Läst april

1. Huset på udden av Agatha Christie (bibliotekslån)
2. Par i brott (Tommy och Tuppence #2) av Agatha Christie (bibliotekslån)
3. Fjärilarnas stad av Ingrid Remvall (recensionsexemplar - förlag: Affront)
4. Barnet från ingenstans av Kari Rosvall (bibliotekslån)
5. Upp genom mörkret av Thiong’o, Ngũgĩ wa (bibliotekslån)
6. Persepolis (Del 2) av Marjane (bibliotekslån)
7. Ett sötare blod av Ann Fernholm (bibliotekslån)
8. Jag är en tjuv av Jonas Karlsson (bibliotekslån)

"Huset på udden" av Agatha Christie

Huset på udden av Agatha Christie.

Bookmark Förlag:

"DE OSKYLDIGA FÅR LIDA
  

Doktor Calgary återvänder till England efter en två år lång polarexpedition. Genast inser han att hans frånvaro resulterat i att Jacko Argyle blivit oskyldigt dömd för mordet på sin adoptivmor. Calgary var den ende som kunnat ge alibi åt Jacko. Driven av skuldkänslor reser Calgary för att söka upp familjen Argyle men hans uppdykande mottas inte med lättnad. Istället blir Calgary indragen i ett mörkt familjedrama. För om inte Jacko var mördaren måste någon av de andra familjemedlemmarna vara det.
  

Huset på udden utkom år 1958 och är Agatha Christies personliga favorit. Till skillnad från hennes klassiska pusseldeckare är detta en psykologisk thriller där hon utforskar mänskliga själsdjup och vad som kan driva en människa till mord.

I nyöversättning av Helen Ljungmark har Agatha Christies romaner fått en enhetlighet som spänner över författarskapet. Förlegade begrepp har moderniserats utan att böckerna har förlorat en språklig förankring till den tid då de skrevs. Samtidigt har en brittisk underfundighet som tidigare förbisetts lyfts fram."

Agatha Christies romaner menar förlaget har varit "out-of-print" i flera år. Out-of-print betyder att det handlar om titlar som inte längre finns i förlagens lager/kataloger; de är alltså utgångna och utsålda helt enkelt. Men till hösten 2014 startades utgivningen för dessa nyöversättningar av Christie-deckare. 2014: Mordet på Orientexpressen, Huset på udden (tidigare svensk titel: Prövad oskuld), Och så var de bara en (tidigare svensk titel: Tio små negerpojkar) och Poirots jul. 2015: Döden på Nilen, Badortsmysteriet, Fem små grisar, Par i brott (första utgåva i svensk översättning 2015) och 4.50 från Paddington (vinnaren av "Läsarnas val" 2015).

Huset på udden, med tidigare svensk titel Prövad oskuld, (Originaltitel: Ordeal by Innocence) är från 1958. Detta är en av Christies senare romaner där varken Poirot eller Marple har huvudrollen som mordutredare, istället får man möta den mer sympatiske och lågmälde Doktor Calgary, bara den detaljen gjorde mig mera positivt inställd till just den här Christie-deckaren.
Psykologisk thriller beskrivs boken som och detta gör den också klart till en vinnare i mitt tycke. Det centrala i berättelsen handlar om oskuldens psykologi, en familj där misstänksamheten slår rot och skapar spänning mellan medlemmarna.

Boken filmatiserades 1984 (svensk titel; Dödligt alibi). Ett avsnitt i tredje säsongen för TV-serien (2007) om Miss Marple lär också basera sig på romanen.

Av de tre böcker som jag nu läst av Agatha Christie under påsken är det just den här jag rekommenderar främst. Man får det där speciella som kännetecknar Christie-deckare, men slipper det ytligt glättiga eller det lite väl högdraget hånfulla.

Andra bokbloggare om Huset på udden:
Johannas deckarhörna
Beas bokhylla
Mias bokhörna

"Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie

Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie.

Bookmark Förlag:

"EN RYSK PRINSESSA, EN UNGERSK GREVE OCH EN SVENSK SJUKSKÖTERSKA

I en av litteraturhistoriens mest klassiska deckare reser en spektakulär skara tillsammans på den exklusiva Orientexpressen från Istanbul till Calais. För en av tågets passagerare ska resan bli den sista. När tåget fastnar i en snöstorm i bergen på Balkan uppdagas ett bestialiskt mord. Ombord i den luxuösa förstaklassvagnen finns lika många misstänkta som resenärer – men också Hercule Poirot.

Mordet på Orientexpressen utkom år 1934 och översattes omedelbart till svenska. Flera generationer och en ny världskarta senare är Agatha Christies mästerligt komponerade intrig lika fascinerande. Skuld, rädsla och hämnd är universella teman som fortsätter att beröra människan.

I nyöversättning av Helen Ljungmark har Agatha Christies romaner fått en enhetlighet som spänner över författarskapet. Förlegade begrepp har moderniserats utan att böckerna har förlorat en språklig förankring till den tid då de skrevs. Samtidigt har en brittisk underfundighet som tidigare förbisetts lyfts fram."

