"Samvetsmakaren" av KG Johansson

Samvetsmakaren av KG Johansson. Wela förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad). Tre science fiction-romaner: Samvetsmakaren, Under den döende stjärnan, Omega; trilogi i ett band.

Att ta sig an en SF-bok på 713 sidor kanske man bävar inför, men här handlar det ju faktiskt om tre böcker i en, och kan inte riktigt bestämma mig för om det är en för- eller nackdel att samla dessa i ett band. Å ena sidan har man alla samlade utan svårigheter att få tag på en viss del, liksom att man på det det där speciella sättet med en äventyrlig sf-historia kan leva sig in i handlingen och världsbygget, samt följa karaktärernas utveckling, utan uppehåll. Å andra sidan får man stå ut med en del repetition för återkoppling i uppföljande delar. Kanske jämför man de olika böckerna sinsemellan på ett annat sätt också, än vad man hade gjort om de lästes separat med ett tidsuppehåll emellan.

För er som kan och föredrar att lyssna på böcker har denna trilogi nyligen fått förnyad aktualitet genom att samtliga delar givits ut som just ljudböcker (Hoi förlag) de senaste tre månaderna; 5/12, 5/1, 5/2 (2017/-18), och upplysningsvis finns de på Storytel.


Samvetsmakaren del 1:

"Aly är sjutton år gammal när hans liv vänds upp och ned och han måste lämna sitt hem. Han har vuxit upp på en lantlig och ålderdomlig värld, men nu kastas han ut i det myllrande imperium som är människans hörn av Vintergatan. Hans situation tvingar honom att arbeta inom något som kallas för kyrkan. Trots sitt namn är kyrkan religiöst obunden - den verkar för att lösa konflikter och skapa förståelse överallt i imperiet.
Aly möter svåra problem och lyckas inte alltid lösa alla. Med tiden börjar han ana att det finns mer i världen än kyrkan och imperiet känner till. Och i galaxens centrum händer något som kan hota hela mänskligheten."

Samvetsmakaren är en historia att bli fullkomligt absorberad av, mycket p.g.a. en intressant och fängslande framtidsvärld: världsbygget, rymdmiljön och resorna. Man fäster sig även vid karaktärerna och det är lätt att leva sig in i handlingen. I berättandet vävs filosofiska resonemang in på ett snyggt sätt, och beskrivning av känslor, tankar och beteenden - samspelet mellan människorna, de psykologiska aspekterna - kändes korrekt och följdriktigt. Gillade även den fantasifulla tekniska vidareutvecklingen av olika teorier/detaljer.

Oavsett om man föredrar s.k. mjuk eller hård science fiction tror jag inte att man blir det minsta besviken. När det där speciella Sense of Wonder infinner sig, då är det fantastiskt, som här. Häpnadsväckande, storslaget, nyskapande och kreativt... precis så! Inte helt överraskande har ju Samvetsmakaren för övrigt blivit prisbelönt.

Ja, det var väl helt kort mitt tyck och tänk för första delen, som jag alltså för egen det tyckte imponerade allra mest. Faktiskt det bästa jag än så länge läst inom genren.


Under den döende stjärnan:

"Aly avancerar som tjänare inom den religiöst obundna kyrkan. Det som sker vid galaxens centrum förvärras, och när ett skepp utrustas för att färdas dit ska Aly följa med. Stjärnan är bara dagar från att explodera och bli en nova. Strax innan detta sker upptäcker de något som ingen hade kunnat ana: det finns intelligent liv på en av den döende stjärnans planeter."

Till viss del gäller samma omdöme som för den första, även om denna inledningsvis innehöll mycket resumé, detta kändes onödigt när man som mig läste trilogin i ett svep.

Visst var det spännande med novan, superskurken som ett slags virus på nätet, de mystiska molnvarelserna (gillade empati-förklaringen i det näst sista kapitlet!) och allt det där... fängslande, men inte riktigt på samma sätt som första delen.


Omega:

"Människan har för första gången fått kontakt med andra intelligenta varelser. Men efter ett kort samarbete vid den exploderande novan har varelserna dragit sig tillbaka och reagerar inte längre på kontaktförsök. Aly försöker få kontakt med dem eftersom en smitta som nu sprids i imperiet antingen bara kan botas av varelserna - eller har orsakats av dem. Aly reser till den planet där varelserna har tagit över människors själar för att finna en lösning."

Uppdelningen i rubriker avslutningsvis störde jag mig på till att börja med, men när sen allt föll på plats förstod jag ändå meningen med det också. De sista kapitlen, slutet, svarade upp perfekt till denna välskrivna sf-trilogi i sin helhet.


Andra bokbloggare om Samvetsmakaren:
Bedårande Böcker