Bokens sista och avslutande del är bara alltför groteska. Det kyliga råa våldet sätter den också i en klass för sig, något man har svårt att klara av. Alltför överkänslig kanske? Kommer jag trots detta att läsa den (preliminärt till hösten 2017) planerade fortsättningen; X - Den sista platsen? Troligen. Svårt att fatta? Troligen.
Ska försöka förklara...
Rörelsen är helt klart en "tematisk fortsättning", men även uppges den vara en prequel till Himmelstrand. En prequel skall ju vara en föregångare i fiktionen (efterföljare i verkligheten). Med tanke på det i kombination med den handling som beskriver "fältet" såsom man får ta del av det i Rörelsen, är det ofrånkomligt att man blir ganska nyfiken på hur det hela skall jämkas samman i den sista platsen.
Huvudperson, tillika berättare, skall föreställa en fiktiv version av bokens författare. Det handlar om en ung vuxens relation till andra och om den gränsöverskridande översinnliga dragningskraften; vilka olika individuella gränser som de som ger efter för den attraktionen är beredda att passera.
Det jag gillade som allra mest med Rörelsen var beskrivningen av det tidstypiska för åren 1985-86. Visst blandas sen verklighetens Palmemord in i handlingens fiktion, men hur det blandas in i det hela får man först veta mot slutet, förstås. Handlingens existentiella air, det där något som anas bortom den synliga världen/verkligheten, tilltalar självklart också, gör det extra spännande.
Till vilken grad önskar vi utforska mörkret? Vilka gränser är vi beredda att överskrida för att få en glimt av det som finns bortom den synliga världen? Om vi får tillträde till det okända, tänk om det inte gör oss till bättre människor, mer tillfreds med tillvaron, utan tvärtom till alltmer olyckliga människor, ondskefulla och känslolösa till vår natur? Och samhälleliga utopin; är den ens möjlig att delvis föreställa sig i verkligheten? Tänk om... säkert en rätt vanlig början innan en berättelse börjar ta form hos den som skriver, eller till de tankar som blir kvar hos läsaren efter att ha läst en bok.
Rörelsen är; väldigt annorlunda, riktigt spännande, oerhört svår att lägga ifrån sig, generös med tidstypiskt från 80-talet, tankeväckade vad gäller det mellanmänskliga, existentiella och samhällsfenomenen... för mig blir det den behållning som överskuggar det man verkligen ogillade, d.v.s det känslokalla, våldet och det där verkligen groteskt motbjudande, som inte utelämnar något.
Okej, nästan vad jag hade trott om den boken... Han verkar ha lite svårt att hålla sig ifrån det råa våldet även i denna alltså. Är inte helt säker på att jag vill läsa den; tyckte nog att Himmelsstrand blev lite...too much.
SvaraRadera