Agatha Christies romaner menar förlaget har varit "out-of-print" i flera år. Out-of-print betyder att det handlar om titlar som inte längre finns i förlagens lager/kataloger; de är alltså utgångna och utsålda helt enkelt. Men till hösten 2014 startades utgivningen för dessa nyöversättningar av Christie-deckare. 2014: Mordet på Orientexpressen, Huset på udden (tidigare svensk titel: Prövad oskuld), Och så var de bara en (tidigare svensk titel: Tio små negerpojkar) och Poirots jul. 2015: Döden på Nilen, Badortsmysteriet, Fem små grisar, Par i brott (första utgåva i svensk översättning 2015) och 4.50 från Paddington (vinnaren av "Läsarnas val" 2015).

Mordet på Orientexpressen anförs många gånger som en av Christies bästa böcker, har även filmatiserats 1974 och 2010.

Bokens inledning:

"Klockan var fem en vintermorgon i Syrien. På stationen i Aleppo stod det tåg som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen. Det bestod av en restaurangvagn, en sovvagn och två vanliga vagnar.
Nedanför sovvagnen stod en ung fransk löjtnant i uniform i samtal med en liten herre, som hade rockkragen uppslagen ända till öronen, och av vars ansikte man inte såg mycket mer än en röd nästipp och en spetsig mustasch vars ändar pekade uppåt."

Handling: Det är vinter 1935 och från järnvägsstationen i Istanbul skall Orientexpressen avgå till Calais. Tretton personer är inbokade och Hercule Poirot lyckas genom kontakt med ägaren få en plats i den fullbokade vagnen. Efter att tåget lämnat Belgrad blir det under natten tvunget att stanna, då snödrivor blockerar spåret. Poirot som denna natt haft svårt att sova störs av oväsen utanför kupén och morgonen därpå finner man passageraren Ratchet mördad i sin kupé. Poirot tar sig an utredningen som följer, med bl.a förhör av ombordvarande passagerare. Men samtliga tycks ha alibi - vem eller vilka är skyldiga till mordet?

En klassisk Christie; pusseldeckare med korta kapitel, massor av dialog, en illustrerad ritning av tågvagnen, förhörsförteckning och listor. En riktigt klurig deckargåta som antagligen tilltalade mig mer som yngre, så det är väl alldeles utmärkt att yngre generationer även i nutid får stifta bekantskap med dessa klassiska deckare i så snyggt modernt och lättläst utförande!
Tyckte såklart bra om den, men för min nuvarande smak lite väl pratig och - som vanligt när Poirot har huvudrollen - för mycket franska, som jag inte alls förstod (ska det vara så komplicerat att få till översättningar i form av fotnoter för oss som inte kan franska?). Den belgiske detektiven Hercule Poirot är en väldigt förnäm och pompös herre, retar mig faktiskt ganska mycket på denna snobb med gott om elaka spydigheter i tanken kring folks utseende ("lik en padda", "långt fåraktigt ansikte", "fula barn", o.s.v) och tjänstefolk som alltid beskrivs så lågintelligent korkade. Tydligen lite svårt för hans dryga snorkighet och har redan konstaterat att jag nog själv föredrar Miss Marple framför Hercule Poirot - och inte ens självaste mordet på Orientexpressen kan ändra på den åsikten.


Andra bokbloggare om Mordet på Orientexpressen:
Bokpool
Maddes bokblogg
Johannas deckarhörna

Läst mars

1. Pesten av Albert Camus (bibliotekslån)
2. Anteckningar från döda huset av Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
3. Nitton åttiofyra: 1984 av George Orwell (bibliotekslån)
4. Doftens vägar av Cristina Caboni (bibliotekslån)
5. Mordets praktik av Kerstin Ekman (bibliotekslån)
6. Torntuppen av Jan Fridegård (bibliotekslån)
7. Coraline av Neil Gaiman (bibliotekslån)
8. Maze runner: I vansinnets öken av James Dashner (ur egen bokhylla)
9. Nödåret av Aki Ollikainen (bibliotekslån)
10. Och bergen svarade av Khaled Hosseini (ur egen bokhylla)
11. Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (bibliotekslån)

"Coraline" av Neil Gaiman

Coraline av Neil Gaiman är så där mysrysligt bra! En del skulle nog anse att den är alltför skrämmande för barn, men läsålder är satt för att vara 12-15 år, och på det sätt som Coraline hanterar känslor och situationer blir det mer äventyrligt än skräckinjagande (ett tycke som kanske även kan gälla för den som i likhet med mig är i medelålder och ändå vågar läsa?). Coraline är en otroligt cool liten tjej; klok, tuff och varsam på samma gång.

Så här beskrivs boken från förlaget En bok för alla:

"Coraline är en modern klassiker inom fantasy. Den har ibland jämförts med Alice i underlandet. Den lilla flickan Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett konstigt hus. Där bor fröken Spink och fröken Kraft, en gammal man som tränar en mus-cirkus ingen får se. Och så finns en dörr som kanske inte leder någonstans. Men när Coraline tittar efter hamnar hon i en spegelvärld. Där träffar hon en kvinna som presenterar sig som hennes "andra mamma". Hon vill att Coraline ska stanna för evigt.

Neil Gaimans ungdomsbok förtrollar och skrämmer läsare i alla åldrar. Den har belönats med flera priser och dessutom rönt stora framgångar som animerad film."

Att författare låter sig inspireras av andra författares verk kan bli både bra och mindre bra, här blir det bara helt magiskt förtrollande bra; härligt mystiskt och rysligt. Inspirationsmixen i kombination med den alldeles egna berättarstilen gör det hela fullkomligt. De ursprungliga gamla folksagorna, vilka överfördes från generation till generation i den muntliga traditionen, hade ofta symbolladdade budskap som handlade om livskunskap; Coraline känns lite som en sådan saga fast i en spännande modern tappning - underbar, missa inte den här!


