Det var en gång tre bröder, den yngste och smartaste av dem hette Pinkel. Då de blev gamla nog, drog de tillsammans ut i världen för att försörja sig. En mörk afton fick de syn på ett varmt sken från en stuga som låg ute på en ö i en sjö. De blev alla tre nyfikna, rodde över och fann på farstukvisten att skenet kom från en lykta, helt i solitt guld. I stugan bodde en gammal trollkvinna med sin dotter. Förutom den gyllene lyktan ägde hon en get med vackert ljudande guldbjällror och en päls sydd av guldtråd.
Bröderna rodde tillbaka till land och fortsatte sin vandring och kom så fram till en kungsgård där alla tre fick tjänst i stallet. För kungen där berättade de om käringen med guldlyktan. Då kungen fick höra berättas om den ville han, girig som han nu var, förstås ha den. Pinkel skickades på uppdraget att hämta lyktan.
När han kom till gummans stuga klättrade han upp på dess tak och lät släppa ner saltstenar genom skorstenen när gumman stod och kokade gröt. Gröten blev rysligt etter-salt och gumman blev så fruktansvärt törstig, så hon blev tvungen att skicka dottern för att hämta en spann vatten. Det var en mörk kväll och dottern var tvungen att ta med guldlyktan för att lysa sin väg till brunnen. Hon satte lyktan ifrån sig för att sänka spannen i vattnet, och vips var Pinkel där och nappade åt sig den.
Pinkel hyllades av kungen för sin bragd och bröderna blev sjuka av avund. De ville så gärna se Pinkel misslyckas, så de berättade för kungen om geten med guldbjällrorna. För de förstod att kungen åter skulle skicka Pinkel även på detta uppdrag, d.v.s att hämta hem bjällrorna till kungen, nu när han lyckats så bra med lyktan. Pinkel rodde återigen tillbaka till ön, smög sig tyst in, satte ull i bjällrorna och tog geten med sig.
Kungen gladdes och bröderna avundades. De två äldre bröderna berättade då för kungen om den guldsömmade pälsen. En tredje gång skickades Pinkel till stugan på ön. Denna gång klev han rakt in i stugan och presenterade sig. Trollgumman blev förstås överförtjust att få träffa tjuven och ville ta honom av daga ögonaböj. Men Pinkel bad att få välja sätt att dö på. Käringen gick beredvillig med på det han bad om, och han valde att få äta ihjäl sig på vitgröt. En hel gryta full med vitgröt kokade den hyggliga käringen åt Pinkel, som satte igång att låtsas äta. I verkligheten lät han gröten från sleven glida ner i en skinnsäck, förvarad innanför kolten. När säcken var full skar han sönder den med en kniv, gröten vällde ut och käringen trodde pojkens mage hade spruckit, hon sprang då ut för att hämta sin dotter. Eftersom det regnade ute lade hon dock av sig sin guldsydda päls, innan hon försvann ut genom dörren. Pinkel snodde åt sig pälsen, rodde åter till land och vandrade till kungsgården med pälsen över armen.
Kungen blev nu så till den grad strålande glad, så han lät Pinkel äkta hans dotter. Men bröderna...
...ja, de fick stanna kvar i stallet, hela livet.
Riktigt bra! Jag har hört en annan version med just gröten i säcken, och det var en pojk som skulle äta ikapp med en jätte och pojken lurade jätten till att sprätta upp sin egen buk och därav dog så att pojken kunde fara hem igen från jättens grotta.
SvaraRadera