Den finska folksagan om Antti Grenklyka

Kvällen före den natt som pojken Antti föddes i en ruffig stuga i skogen, hade en rik köpman sökt logi där över natten. Så mycket sömn blev det nu inte för mannen, då en röst från loftet höll honom vaken. Rösten upplyste om att barnet som denna natt föddes i samma hus, skulle komma att ärva köpmannen i framtiden. Dagen därpå köpte mannen barnet av de fattiga föräldrarna och satte upp den lilla gossen i ett träds grenklyka i skogen, för att förhindra att förutsägelsen som uttalats skulle gå i uppfyllelse. Barnets späda gråt där uppe i trädet uppmärksammades dock snart av en förbivandrande jägare och denne tog gossen till sig som sitt eget barn.

Åren gick, Antti växte upp som fosterson hos jägaren. Så kom då den dag då köpmannen återigen tog in för natten, denna gång hos jägaren. Här fick han höra historien om familjens fosterson och förstod snart hur det hade gått till. Morgonen därpå skrev köpmannen ett brev och detta gav han till Antti i uppdrag att ta till hans gård. I brevet uppmanades gårdens tjänstefolk att låta hänga budbäraren i gårdstunets björk. Antti gav sig av med brevet i den varma sommardagen och hettan fick honom att slå sig ned en stund för att vila vid vägkanten, strax föll han i sömn med brevet i sin hand. Ett par vandrande djäknar (ung. nuv. "diakoner") gick vägen fram och fick syn på den sovande pojken vid vägkanten, såg brevet och läste det av ren nyfikenhet. Rent förfärade av brevets innehåll bestämde de sig för att skriva ett nytt brev och i detta framgick att budbäraren omedelbart skulle få köpmannens dotter till sin äkta maka och att gårdsvaren Musti skulle hängas i gårdstunets björk.
Då köpmannen kom hem till sin gård såg han nöjd en kropp dingla i björken, men glädjen blev kort då han snart upptäckte att kroppen var Musti och att Antti nu var hans svärson. För att garantera sig om att en gång för alla göra sig av med Antti, skickade han honom på ett omöjligt uppdrag: att ta sig till Louhi* i Pohjola och där ställa frågan om vari lyckan dolde sig.

Antti gav sig av och mötte först en jätte som lånade honom sin trollhäst i utbyte mot att av Louhi få reda på varför jättens frukt inte mognade utan skrumpnade redan som kart. Efter ännu ett stycke på vägen stötte Antti ihop med den andra jätten, denne stod vid sin borgs port och letade förtvivlat efter den rätta passande nyckeln. Jätten lovade Antti det bästa han ägde, bara han kunde fråga Louhi var rätt nyckel stod att finna. Den tredje och sista jätten satt uppflugen i ett träd, kunde inte komma ner och bad Antti fråga Louhi hur i all sin dar han skulle bära sig åt.
Louhi bodde på andra sidan en bred flod och då Antti kom till dess strand fann han där en gammal gumma i en eka som lovade att ro honom över i utbyte mot att han skulle fråga Louhi hur länge hon skulle behöva fortsätta med denna syssla att färja över folk till motsatta stranden.
När Antti så slutligen kom fram var Louhi inte hemma, men hennes dotter lovade att hjälpa honom. Han gömde sig och då Louhi kom hem frågade dottern ut henne angående Anttis spörsmål och han kunde från sitt gömsle ta del av svaren. Därpå smet han obemärkt ut och den gamla gumman rodde honom åter till andra sidan floden. Gumman fick då veta att nästa gång hon skulle ro någon över till andra sidan, skulle hon efter det att passageraren gått ombord snabbt hoppa ur båten och därpå stöta ut den från stranden - på så vis skulle hon slippa sin alltmer betungande uppgift att färja folk över floden.
Jätten som satt i trädet fick rådet att slå på trädets rötter med en alkvist och vips förvandlades trädet till guld och föll omkull. Glädjestrålande bad jätten Antti att ta med sig hur många grenar han ville. Jätten som inte kom in i sin låsta borg fick av Antti veta att nyckeln han sökte fanns under trappstenen och där var den mycket riktigt. Den överförtjusta jätten gav som utlovat det bästa han ägde till Antti. Jätten med trädgårdsproblem fick veta att frukten skrumpnade innan den mognade på grund av att en mask andades på den. Tacksam över att nu kunna åtgärda orsaken till problemet lät han Antti behålla den tidigare utlånade trollhästen.

Louhis svar på svärfars fråga blev att människans lycka bestod av att gräva i jorden. Missnöjd med svaret, som svärfadern inte trodde ett dyft på, gav han Antti gården till att "gräva i" och gav sig själv iväg på Anttis vandring, för komma över samma skatter som Antti tycktes ha förvärvat på så vis. Väl vid floden tog den gamla gumman villigt och glatt honom ombord, hoppade själv i land, stötte ut båten från strand. På så vis var naturligtvis köpmannen i all framtid bunden att bli sittande där och slita vid årorna, som färjkarl åt Louhi...


*Louhi = härskarinna av Pohjola i Nordlandet. En farlig varelse i finska folksagor (finns även med i Kalevala).