Andra bokbloggare om Coraline:
C.R.M. Nilsson
Mest Lenas Godsaker

"Nitton åttiofyra: 1984" av George Orwell

George Orwells Nitton åttiofyra: 1984 publicerades första gången 1949. Filmatiserad 1956 och 1984.

Övervakning, dolda agendor, diktaturers metoder för att kuva/kontrollera befolkningen, hjärntvätt, desinformation, försök till att manipulera historien samt språklig manipulering...
I den här dystopiska världen består folkets bröd och skådespel av en statligt producerad slagdänga eller en våldsam dokumentär film (som publiken anmodas skratta åt) emellanåt. Men av krig följer fattigdom, med undantag för den toppstyrande minoriteten, såklart.

Ett ständigt pågående krig mellan Eurasien, Ostasien och Oceanien är själva bakgrundsbilden. Vilka som är krigförande och vilka som är allierade förändras med tidens gång (befolkningen hålls uppdaterade om fienden för dagen via övervakande teleskärmar). När något förändras görs historieskrivningen om, så den situation som tidigare rådde upphör att existera.

Via teleskärmarna bevakas ständigt Oceaniens invånare. Detta gäller dock inte prolerna, en slags lägsta kasten, dessa outbildade människor framställs som lite efterblivna, oftast analfabeter som pratar/sjunger på barnspråk, accepterar läget, anpassar sig i misären utan minsta protest. De kvinnliga karaktärerna (oavsett om de tillhör proler eller ej) beskrivs som något bakom flötet, somnar när någon talar om något viktigt, obetänksamma, ansvarslösa, underdåniga, samt orerar naivt och slarvigt. Det är utseendet som beskrivs företrädesvis då det gäller dessa, så mycket till intelligens verkar dessa kvinnliga karaktärer inte ha. Såklart får man ta hänsyn till att boken skrevs på 40-talet, och då reagerade man kanske inte på sådant, eller att proletärer/arbetarklassen beskrevs så sinnessvaga och viljelösa?

Vidare om Oceanien: Partiets ideologi kallas Engsoss, Engelska socialismen, som gör att individen alltid är underordnad staten. Förutom den lägre klassen; proletärer (utgör 85% av befolkningen) finns i detta övervakningssamhälle; medelklassen som tillhör Yttre partiet (utgör 13% av befolkningen) samt; överklassen, den härskande eliten i Inre partiet (utgör 2% av befolkningen).
Romanens huvudperson Winston Smith lever i denna totalitära stat som kontrolleras av fyra myndigheter för respektive ansvarsområde: Minisann (sanningsministeriet) som handhar propaganda och lögner; Minifred (fredsministeriet) som handhar krigen; Minilek (kärleksministeriet) som handhar lag och ordning genom brutal tortyr och tankepolis samt till sist; Miniflöd (överflödsministeriet) som handhar ekonomin. Winston jobbar på Minisann som tjänsteman och har ansvar för att ändra historien så partiet ständigt skall vara i fas med sin propaganda, vad som gäller för nuet. Han börjar drömma om frihet, ifrågasätter det allsmäktiga partiet och vill göra uppror mot Storebror (Oceaniens ledare). Winston möter Julia som har samma frihetslängtan, såväl deras krimtänk (olagliga tänkande) samt relation är såklart förbjuden.

Storebrors och partiets återkommande valspråk: Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. Storebrorssamhälle (= ett samhälle där medborgarna övervakas av myndigheter) är nog ett ord de flesta känner igen, detta ord har ju sin ursprungskälla i Orwells 1984.

Utöver att romanen menats vara ett framtidsscenario har den dessutom ansetts syfta till stalinismen. Har dessutom tidvis betraktats vara direkt farlig för allmänheten rent intellektuellt på samma vis som t.ex Vi av Jevgenij Zamjatin (romanen lär ha inspirerat Orwell då han skrev 1984), Kallocain av Karin Boye och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Att Staten i romanen framgångsrikt engagerar barn och ungdom för spionverksamhet jämförs med Hitlerjugend.


Blev lite nyfiken på filmen.

"Pesten" av Albert Camus

Pesten (från 1947) menas vara Nobelpristagaren Albert Camus allra största roman samt "ett av den moderna världslitteraturens mest betydande verk". Av den anledningen blev man förstås lite förvånad att boken inte fanns annat än som ljudbok på bokus och adlibris. Som tur är finns ju alltid biblioteket.

Pestutbrott i den algeriska hamnstaden Oran (Nordafrika). I historiens inledning översvämmas staden av döende råttor. Därefter börjar människorna insjukna, man konstaterar en pestepidemi, stadsportar stängs och hela staden sätts i karantän, isolerad från omvärlden. Det är ett skräckscenario där stadens innevånare, och de som bara olyckligtvis råkar ha befunnit sig där tillfälligt, på olika sätt försöker hantera situationen. Berättare är läkaren Bernard Rieux. Vi får följa denna läkares och några andras outtröttliga kamp för att hjälpa stadens sjuka, och man får som läsare verkligen leva sig in hela förloppet - från början till slut. Där är lidande och död, ont och gott, resignation och klenmod, tapperhet och eftertänksam ansvarskänsla, stark sammanhållning och egoism...

Och därefter känner man sig ganska matt faktiskt.

