ö. inte tycks gå så värst bra då Lars får en opassande tät relation till sin patient och halkar in i ett medberoende.
Så, när det då i handlingen väl började hända spännande saker i Afrika igen, hade man alltså fått traggla sig igenom halva boken. Sen kom väldigt mycket, väldigt komprimerat, väldigt snabbt på den återstående halvan, den som var så bra, men kunde ha varit ännu bättre om allt det där hade fått ta mer plats.
En spännande "detalj" att nämna (utan att för den skull spoliera för mycket för er om handlingens häpnadsväckande utveckling): Gillade tanken kring hur nätet användes för att påverkan på människornas medvetanden. Har ju funderat en del på hur våra hjärnor påverkas av den dagliga användningen av internet, att det av många används så flitigt och integrerat i det dagliga livet som det ofta görs med den moderna mobiltelefonin (som jag fortfarande ställer mig skeptisk till). En variant av den sortens nätglas som används i Africka 2 kanske är nästa grej för att ständigt vara uppkopplad, vem vet?
Alla dessa utomjordingar...
Samtidigt som jag läste de gyllenes (romanens utomjordingar) fantastiska "föreläsning" via sitt språkrör i Africka 2 kom artikeln i SvD om hur forskare gjort en första upptäckt av exoplaneter i annan galax... 3,8 miljarder ljusår bort.
Till slut kom sen en perfekt avslutning, satt och log... och visst, Africka del 3; De mörka kontinenterna måste man ju bara läsa efter detta, ger inte upp, vill ju såklart veta hur det går för mänskligheten även i denna fantastikversion.
"Del 2 i trilogin Africka.
Ett årtionde har gått sedan okända gyllene varelser dök upp, först i Afrika och sedan på andra platser, för att skapa obegripliga pyramider och sedan - försvinna. Ingen vet varifrån varelserna kom eller vart de tog vägen. Ändå har världen blivit bättre, kanske just på grund av mötet med det okända. Krig och våld tycks vara på väg att försvinna in i historieböckerna. De flesta människor lever lugna och lyckliga liv. Men inte riktigt alla."
Efter Africka del 1 var det för mig givet att fortsätta läsa den här trilogin, oavsett om nu själva omslaget för uppföljaren kändes mer som en bok för ungdomar och inte som en sf-roman. Upplevde det här huvudsakligen vara en relationshistoria och handla om en trasslig ung människas liv, Alea som beter sig illa mot sig själv såväl som mot andra i övermått (var ofta beredd att sluta läsa boken när det bara blev för mycket!). Efter mer än halva boken började det i varje fall likna lite mer som en sf-historia och då blev det ju (i mitt tycke) mer intressant, tur då att man stod ut med den långa upptakten. Men alla tycker ju olika.
Sedan jag började läsa den här författarens böcker fastnade jag för språket (gillar det väldigt mycket), det komplext kreativa och tankeväckande i berättandet. Man vill bara läsa mer, den känslan kvarstår efter Africka 2, även om det tog ett tag innan den infann sig denna gång.
Till att börja med irriterade jag mig genuint på stökiga Alea (eller "Smulan"). Väl i Afrika då Alea på något slags mirakulöst sätt gått från neddekad missbrukare till att bli helskärpt (knappast trovärdigt, eller?) störs jag av hur lättvindigt både Lars och Jenny överger sin lilla dotter och strular som dom gör fram och tillbaka. Första halvan av boken handlar mest om psykologen Lars arbete med att få sin patient Alea på rätt köl, vilket f.ö. inte tycks gå så värst bra då Lars får en opassande tät relation till sin patient och halkar in i ett medberoende.
Så, när det då i handlingen väl började hända spännande saker i Afrika igen, hade man alltså fått traggla sig igenom halva boken. Sen kom väldigt mycket, väldigt komprimerat, väldigt snabbt på den återstående halvan, den som var så bra, men kunde ha varit ännu bättre om allt det där hade fått ta mer plats.
En spännande "detalj" att nämna (utan att för den skull spoliera för mycket för er om handlingens häpnadsväckande utveckling): Gillade tanken kring hur nätet användes för att påverkan på människornas medvetanden. Har ju funderat en del på hur våra hjärnor påverkas av den dagliga användningen av internet, att det av många används så flitigt och integrerat i det dagliga livet som det ofta görs med den moderna mobiltelefonin (som jag fortfarande ställer mig skeptisk till). En variant av den sortens nätglas som används i Africka 2 kanske är nästa grej för att ständigt vara uppkopplad, vem vet?
Alla dessa utomjordingar...
Samtidigt som jag läste de gyllenes (romanens utomjordingar) fantastiska "föreläsning" via sitt språkrör i Africka 2 kom artikeln i SvD om hur forskare gjort en första upptäckt av exoplaneter i annan galax... 3,8 miljarder ljusår bort.
Till slut kom sen en perfekt avslutning, satt och log... och visst, Africka del 3; De mörka kontinenterna måste man ju bara läsa efter detta, ger inte upp, vill ju såklart veta hur det går för mänskligheten även i denna fantastikversion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)