Stalpi av Stefan Spjut. Boken lästes som pocketformat och kom från den egna bokhyllan.
Då jag läst Stallo var det ingen frågan om att uppföljaren Stalpi stod på tur. Var väl nu inte alls så bra som föregångaren, till viss del upplevde jag Stalpi bara rörig, men till viss del ändå riktigt bra och underhållande. Tror absolut det är en fördel att grunda med Stallo först, innan man ger sig på andra delen. Det är nog något väsentligt som kan gå förlorat annars.
Efter tio år rymmer "sektledaren" Lennart Brösth från psyket och Gudrun befarar att han skall komma att hämnas de som förintat hans sekt. Hon oroar sig för dottern Susso som isolerat sig tillsammans med den mystiska ekorren (riktigt förtjust i hur denna ekorre gestaltas!). Mor och dotter har tappat kontakten och Gudrun blandar in Sussos barndomskamrat Diana, då hon själv inte tycks förmå sig till att ta reda på hur Susso har det. Gillar hur karaktären Gudrun framställs, med både styrkor och tillkortakommanden; rättfram, tillbakahållen, fegt ängslig och lite modig på samma gång. Rolig karaktär! Diana blev dessutom en ny favorithuvudkaraktär i denna uppföljare. Tyvärr råkar hon riktigt illa ut då hon försöker återuppta kontakten med sin gamla kompis Susso. Var inte lika intresserad av Anders del av historien, just dessa delar var de som kändes röriga, för många att hålla reda på, höll samman lite dåligt, tappade intresset rätt snart. Att dessutom en del av karaktärerna runt Anders talade norska stoppade nog upp en aning. Det är förstås inga problem att läsa norskan, men det blir ju ändå inte samma tempo som för övrigt när man läser det.
Saknade lite de detaljerade beskrivningarna som fanns i föregångaren, här var mer sparsmakat vad gäller det, och andra delen har följaktligen även ett färre sidantal. Tror man kan tycka väldigt olika om just sådant som gäller det detaljerade, för mig förhöjde det i varje fall helhetsupplevelsen av Stallo.
Slutet kändes öppet för fortsättning, och kommer det en fortsättning så visst läser man även den, förutsatt att huvudsakliga spelplatsen fortfarande är Norrbotten då förstås.
"Spänning i Norrbotten!
Stalpi är ett av de samiska språkens många ord för varg. Det är namnet på den grå skepnad som kommer om natten och sprider förödelse i renhjorden, och när Stefan Spjut nu återvänder till familjen Myréns sällsamma souvenirbutik i Kiruna, är det kring spåren från denna smygande skräck som berättelsen kretsar.
En varg som sprungit över gränsen till ett land där han inte får vara fångas in och transporteras söderut. Men bilen når aldrig fram och för karlarna som kommit i beröring med djuret går det illa. Anders lider av minnesförlust och den fasansfulla gestalt som förföljer honom i hans mardrömmar tycks hela tiden komma närmare och närmare. En morgon ligger en främmande kvinna i hans säng. Hon är mager och skön som en gammal huldra och när hon ber honom att följa henne norrut kan han inte säga emot.
Susso har släckt sin kryptozoologiska hemsida och flyttat till ett ensligt beläget hus i utkanten av Vittangi. Gudrun känner inte igen sin dotter längre och orkar inte med att besöka henne. Men är det sin flicka hon är rädd för, eller den vidriga ekorre som svansar omkring henne som ett annat husdjur? I tio års tid har hon gått omkring och väntat på att den skenbara frid som präglat hennes tillvaro ska klösas sönder. Och nu händer det. Barnarövaren Lennart Brösth rymmer från psyket och Gudrun tror inte att han har glömt vem det var som förintade hans sekt.
Under tonåren satt Diana och Susso praktiskt taget ihop. Sedan tappade de kontakten helt. Diana flyttade till kusten och utbildade sig till läkare, Susso stannade kvar och blev ingenting. Förutom trolljägare förstås. Det var i alla fall vad tidningarna kallade henne och när Diana far hem till henne, efter att ha stött ihop med hennes nervösa morsa i parken, räknar hon inte med att känna igen den människa som en gång var hennes syster. Diana vet inte om att hon ger sig in i något som hon aldrig kan komma ur och att hennes handlingar kommer att få förödande konsekvenser för de människor hon älskar mest.
Stalpi knyter an till Stallo och formar sig till en fasansfull andra del i den norrbottniska legenden om Susso Myrén och den förbannelse som vilar över hennes familj.
Den som tror på troll är bara konstig, säger Gudrun, den stackare som vet att de finns är rent förbannad."
Då jag läst Stallo var det ingen frågan om att uppföljaren Stalpi stod på tur. Var väl nu inte alls så bra som föregångaren, till viss del upplevde jag Stalpi bara rörig, men till viss del ändå riktigt bra och underhållande. Tror absolut det är en fördel att grunda med Stallo först, innan man ger sig på andra delen. Det är nog något väsentligt som kan gå förlorat annars.
Efter tio år rymmer "sektledaren" Lennart Brösth från psyket och Gudrun befarar att han skall komma att hämnas de som förintat hans sekt. Hon oroar sig för dottern Susso som isolerat sig tillsammans med den mystiska ekorren (riktigt förtjust i hur denna ekorre gestaltas!). Mor och dotter har tappat kontakten och Gudrun blandar in Sussos barndomskamrat Diana, då hon själv inte tycks förmå sig till att ta reda på hur Susso har det. Gillar hur karaktären Gudrun framställs, med både styrkor och tillkortakommanden; rättfram, tillbakahållen, fegt ängslig och lite modig på samma gång. Rolig karaktär! Diana blev dessutom en ny favorithuvudkaraktär i denna uppföljare. Tyvärr råkar hon riktigt illa ut då hon försöker återuppta kontakten med sin gamla kompis Susso. Var inte lika intresserad av Anders del av historien, just dessa delar var de som kändes röriga, för många att hålla reda på, höll samman lite dåligt, tappade intresset rätt snart. Att dessutom en del av karaktärerna runt Anders talade norska stoppade nog upp en aning. Det är förstås inga problem att läsa norskan, men det blir ju ändå inte samma tempo som för övrigt när man läser det.
Saknade lite de detaljerade beskrivningarna som fanns i föregångaren, här var mer sparsmakat vad gäller det, och andra delen har följaktligen även ett färre sidantal. Tror man kan tycka väldigt olika om just sådant som gäller det detaljerade, för mig förhöjde det i varje fall helhetsupplevelsen av Stallo.
Slutet kändes öppet för fortsättning, och kommer det en fortsättning så visst läser man även den, förutsatt att huvudsakliga spelplatsen fortfarande är Norrbotten då förstås.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!