Det är verkligen en läsupplevelse som jag rekommenderar, men bara tvungen att samtidigt erkänna (hur storartad och arbetad denna klassiker än är); Pesten var för mig en ganska tråkig bok att läsa. Hade kunnat vara så fantastiskt bra annars, för situationen är intressant rakt igenom för övrigt.

Slutomdömet torde vara att det är en otroligt krävande klassiker att läsa, men att den ändå är värd ansträngningen.

Läst februari

1. Isnätter, Leo Löthman (bibliotekslån)
2. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (E-bok, bibliotekslån)
3. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (bibliotekslån)
4. Vi, Jevgenij Zamjatin (bibliotekslån)
5. Den som glömmer (serie: Erlendur Sveinsson #12), Arnaldur Indriðason (bibliotekslån)
6. Folket i Stepantjikovo, Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
7. Vril: eller Den kommande rasen, Edward George Earle Bulwer-Lytton (bibliotekslån)
8. Fursten, Niccolò Machiavelli (bibliotekslån + ur egen bokhylla)
9. Northanger Abbey, Jane Austen (E-bok, bibliotekslån)
10. Jag lät dig gå, Clare Mackintosh (bibliotekslån)

Vril: eller Den kommande rasen av Edward George Earle Bulwer-Lytton

Vril: eller Den kommande rasen (1871) av viktorianske romanförfattaren Edward George Earle Bulwer-Lytton, lär vara dennes mest kända verk. Totalt okänd för mig dock, innan den nu kom ut i nyöversättning förra året.

Förutom The Coming Race (i nyutgåva som Vril: The Power of the Coming Race) menas Bulwer-Lytton vara mest känd för Eugene Aram, The Last Days of Pompeii, Rienzi: the last of the Roman tribunes, The Caxtons: A Family Picture och så då Paul Clifford ...

The Bulwer-Lytton Fiction Contest ("WWW": "Wretched Writers Welcome", d.v.s. ung. = usla skribenter välkomna) kanske vi hört talas om?
Det är en tävling som skall ha funnits sedan 80-talet i USA och är någon slags bisarr litterär tävling som går ut på att åstadkomma den allra sämsta inledningen för en roman. Källan till tävlingen är Bulwer-Lyttons inledning för romanen Paul Clifford (1830):

"It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents — except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness."

Edward George Bulwer-Lytton

Den tecknade lilla beaglen "Snoopy" (Snobben) har ofta härmat Bulwer-Lyttons ökända inledningsmening ("It was a dark and stormy night"...) i sina skrivmaskinsövningar på hundkojans tak.

Två välkända fraser som Bulwer-Lytton gett upphov till: "Pennan är mäktigare än svärdet" och så från Vril; "Den allsmäktiga dollarn". Vem hade en aning om det?

Handling: Berättaren är en förmögen engelsman med förnäma anor. På en av sina resor träffar han en ingenjör som upptäckt något märkligt, vägen ner till en underjordisk värld. Ingenjören förolyckas strax efter att de två lyckats ta sig ner, så på egen hand börjar berättaren sin utforskning av den värld han hamnat i och han möter där ett folk som kallar sig Vril-ya (ett slags änglalika varelser). Vril-ya visar sig vara ättlingar till en uråldrig civilisation vars främsta källa till framgång består i den vätska som de kallar Vril, en energikälla av oerhörd kraft på alla möjliga sätt. Genom generationer har detta folk lärt sig att hantera denna energikälla till perfektion och även deras fysiska konstitution har genom tiden utvecklats för att fullt ut kunna kontrollera samt styra denna kraftkälla. Vril används bl.a som en helande läkekraft, men även som ett kraftfullt destruktivt vapen som kan förgöra hela städer på ett ögonblick. Att Vril-ya kan komma att utplåna mänskligheten som befinner sig på jordytan, om deras underjordiska tillvaro blir hotad, tycks berättaren inte alls finna omöjligt. Detta högt utvecklade underjordiska folk uppfattar denna egendomliga resenär från jordytan, och det folk han beskriver sig komma från, som gravt underutvecklade; Vril-ya ser honom och hans humanoida ras jämförelsevis lika läraktiga som hundar är för människor.

Att romanen senare kom att inspirera skumma ockulta grupper, gav upphov till fantasifulla konspirationsteorier, sågs som en sorts idéroman för den sortens folk, är väl kanske inte helt omöjligt att förstå, men tycker inte det känns helt självklart. Romanens Vril-ya försöker undervisa denna engelsman om sitt sätt att leva och han i sin tur berättar om detta på ett ibland rätt krångligt vis. Men däremellan är den här berättelsen riktigt spännande faktiskt; det är stämningsfullt, miljöerna är väldigt målande beskrivna och den satir som lyser igenom (även författarens egna turbulenta livserfarenheter kan märkas) är underhållande. Så visst är den ganska bra, trots de bedrövligt långa meningarna, onödigt invecklade resonemangen och den beska eftersmak man känner med tanke på vilka som senare tolkade romanen på sitt vis (genom att till råga på allt ta till sig en del av handlingen som ren sanning, vilket är fullkomligt obegripligt).

Läs romanen som klassisk science fiction med lite steampunk-känsla, men "gotisk skräckklassiker", såsom den benämns från förlaget, kan jag för egen del inte direkt tycka stämmer. Om detta skall kallas gotisk fiktion så är det i sådana fall mer romantik än skräck.

