Sagan om älfvakullen (engelsk folksaga)

Det var en gång och det var ingen gång en girig man i St. Just, som precis fått höra att älvor brukade ställa till med fest på en kulle i trakten. Enligt samma hörsägen sades att det vid tillfället brukade plockas fram allsköns rikedom.

Det kan väl inte vara någon konst att sno åt sig, tänkte mannen, och gav sig dit en fullmånenatt i september månad. Han smög sig närmare, men såg till att börja med ingenting alls, däremot hördes så småningom ljuv musik från underjorden. I ett plötsligt dovt dån öppnades kullen, ett underbart ljus i regnbågens alla färger kom upp därur, varje grässtrå var plötsligt försett med en lysande lampa och var ginst gnistrade av stjärnor. Upp ur kullen trädde så fram en strid ström av små pysslingar, med en musikkår i framkant. Därpå marscherade även hundratals soldater fram ur kullen, dessa formerade sig i ring kring mannens kängor. Men eftersom alverna var så små, tänkte han att detta inte var något större problem, vid behov kunde de ju bara trampas ner.

Efter soldaternas ankomst trädde nu flertalet tjänare fram, dessa började duka långbord med en blänkande servis i renaste guld och skimrande ädelstenar, fram dukades även de allra läckraste maträtter. Ljuset blev nu allt starkare, i detta sken steg det fram tusentals kavaljerer och fina damer med vackra vita kläder. Med sina silverklart klingande och kvittrande röster sjöng de en bröllopssång. Över myllret av huvuden skymtades en bärstol, där ovanpå satt en alvprins och en älvaprinsessa. Efter deras uppvaktning, satte sig alla till bords.

Mannen såg nu sin chans att bli rik, lade sig ner och började till att åla sig fram mot det kungliga bordet. När han närmat sig, kikade han upp och möttes av tusen och åter tusen blickar. Småfolket fortsatte dock därefter festen, utan att låtsas om att man sett mannen, men då han började lyfta sin hatt i ansats av att försöka fånga in det kungliga bordet, såsom man fångar en fjäril, fastnade hans arm i luften. Alverna hade spunnit en tunn, stark tråd, mängder av varv omkring honom, änden höll de i sina händer och så drog de till med full kraft. Nedför kullen rullade mannen, han vältes på rygg och kände något som kunde liknas vid ett kryllande myller av insekter över sig. På näsan fick han syn på en hoppande liten alv som ropade:

"Försvinn, försvinn, morgonen gryr!"

Plötsligt var allt småfolk som bortblåsta och mannen fann sig ligga insnärjd av omspunnet spindelnät, dess daggdroppar glittrade i solskenet. Mannen ruskade skamset av sig och fick sen slokörad, förvirrad samt tomhänt bege sig hemåt.

Föregående saga.