"MaddAddam" av Margaret Atwood

MaddAddam av Margaret Atwood. Översättare: Birgitta Gahrton. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden.

"En farsot har svept fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna - en vänligt sinnad humaniod art som framställts med bioteknik för att ersätta människo­släktet.

Överlevarna i civilisationens ruiner ställs inför nya hot och möjligheter - kan mänskligheten få en andra chans, trots att vi misslyckades så grovt med den första?

Berättad med spiritualitet och svart humor för Margaret Atwoods Madd­Addam läsarna djupare in i en oförutsägbar och isande dystopisk värld. En gripande och dramatisk avslutning på den internationellt prisade trilogin som inleddes med Oryx och Crake och Syndaflodens år."

Tog direkt itu med denna avslutande del efter att ha läst Syndaflodens år (skrev om den här). Oavsett vad man nu tycker om dystopier i allmänhet bör man inte missa just den här trilogin, för den säger så mycket om vår tid och våra farhågor inför hur allt kommer att utvecklas för framtida generationer.

I MaddAddam-trilogin serveras en skruvad framtid med - roande och oroande - satirisk svart humor, tyvärr också hemskt extremt våldsamt, grovt och hårdkokt i den här sista delen. Avslutningen i just MaddAddam är ändå så oerhört starkt, ja rentav tårdrypande blir det till slut, bokstavligt talat. Så även om vissa avsnitt (som t.ex. där Zeb berättar för Toby om sitt liv) verkligen blir alltför grymt och vidrigt förnedrande, alltför fullspäckat av teknikhantering som går en helt över huvud, en massa dumt rått och fult snack, trots avsaknaden av finess; håll ut! Det är värt det.

Att välja att läsa dystopier och science fiction (d.v.s. vetenskaplig fiktion!) handlar nog för min del om ett intresse för att ta del av tänkta framtidsscenarier i fiktiv form. Sen må det som i MaddAddam vara skruvat till max - chockfasen kan vara betydelsefull - eller mer varsamt framträdande, vilket som. Är det så fel egentligen att ta sig en tankeställare emellanåt inför vart vi är på väg, över den högteknologiska livsstil vi förväntas acceptera och vad den där livsstilen kan komma att orsaka i förlängningen? Är det sen okej att maten alltmer blir full med gifter, näringsfattig och till allt större del bestående av fabriksframställda kvasiprodukter? Eller t.ex. hur det blir sen, efter att människan satt sig till att styra över naturen, mixtrat med den (GMO), utarmat och förstört den? Hur blir det om forskningsetiken upphör hos vetenskapsmän med tvivelaktiga avsikter, då konsekvenser på sikt väger lätt, då annat styr, då det finns en dold agenda... och så vidare. Reagerar vi tillräckligt på en utveckling som känns galen? Kanske kan den här typen av litteratur göra att vi får upp ögonen för en viss sorts utveckling, olika risker med den. Borde inte det vara positivt?

Läser du det här i samband med blogginläggets dag för publicering så titta in hos Goodreads, där firar man just den här veckan Science Fiction och fantasy! Bra boktips, vill säga. Tjänarinnans berättelse (av Margaret Atwood) finns bl.a. listad där.

Så, i MaddAddam finns - på liknande vis som i Syndaflodens år - en hel del att relatera till för vad man upplever i vår verklighet just nu, måste i det sammanhanget även nämna övervakning och drönare. Såg för första gången i dagarna en drönare, blev varse om att det var just en sådan jag sett efter att samma dag fastna vid en bild kopplad till en nyhetsartikel från TT. Denna delgav att Transportstyrelsen höll på att utarbeta nya föreskrifter (beräknas börja gälla redan i september) som skall förenkla för företag och privatpersoner att använda den typen av övervakande obemannade luftfartyg. Kändes hemskt obehagligt efter att ha läst MaddAddam! Något annat som kändes ruggigt (finns förstås hur mycket mer som helst att nämna) var det som handlade om hackande på nätet.

"Rio var en annan historia. Staden hade fått öknamnet Hackeriet; det var före räderna med mini-drönare och sabotagen mot elnäten som fick de verkligt seriösa operatörerna - de som hade överlevt - att flytta till djungeln i Kambodja för att börja på nytt. Men då var Rio på topp. Det kallades för nätets vilda västern, staden var full av ungdomliga skäggstubbiga hackande cyberskojare av alla tänkbara nationaliteter. Det fanns horder av möjliga kunder: företag spionerade på företag, politiker la ut nät för andra politiker, och så var det de militära intressena - de betalade bäst av alla ... "

Sid. 181; MaddAddam

Den vattenlösa syndafloden (som utplånat mänskligheten nästan fullständigt) har dragit fram. MaddAddam är den fortsatta historien om överlevarna (både onda och goda).
Man får veta mer om Zebs och Adams bakgrund, vad som föregick och orsakade katastrofen. Genom dessa tillbakablickar får man en klarare bild för även maddAddamiterna Oryx, Crake (Glenn) och Jimmy ("Snöman").
För situationen i den postapokalyptiska tillvaron, som beskriver nuet, finns förutom överlevande människor - karaktärer man tidigare lärt känna i Syndaflodens tid - alla dessa "splajsade" djur (merHårfåren kan man milt sagt roas av) och "crakerianerna", Crakes splajsade humanioda varelser. Toby blir den som för dessa berättar en sorts skapelseberättelse, vilket för ordet vidare till framtiden, genom språket och slutligen skriften. Så gripande, sorglig och vacker avslutning, missa inte den! Var beredd på tårfloder.

(Ps. Tobys biodling och relation till bina var också en höjdpunkt i mitt tycke.)

Kommer definitivt att läsa mer av Atwood!


Andra bokbloggare om MaddAddam:
Fiktiviteter