Niccolò Machiavelli

Den psykologiska beteckningen Machiavellisk intelligens (även politisk eller social intelligens) används för den mänskliga kapaciteten att politiskt framgångsrikt kunna hantera större sociala grupper (med de konflikter och intriger som uppstår inom dessa). Machiavellism menas vara manipulationens konst där andra socialt manipuleras på ett sätt som gynnar användaren. Uttrycket Machiavellisk om någons person brukar sällan stå för något sympatiskt drag, utan man syftar till att personen i fråga är förmögen till att göra precis vad som helst för att ta sig till den sociala hierarkins topp. Den som sägs vara machiavellisk menas ofta vara hänsynslöst maktlysten och ohederlig, knappast berömvärt.

Thomas More beskrev ett idealiskt samhälle med Utopia, men Niccolò Machiavelli ville däremot skildra samhället såsom det framstod i verkligheten med Fursten ("Il principe"). Båda verken publicerades 1516. I Beckers världshistoria från 1897 (ja, i nyare historieböcker kan jag just inte finna något om denna Machiavelli) handlar det om en framstående florentinare, en statsman som skildrat sin stads öden under dess period av största makt, revolutionerna och de "egendomliga" statsinrättningarna. Machiavelli var väl insatt i och flitigt anlitad för den tidens avancerade diplomati. Så här står det i samma gamla historiebok om hans "Il principe":

..."Han skildrar där det sätt hvarpå en furste skall gå till väga för att rycka till sig och bevara envåldsmakten. Gift, dolk, trolöshet, brott, öppet våld äro de angifna medlen. Om syftet af denna Macchiavellis bok ha meningarna ända till våra dagar varit mycket delade. Man har däri än sett en skildring efter naturen af den då ännu lefvande och fruktade Cesare Borgia, än en verklig anvisning om de medel genom hvilka Italien skulle kunna få en stark styrelse, såsom dess enda räddning. Machiavelli, har i våra dagar Ranke sagt, "sökte ett medel till Italiens botande. Men dess tillstånd syntes honom så förtvifladt, att han ordinerade gift".

Leopold von Ranke (1795-1886), som nämns ovan, var professor i historia.


Fursten är en märklig liten bok att fascineras av. Ett slags bokomdöme:

Fursten av Niccolò Machiavelli (Atlantis Bokförlag):

"Världens mest berömda furstespegel, Machiavellis Fursten, är ett kompromisslöst verk om statskonst och politisk makt som i dag - femhundra år senare - diskuteras med oförminskad intensitet och inte sällan hetta. Paul Enoksson, översättare av flera Machiavelliverk, har nu översatt boken och har lagt till en introduktion, notapparat samt ett berömt brev av Machiavelli där boken diskuteras.

Sedan furstefamiljen Medici 1494 jagats bort från Florens och republik utropats blev Niccolò Machiavelli högst aktiv politiskt. Han fungerade närmast som utrikesminister för stadsstaten och träffade tidens stora makthavare: Ludvig XII av Frankrike, den tysk-romerske kejsaren Maximilian, påven Julius II och inte minst Cesare Borgia. När familjen Medici efter spansk intervention återvände till Florens 1512 slogs Machiavelli ur brädet. Nu skrev han det verk som har tillförsäkrat honom ryktbarhet genom århundraden: Fursten.
Eftervärlden har ofta läst Machiavellis verk som en cynisk handledning. Lika rimligt är att läsa det som ett varningens ord. »Fursten var banbrytande genom sin realistiska analys av maktens villkor«, skriver Paul Enoksson i sin introduktion, där han sätter in Machiavelli i ett tids och idésammanhang och framhåller dennes republikanska ideal."

Läs Machiavellis Fursten: häpna, förfasas och roas av dess mångtydighet; jämför dess politiska filosofi med hur makten tillämpas idag över 600 år senare. Passade på att inhandla nyöversättningen (Bokförlaget Atlantis) från 2012 av Paul Enoksson under bokrean. Tidigare läst översättning av Marco Morner (pocketutgåvan från 2009) skall också vara trogen originalet.

Hur reagerar vi idag inför en text som denna? Det motsägelsefulla gör att tolkningarna kan bli väldigt olika. Kan man av dessa idéer - vissa bara rent fasansfulla, men andra faktiskt insiktsfulla - dra paralleller till vår tid? Att regeringar och politiska ledare i vår tid använder sig av Machiavellis filosofi till viss del, borde väl om något vara en anledning för att bli nyfiken på att läsa Fursten. Kommer själv att göra det nu för tredje gången. Vissa tankar är helt geniala och vissa gör en riktigt irriterad (tills man kanske upptäcker att även detta går att tolka på direkt motsatt vis).

Är man inte intresserad av Italiens historia tidigare kan jag nog sen garantera att man blir det efter att ha läst Fursten. Själv kommer jag nog att försöka införskaffa första säsongen av The Borgias (2011) så snart tillfälle ges. Första säsongen berättar om denna kriminella och mäktiga familj Borgia i Italien 1492. Fadern Rodrigo Borgia är biskopen som siktar på att bli påve; genom ränkspel, mutor och mord når han sitt mål (tog sig namnet Alexander VI). Äldste sonen blir snabbt befordrad till kardinal för att stödja den påvliga makten.
(I dramaserien är det stjärnskådisen Jeremy Irons som spelar rollen som påven Alexander VI.)

