"Ingmar Andersson blir uppringd av en gammal lumparkompis, som föreslår en återträff efter 40 år. Ingmar hade knappast ägnat den tiden en tanke. Men nu kom allt tillbaka i minnet. Freden efter andra världskriget var bara några år gammal och det kalla kriget hade tagit vid. Nästan alla unga män blev inkallade till värnpliktstjänstgöring. Ingmar blev placerad vid Luftvärnsregementet i Stockholm, som snart flyttade till Norrtälje. Tillsammans med ett tjugotal jämnåriga med vitt skilda bakgrunder tillbringar han dygnens alla timmar på luckan, i tvättrummet, i matsalen, på lektionerna och på övningar med allt från handeldvapen till radarstationer och kanoner. På fritiden gäller markan eller kortspel. I radion ljuder Snoddas Flottarkärlek. Norrtäljes enda biograf visar Hon dansade en sommar. I Societetsparken finns en dansbana med danssugna, vackra flickor, bland dem Jenny, som Ingmar börjar uppvakta. Flera andra från regementet vill också ha hennes uppmärksamhet, bland dem Uno och Adolf. Uno, en märkligt begåvad, fumlig och hudlös man, mobbas av Adolf. Båda går vidare till officersutbildning. Konflikten dem emellan går till en dramatisk upplösning. Av en slump upptäcker Ingmar att samvetslösa personer utnyttjat Unos fabulösa minne och dragit in honom i något han inte förmår ta sig ur."
Öva allvar - någonstans i Sverige blev något av en positiv överraskning för mig att läsa. Romanen var välskriven med tydliga och färgstarkt skildrade karaktärer, historien berättades med en trovärdig inlevelsefull tidsskildring och hade en story (inklusive spännande relationsdrama) som fängslade. Så vitt jag kan bedöma stämde även miljöbeskrivningarna för hur jag själv kan föreställa mig att det var då på 50-talet. Vad som syftas med titelns "någonstans" är alltså i huvudsak Norrtälje i Roslagen (Upplandskusten).
Såklart var det på så vis intressant att få en levande bild av - i form av en fiktiv berättelse - hur det var då Lv 3 (Kgl Stockholms Luftvärnsregemente) flyttade till de nybyggda kasernerna i Norrtälje år 1952. Man får även i en inledande del en del miljöbeskrivningar av förbandets kaserner på Linnégatan 89, innan flytten, som också var spännande som kontrast.
Lv 3 i Norrtälje lades ned år 2000, området "Campus Roslagen" trädde i dess ställe och blev därmed öppet för allmänheten och etablering av olika slag. Ett luftvärnsmuseum finns inom det gamla kasernområdet för den som är vidare intresserad av militärhistoria i allmänhet och Lv 3-tiden i synnerhet. För den som är nyfiken på museets bilder från "50-talsrummet" kan klicka vidare in här.
Bland karaktärerna fäste jag mig såklart speciellt för Ingmar och Jenny, deras öden. Det var klart roliga episoder då Ingmar kom i samspråk med Jennys föräldrar, mötet blev ju inte alltför okomplicerat och friktionsfritt över de olika samhällsklasserna. Det fanns också tillfällen då man verkligen höll andan inför vad som riskerade att hända ute på militärövningarna, Uno och Adolf var två riktiga oroshärdar där. Man får tanken att många säkert kunde skada sig illa genom ouppmärksamhet, slarv och okunskap när det "övades allvar".
Mycket gåtfullt sker och hur allt hänger ihop blir uppenbart efter historiens slutliga upplösning som är fullspäckad av dramatik. Tyckte verkligen synd om godtrogna och alltför hjälpsamma Jenny i den vevan.
Så underförstått och sammanfattningsvis: Öva allvar - någonstans i Sverige var en roman som engagerade och var lätt att leva sig in i, både spännande och intressant. Skildrar tiden, platsen och miljöerna på ett realistiskt och levande vis (tyvärr säkert trovärdigt med vissa av befälens vidriga kvinnosyn också), utan försköningar. Blev ibland i mitt tycke lite överkurs vad gäller alltför detaljerade beskrivningar under rekryternas teoretiska lektioner i bokens inledande del, men förstår att det kan ge en ytterligare dimension för de som är mer insatta. De olika karaktärerna blir starkt befästa och deras personligheter, liv och öden levde kvar hos mig efter det att boken lästs ut, och då är det bra.
