Evig natt [en arktisk spökroman] av Michelle Paver. Okej, nu har jag fått en ny toppfavorit! Sådant händer verkligen inte ofta, men Evig natt var helt enkelt en roman för mig. Oerhört vacker, ödslig och så underbart kuslig! Saknar ord helt enkelt.
Beskrivning från Bokförlaget Semic:
Historien är skriven i form av Jacks dagboksanteckningar, hans upplevelser kryper på så vis nära inpå (man läser romanen med klar fördel sent om kvällen). Det här är psykologisk spänning på hög nivå, det är rent, enkelt rakt, briljant välskrivet. Hela boken igenom finns ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig. Äntligen en spökroman som skrämmer, och det krypande obehaget byggs rysligt väl upp på ett mycket proffsigt sätt.
Av bokens efterord framgår tydligt att författaren gjort en gedigen research inför Evig natt, bl.a rest till Spetsbergen ett par gånger för att själv uppleva miljöerna, bekanta sig närmre med hundrasen siberian husky, vandra med snöskor i mörkret och bli varse hur polarmörkret känns (inte nämnt; men jag skulle tro - av egen erfarenhet - att hon även upplevt ett spektakulärt norrsken). Dessutom ligger en välgjord undersökning bakom vad gäller hur det var i Spetsbergen i början av 1900-talet, t.ex förekomsten av vetenskapliga expeditioner dit under den tiden.
Det finns en lockelse i vildmarksupplevelser och i sådant som är kusligt. Lägger man sen ihop dessa båda blir det för mig något rent fantastiskt, högsta betyg känns då på något vis inte nog.
Beskrivning från Bokförlaget Semic:
"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är ljusår ifrån den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter blir mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig av, och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam på Gruhuken - något vandrar i mörkret därute ..."
Historien är skriven i form av Jacks dagboksanteckningar, hans upplevelser kryper på så vis nära inpå (man läser romanen med klar fördel sent om kvällen). Det här är psykologisk spänning på hög nivå, det är rent, enkelt rakt, briljant välskrivet. Hela boken igenom finns ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig. Äntligen en spökroman som skrämmer, och det krypande obehaget byggs rysligt väl upp på ett mycket proffsigt sätt.
Av bokens efterord framgår tydligt att författaren gjort en gedigen research inför Evig natt, bl.a rest till Spetsbergen ett par gånger för att själv uppleva miljöerna, bekanta sig närmre med hundrasen siberian husky, vandra med snöskor i mörkret och bli varse hur polarmörkret känns (inte nämnt; men jag skulle tro - av egen erfarenhet - att hon även upplevt ett spektakulärt norrsken). Dessutom ligger en välgjord undersökning bakom vad gäller hur det var i Spetsbergen i början av 1900-talet, t.ex förekomsten av vetenskapliga expeditioner dit under den tiden.
Det finns en lockelse i vildmarksupplevelser och i sådant som är kusligt. Lägger man sen ihop dessa båda blir det för mig något rent fantastiskt, högsta betyg känns då på något vis inte nog.
Jag tyckte också mycket om den här, mycket för att den kändes så genomarbetad :)
SvaraRaderaSjälv gick jag in med lite för höga förväntningar när jag läste den. Trodde den skulle vara ännu mer skrämmande än den var. Men den lyckades i alla fall dämpa mitt sug efter att åka till Svalbard :)
SvaraRadera