"Vi" av Jevgenij Zamjatin

Vi av Jevgenij Zamjatin. Modernista förlag:

"Jevgenij Zamjatins Vi [1924] var den första moderna dystopiska romanen – den direkta förebilden till både Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984.

Boken utspelar sig i en totalövervakad stat innanför glas. En profetisk satir över Stalins Sovjet, där boken förbjöds. Men Zamjatins dystopiska visioner av en framtida övervakningens diktatur tog lika mycket intryck av väst: den första versionen av boken skrevs i England under första världskriget.

Vår tids registrering av allt privatliv har gjort denna ryska klassiker kusligt aktuell. Här i översättning av Sven Vallmark och med ett nyskrivet förord av författaren och översättaren Nils Håkanson."

"JEVGENIJ ZAMJATIN [1884–1937] var en rysk prosaförfattare, dramatiker, skeppsbyggnadsingenjör och revolutionär. Romanen Vi [Мы, 1924] var det första ryska verk som förbjöds av den sovjetiska censuren. 1931 emigrerade Zamjatin till Paris."

"Den första moderna dystopiska romanen" från 1924 måste man ju bara läsa.

Att den här science fiction-romanen direkt och indirekt legat till grund som stilbildande inspirationskälla för senare dystopiska verk är inte så svårt att förstå. Boken (färdigställd 1921) stoppades av sovjetisk censur och den gavs ut första gången i engelsk översättning.

Handling: Den som via dagboksanteckningar berättar om sitt liv är rymdfarkost-ingenjör D-503, han bor i en totalövervakad förtryckarstat som nästan helt tycks konstruerad i glas, vilket underlättar övervakningen av befolkningen. "Den gröna muren" omgärdar och separerar urbaniserade nationen från den vilt otämjda, fria och okända naturen där utanför. Människorna marscherar i takt med varandra och bär identiska kläder (någon slags uniform), allt är maximalt effektivt och matematiskt korrekt. Individernas beteende bestäms av den logik som dikteras av formler och ekvationer levererade av staten. Rymdskeppet Integral byggs för att nå andra planeter att invadera och D-503 är projektets chefsingenjör. D-503 möter I-330 som får honom att besöka ett gammalt ogenomskinligt hus, samt låter honom komma i kontakt med en hemlig motståndsrörelse. D-503 börjar drömma, drömmar anses som symptom på psykisk sjukdom, kanske har D-503 fått en själ? Allvarlig åkomma. Karaktären O-90 (som staten tilldelat D-503 som partner) blir helt olagligt med barn, ett barn som hon självklart ser det omöjligt att skiljas från. Kan D-503 få I-330 att ordna så O-90 smugglas ut förbi den gröna väggen? Ett regelbundet återkommande nationellt folkval (ständigt med samma förutbestämda valresultat) hålls, men vad händer? Integrals avfärd verkställs, men vart bär det av?

För att ta reda på frågorna ovan får man faktiskt lov att läsa boken. Mycket känns igen från senare dystopiska romaner och det var klart intressant att läsa A när man tidigare läst B och C. Vi menas vara den direkta förebilden till Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Blir påmind om Karin Boyes Kallocain - som också handlar om ett utpräglat övervakningssamhälle - en bok väl värd en omläsning.

"Zamjatins intuitiva känsla för den irrationella sidan av totalitarismen - mänskliga offer, grymheten som självändamål - gör Vi överlägsen Huxleys Du sköna nya värld." 

George Orwell

Mycket finns att läsa in i denna roman och det vore en omöjlighet att upptäcka allt vid en första genomläsning. För den som gillar att gräva djupt och ta reda på vad olika detaljer anspelar på, eller syftar till, finns säkert källor att tillgå för detta ändamål.

"Fahrenheit 451" av Ray Bradbury

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Norstedts bokförlag:

"Ray Bradburys Fahrenheit 451 är en gastkramande thriller om en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar människors liv och tankar in i minsta detalj.

I Fahrenheit 451 släcker inte brandmännen eldsvådor utan anlägger dem i hem där de statsfientliga böckerna påträffas. Bokens titel syftar på den temperatur där papper fattar eld.

Fahrenheit 451 är en roman som kommit att prägla det moderna medvetandet på samma sätt som George Orwells 1984 eller Aldous Huxleys Du sköna nya värld."

"Ray Bradbury var en av de fyra stora namn som på 1940- och 1950-talen lade grunden till den moderna anglosaxiska science fiction-litteraturen: Robert Heinlein (1907–1988), Isaac Asimov (1920–1992), Arthur C. Clarke (1917–2008) och Ray Bradbury (1920–2012)."

Handling: All tryckt litteratur är förbjuden till följd av den allmänna opinionen som ansett den vara för tungsint och tröstlös. Som underhållning har man istället stora interaktiva teveskärmar i hemmen. Staten kontrollerar i detalj människornas liv och tankar. Den som påträffas med en bok, eller försöker skaffa en, elimineras. Alla hus är brandsäkra i detta samhälle, brandmännen släcker inte eldsvådor, de anlägger dem där statsfientliga böckerna finns. Efter ett besynnerligt samtal väcks brandmannen Montags nyfikenhet för böckernas värld och han räddar enstaka bokexemplar i smyg. Han börjar läsa böckerna och en misstro mot samhällssystemet börjar spira. Montags fru ställer sig helt frågande inför sin makes förändring, men hans litteraturintresse har bitit sig fast vilket leder till stor dramatik.

