"Den enda dåliga människan i världen" av KG Johansson

Den enda dåliga människan i världen av KG Johansson. Wela Förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad).

"Del 2 i trilogin Africka. 

Ett årtionde har gått sedan okända gyllene varelser dök upp, först i Afrika och sedan på andra platser, för att skapa obegripliga pyramider och sedan - försvinna. Ingen vet varifrån varelserna kom eller vart de tog vägen. Ändå har världen blivit bättre, kanske just på grund av mötet med det okända. Krig och våld tycks vara på väg att försvinna in i historieböckerna. De flesta människor lever lugna och lyckliga liv. Men inte riktigt alla."

Efter Africka del 1 var det för mig givet att fortsätta läsa den här trilogin, oavsett om nu själva omslaget för uppföljaren kändes mer som en bok för ungdomar och inte som en sf-roman. Upplevde det här huvudsakligen vara en relationshistoria och handla om en trasslig ung människas liv, Alea som beter sig illa mot sig själv såväl som mot andra i övermått (var ofta beredd att sluta läsa boken när det bara blev för mycket!). Efter mer än halva boken började det i varje fall likna lite mer som en sf-historia och då blev det ju (i mitt tycke) mer intressant, tur då att man stod ut med den långa upptakten. Men alla tycker ju olika.

Sedan jag började läsa den här författarens böcker fastnade jag för språket (gillar det väldigt mycket), det komplext kreativa och tankeväckande i berättandet. Man vill bara läsa mer, den känslan kvarstår efter Africka 2, även om det tog ett tag innan den infann sig denna gång.

Till att börja med irriterade jag mig genuint på stökiga Alea (eller "Smulan"). Väl i Afrika då Alea på något slags mirakulöst sätt gått från neddekad missbrukare till att bli helskärpt (knappast trovärdigt, eller?) störs jag av hur lättvindigt både Lars och Jenny överger sin lilla dotter och strular som dom gör fram och tillbaka. Första halvan av boken handlar mest om psykologen Lars arbete med att få sin patient Alea på rätt köl, vilket f.ö. inte tycks gå så värst bra då Lars får en opassande tät relation till sin patient och halkar in i ett medberoende.

Så, när det då i handlingen väl började hända spännande saker i Afrika igen, hade man alltså fått traggla sig igenom halva boken. Sen kom väldigt mycket, väldigt komprimerat, väldigt snabbt på den återstående halvan, den som var så bra, men kunde ha varit ännu bättre om allt det där hade fått ta mer plats.

En spännande "detalj" att nämna (utan att för den skull spoliera för mycket för er om handlingens häpnadsväckande utveckling): Gillade tanken kring hur nätet användes för att påverkan på människornas medvetanden. Har ju funderat en del på hur våra hjärnor påverkas av den dagliga användningen av internet, att det av många används så flitigt och integrerat i det dagliga livet som det ofta görs med den moderna mobiltelefonin (som jag fortfarande ställer mig skeptisk till). En variant av den sortens nätglas som används i Africka 2 kanske är nästa grej för att ständigt vara uppkopplad, vem vet?

Alla dessa utomjordingar...

Samtidigt som jag läste de gyllenes (romanens utomjordingar) fantastiska "föreläsning" via sitt språkrör i Africka 2 kom artikeln i SvD om hur forskare gjort en första upptäckt av exoplaneter i annan galax... 3,8 miljarder ljusår bort.

Till slut kom sen en perfekt avslutning, satt och log... och visst, Africka del 3; De mörka kontinenterna måste man ju bara läsa efter detta, ger inte upp, vill ju såklart veta hur det går för mänskligheten även i denna fantastikversion.