"Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.
Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: överlevnad."
En version av den känt ryska tunnelbanetriogin i novellform, förflyttad till Stockholms tunnelbanesystem, kan man tänka sig något sådant, och hur blir det?
Nja, sådär.
Nu bör det nog tilläggas att det säkerligen inte är den lättaste sak att skapa någon slags fanfiction av detta slag. Men om den här novellen fått vidareutvecklas, där den avslutades, så hade det troligen blivit något alldeles eget som stod på egna ben. Har en känsla av att det då kunde bli till något riktigt bra, även i mitt tycke.
För visst är det så att man fäster sig vid karaktärerna Anna (med vissa förbehåll som rör sånt jag antagligen inte begriper) och Björn (må han överleva!) i detta postapokalyptiska Sverige, och visst är det spännande det där med Kiruna och Mars.
Väntar kanske förgäves, men fortsättningen, vill ju så gärna ha den, kanske kommer den? Faktum är att den här novellens efterord ger oss läsare vissa förhoppningar i den riktningen, så helt omöjligt är det väl inte. Innan dess, läs Vägen till stjärnorna, en sådan titel måste ju förstås bara leda vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!