Ray Bradbury (1920-2012) lär haft en livslång passion för böcker och skall dessutom tidigt ha varit medveten om böckers "sårbarhet" genom censur och förstörelse. Detta i kombination med händelser i världen som; nazistiska bokbål, atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki, Stalins politiska förtryck (under den tid då bl.a poeter och författare arresterades), den oro för atomvapenkrig och kommunism som var så påtaglig på 50-talet i USA; allt detta kan man läsa in Fahrenheit 451. Dessutom bevittnade Bradbury som ung den gyllene eran för radio och TV, vad kunde de här nya formerna av media leda till? Han var nog inte ensam om att då se dessa teknologiska media som ett hot mot bokläsning och rentav hot mot samhället i stort, såtillvida att de skulle kunna distrahera folk från vad som var viktigt, göra dem likgiltiga inför vad som hände i samhället omkring dem och världen i stort.

Hur går det att lägga in paralleller till vår tid? En tid då det finns så stora och världsomfattande problem att ta tag i. I vilken grad låter vi oss distraheras av oväsentligheter och sömngångaraktigt dras in i kommersialismens karusell, spektakelkulturens flimriga låtsasvärld? Med ett utbud av "bröd och skådespel" för att maskera exploatering, orättvisor, verkliga förhållanden?

Ännu en klassiker man inte bör missa.

Andra som bloggat om Fahrenheit 451:
The Cabinet of Miss Magic

"Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (Brombergs förlag):

"Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten. 

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam." 

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan."

Har läst flera böcker av Majgull Axelsson, och räknar Aprilhäxan som en av de bättre. Nu är det visserligen ett bra tag sedan just den boken lästes, men kan inte riktigt tycka Jag heter inte Miriam kommer upp i samma klass, även fast det är en riktigt bra bok.

Berättelsen om Miriam (eller Malika som hon egentligen heter) är gripande och fängslande, samt fruktansvärt otäck, såsom det ofta är med sådana här böcker vars handling berör andra världskrigets fasor. Man kan aldrig någonsin begripa sig på den där typen av bestialisk omänsklig ondska som nazisterna stod för, hur många historier - fiktiva eller verkliga - man än läser som handlar om den tiden. Här vill man t.ex. bara inte tro att det som handlar om Noma och de experiment som Mengele utförde på romska barn är sant, men tyvärr är det ju det - så skrämmande sadistiskt att det blir helt ofattbart. Romanen är fiktiv men byggd på verkliga händelser, författarens research är välgjord och gedigen.

Det som är annorlunda med den här romanen är att man får en större inblick i just romernas situation, och då inte bara under andra världskriget utan även därefter.

Inledningsvis var det ganska svårt att komma in i boken, men man skall inte ge upp för det blir bättre och strax är den svår att lägga ifrån sig. Den trovärdigt framställda huvudkaraktären Miriam är lätt att få förståelse för; hennes beteende, handlingsmönster och reaktioner inför det hon bemöter/hanterar senare i livet känns väldigt logiska (i motsats till karaktären fru Wiik i Hägring 38 - av Kjell Westö - oförmögen att släppa det; så kan inte någon agera inför sin forna plågoande!). Realistisk upplevs den skygga fruktan hon känner även i Sverige inför t.ex. människorna som rör sig ute i samhället vid tattarkravallerna i Jönköping juli 1948 och allt sådant som påminner henne om vad hon vill glömma. Realistisk är också den självklarhet varmed hon tar till sig Thomas, vilken blir till den Didi hon i sin dolda sorg saknar. Hon undviker allt som kan konfrontera henne med det som varit, men försöker ändå förstå och aldrig helt glömma; genom att kika bakom hörnet eller glänta på de tillslutna dörrarna till de väl dolda minnena. Majgull Axelsson har en förmåga att framföra sådant här väldigt insiktsfullt.

Upprepningarna i berättandet kan vara lite störande, kan inte alltid begripa vad de skall bidra med för upplevelse-effekt, om det nu är så de är menade. Var i början något skeptisk till den sista sidoberättelsen om "källarpojken", vilken föreföll vara lite påklistrad och väl mycket associerad till vår tids tidningsartiklar, inte alls så mycket relaterad till historien i övrigt som cirkulerar kring händelserna under och strax efter andra världskriget. Inser dock att den har en betydelse för att gestalta Miriams skuldkänsla inför det svek hon kan ha upplevt sig ha begått genom att inte erkänna sin bakgrund, sitt eget folkslag. Själva slutet är sen för övrigt mycket bra och kan till sist konstatera att det här är en bok jag varmt rekommenderar precis alla att läsa.

Andra som bloggat om Jag heter inte Miriam:
Lottens Bokblogg
C.R.M. Nilsson
Zellys Bokhylla
Endast Eböcker

Läst januari

1. Nådastöt (serie: Kommissarie Armand Gamache #2), Louise Penny (ur egen bokhylla)
2. Vägen, Cormac McCarthy (ur egen bokhylla)
3. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt, Pär Holmgren (bibliotekslån) 
4. De öde fälten (serie: Ruth Galloway #7), Elly Griffiths (bibliotekslån) 
5. Enkel biljett till nattens ände, Johan Frick (Recensionsexemplar från MIX förlag / E-bok / ur egen bokhylla)
6. Hägring 38, Kjell Westö (E-bok, bibliotekslån)
7. Persepolis (del 1), Marjane Satrapi (bibliotekslån) 
8. Blade Runner, Philip K Dick (bibliotekslån) 
9. Brobyggarna (serie: Det stora århundradet #1), Jan Guillou (bibliotekslån) 
10. Labyrinten, Henning Mankell (ur egen bokhylla)

