"Två sällsamma berättelser" av Aurora Ljungstedt

Två sällsamma berättelser av Aurora Ljungstedt finns eventuellt att införskaffa som begagnad eller låna på bibliotek. Vill man däremot köpa en bok där berättelserna ingår, lär dessa även finnas med i En jägares historier från 1861 (denna nya upplaga är utgiven 2013 av Hastur Förlag).

De två berättelserna har titlarna; "En gubbes minnen" (som uppges vara ett fristående utdrag ur romanen med samma namn) och; "Harolds skugga" (återgiven i fullständigt skick. Texterna i Två sällsamma berättelser (utgiven av Aleph Bokförlag 2002) skall vara hämtade från "Samlade berättelser af Claude Gérard" (pseudonym), band 1, Albert Bonniers förlag 1872.

Bokens baksida:

"Två sällsamma berättelser av en bortglömd mästarinna:
   Till ett säteri i Östergötland kommer den mystiske doktor Testa. Därmed börjar märkliga saker hända. En ung kvinna lever som en sömngångare, en man vågar inte säga vad han såg i en spegel och utanför ett fönster ser en greve hur han själv kommer att bli mördad. Scenen där gårdens patron undertecknar sitt testamente är ett kusligt mästerstycke som bör läsas och inte beskrivas.
   Harold har dragit sig undan världen i en idyllisk och drömlik dal i Kolmården. Men bland traktens folk sägs det att han står i förbund med djävulen och inte är densamme på dagarna som på nätterna. En jägare blir bekant med Harold och får veta hemligheten med hans dubbelliv.

Aurora Ljungstedt (1821-1908) var på sin tid en av landets mest framgångsrika och uppskattade författare. Hennes spännande, mystiska och mardrömslika berättelser är fortfarande njutbar läsning och förtjänar att räddas från glömskan de fallit i."

I denna utgåva, (2002) från Aleph Bokförlag, finns teckningar av Jonas Anderson och en presentation av Rickard Berghorn.

Tycker så mycket om alla de metoder denna - under sin livstid så uppskattade - författare använde för att få berättelserna riktigt kusligt skrämmande! Hon åstadkom det medelst beskrivningar som bygger upp stämningar suggestivt, genom att spela på överkänslighet för förnimmelser, göra vaga antydningar och med tvetydigheter; betydelser med dubbla bottnar; man kan läsa in så mycket mer än det rent uppenbara (allt detta så vanligt förr, men tyvärr inte lika vanligt för senare tids tillkommen skräcklitteratur). Man har nämnt att hon åstadkom stor verkan med små medel - och det är nog just det jag gillar. Klassisk skräck är inte lika grovkornig och rå, inte lika rakt på sak, än dess moderna motsvarighet. Det är det försiktigt insmygande kusliga, det inlindade - som rättmätigt tillskriver läsaren förmågan att själv utläsa vad som antyds (en förmåga vi ju faktiskt besitter!) - som gör den så fantastisk. Blir så glad när nutida författare i skräckgenren tar fasta på åtminstone några av dessa metoder för att uppnå skräckeffekt. Aurora Ljungstedt behärskade det verkligen, och skulle nog kunna vara en klar förebild. Hoppas man.