"Syndaflodens år" av Margaret Atwood

Syndaflodens år av Margaret Atwood. Översättare: Birgitta Gahrton. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden. Inleder med en citerad text (skriven av författaren själv om sitt verk) som hämtats från bokomslagets främre invikta flik. Tycker den texten var väldigt bra och välformulerad, känner en väldigt stor samstämmighet med tankegångarna.

"Jag har aldrig tidigare återvänt till någon roman och skrivit en annan roman med anknytning till den. Så varför gjorde jag det den här gången? Delvis beror det på att massor av läsare frågade mig om vad som hände efter slutet på Oryx och Crake. Sanningen är att jag inte visste, men frågorna fick mig att reflektera över saken.

Det var det ena skälet, det andra var att jag fortfarande grunnade över själva knäckfrågan i romanen. När Oryx och Crake kom ut tyckte många att romanen var osannolik science-fiction, för knasig för att tas på allvar, men under de tre år som föregick själva arbetet med Syndaflodens år har glappet mellan det som tycktes framstå som overklig framtid och den hårda verklighet vi kanske är på väg in i, krympt väldigt snabbt.

Vad händer med vår värld? Vad kan vi göra för att reparera skadorna? Hur lång tid har vi på oss? Och, kanske viktigast av allt, vilken sorts 'vi' talar vi om? Vilken sorts människor kan anta utmaningen? En sak är säker, de måste vara engagerade. Och om vi inte tycker att planeten ska räddas, varför ska vi bry oss?"

Margaret Atwood

Innehållsbeskrivning:

"Adam Ett är ledare för Guds Trädgårdsmästare, en religion som kopplar samman vetenskap, religion och natur. När den katastrof inträffar, som Adam Ett under lång tid förebådat, utplånas nästan allt mänskligt liv. Vilka har överlevt? Från Adams grupp försvinner personer till en värld där inte ens djurlivet går att lita på."

Syndaflodens år menar man skall kunna läsas som en parallellroman till tidigare Oryx & Crake från 2003. Själv läste jag sistnämnda året därpå, då den gavs ut i pocketformat, så det var ett bra tag sedan.

Kort om Oryx & Crake:

"Handlingen utspelar sig i en nära framtid, på en plats som ödelagts efter en ekologisk och vetenskaplig katastrof."

För mig var Oryx & Crake en roman i mästarklass och upplevde det som att Margaret Atwood utan tvekan var värd Nobelpriset i litteratur. Så tycker jag fortfarande. Nu ännu mera.

Även om det här nu bara är ett enklare bokbloggsomdöme för en lånad biblioteksbok, vill jag försöka göra det så bra och lockande som möjligt. För Syndaflodens år (såväl som föregångaren Oryx & Crake, och säkert även den avslutande delen MaddAddam) är en bok med ett väldigt viktigt budskap som manar till välbehövlig försiktighet och sund skepsis inför oroande utveckling. För helt sant behövs den här typen av böcker för att få oss (i den tid som är) att vakna upp inför sådant som håller på att ske.

Det är nog helt nödvändigt med en kritisk granskning av skeenden i vår tid och en ökad uppmärksamhet på vilka framtida utmaningar detta kan leda till att vi kommer att ställas inför. Att svara med uppgivenhet och likgiltighet minskar varken problemen eller oron för vad som skall komma.

Margaret Atwood är utan tvekan en enastående författare med ett oerhört skarpt intellekt, och precis som hon menar i citatet ovan undrar även jag vilken sorts 'vi' det är som skall anta utmaningen och att denna utmaning tvivelsutan kommer att kräva stort engagemang. Troligen och förhoppningsvis, i varierande grad efter förmåga, av oss alla. För visst måste vi bry oss, det blir ju alltmer uppenbart. Det som behöver räddas kan väl egentligen inte någon nu existerande individ tycka är värt att offra? Eller siktar vi orealistiskt på en tänkt framtid för kommande generationer vid en avlägsen stjärna? Man undrar...

MaddAddam är titeln på den avslutande delen för denna dystopiska trilogi. Kort om den:

"En farsot har dragit fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna. Kan mänskligheten få en andra chans trots att vi misslyckades så grovt med den första?"

Syndaflodens år tycker jag mycket väl kan läsas som en parallellroman till Oryx & Crake. För trots att mycket vatten runnit under broarna sedan jag läste första delen minns jag den ovanligt skarpt, så är det ju ofta med välskrivna böcker av hög kvalité och en handling som berör oss på djupet. I den här andra delen befästs karaktärerna och deras levnadsöden hos mig ännu mer. Toby, Zeb, Pilar, även Ren och Amanda m.fl., gestaltas på ett vis som gör dem extra levande för mig, man får följa dem på ett sätt som gör att de finns kvar så ovanligt starkt i medvetandet, även så här några dagar efter att ha läst ut boken och man fått lite distans till den.

Upplägget med att berätta historien utifrån olika huvudkaraktärers synvinkel fördjupar läsupplevelsen och gör händelseutvecklingen mer levande. Varje "avsnitt" inleds med ett tal och en sorts psalm, lite speciellt men effektivt när det sätts in i helheten.

Den fiktiva världen, såsom den utvecklats, är enormt bisarr. Med en rejäl dos svart humor lotsas man igenom ett fantasifullt scenario, men som ändå har en allvarlig verklighetsförankring som skrämmer. Storyn lyckas tangera sådant som är både aktuellt och betydelsefullt att kritiskt granska i vår tid, som t.ex. oetisk forskning och förvrängda vetenskapliga studier, genetisk modifiering och dess konsekvenser, abnorm jakt efter perfektion och onaturlig utseendefixering (extrem ytlighet), avhumanisering, segregering och sekterism, moraliskt förfall och ökad kriminalitet, hur vi förhåller oss till jorden och dess resurser... vad det kan leda till då människan med sitt leverne trotsar naturlagarna och inväntar en slutlig kollaps. Finns så mycket, men kan inte nämna allt.

Försöken för de små isolerade grupperna (som alltmer distanserat sig från varandra) att överleva och eventuellt förhindra det anade utbrottet av syndaflodens år - hur den väntade katastrofen än väntas bli - blir svaga, felaktiga och kontraproduktiva.

Syndaflodens år kommer med kraft; snabbt och brutalt.

Ibland skrivs väldigt viktiga böcker som manar till eftertanke kring ämnen vilka borde vara oss angelägna, det här är en av dessa som man absolut inte får missa. Hoppas mina ord (som återigen blev alltför många) kan ha fått dig att något mer vilja läsa Margaret Atwoods fantastiska roman.


Andra bokbloggare om Syndaflodens år:
Fiktiviteter
MsHisingen