"Blade Runner" av Philip K Dick

Blade Runner (originaltitel: Do Androids Dream of Electric Sheep? - utgivningsår 1968) av Philip K Dick hör till en av de största mästerverken inom science fiction litteratur. Romanens titel i svensk översättning första upplaga 1974: Androidens drömmar. Ny upplaga med ny titel 1994 och 2012; Bakhåll förlag. Manuset till den mer kända Future Noir-filmen Blade Runner är löst baserat på denna roman. Filmen hade biopremiär 1982 och den har visats i flera versioner sedan dess. Det jag i nutid refererar till vad gäller filmen är "The final cut" från 2007.

Denna postapokalyps äger rum tidsmässigt år 1992 för de första upplagorna av boken och i senare upplagor år 2021 (i filmen är plats och tid: Los Angeles år 2019). Efter världsomfattande kärnvapenkriget Terminus består jordens atmosfär av genförändrande radioaktivt damm. För att bevara människans genetik uppmanar FN till massutvandring till kolonier på andra planeter, t.ex mars. För att få folk att vilja ge sig iväg från jorden som emigranter, blir de erbjudna varsin egen android (anställd människoidentisk robot), som ett slags lockbete ([...]"de verkliga drivkrafterna bakom emigrationen: androidslaven som morot och det radioaktiva nedsläppet som käpp").

Romanens handling utspelar sig under en enda dag i Rick Deckards liv. Hans uppdrag som inhyrd prisjägare vid San Francisco-polisen är att spåra upp, avslöja och "dra in" (avrätta) androider (humanoida robotar) som rymt. En typ av androider har konstruerats så snarlikt riktiga människor att de även givits stark livsvilja, självbevarelsedrift och jagkänsla, men de saknar mänsklig empati (androiderna själva anser dock att empati inte alls existerar). Vissa av dem är heller inte själva medvetna om att de skulle vara något annat än riktiga människor, då de fått falska minnen av en barndom och uppväxt inplanterade.

Rick Deckard kallas denna gång in för att överta ett uppdrag som tidigare innehafts av androidjägaren Dave, vilken blivit beskjuten efter påbörjat uppdrag. De extraintelligenta androider uppdraget gäller är rymlingar som befinner sig på jorden med tagna mänskliga identiteter, två har redan blivit eliminerade och sex återstår. Deckards uppgift blir att söka upp, avslöja dem genom test och därefter "dra in".

Parallellt med berättelsen om Deckard möter man karaktären J R Isidore, en av de radioaktivt skadade. Denna grupp individer, kallade specialare (klassificerade som "vandrande hot mot släktets jungfruliga arv"), lider av en alltmer försämrad intelligens, de är lågstatusmänniskor och som icke önskvärda emigranter är de hänvisade till att stanna på jorden, ett liv i skymundan. Skymfad och hunsad innehar Isidore ett lågstatusyrke, bebor en lägenhet i ett stort förfallet och för övrigt tomt hyreshus (men så plötsligt tycks någon annan också ha flyttat in i huset). Isidore arbetar som transportör vid ett reparationsföretag för elektriska djur.

På jorden har det blivit en statussymbol och en av de viktigaste sociala normerna att äga ett levande djur, men de som inte har råd att köpa ett riktigt kan skaffa sig ett elektriskt, för att hålla den lyckade fasaden uppe (Rick Deckard och hans fru Iran äger ett elektriskt får). Förutom statusen påtalas främst det betydelsefulla med relationen till/skötseln av ett djur för att hos människan främja de empatiska känslorna. Erfarenheten av djur anses ha bidragit till att skapa empati hos människan, men djuren på jorden har under senare tid drabbats av massdöd (strålningsförgiftade). Bristen på empati skall även åtgärdas genom att vara delaktig i den på jorden nu regerande teknikbaserade religiösa rörelsen Mercerismen, där en s.k "empatibox" är viktig för dess utövare. Religionen centrerar sig kring en martyr; gestalten Wilbur Mercer, som evigt klättrar upp för en brant och samtidigt blir utsatt för stenkastning.

Deckards och Isidores möte med androiderna kommer att förändra dem i grunden. Deckard kommer till insikt om att han blivit alltmer avtrubbad känslomässigt genom sitt arbete, på så vis blivit mer lik de androider han jagar, och Isidor får ompröva sin godtrogna inställning, lära sig skilja ont från gott, oäkta från äkta.

Romanen undersöker ämnet/ställer frågan om vad det är att vara människa, vad som kännetecknar det mänskliga, de dilemman vi ställs inför i vissa svåra valsituationer.

Tyckte det var underhållande med alla metaforer och symboltolkningar man kunde göra, tror nog det går att upptäcka fler vid omläsning, precis som för filmen - trots att filmen är väldigt mycket annorlunda. Men Pris och Roy finns ju med, filmens J.F. Sebastian finner sin någorlunda snarlika motsvarighet i bokens Isidore och vad gäller alla djur finns ju åtminstone vissa konstgjorda med i filmen. Romanens fokus på djur, konstgjorda och eftertraktade levande, var ett positivt inslag. Buster Vänligs TV-show var dock ingen större förlust att man slapp i filmen, liksom allt detta kring mercerismen, även om man förstår varför det är med för helheten.